Ni har väl koll på vid det här laget att jag är ETT STORT FAN av Spotifys årsstats och dessutom blev genuint besviken förra året när Spotify definitivt inte levererade som de skulle. Men i år! I ÅR! I år fick en ju till och med rätt spännande övriga grejer, som typ att jag hoppar över färre låtar än genomsnittslyssnaren, är yngre än vad folk som gillar indie garage och folk rock generellt är (26 för indie garage och 40 för folk rock). Ahmen klart vi ska ha en genomgång också.

Jag vet att jag hoppat över en månad, och jag vet att det här kommer bli superlångt om jag skriver ALLA bra saker som hänt mig i november. Så därför kommer här ett inlägg med ett urval av alla fina saker som hänt mig i november.

Grejen är alltså att jag har en bok som jag skriver tre bra saker om dagen i, dels för att lära mig uppskatta små saker och dels för att bättre kunna sa att bra saker faktiskt händer mig! Om du vill läsa om allt jag skrev i september kan du kolla här!

1. Utsatte mig för risk för konflikt, hamnade i konflikt, DOG INTE!
2. Fick en supergod limpa av lillasyster. Med massa torkad frukt i. Nom.
5. Katniss har gosat 2 gånger + sovit på min mage.
6. Har läst! <3
7. Hade ensamkväll med sushi, godis och öl.
8. Har sytt ett fodral till min läsplatta!
9. Fick negativt besked om en utbildning jag sökt och jag är ändå liiiiiite lättad.
10. En granne sa till mig att jag spelar piano väldigt fint.
12. Vi har storhandlat på internet. Soft!
13. Orkade gå en promenad!
14. Ett litet barn i centrum som gillade min Batman-tröja.
15. Kändes mysigt på vägen hem när jag hellre ville läsa bok än lyssna på podd. <3
21. Var hemma hela dagen och gjorde typ ingenting.
22. Att ha individuellt samtal med min psykolog och se hur sjukt långt jag faktiskt kommit.
23. Drack öl med jobbarkompisar och det var så. himla. bra.
24. Åt god äppelpaj!
25. Vågade ställa in mina planer för att vara hemma och vila.
26. Har läst lite!
27. Har läst idag igen! Woop!
28. Att komma hem sent och inte behöva laga mat eftersom jag gjorde paj värma igår. MVH genius.
29. Börjar bli rastlös av att göra ingenting. Tar det som ett friskhetstecken.
30. Har läst ut Bonfire! Så bra!

Sååå, vilka fina saker har hänt er i november? Min topp som jag fortfarande får ett lyckorus när jag tänker på är från den 23e. Hade en så himla himla fin kväll med mina jobbarkompisar och bondade med en ny. Blir varm i hela magen när jag tänker på det.

Igår när jag satt vid köksbordet och åt min kvällsgröt kände jag att fan, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att skriva ett blogginlägg. Till den här tysta, bortglömda bloggen. Men eftersom jag infört skärmförbud efter klockan 21 fick jag helt enkelt lägga undan planerna till idag (att jag nästan två timmar senare kom på att det var sista ansökningsdag för ett jobb jag tänkt söka och fick plocka fram datorn och panikskriva och jobbade upp mig i sympatiska nervsystemet och inte sov en enda blund på hela natten behöver vi icke prata om).

Tänkte i alla fall göra det enkelt för mig. Börja med något jag inte behöver fundera över så mycket. Nämligen en liten kulturupdate.

Vad jag läser 
Jag har lyckats ta mig igenom två stycken tjocka hypar! Heja mig! Bra var de dessutom. Nämligen Norra Latin och La Belle Sauvage (som alltså är en prequel till His Dark Materials). Hoppas att jag kan samla tankarna tillräckligt mycket för att skriva recensioner snart. Just nu läser jag Krysten Ritters Bonfire och jag gillar den så så så mycket!

Vad jag lyssnar på
Har fått två nya favoritpoddar. Den ena är Dirty John, som följer ett enda true crime-fall i en säsong. Den andra (som är min nya absoluta favorit) är The Bright Sessions. Alltså ni måste lyssna på denna. Det är sådär låtsas-riktigt. Varje avsnitt är en psykologisession med en psykolog och hennes patienter, som alla är "atypicals". Det är magiska krafter, myndighetskonspirationer, high school-kärlek och sånt. Så himla bra! Lyssna på den tycker jag! För övrigt – är det någon som vill prata om avslutning på The Black Tapes? Är så jäkla besviken och arg på att de som skriver manus tydligen tröttnat på serien och skiter i att göra något för sina fans och bara skiter i att ge någon lösning på allt. Arghhhhh.

