HEJ ALLA! Alltså, vill ni veta en sak? JAG ÄLSKAR ER! Eh, för att ni inte ska tycka det är helt taget ur luften: Jag har nu bloggat ganska precis en hel månad! Eller well, lite mer. Men mars är den första hela månaden jag har bloggat på ett tag. Och det fina är detta: Jag trodde att min undermåliga bloggfrekvens och -kvalitet det senaste året skulle ha gjort att många av er totalt droppat av. Tydligen har det fått totalt omvänd effekt, för jag har slagit besökarrekord den här månaden. Mitt tidigare rekord var på 9057 visningar på en månad. Nu: 12060. Och jag räknar kallt med att jag kommer få 400 till innan dagen är slut, för det är så det brukar se ut när jag postar två inlägg på en dag. Hehe. Fattar ni att det är typ 130% av mitt tidigare rekord?! Alltså tack tack tack för att ni kommer hit och läser och kommenterar. Sjukt kul!

I alla fall. I veckan har jag jobbat, varit hos kiropraktorn och kramats med världens goaste French Bulldog som heter Pixie. Ska träffa min mammas hund på söndag och längtar så! Eller alltså längtar efter min mamma och mina systrar också, men hund!!!!

Här är för övrigt några tips inför helgen: Först tre låtar jag är besatt av för tillfället: Lack of Emotion med Skott, Shankill Butchers med The Decemberists och No Rest for the Wicked med Lykke Li. Om ni inte vet vad ni ska laga kan ni förslagsvis laga vegansk carbonara gjord på chasewnötter och bjäst (!!!! älskar bjäst) och champinjoner. Om ni inte vet vad ni ska snacksa på borde ni definitivt prova Icas cookies med citron och vit choklad (OBS ej veganska).

Och juste! I helgen läser jag Dragon's Green av Scarlett Thomas. Mycket mysig hittills!

Vad läser ni? Vad ska ni göra i helgen?

Förra veckan fick ni sju stycken true crime-poddar. Här kommer några fler poddar jag följer – den här gången på temat skräck och drama. Jag såg att Jack Werner gjort ett inlägg om andra svenska skräckpoddar för övrigt! Jag har inte hunnit provlyssna alla dem, men det kommer säkert dyka upp några nya favoriter där med.

Spöktimmen

Den här har jag ju redan postat ett helt inlägg om, så den bör väl knappast behöva någon ytterligare presentation (för ja, jag vet ju att ni slaviskt läser allt jag skriver). Hehe. I alla fall – skön lägereldskänsla med två kompisar som snackar creepy grejer med varandra.
Favoritavsnitt: Spökhus, Hemsökta platser, Hemsökta hus i Sverige, Olösta mysterier och Olösta mysterier II.

Creepypodden med Jack Werner

Creepypodden är väl egentligen så pass välkänd att den knappt borde behöva en presentation. Men well. Sjukt välproducerad P3-podd där Jack Werner + andra berättar creepypastor och lyssnarberättelser. (För övrigt, ni MÅSTE kolla när William Spetz busringer till Jack Werner. Det är typ bland topp 50 roligaste grejerna på internet).
Favoritavsnitt: Bergsbestigarna, Slottsvakten, Grottutforskaren Teds berättelse, Den leende mannen, Black eyed children och Ryska sömnexperimentet.

Skräckpodden

Jag har i skrivande stund bara hunnit lyssna på ett enda avsnitt av den här, men fick sådan hjärtklappning av det blev en instant följning på den alltså. Därför lite svårt att säga något om favoritavsnitt än, men Ovälkomna gäster var den jag lyssnade på i alla fall!

Lore

Den här är också ny i min lista. Ett par avsnitt har jag lyssnat på än så länge, men gillar skarpt alltså! Handlar alltså egentligen mer om folklore och ni vet sådana väldigt typiska spökhistorier en berättar runt lägerelden och som är mer kopplade till platser. Samt lite resonemang kring varför vi behöver folklore och sånt. Kul tycker jag!

The NoSleep Podcast

Massor av spökhistorier! Från början med berättelser från reddit/r/nosleep, men jag tror att de gått ifrån det. Enligt beskrivningen är det bara originalberättelser i alla fall! Har ingen aning om vilka som är mina favoriter pga att de bara heter nummer...

Ufopodden i P3

Det här är tydligen den nya P3 serie, enligt min man som jobbar på Sveriges Radio. Det är drama-avdelningen som har producerat i alla fall. Här går de igenom olika mysterier i dramatiserade dokumentäravsnitt. Eller alltså det är skådespelare som läser upp intervjusvar. Lite svårt att avgöra vad som är påhitt och vad som är på riktigt, men underhållningsvärdet är ju i alla fall på topp!
Favoritavsnitt: Mysteriet med Vallentunavågen.

P3 Serie

Den här blev ju då superhypad i somras. Det är helt enkelt en dramaserie som jag gillar himla mycket. Först var det De dödas röster, skriven av Sara Bergmark Elfgren, som är en hittepådokumentär om en oförklarlig död. Med övernaturliga inslag och sånt. Efter det kom Kommando Karim, som är en framtidsdystopi där alla som fått uppehållstillstånd de senaste året ska skickas iväg igen.

I min ungdom hade jag en slight obsession vid schizofreni. Det varade inte så värst länge men var såklart inspirerat av Nancy Spungen och Berny Pålsson. Sedan dess har jag inte klarat av att läsa om det. Alls. Något fick mig ändå att tillslut plocka upp den här boken, något jag absolut inte ångrar.

Eli har sedan barndomen varit ett problembarn. Genom livet plockar hon med sig andra personer som bor i henne. Det är Espen som gråter i tid och otid, Emil, Erik som alltid vill göra dumma saker och prins Eugen som tycker om allt som är fint. Parallellt berättas Elis historia tillsammans med hennes nu. Om ett barns trauman, om skrivkurser, om vänner, om hennes könskris, om psykiatriska kliniker, psykoser och när rösterna inte vill hålla tyst. Ändå kantas boken av erövringar. Hur hon ändå lyckas bli författare och ta sig ut från kliniken.

Jag har dragit mig för att läsa den här boken för jag var rädd att den skulle vara så väldigt tung. Alltså jag menar, det är ju ändå 477 sidor vi snackar om här. Men jag måste säga att sidorna trillar på förvånansvärt fort. Kanske för att allt inte är så totalt mörker hela tiden (vilket jag på något sätt ändå förväntade mig, jag vet inte riktigt varför?). Grimsruds språk rinner också på så himla smooth och effektivt. Här hittar du inga onödigheter, men otroligt målande beskrivningar av hur Elis psyke fungerar. Stundvis blir det lite rörigt, eftersom vi hela tiden vistas i Elis huvud med allt vad det innebär, men det blir också extremt starkt. Och även rörigheten fyller ju sin poäng. Hur boken berättas blir en manifestation av hur Elis psyke fungerar.

