Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Haha, antalet gånger jag skrivit hela inlägg om sex på den här bloggen kan nog räknas på ena handens fingrar. Jag tycker att sex är obekvämt. Jag pratar inte om sex. Jag avskyr ämnet som pesten. Pratar inte om det med mina kompisar (såvida det inte handlar om vem jag skulle vilja ligga med eller vem jag drömde en sexdröm om, för sånt är kul. Men jag menar på riktigt. Verklighetsförankrat).   Jag tycker att det är så obekvämt att jag inte ens vet vilka ord jag ska använda. Jag blir som en trettonåring som rodnar och får panik och försöker fly situationen genom att skylla på att jag glömt dammsuga/önskar att marken ska sluka mig/byter ämne. Och fattar ni att jag ändå är 24 år gammal. Jag kanske måste bli lite mindre uptight på den här fronten asså.

Så det kanske är KBT för mig att läsa böcker med explicit sex. Det var kanske därför också som jag gjorde upp listan med ungdomar som får ligga? För att någon annan kanske också behöver KBT? Och well, jag tog mig igenom hela Saker ingen ser utan att rodna en enda gång – INTE ENS PÅ TUNNELBANAN! HAR NI HÖRT VA!!!! Det är så jag klappar mig själv på axeln och talar om för mig själv hur himla duktig jag är.

Nåja, det jag egentligen skulle prata om var följande: Den här veckan har jag läst två böcker med sexscener i, och i den ena borde författaren förfan ha skippat dem. Och då pratar jag inte om Anna Ahlund, för hon skriver seriöst bra sexscener som inte ens den obekväma undertecknade är helt oberörd av (herregud, får typ ens hjärtklappning av att erkänna det?! Vilken tönt jag är...). Utan jag pratar om Resistance is Futile av Jenny T. Colgan. Alltså seriöst. Jag vill typ vända mig ut och in av förlägenhet – och då är det inte ens av det faktum att det finns sex, utan att det är så HIMLA CRINGEY. OCH MED EN ALIEN!!!! (FYI: aliens är inte min cup of tea. Jag kan inte köpa aliens, jag tycker alltid att det blir så himla töntigt. Om det skulle komma fram att vi hittat aliens så skulle jag såklart tro på det osv, men jag tycker det alltid blir så märkligt i just böcker när det ska spekuleras i hur aliens fungerar).

Men alltså, seriously, does this turn you on? För att för mig känns det bara som att jag vill plocka fram en kudde och hålla framför ansiktet medan jag läser. Just sayin'.




Såååå, well. Ikväll ska jag ser Veronica Maggio, och imorgon ska vi ha några vänner på middag. Sen har jag en vecka semester till och ska försöka hålla uppe bloggandet. Hallå trevlig på er! Ska ni hitta på något kul? Puss!

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

En av mina favoritförfattare när jag var yngre var Katarina von Bredow. Hon har alltid haft ett mästerligt sätt att fånga ungdomars känslor på. Syskonkärlek, Hur kär får man bli? och Expert på att rodna måste ju ändå ses som kanon om en snackar om svensk ungdomslitteratur. Därför hade jag extremt höga förväntningar på den här boken.

Jag vågade aldrig riktigt läsa Släppa taget när den kom, och har fortfarande inte gjort det. Tappa greppet spinner vidare på en situation från Släppa taget, där det kommer fram att Hampus är kär i sin bästa kompis Victoria. Vilket såklart skapar en massa problem. Förutom att Hampus fortfarande har kvar hjärtknipskänslan över att Victoria inte är kär i honom så är han helt plötsligt helt ensam. För det går liksom inte att ta tillbaka en sån sak bara. Det är försent att säga "Skoja ba".

Den här boken har verkligen sina toppar och dalar. von Bredows styrka ligger som vanligt i porträtterandet av ungdomars känslor, det är on point. Det tror jag inte ens vi behöver prata om. Mina problem ligger framför allt i detaljerna. Hampus spelar en hel det datorspel, vilket von Bredow trots research varken får inte naturligt eller helt korrekt. Det känns istället ärligt talat mest krystat.

