Jag har förhört mig lite om skrivmetoder bland mina klasskompisar, och märker att de flesta jobbar på ett helt annat sätt än vad jag gör. Eftersom jag tycker det är kul att lyssna på hur andra skriver, så kommer här ett litet inlägg om hur jag jobbar med uppsatser och hemtentor.
Det första jag gör är såklart att samla material. Samtidigt som insamlingen pågår börjar jag läsa. Då sitter jag med penna i handen, stryker under och skriver upp sida + kommentarer i ett block. Parallellt läser jag också sekundärlitteratur och jobbar på ungefär samma sätt. Om det är till en hemtenta skriver jag ner allt jag tänker utifrån litteraturen jag läst redan innan, men läser sedan om och jobbar på det här sättet.
Ungefär samtidigt, liksom under tidens gång, skriver jag också in i dokument på datorn allt jag tänker. Det spelar ingen roll hur obetydligt eller ofärdigt det är. En hel del saker får förmodligen inte plats i slutversionen, men om jag har plitat ner tankarna någonstans kan jag släppa dem och fokusera på och utveckla en tanke åt gången istället. Detta gör jag för att komma ihåg alla möjliga spår jag skulle kunna ta och för att konkretisera. En tanke känns inte alltid lika vettig på papper som den gör i mitt huvud – och ibland tvärtom.
Sen fyller jag på tankarna med anteckningarna från böckerna. Utvecklar det som behöver utvecklas, plockar bort det som inte känns relevant. Bearbetar tankar genom att bearbeta text.
Som jag uppfattat det skriver många av mina klasskompisar på ett helt annat sätt. De läser och tänker först och skriver sedan – medan jag gör allt i omgångar och samtidigt. Det vill säga läser, skriver, tänker, skriver, läser, skriver, tänker, skriver. Men framför allt tänker genom att skriva. Ibland blir jag förvånad över saker jag själv kommer fram till i text, för att jag överhuvudtaget inte tänkt dem förrän jag förmedlat dem i dokumentet.
Mitt dokument är nu uppe i ca 20 sidor. Den här veckan skriver jag hemtenta, så det lär inte bli speciellt mycket skrivet. Även om min handledare undrar varför jag oroar mig så har jag svårt att se att jag kommer bli klar den här terminen. Men jag hoppas det ordnar sig.
Här kommer det fjärde och sista inlägget i veckans mini-inläggsserie! Alltså, det är ju förstås inte det sista inlägget jag skriver om min magisteruppsats, men den liksom avslutar den här veckan, okej? Nåja, i tisdags bloggade jag om dagsläget, i onsdags om svenskt vs anglosaxiskt och igår om erkännandet. Idag ska det handla om bekräftelse, för det är något som kommer in i de flesta av böckerna jag läst till den här uppsatsen.
Som jag skrev igår hänger ju det här med erkännandet också ihop lite med bekräftelse. En icke-tjock person som uttrycker att den är så tjock säger det för att söka bekräftelse. Och bekräftelse är ju en sån där grej som de flesta har mer eller mindre behov av eller åtminstone uppskattar.
De flesta av de karaktärer jag undersökt har dålig självkänsla, föraktar sig själva och sin kropp och tror inte på sig själva. Oftast slutar böckerna med att karaktärerna mår bättre, är gladare och tycker mer om sin kropp än tidigare. Det brukar bero på antingen att 1. Karaktären i fråga förlikar sig med sin kroppsform, 2. Karaktären går ner i vikt eller 3. En kombination av de båda. Jag tänkte att vi idag skulle prata lite om punkt 1 och 3. För den största anledningen till att karaktärerna förlikar sig med sin kroppsform är att de får bekräftelse från någon annan, och ser sig själva ur en annan persons perspektiv. Om det är kvinnliga huvudkaraktärer handlar det nästan alltid om manlig bekräftelse. Vi tar några exempel så ni är med:
I slutet Blendas bekännelser befinner sig Blenda på slutet på semesterresa till Aten. Sista kvällen bestämmer hon sig för att ta på sig sin enda fina klänning och sätta sig på en uteservering. Där blir hon uppraggad av en man som hon sedan följer med hem till. De har sex (det är Blendas första gång) och även om det här inte är det enda som gör att Blenda ser annorlunda på sitt liv, så är det den sista avgörande punkten. Det – och det faktum att hon under resan gått ner 4 kg. Dessa två avgörande händelser gör att hon förlikar sig med sin kropp (som nu alltså är 4 kg lättare) och bestämmer sig för att söka in på musikal-utbildning. Hon bestämmer sig för att "visa att tjejer på hundratio och ett halvt var något att räkna med" (s. 214).