Berättelsen hoppar också en hel del i tid vilket också gör att jag som läsare aldrig tappar intresset. Varje gång Grimsrud växlar tidsaxel får jag en stark "ja!/nej!"-känsla. Det vill säga: Ja, nu får jag komma tillbaka till den här delen av berättelsen! Fast nej att jag måste sluta med den andra delen av berättelsen en liten stund. Jag kan liksom inte bestämma mig för vilken del jag gillar bäst, vilket i alla fall för mig är himla positivt.

Ah, ville bara säga i alla fall: Denna är genial, läs den.

      En dåre fri
      Beate Grimsrud
      477 s.
      Bonnier Pocket
      2011
      Goodreads

I got a song inside my head
I got a demon in my bed
They're both keeping me awake

Den här veckans Top Ten Tuesday tycker jag är rätt ointressant. Temat är författare en skulle vilja träffa eller författare en inte kan tro att en faktiskt har träffat. Jag vet inte, jag är inte så intresserad av sånt. Tycker självklart det är askul när jag får chansen att intervjua författare till bloggen (jag skulle kanske vilja göra det här mer. Har tänkt på det. Men det hänger liksom på att vi kan få till irl-intervjuer i så fall. Mejl-intervjuer är jag inte så intresserad av).

Jag tänkte i alla fall istället använda den här tisdagen till att puffa lite för några intervjuer jag gjort tidigare! 2012 hängde jag en stund med Ransom Riggs i Norstedtshuset. Vi pratade om hur han började samla på fotografier och varifrån han får inspiration. 2014 träffade jag en snöig dag en lyrisk Marie Lu (eftersom hon i vanliga fall bor i Los Angeles och inte får chansen att se snö speciellt ofta). Vi pratade om klass och genus i Legendtrilogin. Och till sist: 2015 hade jag ett möte med Leigh Bardugo och diskuterade klassamhället, kärlekstrianglar och mat!

Jag tycker att det är kul att det märks att jag lärt mig mer och mer och att det också är så tydligt hur mycket säkrare jag är i intervjun med Bardugo. Alla tre var superkul att göra, men Bardugo-intervjun är ändå min personliga favorit.

Vilken författare skulle ni vilja intervjua?

Alltså alla vet ju att 90% av all reklam på Facebook är trist skit, men IBLAND HÄNDER DET. Fick igår upp en grej som jag är så jäkla sjuk på. Ni vet sån där febrig kärlekskänsla som fyller mig med habegär. Jaha, vad är det som är så himla anmärkningsvärt dårå? tänker väl ni. Jo, en läs- och skrivplatta som heter reMarkable som har skärm som ser ut och känns som papper. Alltså känner att jag skulle bli bästis med en sån här PÅ EN GÅNG. Så jävla illa ändå att jag faller så hårt för den här. Men visst ÄR det en typiskt bra pryl? Har dock inte typ $500 att lägga på överflödigheter såatteh. Får fortsätta drömma här borta.

Jag hade länge funderat på att läsa WondLa-serien – lockad av de fina illustrationerna förstås. Så när jag såg de två första böckerna i serien på bokrean tänkte jag att då måste jag ju slå till. Tänker dock att det kanske var lite onödigt att köpa de två första, för ärligt talat vet jag inte om jag kommer läsa del två...

Eva Nio har aldrig varit utanför sitt hem i en underjordisk högteknologisk bunker. När hon efter en katastrof måste ge sig upp till jordytan är ingenting som hon fått lära sig av sin robot MODR, utan det är bara varelser som hon aldrig sett förut ens på bild som verkar befolka ytan. Och det är hemskt mycket farligare. Hon måste ändå ge sig iväg för att hitta andra som är likadana som hon, men var finns de?

Jag hade av någon anledning inte riktigt fattat att det här var science fiction och inte fantasy (vilket ju är dumt, eftersom den engelska varianten ändå stått på sf på jobbet...?!), men är ju mer åt sf-hållet än fantasy nuförtiden. Så det passade mig helt. Jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är intressanta. Att jorden liksom har fortsatt utan oss och att varelser har muterat till något helt annat (+ att det kommit en hel del utomjordingar hit). Men... det blir liksom inte så mycket mer än så. Jag känner mig inte speciellt fångad av Eva – kanske för att hon är en så himla blank och trist karaktär. Alltså, hon har typ inga karaktärsdrag? Hur är det meningen att jag ska sympatisera med en karaktär som inte HAR någon karaktär?

Så well, vi kan väl konstatera att känslan inte riktigt följer med mig in i boken. Och då blir allt det andra rätt så poänglöst också. Den är lite för lång, lite för långsam, lite för... lite. Världen och alla varelser är kul. "Bland" är nog ordet jag skulle använda på engelska. Däremot kan jag tänka mig att om en skulle ha vuxit ifrån Leonora så kan det här vara en rimlig avancering. Och illustrationerna är ju fina ändå.

Men nah, överlag: This just didn't do it for me.

     Jakten på WondLa
     Tony DiTerlizzi
     477 s.
     B. Wahlströms
     2009
     Goodreads

Jag ba: "Amen jag blev matförgiftad". Sen blev Victor magsjuk. Såatteh, well, antar att jag inte var matförgiftad… Det gjorde i alla fall att jag hade en hel helgkväll för mig själv och råkade titta på hela Riverdale. Ooops.

Och alltså, i TV-serier. I just love my drama and intriger så mycket. Och den här har det. Allt jag vill ha. Självklart finns det tusen uppenbara brister också, men alltså så guilty pleasure-bra!!!!! Älskar den extrema klyschigheten, men att den samtidigt känns ny och fräsch på flera punkter. Typ att alla får vara _kompisar_ (ofc har vi en bitch, det blir inte en bra high school-tv-serie utan en, men alltså att alla bara "ahmen det är synd om henne, vi sätter henne på plats lite men när det väl gäller så finns vi där" + att hon aldrig är den som styr hela skolan) och umgås i olika konstellationer hela tiden. Efter kärleksrelationer går de vidare på ett extremt vuxet och moget sätt. De olika rollerna i gängen är fortfarande strikta och mallade, men uppdaterade och det reflekteras en hel del kring dem. OCH KVINNLIG VÄNSKAP HÖRNI!!!! När tjejerna bestämmer sig för att ba "Nä, vi tänker inte tolerera det här era jävlar" och går ihop och faktiskt blir lyssnade på. Och framför allt känner jag att så många "tjejproblem" som är orsakade av patriarkatet fick plats i den här serien och verkligen blev tagna på allvar. Hur tjejer hängs ut som slampor, hur mycket tjejer måste prestera för att ses som lika bra som killar och hur fäder kommer undan med att inte ta hand om sina döttrar.

