Titel: Den döende detektiven
Författare: Leif GW Persson
Sidor: 510
Kategori: Deckare

Lars Martin Johansson, numera pensionerad f.d chef för Rikskriminalen, är fortfarande in business. Kanske mer tack vare tur än skicklighet, för i den här boken hinner hans hälsomässigt tvivelaktiga leverne ikapp honom. Ett 25 år gammalt och preskriberat mord/våldtäkt på en liten flicka hinner också ikapp honom. Han brottas med hälsan och fallet sida vid sida, framsteg och bakslag avlöser varandra. Vem är mördaren? Och kommer Lars Martin Johansson skärpa till sig och få tillbaka hälsan?

GW har ett speciellt sätt att skriva på. Det återfinns i alla hans böcker och så klart även i denna. Rent storymässigt går han metodiskt fram och man vet vad man får. Det blir inga transvestiter med schizofreni, som annars är populärt i svenska deckare. Brottslingarna och händelseförloppen känns äkta. Det blir inte många svängningar, historien går på en rak stig mot mål, men är inte en mindre sidvändare för det.

Det är ganska svårt att känna igen sig i de dialoger och tankar han beskriver. Jag har aldrig hört någon säga "koka lim på fanskapet" i verkligheten, men i GW's böcker säger/tänker var och varannan karaktär detta (i denna bok fanns uttrycket dock bara en eller ett par gånger, vilket bör vara ett nytt rekord). Uttrycken och orden är föråldrade och likartade oavsett om det är en 18-åring eller en 70-åring som pratar.

Men jag kan inte låta bli att älska det. För det känns inte krystat, inte verklighetsfrånvänt. Det känns som om jag ser världen genom ett par GW-glasögon.

Det här är inte hans bästa bok, men förtjänar absolut en plats i var deckarälskares bokhylla.