Ett annat problem jag har med den här berättelsen är den EXTREMA KLYSCHAN SOM JAG ÄR SÅ OBESKRIVLIGT JÄKLA TRÖTT PÅ. FYI Katarina von Bredow: Det finns andra saker att skriva om än könsöverskridande vänskaper där de måste prova den romantiska biten ihop. Det här är en pet peeve som jag alltid hakar upp mig på, vilket är skitjobbigt eftersom det är så himla vanligt. Men jag vill ändå ge den plus för att det handlar om kärlek från en killes perspektiv, det gillar jag.

Stundvis blir boken alltså något stel och huvudproblemet är en tröttsam klyscha. MEN von Bredow gör allt det andra så himla bra – känslorna, problemet i skolan, strulet hemma – att jag ändå skulle rekommendera den. Inte en femma eller ens en fyra, men en väldigt stark trea.

     Tappa greppet
     Katarina von Bredow
     220 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Stanna utspelar sig under ett år av Esters liv – ett år som ska bli tungt och avgörande. Hon blir kär i Eli, vars mamma är svårt sjuk. Esters bästa vän Hanin bråkar med sin mamma, och lillebrorsan Nicke har svårt att hitta kompisar. Ester försöker ge så mycket som möjligt av sig själv till alla andra, men glömmer helt bort sig själv.

Jag hade lite blandade förväntningar på den här boken. Jag läste Floras blogg ett tag, men tappade intresset delvis för att jag hade så svårt för hennes språk. Det personliga språk hon använder i bloggen har hon dock inte plockat med sig till boken, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Jag har svårt att alls se hennes röst – eller ens EN röst – i det här språket. Däremot hade jag ju vissa förväntningar, och well. För att fatta mig kort: Jag är inte imponerad av den här boken.

Men här fattar vi oss inte kort, utan istället får ni full utläggning: Ester som karaktär är helt blank för mig. Hon verkar inte har några personlighetsdrag förutom att hon offrar sig för andra. Ibland säger hon och gör saker som verkar gå helt emot hennes karaktär – men kanske är det bara de där skymtarna av karaktärsdrag som en får se alldeles för sällan för att liksom knyta dem till själva karaktären. Jag kommer på mig själv med att bli förvånad över saker hon säger, för det liksom... MATCHAR inte.

Det känns som att en redaktör hade behövt vara lite hårdare här också. Boken är ungefär 100 sidor för lång för att jag ska orka hålla intresset uppe. Mitten blir mest en intetsägande massa. Hur länge går det egentligen att älta att Eli tar all hennes ork och att det blir seriösa problem i förhållandet? Länge, tydligen. Samtidigt innehåller boken massor av scener som absolut inte tillför någonting till själva berättelsen och som jag inte alls förstår poängen med.

Och sen vill jag ju fortfarande prata om det här med innerstadskids. Jag fattar inte ens längre varför jag läser sådana här böcker, blir ju bara besviken och trött på dem? CRED dock till Flora för att hon tar upp ett visst litet mini-mått av klassanalys i början av boken, det måste en ju gilla. Och plus för mångfalden. Alltså det FINNS ju saker jag gillar med den här boken också. Det är inget fel på själva grundploten i sig. Det här ÄR faktiskt inte your average innerstadsbrud som bara försöker hitta sig själv litegrann. Och det känns skönt och uppfriskande på ett sätt. Jag gillar också att Ester får vara en karaktär som gör helt fel ibland, utan att vara en totalt osympatisk karaktär som en inte står ut med (ja, Maj, jag tittar på dig).

Men ja, overall: Det här är faktiskt en bok ni kan skippa.

Stanna
Flora Wiström
376 s.
Bonnier Carlsen
2016
Goodreads

John är ensam hemma i stan tillsammans med sin syster Caroline medan deras föräldrar åkt till landet över sommaren. Caroline är van vid att få som hon vill, och John hänger mest på. Så blir både Caroline och John kära i samma kille, och den här gången tänker inte John låta Caroline få som hon vill.