Självklart skulle jag kunna prata om alla problem jag har också (eller hade speciellt i början), men jag kommer faktiskt inte ihåg dem så väl. Jag tror också att mycket av det jag störde mig på i början rätades ut efter ett tag – till exempel så verkade ju flera av karaktärerna vara extremt mycket plattare i början än vad det senare kom fram att de var. Sånt himla plus för att det i en sån här serie får utrymme att diskutera både genus och klass. Störde mig lite på att gay-karaktären är extremt stereotyp, men uppskattar att han inte behöver gå igenom något komma ut-moment och att det (väl?) aldrig är ett problem att han är gay (förutom att ingen annan är det).

Mina bästa karaktärer är Jughead och Cheryl (assååå förlåååååt men HUR SNYGG ÄR HON INTE? Dör snyggdöden varje gång hon är i bild alltså).

Men okej, vad tycker ni? Vilka var era smaskigaste händelser? Favoritkaraktärer? TELL ME EVERYTHING!!! Och såklart spoilervarning i kommentarsfältet dårå.

Natten till igår var seriöst topp tio värsta i mitt liv pga blev matförgiftad av någon jävla skit i onsdags. Hade noll kontakt med omvärlden ett tag, men när jag väl fick sova i hela två timmar på raken (!!!) kunde jag faktiskt gå upp och stå och röra lite på mig utan att kräkas. Ja, jag skriver bara det här för att få era sympatier. Det är meningen att ni ska tycka synd om mig nu.

 Ni behöver dock inte tycka synd om mig för att jag har så jäkla mycket bra böcker att läsa! Har plockat hela tre skadade böcker/läsex på jobbet den här veckan + fått ett recex + köpt en bok på jobbet +++++ fått ett paket med bokreapocketar från Adlibris. Såatteh, totalt 11 böcker in... Heh.

 Håller dock fortfarande på med The Beginning Woods. Jag gillar den, men den är lite långsam. Och vill väldigt gärna gå vidare till någon av mina andra nya böcker trots att jag bara är halvvägs igenom. Tror att nästa efter det här blir antingen Rimligt lyckade ögonblick (alltså del tre i serien om Emanuel Kent, älskade de två första delarna), Bad feminist av Roxane Gay (pocketvarianten låg alltså i mitt bokrea-paket från Adlibris, fastän den inte var på rea... Heh) eller Dark Matter av Michelle Paver (en kollega till mig på jobbet: "Har du inte LÄST den än? Det känns verkligen som att du skulle ha gjort det!"). Sugen på alla tre!

Vad läser ni i helgen?

Okej, tänkte att jag skulle ta och göra inlägg om alla poddar jag följer. Jag är uppe i så pass många jag gillar nu att jag verkligen bara prioriterar de jag gillar bäst. Om jag irriterar mig på mer än jag gillar med en podd får den helt enkelt ryka till förmån för bättre. Jag ogillar konceptet Snubbar Som Snackar, så om det är poddar med två snubbar har jag extra höga krav. Till exempel är två av poddarna som är med i den här listan sånna, fast bra dårå. Såååå! Plocka fram podcaster-appen så kör vi. Totalt blev det för övrigt 18 poddar jag ville skriva om, så delar upp det i tre inlägg. Det första får bli true crime, eftersom det är den största gruppen och det jag lyssnar mest på. Vissa har ni kanske hört mig nämna förut, men det är som det är.

Rättegångspodden

Berättar om olika brott med ljudklipp från förhör och rättegångar. Plus lite speakers ibland då.
Favoritavsnitt: Styckmordet i Askersund del 1 och del 2, Styckmordet i Boden del 1, del 2 och del 3.

The Generation Why Podcast

Två snubbar som pratar om brott i USA. Jag tycker det är kul för de har så jäkla mycket fler mord att beta av. Eller alltså missförstå mig rätt, men de flesta makabra brott i Sverige har en ju liksom redan hört om, även om det är spännande att grotta ner sig i ändå! Tycker att det är nice att Justin & Aaron verkligen vrider och vänder på fall och visar komprometterande fakta för alla sidor liksom.
Favoritavsnitt: The Norway Shooter (det här är alltså Breivik! Jag tycker att det är intressant att se situationen ur ett mer avlägset perspektiv liksom, från en annan kultur), The Mary Morris Murders och Oklahoma Girl Scout Murders.

Mordpodden

Här har vi ett nytt svenskt mord i varje avsnitt. Lite platta diskussioner tycker jag med en hel del plattityder (åtminstone i de första säsongerna, tycker verkligen det tagit sig nu i tredje säsongen!). Hittills har de tagit upp mord i Skåne, Småland och nu Norrbotten.
Favoritavsnitt: Modellmordet utanför Växjö, Michael-fallet och Mordet i Vollsjö.

True Crime Garage

Ok, två amerikanska snubbar igen... Men ah, de dricker öl och snackar om olika fall. Jag gillar verkligen hur de kan gå från tramsiga till väldigt seriösa snabbt och de känns väldigt professionella.
Favoritavsnitt: The Ted Murders (Ted = Ted Bundy) och The Disappearance of Beverly Potts.

Spår

I Spår har de haft som agenda att försöka frikännande felaktigt dömda, vilket ju är en intressant utgångspunkt. Så de går igenom fallet från början och pekar på anledningar till varför rättegångarnas utfall bör ses som felaktiga. Väldigt mycket info om varje case, eftersom det är liksom en hel säsong per fall. Men det är ju något positivt ändå.

I brottets spår

Här har vi Norrlandsmord! Också ett mord per säsong med mycket info.

Unsolved

Hallå kommer ni ihåg den här? Det är tydligen TIO ÅR sedan den kom ut???? Eller inte just den här, den kom ut idag pga tioårsjubileum, men ni fattar. Originalet. Här i 4K och med uppdaterat slut! Alltså kommer ihåg att vi lyssnade på den här jämt när vi gick i nian! Fyfan vad gammal jag är alltså...

Okej, här kommer mer ett tips än en recension. IDW och DC har tillsammans gjort en serieantologi till förmån för offren från skjutningen på gayklubben Pulse i Orlando. Antologin innehåller kortare serier – antingen ensidor eller som max ett uppslag – som på ett eller annat sätt rör HBTQI+. Det är komma-ut-berättelser för ungdomar, det är Batman som startar en utredning för att få tag på skytten, det är berättelser om hur serieskaparna reagerade när de hörde om skjutningen, det är berättelser om de som blev skjutna, same-sex-kärlekshistorier mellan superhjältar. Verkligen högt och lågt blandat i samma antologi. En väldigt bra blandning, tycker i vart fall jag. Plus ett väldigt fint initiativ såklart.

Jag älskar kanske inte varenda serie i den här – så som det ju är i en antologi – men som helhet gillar jag den verkligen massor. Framför allt då för att det är så många som slutit upp kring det här projektet. Jag tycker verkligen verkligen att ni ska ta en titt på denna, och såklart köpa!

     Love is Love
     Marc Andreyko
     144 s.
     IDW Publishing
     2016
     Goodreads

Jag hoppas att ni inte tycker det varit för mycket lyssnartips här på bloggen på senaste tiden. Om ni tycker det säger jag: Sorrynotsorry, jag ägnar nästan lika mycket tid åt att lyssna på poddar som åt att läsa, så det blir så nu. I och för sig måste jag ju konstatera att ni enligt läsarsiffrorna här verkar uppskatta det, hehe.