Minna i Andas och räkna till tre berättar i slutet att hon mår bättre. Eftersom det ändå finns två andra personer som tycker om henne spelar det ingen roll att andra inte gör det. Alltså inte att om hon tycker om sig själv är det okej att andra inte gör det, utan om dessa två andra personer tycker om henne är det okej. Och ja, en av dem är en kille.
Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta börjar också tycka att hon själv är ganska okej när hon kan erkänna att hon är kär i sin manliga kompis, och han är kär tillbaka. I Marthas fall handlar också delvis om prestation – hon gör något bra och tycker att hon själv är bra.
Sarah i Lee Watchers Skuggan skyller sin övervikt på sin försvunna mamma. När hon hittar tillbaka till mamman och får en typ av bekräftelse från mamman släpper hon sina aggressioner. Hålet hon tidigare försökt fylla med mat fylls nu av mamman. Då upphör också helt magiskt hennes tröstätande. Ingen kille inblandad i den här boken däremot.
Okej, men det här är ju bara tjejer? Alltså, faktum är följande: I ungdomslitteraturen verkar det inte vara speciellt många killar som är överviktiga. Det finns ju några stycken, och Hugo i April, April är en av dem. Meeeeeen precis som tjejerna är han också slav under bekräftelsen. Alltså, när jag läser dessa böcker verkar det som att det är hel oMÖJligt att bara vara tillfreds i sig själv. Hugo kan nämligen också förlika sig med sin egen kropp först efter att han 1. Fått vänner och 2. Blivit ihop med en tjej (har ni hört!!!! Kvinnlig bekräftelse! Det gör mig ändå lite glad).
Okej, om jag ska gå utanför forskarrollen nurå och gå in och bli subjektiv och värderande och allt sånt. Jag tycker rent ärligt att det är hemskt att så många litterära brudar ska vara beroende av snubbars bekräftelse för att gilla sig själva. Detta är väl intet nytt under solen. Men ändå. Jag köper att bekräftelse över lag kan vara en första väg till bättring, men just genusaspekten blir så trist. För grejen är ju att slutsatserna av egentligen alla dessa böcker blir följande: 1. Att (tjocka) tjejer bara är värda det som män tycker de är värda. 2. Alternativt att tjocka helt enkelt är bättre lite smalare. 3. Att tjocka personer inte har något egenvärde, utan bara det värde som andra tillskriver dem alternativt bara har ett prestationsvärde.
Och låt mig väldigt inte forskarobjektivt säga detta: Det är fanimig förkastligt.
De flesta av de karaktärer jag undersökt har dålig självkänsla, föraktar sig själva och sin kropp och tror inte på sig själva. Oftast slutar böckerna med att karaktärerna mår bättre, är gladare och tycker mer om sin kropp än tidigare. Det brukar bero på antingen att 1. Karaktären i fråga förlikar sig med sin kroppsform, 2. Karaktären går ner i vikt eller 3. En kombination av de båda. Jag tänkte att vi idag skulle prata lite om punkt 1 och 3. För den största anledningen till att karaktärerna förlikar sig med sin kroppsform är att de får bekräftelse från någon annan, och ser sig själva ur en annan persons perspektiv. Om det är kvinnliga huvudkaraktärer handlar det nästan alltid om manlig bekräftelse. Vi tar några exempel så ni är med:
I slutet Blendas bekännelser befinner sig Blenda på slutet på semesterresa till Aten. Sista kvällen bestämmer hon sig för att ta på sig sin enda fina klänning och sätta sig på en uteservering. Där blir hon uppraggad av en man som hon sedan följer med hem till. De har sex (det är Blendas första gång) och även om det här inte är det enda som gör att Blenda ser annorlunda på sitt liv, så är det den sista avgörande punkten. Det – och det faktum att hon under resan gått ner 4 kg. Dessa två avgörande händelser gör att hon förlikar sig med sin kropp (som nu alltså är 4 kg lättare) och bestämmer sig för att söka in på musikal-utbildning. Hon bestämmer sig för att "visa att tjejer på hundratio och ett halvt var något att räkna med" (s. 214).