Alltså, vet ni att jag höll på att dissa en spelning jag faktiskt ville gå på bara för att åka hem och läsa den här boken? Att jag blev litelite nöjd när bandet jag skulle se ställde in? För det här är jävligt bra. Jag har inte läst något så mind-blowing på hela året.

Så, det här är i första hand en kärlekshistoria, och först i andra hand hbtq-roman. Med det menar jag att det aldrig görs någon grej av att John blir kär i en annan kille – precis som det bör vara. Inget reflekterande över sexualitet, ingen sätter några etiketter att John och Frank skulle vara gay eller bi, och inget komma ut-moment. Känns väldigt fräscht och skönt.

När jag läste den här glömde jag bort tiden och var jag var och allt runtomkring, vilket ju såklart är ett väldigt bra betyg. Läste den på raster på jobbet och var tvungen att springa ner för trapporna båda (!) gångerna för att jag hade läst och glömt tiden.

Och alltså, som bekant så är ju jag extremt pryd och tycker det är lite väldigt jobbigt med sex-scener i böcker (speciellt när jag inte läser hemma). Egentligen är det här heeeelt fel bok för mig, för de ligger för fan på typ varannan sida. Med väldigt mycket explicita detaljer. Ahlund nämnde detta under frukosten jag var på hos Rabén & Sjögren, men jag hade inte väntat mig SÅ mycket sex ändå. MEN måste ändå säga detta: Det är inga jobbiga, obekväma sexscener, utan faktiskt bra på riktigt. Jag till och med uppskattade dem. Och åkte hem och låg med min sambo sen. :)

Inser att det här är en extremt onyanserad och innehållslös recension (förutom fullsmockad med hyllningar). Men alltså, jag satte en femma på den här på Goodreads och tänker helt enkelt ignorera alla som på pekar brister eller så. Jag bara känner: Om det här är Anna Ahlunds FÖRSTA bok... var sjutton ska det här författarskapet sluta?

Du, bara
Anna Ahlund
340 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

Alltså jag var sjukt skeptiskt till den här boken innan jag började läsa, och det var ärligt talat tack vare att det är så otroligt perfekt snyggt på något vis. Att den har snitt färgade i samma färg som boken ger intrycket av att den liksom är en liten låda. Den är helt enkelt bara perfektion på alla vis, och ger mig en alldeles varm känsla i magen. Ja, jag går igång på snyggt formgivna böcker. Ok.

Ok, men insidan dårå. Den är inte pjåkig den heller. Något vaknar i de gästrikländska skogarna. Oklart vad, men jag antar att vi får reda på mer i kommande böcker. I boken följer vi ett gång olika personer:
Viktor, småkriminell snubbe i 20-årsåldern som snor en sten ur en kyrka och får magiska krafter.
Beata, ganska vanlig tjej som ser sin bästa kompis bli slukad av jorden.
Krister, som har övernaturligt god hand med djur.
Mattias, Arbetarbladet-journalist som vill gå till botten med ett mord.
Bland andra.

Till att börja med tycker jag tyvärr att karaktärerna är ganska trista allihop. Visst är det nice att Bäck inte drar sig för att ha en ganska osympatisk karaktär som en av fokalisatorerna, men det gör ju också att jag pretty much skiter i hur det går för honom... De andra karaktärerna är mest... tråkiga. Med såhär många karaktärer att följa finns det inte direkt utrymme och att utveckla porträtten att ge dem djup, vilket gör att karaktärerna blir ganska ensidiga.

Jag tycker också att boken håller lite för lågt tempo och ger lite för lite information för att jag riktigt ska hålla intresset uppe hela tiden. Det är en så fin gräns att balansera på mellan att ge precis så mycket information att läsaren drivs att läsa mer och att ge för lite information så att läsaren tappar tålamodet. Jag läste den här parallellt med några andra böcker, och jag tror att det var bra. Jag hade nog inte orkat hålla intresset uppe genom hela om jag hade läst den i ett svep.