Jag har tidigare tipsat om den eminenta podden Allt du velat veta. Tycker överlag att den är himla bra, det är roligt att Fritte Fritzon som intervjuar är så otroligt påläst och kommer med så jäkla bra frågor hela tiden.

Igår till lunch lyssnade jag på ett avsnitt som låg mig extra varmt om hjärtat. Nämligen om utbrändhet/utmattning. Såååå mycket igenkänning för mig och nya insikter. Och hm... nygamla insikter. Typ "Aha, jag måste vila och ha färre krav på mig! Det är så jag blir frisk" *midblown fast jag redan visste detta*. Superbra att lyssna på om ni har en partner, kollega, vän eller släkting som är utmattad, eller om ni är det själva. Eller om ni gör KEDS-test och får över 18 poäng (jag fick 37... hoppsan).

Så ta hand om er och koppla av med en podd! Puss!

Jag har en serie som jag märker att jag ofta återkommer till i tanken och vars kvaliteter jag letar efter i andra böcker. Ni har nog redan gissat vilken, med tanke på rubriken. Den mörka materian av Philip Pullman.

Illustration av Zuzanna Celej för den spanska utgåvan av Northern Lights.

Saker som alltid fångar mitt öga när det gäller blurbar är "Philip Pullman" och "Guldkompassen". Det dyker ju upp då och då. The Wolf Wilder har till exempel en blurb skriven av Pullman själv, medan Rök blir kallad för en ny Guldkompassen på omslaget. Och egentligen var det främst det som fångade mig med båda böckerna. Tur att det visade sig att de var ganska bra ändå.

Men ändå längtar jag. Längtar och letar efter nya Guldkompassen. Jag tror att det är min mest jagade läsupplevelse. Jag vet inte varför jag inte bara tar och läser om böckerna? Kanske är jag rädd att de ska ha mist sin magi, att läsupplevelsen ska ha solkats när jag läser dem en andra/tredje gång. För det vore ju ganska jobbigt och hårt ändå. Finns det egentligen något som är värre än när en läser om en bok en brukade gilla och den helt enkelt inte håller måttet? Tveksamt alltså.

Jag vet inte riktigt varför det är en sådan serie som jag romantiserar på det här sättet. Jag tror inte att det är min bästa läsupplevelse någonsin. Men den har något speciellt, och det är ju knappast bara jag som tycker det. Jag tror att jag gör samma grej med Diana Wynne Jones Chrestomanci-serie som jag inte vågat läsa om sedan jag var typ nio och läste den för första (och enda) gången. Hm, kanske är dags att läsa om den ändå. Både Chrestomanci och His Dark Materials (ja, den här gången ska jag i så fall läsa den på engelska).

Har ni några böcker ni alltid "letar efter" i andra böcker?

Den här veckan hade jag bokat in fyra dagars jobb, en kväll för att dricka öl, ett förlagsevent + en pressfrukost. Rimligt, tycker jag ändå. Alltså fyra dagars jobb är ju inte ens heltid, och visst det kanske är mycket att vara borta två kvällar, men så kan det ju bli ibland. Det slutade med att jag satt på golvet i kassan för att jag skakade så av stress att jag knappt kunde så upp. Heja.

Det är många saker som seriously suger när en är utmattad. Till exempel att återigen behöva slåss för att få vård. Att jag kan ligga en hel dag hemma och lyssna på poddar, men ändå behöva gå och lägga mig i sängen och sova mitt på dagen. Att jag inte pallar träffa folk jag gillar. Men en av de värsta grejerna är ändå: Minnet av vad jag brukade klara av. Eller att jag liksom glömmer bort att jag ju är utmattad nu.

Det är som att växla tyngden från en fot till den andra bara för att upptäcka att den liksom inte är där. Jag bokar in saker – för det här brukade jag orka. Och sen upptäcker jag att "ah, juste, jag är utmattad nu så jag orkar visst inte". Och så måste jag säga "Jag måste ställa in ikväll". Att inte orka göra saker som jag gillar och som jag brukade orka är faktiskt så jävla värdelöst.

Så. Då har jag helt plötsligt fått meddela jobbet att jag inte klarar av att jobba mer än tre dagar i veckan (för att jag behöver mina hemmadagar. Jag räknar med att en hel dag går åt till att lyssna på poddar/läsa/sova efter att jag jobbat två dagar). Jag var tvungen att ställa in öldrickandet. Skippar förlagseventet. Jag hatar att behöva inse mina egna begränsningar, meneh. Här går alltså gränsen för vad jag klarar. Igår var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag hade sån hjärtklappning och en sån bubbla i bröstet. Idag går jag till jobbet och försöker tänka att jag måste skala bort roliga grejer för att ta hand om mig själv. Och det suger. Så jäkla hårt.

Inte så mycket tid att läsa eller helt enkelt för stressad för att ta dig tiden att läsa en lite längre bok? Den här veckans Top Ten Tuesday är skapad för dig – temat är böcker som kan läsas i en sittning. Eller i vart fall himla fort.

1. Om detta talar man endas med kaniner, Anna Höglund Som en bilderbok fast för lite äldre. Superfin och viktig, men enkel och lättläst! 2. En bit av mig fattas, David Levithan Jag läste den här på en tågresa hem från Östersund, tror det tog mig max två timmar! Fin och gripande! 3. Ankomsten, Shaun Tan Ok, det här är i princip bara bilder, så den går fort att läsa. Finns ändå väldigt mycket djup + mycket att analysera. Hemskt fin.

4. Animal Farm, George Orwell Den här samlingens mest politiska bok. Kul och himla tunn. 5. The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, Tim Burton Här är ett gäng riktigt jäkla makabra noveller. Noveller är ju nice också, för om en har brådis behöver en ju inte läsa alla på en gång! 6. Coraline, Neil Gaiman För den som vill ha sig lite snabbskräck! 7. Önska bort önska nytt, Ingrid Olsson Är ju ett stort Ingrid Olsson-fan, och det var med den här som jag först insåg hennes genialitet!

8. Through the Woods, Emily Carroll Skräcknoveller i serieformat! Mycket bilder och lite text = the shit! 9. The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman Ah, insåg precis att jag tydligen har med 2(Gaiman+Ridell) i den här listan, men det är väl ok, right? I alla fall när det är så himla bra! 10. Nimona, Noelle Stevenson Serier i en volym går ju väldigt fort att läsa! Den här är rolig och fin.

Klart slut! Är det någon ni är sugna på? Eller kanske rentav läst?