Minna i Andas och räkna till tre berättar i slutet att hon mår bättre. Eftersom det ändå finns två andra personer som tycker om henne spelar det ingen roll att andra inte gör det. Alltså inte att om hon tycker om sig själv är det okej att andra inte gör det, utan om dessa två andra personer tycker om henne är det okej. Och ja, en av dem är en kille.
Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta börjar också tycka att hon själv är ganska okej när hon kan erkänna att hon är kär i sin manliga kompis, och han är kär tillbaka. I Marthas fall handlar också delvis om prestation – hon gör något bra och tycker att hon själv är bra.
Sarah i Lee Watchers Skuggan skyller sin övervikt på sin försvunna mamma. När hon hittar tillbaka till mamman och får en typ av bekräftelse från mamman släpper hon sina aggressioner. Hålet hon tidigare försökt fylla med mat fylls nu av mamman. Då upphör också helt magiskt hennes tröstätande. Ingen kille inblandad i den här boken däremot.
Okej, men det här är ju bara tjejer? Alltså, faktum är följande: I ungdomslitteraturen verkar det inte vara speciellt många killar som är överviktiga. Det finns ju några stycken, och Hugo i April, April är en av dem. Meeeeeen precis som tjejerna är han också slav under bekräftelsen. Alltså, när jag läser dessa böcker verkar det som att det är hel oMÖJligt att bara vara tillfreds i sig själv. Hugo kan nämligen också förlika sig med sin egen kropp först efter att han 1. Fått vänner och 2. Blivit ihop med en tjej (har ni hört!!!! Kvinnlig bekräftelse! Det gör mig ändå lite glad).
Okej, om jag ska gå utanför forskarrollen nurå och gå in och bli subjektiv och värderande och allt sånt. Jag tycker rent ärligt att det är hemskt att så många litterära brudar ska vara beroende av snubbars bekräftelse för att gilla sig själva. Detta är väl intet nytt under solen. Men ändå. Jag köper att bekräftelse över lag kan vara en första väg till bättring, men just genusaspekten blir så trist. För grejen är ju att slutsatserna av egentligen alla dessa böcker blir följande: 1. Att (tjocka) tjejer bara är värda det som män tycker de är värda. 2. Alternativt att tjocka helt enkelt är bättre lite smalare. 3. Att tjocka personer inte har något egenvärde, utan bara det värde som andra tillskriver dem alternativt bara har ett prestationsvärde.
Och låt mig väldigt inte forskarobjektivt säga detta: Det är fanimig förkastligt.
Dags för inlägg nummer tre i den här veckans minimaraton i uppsatsskrivning! Första inlägget pubbades i tisdags och handlade om var jag ligger till just nu. Andra kom upp igår och handlade om skillnaden mellan svensk och anglosaxisk övervikt. Dagens inlägg handlar om Erkännandet™.
First: Some theory! Jag läste en studie om skeva flickor i ungdomslitteratur – Ett flicklaboratorium i valda delar av Maria Margareta Österholm. Den borde ni läsa om ni är intresserade av psykisk ohälsa i ungdomslitteraturen! Den är relativt lättläst för att vara akademisk text och i mitt tycke också väldigt intressant. Österholm skriver i alla fall bland annat om hur det bara är tjejer som inte är tjocka på riktigt som beklagar sig inför sina vänner om att de är tjocka. För en smal person är det meningen att fungera som en bekräftelse då dennes kamrater säger "nej det är du inte, du är jättefin!", MEN för en tjock person blir det där "åååh, jag är så tjock" ett erkännande om att en är medveten om ens egen tjockhet och därmed också fulhet.
För ett exempel kan vi ta Sandor slash Ida. Följande scen utspelar sig: Ida och hennes två kompisar Susanna och Therese är hemma hos henne och festar. Susanna säger: "Å, jag önskar att jag hade din rumpa! [...] Ja, du vet, jag kan inte ha såna brallor. Det går bara inte. Jag är för fet. Det är bara att inse. Jag är ett fetto." Ida vet vad hon förväntas säga: "Ida orkar inte säga 'du är inte fet', hon vill verkligen inte." Enligt Österholm är Susannas repliker ett tecken på att hon inte är tjock. Att hon i en senare scen lånar kläder av Ida känns ju som en bekräftelse på den misstanken. Det förhindrar dock inte att Susanna genom boken konstrueras som en tjock karaktär. Med andra ord: Hon är inget sexobjekt, hon är den töntig i gänget som är lite utanför och sådär.