Nivåerna i berättelsen är inte heller speciellt tydliga. Jag minns att när jag började närma mig slutet tänkte jag att "jaha, ska det här likna någon sorts klimax?". Jag vet att det bara är första boken av tre, men jag hade nog velat se en lite större upptrappning. Hoppas innerligt på detta till resterande böcker – som jag ändå vill läsa, för jag inser helt klart att den här serien har potential att bli himla bra.

I början gillade jag ändå boken jättemycket. Den startar mitt i action, och sätter stämningen på en gång. De första 200 sidorna ungefär läste jag på mindre än två dagar, och det måste ju ändå ses som ett bra betyg. Bäck väjer inte för äckel, oavsett om det handlar om sex eller blod, vilket ju ändå är ganska ovanligt i en ungdomsbok. I scenen när alla har sex i Hofors tänkte jag jättemycket på den första novellen i Anders Fagers Samlade svenska kulter, och jag var ju inte direkt förvånad över att Fager också nämndes i tacket i slutet av boken.

Och alltså, det är ju inte som att jag tyckte att boken var helt ovärd. Men jag tycker att den
1. Borde ha givit snäppet mer information och vad sjutton som händer.
2. Haft lite tydligare nivåer.
3. Inte varit riktigt så lång som den är. För det tror jag skulle ha gjort att jag orkat hålla intresset uppe hela vägen till slut.

     Vattnet drar
     Madeleine Bäck
     421 s.
     Natur och Kultur
     2016
     Goodreads

Maj har halkat emellan gymnasiet och resten av livet. Hon vet inte riktigt vad hon vill göra, utan hänger runt i Stockholms innerstad, dricker alkohol och ligger med olika män. Det är killen som verkar vara perfekt, det är killen som verkar vara helt fel, det är hennes ex och hennes bästa kompis pappa. Så mycket mer än så händer liksom inte.

Sååå, jag börjar ärligt talat tröttna på den här typen av böcker med innerstadstjejer som inte vet vad de vill, inte har oroat sig för pengar en enda sekund i sitt liv och inte fattar vem de ska falla för förrän den personen försvunnit. De dränker sina sorger i alkohol och vägrar prata om det med folk. I den här skaran står M varken mer eller mindre knappast ut – varken som bättre eller som sämre. Det är inget speciellt med språket, det finns inga som helst överraskningsmoment och jag har svårt för att stå ut i Majs huvud. Ärligt talat tycker jag att hon är jävligt jobbig, även om det ju är fint att hon ändå får vara så pass mänsklig och trassla till så mycket som hon gör.

Alltså shit, jag låter så jäkla neggo, och om jag kunde välja om skulle jag ärligt talat inte läsa den här boken. Mest för att jag har så svårt att relatera till Maj. Stackars henne som har för många snubbar att välja på, för mycket pengar att spendera på alkohol och har tid att dra runt hemma och försöka komma på vad hon ska göra med livet. Jag kan verkligen se målgruppen för den här boken framför mig, men ingen version av mig själv skulle någonsin kunna relatera till det här. Och ärligt talat – är det inte en väldigt begränsad målgrupp som kan det? Det är liksom betydligt smalare än Sandra Beijer (som ändå skulle rikta sig till ungefäääär samma ungdomar tänker jag, fast kanske lite yngre) eller Johanna Wester. Det känns för övrigt som att Backström försökt skriva en hybrid mellan Johanna Westers Nattsagor för sömnlösa och Josephine Bornebuschs Född fenomenal, utan att direkt göra något ordentligt åt båda hållen. Känns som att hon behöver jobba mer på både svärtan och humorn tycker jag.

Fan, ju mer jag fortsätter låter det som att jag hatar den här boken?! Alltså det gjorde jag ju inte. Jag läste faktiskt hela boken i en enda sittning, och den sittningen var ju inte helt oangenäm. I så fall hade jag ju inte gjort det. Men ja, min inställning till den här boken är ganska mycket: Mjeh.

För övrigt: Så otroligt intetsägande omslag.