Min obesession av bergsbestigningar och sånt har den senaste tiden totalt eskalerat, och då främst skräckberättelser om det. Det är verkligen något speciellt med kyla och snö tycker jag. Några av mina absoluta favoritmysterier är Andrées polarexpedition och olyckan vid Djatlovpasset, vilka typ fascinerar mig mycket mer än väldigt många andra saker. Definitivt topp tio bland mina favoritmysterier. Kanske till och med topp fem. Hursom blev jag så pepp när jag såg den här bland skräckböckerna på jobbet. För liksom, berg! Snö! Kyla! Isolering! Och det här att luften är så tunn att det verkligen fuckar med hjärnan. Fy fan alltså.

Det är 30-tal. En expedition ska bestiga berget Kangchenjunga – som ska vara världens mest dödliga berg. De har bestämt sig för att följa i fotstegen på en tidigare expedition som det gick åt helvete för, men huvudpersonens brorsa är besatt av dem. Lokalbefolkningen beter sig allmänt konstigt och vidskepligt, men dessa västerlänningar har ofc noll respekt och ba klampar in as västerlänningar do. Men det börjar hända allmänt märkliga saker. Typ konstiga ljud, en skepnad som syns till. Så långsamt börjar berättelsen om vad som EGENTLIGEN hände med den här tidigare expeditionen nystas upp. And it isn't pretty.

Jag hade nog förväntat mig att den skulle vara liiiite läskigare, men ärligt talat: Bara settingen is doing it for me. Bergsbestigningar creeps me the fuck out på riktigt alltså. Och att bara lägga till LITE spökligheter på det här gör det för mig ändå rätt så obehagligt. Om en inte har samma relation till det här som jag har upplever en nog inte det här som speciellt läskigt alltså. Men ja. Själva skräckinslagen är inte speciellt läskiga, och jag tycker nog att det liksom kunde ha eskalerat lite mer, och ännu hellre liiiite tidigare i boken.

Den stora behållning med boken är ändå att den liksom är ganska trevlig och mysig läsning. Konstigt att känna "mysig" om en skräckbok, men eh. Jag gillar verkligen tonen i. Jag har ju då alltså läst den på engelska, och det var en hel del väldigt gamla ord i som inte ens Google Translate förstod. Tycker ändå det är en intressant skildring av tidsandan och själva expeditionen.

Alltså OMG, nu när jag kollade Thin Air på Goodreads såg jag att Pavers Dark Matter handlar om en polarexpedition och också är skräck???? Måste läsa denna ASAP. Seriously.

     Thin Air
     Michelle Paver
     240 s.
     Orion
     2016

Gudars alltså, jag har precis gråtit mig igenom en P3 Dokumentär. Jag tycker att det är spännande vad en liksom upplever som extra hemskt och sånt. För mig ligger konsertrelaterade katastrofer så väldigt nära eftersom jag själv gärna går på konserter. Tror det är främst därför jag reagerade så starkt på skjutningen på Bataclan i Paris till exempel.

Nu var det alltså dokumentären om när nio personer dog under en Pearl Jam-spelning på Roskilde. Tänker liksom att om jag inte hade varit så ung så hade jag kunnat vara där pga gillar Pearl Jam ändå och Roskilde har jag funderat på att åka på flera gånger. Lyssna på den här! Jag tycker den var superbra, satt med gråten i halsen hela igenom.

Puss och trevlig söndag!

Hej alla fina! Det är helg! Här började dagen supersoligt, men lagom till frukosten var slut var himlen full med moln... Surt, men då kan en vara inomhus utan att skämmas :)))))) hehe

Får dock inte stanna inne hela helgen, för Victors mamma fyller år. Hon har bestämt att vi ska gå på ABBA-museet, så det ska vi göra! Det blir säkert fint även om jag inte är Sveriges största ABBA-fan.

Igår läste jag ut Den allvarsamma leken. Det här att jag helt plötsligt uppskattar klassiker??? Gillade den himla mycket, blev så ledsen av den. Jag är ju svag för folk som är liksom menade för varandra. Kanske för att jag är övertygad om att Victor och jag är det, och om vi någon gång i framtiden gör slut kommer mitt hjärta nog krossas. Även om jag liksom slutar vara kär i honom. För det är en av mina värsta grejer. Kärlek som liksom tar slut. Eller är övertygad om att alla förhållanden som tar slut efter många år blir hjärtekrossare. Någon gång måste en ju ha älskat varandra liksom.

Nåja, plockade fram The Beginning Woods igår. Har bara läst prologen än, men tycker den verkar sjukt cool. Plus sjukt snygg framsida.

Nåja. Hur ser era helgplaner ut? Vad läser ni?

Alltså, jag har ju det senaste året blivit totalt poddfrälst, älskar poddar – även om jag har supersmal poddsmak... För ett tag sedan började en podd följa mig på instagram, uppenbart promotrick eftersom de följer flera tusen andra. Men här fungerade det. Jag pratar förstås om Spöktimmen.

Nu har jag lyssnat igenom alla avsnitt de har ute, och kan typ inte få nog?! Älskar den. Så himla awesome podcast. Tanken med podden är att den ska vara som när kompisar sitter kring en lägereld och berättar om läskiga grejer för varandra – alltså inte bara om spöken och sånt, utan om seriemördare, olösta mysterier och allt läskigt. Gillar blandningen av ämnen + att det är både välbekanta historier och grejer som är helt nya för mig. De har också massor av tips på filmer och dokumentärer att se.

Mina favoritavsnitt är Spökhus, Hemsökta platser, Hemsökta hus i Sverige, Olösta mysterier och Olösta mysterier II.

Har för övrigt fått så sjukt mycket blogginspiration av den här podden. Är ni sugna på att läsa om mina favoriter bland olösta mysterier? Eller favorit-creepypastor? Eller kanske rentav mina favoritpoddar? Jag har faktiskt ett helt gäng jag följer nu, och det verkar inte som att jag gjort någon sån post. Let me know!

Ok, jag märker att jag tydligen är helt värdelös på att recensera serier. Hoppar alltid över dem i listan när jag ska kolla igenom. Här kommer därför ett litet samlingsinlägg med alla serier jag läst hittills i år (förutom ett undantag som jag vill ska få ett eget inlägg) + megasnabba omdömen. Ok, lite fusk för två stycken läste jag förra året. Men skitsamma. Hänger ni med? BRA DÅ KÖR VI!!!!!

Astrid vol 1: Vulkanmånens kult

Clean Room vol 1: Immaculate Conception & vol 2: Exile

Harrow County vol 3: Snake Doctor & vol 4: Family Tree

Lady Killer vol 1

Deadly Class vol 1: Reagan Youth

Kände att jag behövde lite fix här, så har dressat om helt! Lite grejer behöver fortfarande fixas till – jag stör mig lite på att temat gör en automatisk ingress (som inte verkar ta slut i vissa inlägg...) i inlägg utan bilder... Texten ska alltså inte vara centrerad. Den bara är det nu. Av okänd anledning. Jag orkade inte slåss med html:en längre. Plus att det behövs lite marginaler mellan bild och text, plus att jag vill försöka ordna en formatering för blockquotes. Men visst är det ändå rätt så nice att få bort "continue reading"-funktionen? Vi får väl se hur stor inverkan det har på mina sidvisningar... Hehe. Och den långa laddningstiden när startsidan laddas???? Älskar att den är borta. Älskar.