Efter att ha läst Österholms text tänker jag ganska mycket på det här med erkännandet, och det dyker upp ganska ofta. Ett exempel är Minna i Andas och räkna till tre som inte vågar erkänna att hon bantar – bara smala tjejer kan banta. Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta vägrar visa sin kropp i trikåer och att duscha tillsammans med andra i omklädningsrummet, för det skulle ju vara att framhäva allt det hon vill gömma.
Men ännu vanligare än erkännandet är att karaktärerna tidigt avväpnar ämnet om deras övervikt och själva gör narr av den. Jag tänker att det är ett "om jag redan tidigt narrar min egen övervikt kan ingen annan göra det och skada mig". Men det är ju såklart min psykologisering av karaktärerna och sånt sysslar jag egentligen inte med. Eftersom karaktärerna inte är riktiga personer. Både till exempel Hugo i April, April och Blenda i Blendas bekännelser skämtar ständigt bort sin övervikt. I Hugos fall handlar det om dialogen med de andra karaktärerna, medan Blenda snarare gör det som berättare i texten. Genom att i samma hast som de erkänner övervikten också förnedra den kan de liksom visa att "jo, jag tycker också det är dåligt". Fuck, nu psykologiserar jag igen, jag har en tendens att göra det för mycket. Det här är en sådan typisk grej som jag behöver fundera mer över, och jag funderar och funderar och funderar.
Varför jag fastnat för det här mer erkännandet är nog för att det så mycket under min uppväxt varit elefanten i rummet med mina kompisar (jag var alltså väldigt överviktig hela min uppväxt, men har gått ned mycket i vikt de 2,5 senaste åren). Det var liksom ingen som kommenterade min tjockhet, och jag har alltid mått skitdåligt när mina smala kompisar börjar med "guuuud, jag är så tjock, kolla på det här fettet" och man ba: "Eh, men har du ens SETT MIG?! Om DU är tjock, hur enorm är inte JAG då?".
En sak som jag blev helt sjukt stött av under mitt första år på gymnasiet var en så jäkla larvig facebook-grej. Det gick runt en grej där en kunde svara på frågor om sina facebookvänner. Till exempel: "Är x snäll?" "Vem är snyggast av y och z?" osv. Och såklart: "Tycker du att x är tjock?" En av mina klasskompisar på högstadiet hade svarat nej om mig. NEJ. Alltså, sorry, men det faktum att jag var tjock var fan oundvikligt. Ingen kunde undgå att märka det. Ändå har hon mage att svara nej, för att om hon hade svarat ja hade den vanliga västerländska konnotationen av ordet "tjock" varit: "Ja, och du är också ful." Vilket också är anledningen till varför Ida i Sandor slash Ida förväntas säga "Du är inte fet", istället för "Det spelar ingen roll, du är fin oavsett". Och ärligt talat, det här är varför jag skriver den här uppsatsen, och det är därför det här är viktigt för mig. För tjock ≠ ful. Tjock ≠ äcklig. Tjock ≠ misslyckad. Tjock ≠ dåligt. Nu blev det ju lite mer personligt än jag hade tänkt mig, men äsch. Det måste en ju ändå gilla.
Om ni gillar att läsa det här lika mycket som jag gillar att skriva det får ni gärna lämna en liten kommentar. Om ni vill läsa tidigare uppsatsinlägg bör ni också ta en liten titt på etiketten magisteruppsats. Ni får gärna klicka er in här imorgon också, då kommer det handla om bekräftelse! Stay tuned!
Hej och välkommen till del nummer två i den här lilla miniserien som jag utlovade igår! Idag ska vi prata om hur överviktiga karaktärer skiljer sig mellan svenska och anglosaxiska böcker, kul va! Om ni vill läsa mer om vad det är jag skriver om vad eller vad det är jag pysslar med precis just nu i uppsatsarbetet kan ni klicka er in på gårdagens inlägg. Om ni vill läsa mer om förarbete eller följa mitt uppsatsarbete mer generellt är det etiketten magisteruppsats ni ska bege er till.