Vad jag tittar på
Jag har hamnat i reality-träsket för att det är så skönt att slippa hänga med i en plot på flera avsnitt. Har varken hunnit kolla Defenders eller Punisher än, men åtminstone Stranger Things s2! Och just nu håller vi på med Daredevil s2, så tar nog ett tag innan Defenders och Punisher står på tur tyvärr. På reality-fronten har jag kollat på Zumbo's Just Desserts (alltså älskar!!!!) ochtvå säsonger Skin Wars. Och för några veckor sedan bingeade jag Det okända (vilket känns som ett nytt bottennapp för mig med tanke på att jag är skeptiker och himlar med ögonen konstant medan jag tittar, fast samtidigt uppskattar det...). Ehm, annars kollar jag typ 99% av min tid på Youtube. Har fått en ny internetcrush (min tidigare internetcrush, som jag i och för sig fortfarande har en crush på, är Simone Giertz) – Safiya Nygaard. Önskar att vi var bästa kompisar.

Det var allt för idag, pusshej hoppas vi ses snart igen! <3

Vilket announcement på en bokblogg, right? (det här att jag av misstag råkade skriva bokbluff istället för bokblogg...) De förvarnade oss innan om att när en börjar den här rehabiliteringen jag går blir en oftast lite sämre i början, och ändå så hade jag liksom avfärdat det. Jag hade fett med bloggplaner och läsplaner och så ba "nah". Återgick ett tag till att bli superdupertrött när jag läste och inte kunna koncentrera mig alls, men idag har jag läst! Jag har liksom provat att byta böcker för att lura igång hjärnan – ett seriealbum kanske? En jag älskade som yngre? Kanske om jag koncentrerar mig bara på skräck (ja, skräcksuget har kickat in hårdare än någonsin i år. Jag försöker tillfredsställa det med poddar och tv) – men istället för att komma igång med läsningen har jag bara slutat upp med tre halvlästa böcker.

Betyder det här att jag börjar läsa ordentligt igen? Eller att jag kommer tillbaka och börjar blogga som vanligt? Nja, jag vet inte. Vi får se. Ärligt talat behöver jag min tankeverksamhet till annat just nu när jag tydligen inte har så mycket. Men kanske snart igen. Vi borde ju prata mer skräck i år också – right?

Hej, jag gick visst ner i en svacka igen, har inte läst någonting på alldeles för länge... Däremot lyssnar jag to the max alltså. Åh, poddar, om jag inte hade haft er alltså. Därför kändes det extra kul när jag fick ett mejl tidigare i veckan med frågan om jag ville förhandslyssna på P3s nya serie som släpps idag! Alltså, ingen har väl glömt De dödas röster som Sara Bergmark Elfgren skrev för P3 serie? Vet inte om ni lyssnat på Darknet, men den tyckte jag också var himla bra. Idag släpps alltså en ny serie i samma anda som De dödas röster.

Den nya serien heter Himmelsberg och är åtta delar om 10-15 minuter styck. Serien handlar om tre gymnasieungdomar – Fanna, Viktor och Miranda – som ska göra en podd om skolan de går på. De bestämmer sig för att jobba kring skolans historia och olika vandringssägner som finns kring skolan. Det hela leder dem till en mörk hemlighet. På 30-talet experimenterade en forskare på kvinnor som ansågs psykiskt sjuka på grund av att de var promiskuösa. Men det är också något konstigt med auditoriet där de spelar in podden. När de lyssnar på poddinspelningarna i efterhand hörs konstiga störningar och melodier. Vad är det som finns där?

Jag gillade den här jättemycket, det faller liksom precis in i den poddgenre jag gillar bäst. Lyssnade faktiskt på hela under en enda kväll (den är ju i och för sig inte så himla lång, men ändå). Kan dock känna att upplägget är lite fööööör likt De dödas röster, men att det inte är riktigt lika läskigt. Jag hade velat ha mer läskigheter. Men jag gillar verkligen det här med att samtidigt som vi har lite poltergeists (poltergeistrar?) så berättas den hemska historien om 30-talets psykiskt sjuka kvinnor. Så det här är definitivt ett poddtips om ni letar efter något nytt att lyssna på! Plus för väldigt kort!