Men! Vad tycks? Tell me all about it!

Jag hann inte läsa klart texten av Tova Gerge och Maria Margareta Österholm innan jag publicerade det förra inlägget. Nu när jag fortsatte hittade jag ett annat citat som jag finner intressant. Gerge och Österholm tar nämligen upp även Vingklippt ängel lite senare, och skriver såhär om den:

När både kritiker och författare själva förfasar sig över hur unga flickor går upp i destruktiva identiteter med litteraturen som förebild, såsom bland annat har varit fallet med Berny Pålsson, så har man kanhända förbisett att det mest förföriska inte nödvändigtvis är ju destruktiviteten. Visst, en bok som Vingklippt ängel beskriver ett konstant katastroftillstånd – men där finns också många revolutionära värden som inte bara är formulerade utifrån viljan att förstöra sig, utan också utifrån viljan att uppfinna och upprätta sig.

Jag tyckte det var intressant i relation till det jag bloggade om tidigare idag – hur just Berny Pålssons Vingklippt ängel fungerade som en manual för mig.

Citatet är alltså från Tova Gerges och Maria Margareta Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i antologin Ätstört.

Jag vill börja det här inlägget med en triggervarning. Om du har problem med självskadebeteende, sluta läsa nu.

Det är sportlov. Jag är tretton år och min bästa kompis A åker skidor i fjällen. I mitt bröst är allt så svart att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. A svarar inte på sms, och jag vet inte vem jag ska vända mig till. Dessutom tror jag att A börjat tröttna på mig, men i efterhand var det nog min egen felaktiga slutledning.

Några år tidigare gick jag med mamma och pappa i terapi hos kuratorn Yrsa. Jag hade panikångestattacker och var allmänt ledsen och nedstämd. Vi slutade när jag ljög och sa att jag mådde bra igen. Några dagar innan sportlovsdagen står jag i badrummet hemma hos min pappa. Flera gånger har jag vägt ett rakblad i handen. Den här gången stoppar jag försiktigt två stycken i fickan på munkjackan, skyndar mig ned till mitt rum och gömmer dem bland en massa småbråte i lådan på mitt nattygsbord.

Första gången, den här sportlovsdagen, rispar jag bara lätt mot huden. Ett smalt streck som fylls av blod och fyller mig med omedelbar panik. Vadfan håller jag på med? Samtidigt: Ett adrenalinpåslag som inte är av denna världen. Känslan av att våga göra något förbjudet. Svedan i handleden som gör att jag tillfälligt glömmer svärtan i bröstet. Jag gör om det. Varje dag resten av lovet. Och det tar flera år för mig att sluta.

Det här är ett minne som jag kom att tänka på när jag läste Tova Gerges och Maria Margarets Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i Ätstört. Det var det här citatet jag fastnade vid: "För många fungerar inte anorexiaromanerna som ställföreträdande, utan som manualer, säger hon." Och jag tänker att det ju självklart är en risk med böcker om psykisk ohälsa. Min manual var Vingklippt ängel av Berny Pålsson. Dels handlade det väl om "tips" på hur en ska hantera allt det där inom en, men också ett exempel på "såhär är en om en är sjuk, och om jag är riktigt sjuk kanske någon märker mig". Jag tänker också på det här när jag läser Sofies (mycket bra) inlägg om böcker om psykisk ohälsa. För mig var nog ett stort problem att det liksom inte fanns några alternativ till Berny. Det behövs fler böcker på temat, och framför allt fler böcker som lyfter fram att det finns mer än ett sätt att vara sjuk på. Och kanske att en faktiskt inte måste vara så värst sjuk för att behöva hjälp.

Min mamma upptäckte det hela några veckor senare. Jag var rasande, men slutade inte. Jag blev bara bättre på att dölja det. Och märkte att det är lättare att skylla bort ett blåmärke efter att ha bitit mig än ett skärsår efter att ha skurit mig. Idag har de flesta av mina ärr bleknat bort, och jag är tacksam för det. Jag har några smala streck kvar på handleden, ett tjockare precis vid armvecket. En bredare rand mitt på armen. Några prickar från en dag på Gröna Lund. Jag tror knappast någon upptäcker dem om de inte tittar efter dem. Jag är i alla fall glad att folk inte längre frågar, för det är jobbigt att stå rakryggad och säga "Jo, jag skar mig" (för jag skulle aldrig kunna ljuga om det). Det är många år sedan jag slutade nu. Jag hade ett mindre återfall för ett par år sedan, ett krokigt ärr efter ett rivsår på höger handrygg.

Det jag vill komma till är nog att jag är tacksam över att ungdomsboksutgivningen ser så mycket bättre ut idag än när jag var ung. Förhoppningsvis är det inte lika många ungdomar vars första kontakt med psykisk ohälsa är Berny Pålsson. Om du behöver ett tips till en ungdom i din närhet tycker jag att du ska ta och kolla in min lista med böcker!

Jag har försökt att låta bli att recensera böcker som jag läser till uppsatsen, men här gör jag faktiskt ett litet undantag. Av två anledningar: 1. Jag fick faktiskt e-boken av denna som recex såatteh... 2. Den är så jäkla bra och är verkligen värd att lyfta.

Willowdean är uppvuxen i en småstad i Texas. Den årliga skönhetstävlingen är såklart stadens viktigaste händelse, och Willowdeans mamma vann den en gång för många år sedan. Willowdean själv är väl något av en besvikelse för sin mamma – hon är tjock och inte speciellt företagsam, så hon kommer ju förstås aldrig vinna skönhetstävlingen. Ändå bestämmer hon sig för att ställa upp. To make a point. Och visa att tjock/fin är en falsk dikotomi.

Som föredetta tjock/fortfarande i det övre spannet men passerar som norm känner jag igen mig så sjukt mycket i Wills tankegångar. Eller ja, det är väl sådana tankemönster som fortfarande sitter kvar. Feminismen har ju förstås hjälpt mig skitmycket med att inse att tjock och fin faktiskt inte är motsättningar utan fullt förenligt.

För att återgå till boken: Jag älskar Will som karaktär för att hon får vara så himla mångsidig och mänsklig karaktär. Hon gör inte alltid rätt. Ibland är hon taskig och jag som läsare står inte på hennes sida i alla konflikter, men det är verkligen en stor del av charmen med henne. Det gör nog till och med att jag tycker om henne lite mer, för jag kan förstå henne och se delar av mig själv. Plus det visar liksom också hur jävla komplicerat det är att vara tonåring (och ännu mer komplicerat när en är tjock). Det känns helt enkelt som en väldigt trovärdig karaktär.