Det finns en ganska tydlig skillnad mellan hur den överviktiga karaktären används i svenska vs anglosaxiska böcker. Svenska böcker tenderar att vara mer socialrealistiska, medan amerikaner och engelsmän verkar kunna stoppa in överviktiga i lite alla möjliga sorters böcker. Thrillers, deckare, humor... Har bara en australiensare med, och den är i och för sig också socialrealistisk.
Något annat som jag tycker gå att se är det här hur karaktärerna ställs upp. I amerikanska och brittiska böcker handlar det kanske mer om sorgliga karaktärer – som i att deras övervikt får symbolisera alla deras misslyckanden. Det är till exempel Heather Wells i Ett oemotståndligt begär som är en avdankad popstjärna vars pojkvän var otrogen och morsa stack med alla hennes pengar. Och inte bara det utan hon är DESSUTOM TJOCK. Det är liksom bara deras egna fel att de är tjocka. I svenska böcker är det mer flera olika problem som kantar det hela. Karaktärerna vill nästan aldrig vara tjocka, men ofta handlar det om sjukdom, mobbing, frånvarande föräldrar eller liknande som gör att det liksom är synd om dem. Ett exempel på det är till exempel Hugo i April, April, vars mamma är fysiskt frånvarande, pappa psykiskt frånvarande och Hugo har inte direkt några vänner. Säkert dock i alla böcker är att övervikt har konsekvenser. En ska fan inte kunna gå runt och tro att en bara är lite tjock här inte.
Jag märker också att vad som är stort betraktas på helt olika sätt. I tidigare nämnda Ett oemotståndligt begär är storlek 12 (US)/44 (EU) "jättestort" (trots att huvudkaraktären ständigt upprepar att det inte alls är stort, utan amerikanska kvinnors medelstorlek) (stör mig för övrigt på att det i boken översatts till storlek 42... vilket alltså inte stämmer), medan en del svenska karaktärer verkar vara lite större än så. Men överlag är författarna i flera böcker väldigt noga med att skriva ut antingen storlek eller vikt på karaktären. Alltså... Det är inte som att ungdomar behöver höra "det här är tjockt"?! Speciellt som det i en av böckerna handlar om en karaktär som ändå inte är mycket tyngre än vad jag är, och jag skulle nog säga att jag inte skulle betraktas som enorm på något sätt (jag tror till och med att jag – även om mått och vikt säger annat – skulle passera som normsmal), vilket den karaktären gör. Jag kanske inte är pinnsmal, men jag kommer förfan i normala storlekar).
Imorgon har jag förberett ett inlägg om "erkännandet". Vad det är får ni veta om ni klickar er in här imorgon. Puss och hej!
Igår kväll klickade jag mig glatt in på The Broke and the Bookish för att kolla temat för veckans Top Ten Tuesday. Kände att fan, idag, då jävlar ska jag blogga. Nu gäller det. Som fan. Och så ba: Ten Bookish People You Should Follow On Twitter/Instagram/Youtube/Snapchat/Facebook. Men fy fan så jävla oinspirerande att skriva om. Om jag ska skriva om instagram-konton ska det åtminstone vara djur. Och ja, jag har planer på ett nytt instagram-inlägg med djurkonton. PRUHMISS!
Istället tänkte jag att jag ska tynga ner er med lite uppsatsprat! Såhär är det: Jag skrev ett inlägg som blev skitalångt, men insåg att det kanske är bättre att jag delar upp det hela i flera inlägg. Så därför har jag skrivit ihop en liten inläggsserie som kommer komma upp den här veckan, där ni bara får lyssna på saker om min uppsats. Då har jag istället möjlighet att fördjupa mig lite mer i varje del, och ni kanske faktiskt också läser det hela. Det här är ju faktiskt också superbra för mig för jag får chansen att utveckla mina tankar lite och skriva om dem utan att de är helt klara och kan hålla mig till ett mer vardagligt språk. Ok? Shit pommes vad bra att ni är med. Eller alltså inte för att ni har något val.