M varken mer eller mindre
Petra Backström
269 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

Det här inlägget har legat bland mina utkast sedan urminnes tider (aka sedan jag skrev om sex förra gången), och jag tror att det är dags att let go. Den här tanken började för två år sedan när Sandra Beijers Det handlar om dig kom ut. Hon menade på att karaktärerna i ungdomsböcker får ligga alldeles för lite. Hur jäkla svårt ska det egentligen vara att få läsa om lite sex (ok, ni vet hur mycket jag avskyr det, men jag ser poängen)?!

Min vilja att ta tag i att göra något av det här inlägget utlöstes (no pun intended) av att jag i helgen ÄNTLIGEN läste klart Små sexplosioner. Så nu publicerar jag listan jag började med då. Det är helt enkelt en hög ungdomsböcker med explicit sex. Jag är ganska frikostig med vad jag kallar sex – jag vill definitivt inte att den här listan ska innebära enbart vaginal penetration, eftersom det ändå är den minst intressanta och mest patriarkala formen av sex. Jag vet att det i dagsläget är en övervikt mot heterosex, men jag tror (tyvärr) att det i viss mån speglar utbudet. Tänker göra mitt bästa för att göra listan bättre på den punkten.

Dessa länkar kan ni alltså ta en titt på:
Den permanenta sidan för listan. Här finns hela listan med böcker.
Etiketten "ungdomar som får ligga". Det taggar jag alla böcker jag recenserar som innehåller explicit sex med.

OCH! För guds skull: Glöm inte att kommentera med tips. Jag har jättefå böcker jag kommer ihåg på rak arm, och jag behöver er hjälp. Det här är en början. Meningen är att listan ska växa. Och bli jättelång. Okej?

Fyra ungdomar återvänder till sin gamla hemort för att gå på begravning. Deras bästa kompis har dött, och de måste hela tiden förhålla sig till tomrummet - platsen där han skulle ha suttit. Dessutom slår det dem: Kan han ha tagit livet av sig själv? Samtidigt måste de ju tampas med andra saker som en slåss med när en är 20-någonting och kommer från en liten ort. Typ kärleksstrul och vilken roll en går in i.

Att det här är en bra bok är det ju liksom inget snack om. Min läseupplevelse däremot? Alltså nja. Jag KAN JU SE att det är en bra bok, men den berörde mig inte alls. Förmodligen för att jag knappt har några som helst referenspunkter. Jag är inte uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Jag känner ingen som har tagit livet av sig.

Givetvis finns det ju en del - jag vet ju såklart hur det är att vara typ 20 (eftersom jag är typ 20). Jag vet om rastlösheten, viljan att göra storslagna saker. Men det räcker inte riktigt för läsupplevelsen för mig. Och egentligen var det väl precis det här jag väntade mig av den här boken, och precis den anledning som gjorde att jag inte hade tänkt läsa boken från början.

Egentligen gör det mig lite ledsen att jag inte får ut en fantastisk läsupplevelse av den här boken, för den är värd mer. Jag menar - hur Bjärbo har byggt karaktärerna, beskriver deras känslor och hur det hela utvecklas - det är (i sann Bjärbo-anda) riktigt riktigt bra. Det känns som slöseri med en enastående bok att jag inte gillar den. Jag är dock övertygad om att även den här boken kommer hitta sin läsare (och att det blir många!) och sparar den att ge till någon som behöver den mer än jag gör. Jag gillar dock att Bjärbo både tar steget att skriva lite allvarligare och tyngre än hon brukar, plus att den här är riktad till lite äldre än vad hennes ungdomsböcker brukar vara.

Det enda som jag egentligen har något att invända emot ska jag beskriva i kommande stycke (som också får bli det sista). Det kommer dock innehålla SPOILERS så ni som inte läst boken än får inte läsa vad jag ogillar. Puss.

Jag störde mig på passagen där Ludde kommer ut som gay. Det har ingen som helst funktion för huvudberättelsen, utan blir istället som något sorts alibi eller för att väga upp att resten av berättelsen både är heteronormativ och tvåsamhetsnormativ. Det blir en ursäkt för varför han blir över i parbildningen i gänget. En bättre lösning hade i så fall varit att han redan innan kommit ut som gay och att det inte gjordes någon grej av det. Jag fattar ju kopplingen till Jonathan död - but still: det för inte berättelsen vidare och har en poänglös påverkan på slutresultatet.