Jag gillade verkligen den här boken jättemycket, trivdes så himla bra i den på något vis. Det blandas seriositet med humor, och även när det skämtas som tjockhet och storlek finns det en värme och kärlek i det tycker jag. Plus att den petar på massor av obekväma tankar kring tjockhet, och när böcker petar på obekväma punkter är de ju som bäst. Bland de böcker jag läst till min uppsats måste jag säga att det här är tveklöst den bästa.

Dumplin'
Julie Murphy
347 s.
Lavender Lit
2016
Goodreads

Nu är Top Ten Tuesday tillbaka, och jag hakar väl på för första gången efter min paus! Veckans tema är TBR för våren, vilket ju känns lagom enkelt och lättsamt. Jag har lite märkligt boksug just nu. Raidade nyss Adlibris efter feministiska pocketar. Vill typ bara läsa pocketar och e-böcker för tillfället?! Har äntligen börjat läsa Sylvia Plaths Glaskupan och har flyttat över en hög klassiker (????!!!!) till min läsa-snart-hylla.

Jag har då alltså grävt fram alla mina olästa klassiker från Bonnier Pocket. Jag tror inte jag kommer ta mig igenom alla fem, men de jag plockat fram är i alla fall Karin Boyes Kallocain, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (den tror jag att jag ska ta itu med direkt efter Glaskupan), Nina Björks Under det rosa täcket, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten samt Vladimir Nabokovs Lolita. Alla andra verkar jag ha gjort mig av med...

Jag känner mig också tilltalad av lite hardcore science fiction, så The Long Way to a Small Angry Planet av Becky Chambers (eller toa-boken som vi kallar den på jobbet – dåligt formgiven framsida...) står högt upp på listan. Postapokalyps känns också rätt, så det får kanske Lars Wilderäng stå för med Stjärnklart.

Precis innan Glaskupan läste jag Beate Grimsruds En dåre fri och nu har jag tydligen fastnat på böcker om psykisk ohälsa. Så jag plockade fram Maja-Stina Franssons Jag bara tvingar mig lite. Och sist på listan blir två böcker jag köpte i bokhandeln för inte alltför länge sedan: The Lie Tree av Frances Hardinge (utgåvan med illustrationer av Chris Riddell!) och The Beginning Woods av Malcolm McNeil.

Hur ser er TBR ut för våren?

Här kommer en sak som hjälpt mig, big time: Meditation. Min terapeut tjatade om det här i flera år. Och innan jag började hos honom gick jag i en grupp som inledde varje pass med mindfulness-övningar. Det var inte förrän jag slutade gå hos min terapeut som jag faktiskt satte igång. I januari närmare bestämt. Nu är jag uppe i 51 sessioner, totalt åtta timmar. I mitt eget huvud. Tio minuter åt gången.

Min räddning stavas Headspace. Jag är dålig på att hålla uppe streaks, men är uppe i 14 dagar nu. Jag har gått igenom hela intropacket och är nu på sovpacket. Jag har faktiskt börjat sova bättre, men är osäker på om det är för att jag börjat äta mediciner eller om det är själva meditationen. Vi kan ju säga en kombo. Men det bästa ändå tycker jag är att jag lärt mig koppla på den där medvetenheten och att stanna upp och känna efter i kroppen. När jag står i kassan på jobbet och inte har några kunder så trevar jag lite i kroppen och känner efter hur det känns. Även om jag har tråkigt försöker jag inte tänka mig bort, utan stanna kvar i det trista. Och på ett högre plan: försöka tänka att det är såhär nu. Jag mår inte bra. Det är okej att jag slöar bort dagarna, att det är ångestigt ibland.

Framför allt så har mina tio minuter med Andy (som läser in alla sessioner) blivit något jag ser fram emot varje dag. Jag älskar dessa tio minuter innerligt. När jag kan stänga av allt (ja, det är jättesvårt och det är sällan jag lyckas helt) och bara fokusera på att känna i kroppen. Vissa dagar – som idag (söndag, jag skriver det här en dag i förväg) – bävar jag inför att göra det, för jag tror att det kommer vara nästan outhärdligt att känna efter i kroppen bara för att den är så rastlös och stressad. Men likförbannat känner jag mig lättad och utvilad – som att jag fått en andningspaus från ångesten – när de tio minuterna är över.

Så det här är ett tips till alla. De tio första sessionerna är gratis, efter det kostar det 139:-/månad (eller 149:- för både Spotify och Headspace. Jag har båda, sjukt värt!). Och obs, jag är inte sponsrad men önskar jag var det, hehe :)

Hallå, inser en sak med skräck i bröstet: Jag verkar dras mer och mer till sådana däringa vuxenböcker nuförti'n. Framför allt tycker jag det är lite jobbigt att läsa om ungdomar som känner sådär mycket. Det gör mig mest trött. Jag föredrar liksom att känna mina egna känslor. Eller är tillräckligt uppfylld av dem. Eller jag orkar liksom inte med några andras känslor också, om det makes sense?

Självklart vill jag inte ha helt känslobefriade böcker, det skulle ju vara totalt bortkastat tänker jag. Men de här tonårskänslorna att det är så himla svartvitt och så himlastormande och hjärtekrossande... Jag är inte så intresserad utav det. Jag har börjat älska det mer långsamma, där det finns tid till filosofi och eftertanke, där känslor får ta plats på ett helt annat sätt.

Just nu läser jag Jakten på WondLa och är ärligt talat inte speciellt tilltalad av den. Jag har alltid uppskattat att läsa barnböcker, men jag har kommit in i någon konstig paradox där jag inte orkar läsa den för att den är för enkel. Jag är liksom tillbaka till att välja podd istället för bok på bussen. Och så tänker jag på Rök och Epidemin. Längtar efter något långsammare att vila i.

Funderar på om jag känner av min högsensitivitet mer när jag läser nu, att jag inte orkar med alla intryck på grund av det. Eller så håller jag på att bli gammal. Kan känna att jag kanske inte har så mycket att hämta i ungdomsböcker längre. Vilket väl är rätt positivt ändå. En vill ju knappast vara tonåring resten av livet liksom.

Nå, hur lyder domen? Är jag vuxen på riktigt nu, när jag föredrar långsamt och nedtonat framför snabbt och intensivt?

Här har vi ett stycke alternativhistoria med otroligt intressanta premisser: 1800-talets England, en dystopisk icke-demokrati där alla syndare avger rök. Det gör det lätt att se vem som handlar och tänker fel, och att göra skillnad på folk och folk. Thomas och Charlie är uppvuxna bland aristokrater, där de förväntas lära sig kontrollera sina syndiga tankar och därmed röken. Men de upptäcker snart att röken kanske inte är vad de vuxna säger att den är. Den är inte en skänk från ovan som ska lära dem göra rätt, och framför allt har den inte alltid funnits. Tillsammans med Thomas kusin Livia blir de jagade genom halva England i jakt på sanningen om vad röken är.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om perspektivbytena i den här, men jag säger det igen (fast lite kortare): Formidabla. Vyleta använder olika mindre karaktärers perspektiv för att ge läsaren ett övertag över huvudkaraktärerna och för att sakta ner berättelsen på ett effektfullt sätt. Och även om det används för att göra andhål på vissa ställen är det svårt att ta sig andhål från den här boken. Jag ville i princip sträckläsa den och de sista 380 sidorna läste jag på två dagar. Vilket är ett jävligt bra betyg från min sida.