För er som har missat detta skriver jag just nu magisteruppsats i Litteraturvetenskap. Jag har valt att skriva om överviktiga karaktärer i ungdomslitteratur utgiven på svenska under 2000-talet. Jag håller just nu på att gå igenom och läsa alla böcker till uppsatsen med teorier i hjärnan och försöker samtidigt hålla ett lite övergripande öga. Det är förstås skitsvårt när jag har ca en miljard böcker att försöka hålla ihop, men det fungerar ändå ganska bra. Det jag kollar på då är förstås motiv som återkommer, eller om någon bok kanske skulle avvika från ett motiv som är vanligt i de andra böckerna. Helt enkelt: Jag letar mönster och avvikelser.
Samtidigt försöker jag hålla en medvetandenivå på följande fyra områden: karaktärernas förhållande till den egna tjockheten, deras förhållande till mat, sex- och kärleksrelationer samt förhållandet mellan fysiskt och socialt platstagande. Så jag sitter med mitt lilla block och boken och stryker under saker jag tycker är viktiga, skriver upp i mitt block vilken sida det handlar om och eventuellt någon liten kommentar, kanske relaterat till någon annan bok jag läst. Till exempel har jag skrivit på en uppslagen sida "Ser smala som lyckade, känner sig bättre med deras misslyckande. Plum, Blenda, Jenny etc".
En sak som slagit mig som är för kort för ett eget inlägg: Djurliknelserna. Det är flodhästar och valar och grisar och elefanter mest. Och oftast är det karaktärerna som tillskriver dem sig själva, och inte andra som kallar dem det.
Nåja. Under onsdag, torsdag, fredag kommer det alltså komma tre saker som slagit mig hittills i mitt läsande av dessa böcker. Det kommer med stor sannolikhet inte bli det sista ni läser om min uppsats, men den här veckan blir det lite sammandraget! Och glöm inte bort att ni alltid kan klicka er in på etiketten som heter magisteruppsats (ja, den har bytt namn). Hoppas ni tycker det här är lika kul som jag gör!
Jag fick en förfrågan att skriva ett inlägg! Hurra! Det är jätteroligt tycker jag, så ni får jättegärna kommentera saker ni tycker jag ska skriva om. Det kan vara vadsomhelst, måste inte vara bokrelaterat. Jag har skrivit ett annat inlägg på förfrågan tidigare, och det var ju kul! Det händer helt enkelt att läsare av min blogg har väldigt bra idéer.
Såhär såg förfrågan ut den här gången:
Ok, håll i er, det här kommer bli långt, för jag har haft väldigt blandade känslor under tidens gång.
Det är väl bäst att jag börjar med att berätta vad jag har pluggat/pluggar nu. Det finns säkert någon som inte har koll. Jag har läst Kulturvetarprogrammet på Stockholms Universitet. Inom programmet väljer en huvudämne, varpå jag valde Litteraturvetenskap. Som fördjupningsämne (alltså inom litteraturvetenskap) har jag läst Barn- och ungdomslitteratur (BUL from now on). Den ena anledningen till varför jag valde Kulturvetarprogrammet var för att det är som ett yrkesförberedande program för att jobba inom kultursektorn. Den andra anledningen var för att jag hade hört att den inledande kursen i programmet var bra förberedelse inför andra universitetsstudier. Den tar nämligen upp grundgrejer som typ vad kultur är, maktstrukturer och det oh-så-tråkiga, men oh-så-viktiga vetenskapsteori. Och en lär sig att skriva uppsats.
Tanken när jag började på universitetet var att jag skulle läsa Förlagskunskap senare. Det var innan jag förälskade mig i att läsa BUL och att skriva uppsats. Just nu läser jag därför istället Masterprogrammet i litteraturvetenskap – även det vid Stockholms Universitet. Där hamnade jag helt enkelt för att jag insåg att BUL är så roligt att jag aldrig vill sluta hålla på med det. Allra helst vill jag doktorera inom ämnet och undervisa på universitetet. Och forska, ofc. Eller ah, jag läser det också tack vare att jag hade två helt fantastiska lärare i just BUL som uppenbarligen ansåg att jag hade potential (en av dem har jag som handledare nu också!).
Det som jag tycker är fascinerande med litteraturvetenskap, och kanske framför allt BUL är hur värderingar sparas i texten. Vi kan se hur folk har sett på saker flera hundra år tillbaka, tack vare att de skrivit. Vi kan utgå från deras grundantaganden, läsarkontrakt*, vad som inte nämns och strukturer. Vi kan också se vad vi har för värderingar nu, och ändra på det som inte är bra. På så sätt kan vi faktiskt revolutionera hela världen. Ehm, om någon hade värderat littvet högt, men det är det ingen som gör... Mvh pluggar på fattigaste institutionen på hela universitetet.