Djupa Ro
Lisa Bjärbo
265 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

VARFÖR ÅH VARFÖR har jag inte läst denna bok förrän nu? Av okänd anledning läste jag den inte när den kom, och inte senare heller. Slängde med den när jag beställde Frankie Landau-Banks i våras och alltså. Önskar jag hade läst den tidigare.

Berättelsen handlar om Joanna. Hennes pappa är deprimerad och ligger hemma framför frågesporter hela dagarna. Hennes mamma skrev en bok som blev stor för typ jättemånga år sedan men får nu bok på bok på bok refuserad och fattar inte att hon kanske måste ta ett annat jobb. Att det ekonomiska läget hemma hos Joanna är ansträngt är en grov underdrift.

Något som lägger på en växel på problemet är att Joanna har ADHD. Och att det går en tjej på hennes skola som är det mest fantastiska hon sett. Om Joanna inte har råd att hämta ut mediciner blir hennes hjärna kaos, och då kanske hon sabbar allt med den här tjejen. För att undvika det lyckas hon sylta in sig rätt rejält i en knarkaffär.

Precis som i Jägerfelds tidigare böcker blandas i Jag är ju så jävla easy going allvar med en hel hög humor. Nu är det ju visserligen rätt så länge sedan jag läste både Hål i huvudet och Här ligger jag och blöder, men jag vill nog minnas de som något mer lättsamma är den här. Jag är ju så jävla easy going innehåller ett extra stråk av svärta - kanske för att huvudpersonen försätter sig i en situation som är jävligt mycket svårare att ta sig ur jämfört med huvudpersoner i tidigare böcker.

Men så mycket tas upp i den här boken som är så jäkla viktigt - klass, psykisk störning, sexuell läggning - och Jägerfeld gör det ju så himla bra. Utan några som helst krystningar, utan allt känns bara naturligt. Allt faller liksom på plats av sig själv. Det märks att Jägerfeld har mycket kontakt med ungdomar, för trots att språket är speciellt och ungdomlig känns det inte (som det alldeles för ofta kan göra) som att någon försökt härma hur ungdomar pratar. Och även om Joanna är så fundamentalt jävla olik mig finns det referenspunkter som går att känna igen sig i (hon är betydligt kaxigare än vad jag är till exempel. Mvh mes). Till exempel det här att känna sig besvärlig, fastän en inte riktigt kan hjälpa att en är kaos i huvudet. Och det är rätt fint ändå, att höra ihop.

Dessutom är det action från sida ett. Alltså, vet inte vad jag inte gillar med den här boken. Så bra.

Denna har även fått gå direkt upp på min lista med ungdomsböcker om psykiska störningar. Den hittar ni här.

Alltså Pojkarna var bland det mest speciella jag läst när jag tog mig igenom den - är kanske fortfarande. När jag fick chansen att läsa När hundarna kommer i våras på Barnens Bokklubb var var därför förväntningarna höga. Den som förväntar sig samma typ av experimentella berättelse som Pojkarna - balanserande på gränsen mellan magi och realism - har inte speciellt mycket att hämta i När hundarna kommer. Men jag måste säga: Avfärda ej. Det är ändå riktigt bra.

Isak och Ester är så kära att de nästan går sönder. Vilket de gör. Inte bara som par, utan enskilt. En kille i samhället där de bor blir nämligen misshandlad till döds, och Isaks bror var där. Det är inte bara killen som dör, utan också Isaks och Esters rena kärlek och Isaks mammas livslust.