Visserligen är karaktärerna rätt så stereotypa. Svart ställs mot vitt när Thomas och Charlie måste tävla om Livias uppmärksamhet. Thomas som inte kan sluta vara syndig, Charlie som inte kan sluta vara godheten själv. Men det är ju i och för sig också en spegling av premisserna som jag kan köpa ändå. Något som jag ändå tycker är rätt skönt är att Livia inte bara blir något passivt objekt som grabbarna ska imponera på. Även om hennes utveckling är rätt stereotyp i övrigt – fin tjej som aldrig skulle fläcka sina klänningar med sot byter till byxor och får en sexualitet och är helt plötsligt lika skitig som alla andra (notera också att det är när hon börjar klä sig som man som förvandlingen börjar ske). Något som däremot inte är stereotypt – och här kommer en spoiler, sorry, men den måste fram så jag tänker inte ens gömma den – det är en kärlekstriangel som jag har letat efter i åratal. När jag läste sista meningarna skrek jag "YES! YES!" högt, och min man undrade vad som hände. Thank you Dan Vyleta for making a polyamorous love triangle. I. Fucking. Love. It.

Så förutom att den är snyggt berättad är det en bra story med intressanta premisser, alternativa kärlekslösningar, spänning och en hel del moralfilosofi. I like, very much.

Också skrivet om boken: Veronica Roth, se och lär

Rök
Dan Vyleta
500 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Älskar den här videon. Både tal och text på norska, men det kan ni ju nu eftersom ni sett SKAM, right?
 

Nej, jag har inte glömt er idag! Jag bara råkade vara lite off den här veckan och kom på igår kväll när jag skulle lägga mig att "Crap, det är internationella kvinnodagen imorgon! Då vill jag ju blogga om passande boktips!". Så jag ställde in mitt schemalagda inlägg och tänkte att jag helt enkelt får slänga ihop en lista imorgonbitti. Så här kommer ett inlägg lite senare än vanligt, men bättre än vanligt! Här kommer nämligen en liten lista med böcker jag tycker är extra passande för att läsa idag:

Alltså, ibland händer det ju att en läser en bok som en bara känner "Nä, jag kan verkligen inte skriva om den här". För mig kan det handla om att jag tycker att jag inte gillar den för att jag inte är rätt målgrupp, eller för att mina kunskaper om området inte känns riktigt... on top. Om ni förstår vad jag menar. Till exempel dröjde det ju ganska länge innan jag kände mig riktigt hemma med att recensera serier. Fortfarande tycker jag att det är mycket svårare än att skriva om vanliga textböcker, kanske på grund av det omöjligt går att komma lika djupt i en serie på rätt så få sidor (med mycket bilder), eller för att jag helt enkelt inte är så bra på det här med bilder.

Samma problem uppstår ju med till exempel bilderböcker. Böcker för de yngre åldrarna kan jag också känna är svåra – eftersom jag personligen kan uppfatta berättelsen som för simpel och så förmodligen inte är fallet om en unge läser det liksom.

Det händer också att jag väjer för att skriva om fackböcker, just för det här... Hur recenserar en fakta? Det klart att det går att anmärka på upplägg och sånt, men jag tycker nog att det krävs något mer.

Förra helgen läste jag en bok som jag känner att jag verkligen inte kan och vill skriva om – för att den helt enkelt var så tekniskt dålig. Och för att författaren var väldigt ung när hen skrev den. Hur sågar en en trettonåring liksom? Eller det gör en ju inte. Eftersom jag inte skulle recensera den säger jag inte vilken bok det är, men om ni kikar på listan över böcker jag läst i år lär ni ju kunna lista ut vilken bok det handlar om.

Vilka böcker väjer ni för att recensera?

Epidemin är en otroligt effektiv dystopi, där vikt blir ett sätt att förtrycka ett folk och för Johan Svärd att behålla makten. För den som är undernärd kan inte protestera, och om vi inte ser överviktiga som riktiga människor behöver vi inte lyssna på dem. Och som de allra bästa dystopierna är den också så väldigt aktuell – dels med tanke på hur vi har ett potentiellt farligt parti som är för stort för att det ska kännas tryggt. Men dels också med tanke på överviktigas position i samhället idag, vilken det pratas väldigt lite om (även om jag tycker att det går att se mer och mer).

Dessutom: Välskrivna karaktärer, effektivt narrativ som hela tiden växlar i tempot och lyckas ge berättelsen både djup och action. Och sjukt bra. Den här borde alla läsa.

Citaten kommer från s. 104 i pocketutgåvan.


Epidemin
Åsa Ericsdotter
413 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Just nu håller jag på och läser Dan Vyletas bok Rök, vilken faktiskt är himla spännande. Men en sak reflekterade jag över: Till skillnad från Veronica Roth kan Vyleta skifta point of view med både finess och funktion för berättelsen.

I min recension av Roths senaste bok Carve the Mark kommenterar jag att byter hon point of view mellan kapitlen på ett minst sagt irriterande sätt. Cyras kapitel berättas i första person, medan Akos kapitel berättas i tredje person. Hennes sätt att göra det på gör det otroligt svårt att hänga med – det skapar mer förvirring än egentlig effekt.

I Rök har vi ännu fler karaktärer att följa – och det är inte ens enbart huvudkaraktärerna vi får följa i första person. Majoriteten av kapitlen är berättade i tredje person, men med växlande fokalisatorer (alltså de karaktärer genom vars ögon vi får hänga med för tillfället). Vi får alltså följa olika personer ganska nära inpå ändå, utan att det på något sätt blir förvirrande. Läsaren förstår alltid vem som åsyftas. Mellan de längre kapitlen är det instucket kortare kapitel som berättas i första person. Dessa kapitel anpassas också i ton för de olika karaktärerna, samtidigt som de befinner sig i helt andra sammanhang än våra vanliga fokalisatorer. Och återigen: Istället för att bli förvirrande är det ett snyggt och effektfullt inslag. Det ger snarare en paus i berättelsen och läsaren mer kött på benen om vad som händer på andra ställen. I very much approve.

Med andra ord: Här har Veronica Roth ett utmärkt exempel att lära sig av, eftersom hon bevisligen (jag menar, efter både Carve the Mark och Allegiant måste vi väl kunna säga att det knappast är hennes starkaste sida) är usel på att både skifta fokalisatorer OCH att skifta mellan första och tredje person. I Rök får verkligen skiftet en funktion, vilket knappast kan säga om Carve the Mark. Så Roth, se och lär.

Har ni några andra tips på BRA perspektivbyten?