*alltså som i att om jag skriver det här blogginlägget vill jag att ni ska läsa det som att det är mina åsikter, och det kommer ni göra för att det här är min blogg. Genom att det här är en blogg har vi ett kontrakt: Jag skriver det jag tycker på riktigt, och ni tar det för mina riktiga åsikter
Eftersom jag ändå är igång kan jag ju skriva det bästa och sämsta med att plugga litteraturvetenskap:
- Det finns ingen som helst garanti för att du kommer gilla littvet bara för att du gillar att läsa böcker. En måste lägga sig till med ett helt annat läs-sätt än vad en gör som nöjesläsare, och jag förstod inte det här själv i början. Och well, alla gillar inte att läsa så.
- På Stockholms Universitet förväntar sig lärarna att en har kunskaper om maktstrukturer och olika franska filosofer och sånt trots att det är en grundkurs. Kan inte svara på hur det är någon annanstans dock.
- Litteraturhistoria. Snark.
- En kan inte bara BARA göra det en vill, utan måste läsa en massa andra grejer som är obligatoriska också. I och för sig lär det ju inte finnas något en kan plugga där en BARA får göra roliga saker.
- Alla i ens omgivning som frågar när en ska växa upp och plugga något en får jobb av/de konstanta frågorna: "Vad blir man?" "Finns det några jobb sen då?".
+ När en får hålla på med det en vill nischa in sig på är det superkul. Det kan jag sitta och läsa på om i flera timmar utan att ens tänka på vad jag håller på med. I mitt fall handlar det ju om ideologier och värderingar i BUL. Allt det andra är jag faktiskt inte superintresserad av.
+ Att en faktiskt får förståelse för ganska mycket annat än bara litteratur. Det är att läsa historia på ett nytt sätt än i gymnasiet och en lär sig mycket om makt. En får syn på hur världen fungerar och hur folk interagerar med varandra.
+ Littvetare är den bästa typen av folk. Nästan alla mina nära vänner som jag lärt känna efter gymnasiet är kursare från littvet. Det kanske inte egentligen har något med själva utbildningen att göra, för jag är ju inte alls överhuvudtaget intresserad av majoriteten av alla jag pluggar med. Men ändå, jag har pluggat i alla fall 110,5 hp annat som jag inte har en enda kompis kvar från.
Kort sagt: Jag älskar vissa delar med att plugga littvet, medan jag hellre hade skippat andra. Men uppenbarligen gillar jag det jag gillar tillräckligt mycket för att vilja stå ut med allt det dåliga resten av mitt liv.
Alltså så mycket cred till den som orkade sig hela vägen hit. Jag hoppas att du anonyme kommentator fått svar på din fråga (eh, och en massa saker du inte frågat...) och såklart att någon annan också hade behållning av att läsa det här. Puss och trevlig onsdag!
Här är några andra inlägg om hur jag känner inför att plugga littvet:
⚬Efter första veckan på littvet
Det var några som kommenterade att de gärna läser mer om min uppsatsprocess, och eftersom det är det jag har in mind allra mest för tillfället kommer här en liten uppdatering på var jag står. För er som inte förstått det så ska jag skriva magisteruppsats om överviktiga karaktärer i ungdomslitteratur. Känns väldigt kul i och med att det är så väldigt outforskat.
I mitten på förra veckan bestämde jag mig för att öppna upp för att ta med även böcker som inte är svenska i min analys. Att hitta överviktiga karaktärer i svensk litteratur var helt enkelt mycket svårare än vad jag trodde att det skulle vara – vilket ju också säger något... Dessutom verkar det finnas många fler i böcker för lite yngre. Så nu är jag uppe i en lista på ungefär 20 böcker. Jag ska ta en vända till SBI och läsa igenom några av de utländska titlarna idag är tanken. Behöver också titta närmare på några av de svenska böckerna.
När jag gjort urvalet av utländska titlar har jag helt gått på vad som finns utgivet på svenska. Jag har någon tanke om att det säger något om svenska värderingar att just dessa böcker blivit utvalda att passa den svenska marknaden.