När hundarna kommer är som någon sorts bearbetning av mordet på John Hron - en fjortonårig kille som blev misshandlad till döds av ett gäng nynazister. Det intressanta är att det tas upp ur en annan vinkel än själva gärningsmännens eller offrets. Vi har alltså kärleksparet - som i skuggan av mordet ska försöka hålla liv i sina känslor - som ska fortsätta försöka ha en sund relation. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag tycker att Schiefauer så snyggt bygger upp det rent psykologiska runt. Hon målar porträtt av ungdomar som bearbetar ett trauma. Ingen reagerar på samma sätt, men alla reagerar rimligt (eller alltså, vilken reaktion som helst hade ju varit rimligt, och det är det jag menar). Och innan allt det som förstör kärleken händer är det en så fin skildring av ungdomskärlek. Utan att vara som strössel och ballonger och nallebjörnar och allt som är gulligt visar hon till en början upp en kärleksrelation som faktiskt är rätt sund (även om det utvecklas till allt annat än sunt senare). Och obs för otroligt explicita sexscener! Fast det får den faktiskt plus för, inte minus.

Det enda jag tycker är tråkigt med den här boken var att jag inte hade mer tid på mig. Jag brände igenom hela boken på några timmar, trots att det är en bok som behöver tid och bearbetning.

Wills mamma dör helt plötsligt, och han vet inte hur han ska hantera livet som följer på. Hans pappa drar sig undan. Storebrorsan som egentligen flyttat hemifrån flyttar tillbaka hem, och han och Wills relation är ännu tjafsigare än den var innan. Dessutom blir Will kär på sin mammas begravning, vilket väl måste ses som höjden av osmaklighet. Han börjar leta efter en mening med livet, ett svar på det stora alltet genom att raida bibliotekets filosofi-avdelning. På det gör han också en hög dumma saker som att klottra, skolka och våldta sin flickvän - allting försök att hantera det nya.

Så var det dags. Vårens mest efterlängtade bok. Som jag peppade inför den här. Och som jag väntade på inbjudan till ungdomsbokspressfrukosten den här våren. Ända sen Sandra Beijer meddelade på sin blogg att hon skulle ge ut bok på Rabén&Sjögren väntade jag.

Och helt plötsligt, samma dag som jag skulle på releasekalas. Samma dag som jag stress-skrev hemtenta. Samma dag som jag inte hade tid att läsa, landade klockan ett boken på mitt hallgolv. När Beijer signerade min bok sex timmar senare (eller vad det nu var), var den utläst och klar. Jag läste klart de sista sidorna på tåget på väg in till stan.

Peppen inför den här boken var helt orimligt hög. Och när jag säger orimligt menar jag O-R-I-M-L-I-G-T. Så orimligt att jag i princip också förväntade mig att bli besviken.

Boken handlar om den första stora kärleken. En tjej – utan namn, eftersom den är berättad i första person – är kär i en kille – även han utan namn, eftersom boken är skriven som ett brev till honom. Och det är under den här perioden i livet när allt gör så himla ont. Alla känslor ligger utanpå kroppen och en vet inte hur en ska hantera allt en känner.

Berättelsen är inte mer komplicerad än så. Det är kärlek, och det är från och till och det är fint och jobbigt och alltihop på samma gång. Och jag är inte besviken – vilket ärligt talat är ett rent mirakel. Faktum är att den var så bra att jag ville börja om så fort jag hade läst klart sista sidan (vilket jag så klart inte hann, eftersom jag hade en releasefest att gå på).

Det jag gillar bäst med den här boken är att den känns så himla mycket på riktigt. Jag läste under veckan Magnus Nordins Avgrundens änglar och varenda jäkla dialog kändes så krystad och tillrättalagd. Det gjorde aldrig den här boken. Jag vet inte hur många gånger jag sett Sandra Beijer skriva att hon bara ville skriva precis så som det var, utan pekpinnar. Det känns äkta och på riktigt och jag känner igen mig så himla himla väl, även om jag själv inte var den som var på alla fester, hånglade med killar eller så. För det finns någon form av universalspråk i den här, som tilltalar en och som en känner igen sig i även om en inte kan känna igen sig i precis allt. Och många plus för de små feministiska kängor hon lagt in i boken!

Kort sammanfattning: Den är bra. Läs den.


__________________________________________________________________________________