Det jag håller på mest med på dagarna just nu är att läsa teoretiska böcker som jag tänker kan passa (och letar i litteraturlistorna däri, så för varje bok jag läser får jag 20 nya...). Revoltens Bodies?: The Struggle to Redefine Fat Identity av Kathleen LeBasco och Unbearable Weight: Feminism, Western Culture and the Body av Susan Bordo är väl de som jag känner att jag har mest användning för just nu.
Jag tycker att det är så spännande att upptäcka nya saker i böckerna jag har på mina listor när jag läser. Till exempel så är väl Anna-Karin den enda av tjejerna i Engelsforstrilogin som aldrig är ett kärleksobjekt eller åtrår någon? Och när en av Idas kompisar i Sandor slash Ida kommenterar att hon är så tjock är det en indikation på att hon inte är tjock – att säga det som tjock skulle vara ett erkännande av sin egen storlek, och därför deltar inte tjocka tjejer i den sortens bekräftelsesökande (tänker att det makes so much sense när jag tänker tillbaka på min egen högstadietid).
Ska träffa min handledare på måndag också, så vi får se vad hon säger om allt det här. Har jobbat självständigt med det i ganska många veckor nu, så skulle verkligen behöva en second opinion på en hel hög med grejer. Känner mig dock över lag väldigt pepp kring uppsatsen just nu. Detta är så kul!
På listan över skills jag inte visste att jag hade: Jag kan läsa jävligt fort om jag vill. Och då menar jag JÄVLIGT fort. Det jag jobbar på just nu är att hitta material till min uppsats, vilket då tydligen är lättare sagt än gjort. Det innebär alltså: En himla massa skumläsande. Så det pysslar jag med idag. Har läst 100 sidor i Fjärde riket på typ 20 minuter (i normala fall snittar jag på ca en sida/minut) – och då har jag ändå råkat fastna i boken ett flertal gånger bara för att den är så bra! Förstår inte ens själv att jag på den tiden lyckats få något sammanhang i det jag läst (mest sitter jag ju och skummar och letar efter specifika ord), men antar att det har att göra med att jag läst den förut. Gjorde i och för sig samma sak med Udda verklighet häromdagen som jag då inte läst tidigare, och det gick ganska bra det också. Hade för övrigt helt glömt hur bra Fjärde riket är! Den borde ni läsa om ni inte gjort det än.
Ah, justja, om ni stöter på en ungdomsbok med en överviktig karaktär/de pratar om vikt/kommenterar vikt på något sätt – då säger ni väl till mig? Alltså, allvarligt talat: det räcker med världens kortaste replik så vill jag veta det. Ok? Och om ni vill att jag ska skriva mer om mitt uppsatsarbete får ni säga till (skriver alltså magisteruppsats under våren).
I övrigt har jag idag tränat för första gången i år och det var svinsvinjobbigt (mvh har inte ens en smärttröskel, utan typ ALLT gör ont) men väldigt skönt.
Okej, eftersom jag inte har planerat något vettigt inlägg till idag kommer jag bara babbla lite om saker som händer i mitt liv eller som jag tänker på just nu. Anledningen till att jag inte har planerat ordentligt är den jag skrev igår - jag är helt enkelt så uppe i uppsatsarbete att jag totalt glömmer allt annat. Så istället lånar jag en lista av Elsa om hur det är just nu.
Ärade bloggläsare - idag får ni vara mina experter. Jag söker helt enkelt överviktiga karaktärer alternativt karaktärer som uppfattas som "tjocka" i svenska realistisk ungdomslitteratur. Det måste inte vara bra. Det måste inte vara vettiga framställningar. Det måste inte vara PK. Hit me!
Plus, måste säga detta: Jag ska inte skriva magisteruppsats förrän i vår men har ju såklart börjat research:a inför det hela och börjat läsa och analysera och alltså DET ÄR SÅ ROLIGT. Det är så kul att jag glömmer bort att jag har The Rose Society liggande i TBR-hyllan, att jag har Saga vol 5 att hämta ut, att jag är mitt i Slasher Girls & Monster Boys, att jag har en blogg att sköta om. Vill bara göra precis det här jämt. Det är liksom så himla fantastiskt att få undersöka något som jag är intresserad av, att göra något som ingen annan gjort förut. Ih, får äntligen vara tillbaka i mitt rätta element, och det är fasen helt amazing.