Finns i Sveriges Radio-appen plus i podcaster-appen och var en nu lyssnar på poddar i Android.

För övrigt: HUR pepp är ni inte på Stranger Things säsong 2????? Jag är pepp. Dödspepp.

Att tillfriskna från en utmattningsdepression är lite som att pussla ihop mig själv igen. Och att kasta bort de bitar som aldrig riktigt passade innan, utan som jag pressade in i alla fall. Och sen såga till nya som fungerar bättre. På vissa ställen är det hål, för några pusselbitar verkar ha försvunnit och jag minns knappt ens vad de föreställde. Allt de lämnat efter sig är ett tomrum. I lördags hittade jag en av dessa pusselbitar. På en liten biograf på Östermalm.

I ett halvår har jag när någon frågat mig vad jag helst vill göra svarat "Plugga klart. Doktorera. Forska". Men inombords (och hemma, med Victor) har jag funderat på vad jag verkligen vill göra med livet. Funderat på att sadla om till programmerare. Eller utbilda mig så jag kan jobba i handelsträdgård. Yrken som behövs, där jag inte behöver slåss om jobb, där jag kan känna mig trygg. Men med andra har jag svarat per automatik, det jag brukade vilja – trots att jag glömt varför jag en gång velat det.

I lördags var vi på biografen Zita, där skräckfilmsfestivalen Monsters of Film håller till. Morgonens program var en frukost tillsammans med Jack Werner. När jag hörde honom prata om vandringssägner och skräckhistorier på internet, den nästan livslånga fascinationen och hur de fungerar som tidsdokument – då mindes jag. Jag brukade prata precis likadant om litteraturvetenskap. Det är det här jag har saknat. Det är det som lämnat ett gapande tomrum som gjort mig så förvirrad de senaste två åren. Jag brukade känna precis så där.

Jag vet inte om jag är redo att lägga den här biten i mitt pussel än. Förmodligen inte. Jag är för trött. Måste kanske lägga ramarna klart först. Måste hitta en inställning till livet som fungerar, en rutin som gör att allt känns värt det igen. Men nu vet jag vad den föreställer, och jag vet var den finns. När det är dags kan jag plocka fram den igen. Och vem vet – när tiden är inne kanske jag har fyllt det där hålet med en annan pusselbit. Men jag tror inte det. För det är en av de pusselbitar som alltid passat bäst in – och hur ska jag kunna överge det?

Eftersom det är fredag tycker jag att vi gör det lite lätt för oss och kollar in det där djurinsta-inlägget jag lovade att posta förra veckan, hehe. För att hitta alla dessa gullon på insta klickar du bara på bilden och vips! Sorry not sorry att jag älskar cavvies och corgis så det blir fett många såna, men hur kan en inte när de är ca gulligast i Sverige (OBS läs: världen)????

Här är mina tidigare tips:
11 djurkonton ni verkligen borde följa på Instagram
9 till djurkonton ni verkligen borde följa på Instagram

Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads

Alltså jag tänkte att jag skulle börja med en ny typ av sammanfattningsinlägg. Skriver ju inte längre om vad jag läst pga tycker att sådana inlägg är rätt trista. Men! Har börjat skriva tre bra saker varje dag i en liten skrivbok, och tänkte att jag skulle dela med mig av det jag skrivit under september månad. Inga saker är för små eller förstora, det här är som en del i min terapi för att jag ska försöka tänka mer positivt/lära mig att uppskatta saker i livet. Med tips från Headspace. Siffran innan är alltså datum!

Okej, här kommer några tankar från en rätt febrig skribent, men kan inte riktigt hålla i fingrarna. Och min man är för trött för att lyssna på mig när jag rantar såatteh. Here goes.

Som ni förstår (med tanke på mitt allmänna hälsotillstånd) besökte jag inte Bokmässan i år. Dels för att jag blev fett opepp över att behöva dela den med folk som önskar inskränkningar av demokratin, dels för att jag ät utmattad och shitz. Har inte heller varit speciellt intresserad av allas uppdateringar och sånt, men en livefeed har jag suttit med i helgen. Eller två rå. DNs och SvDs livar från nazistdemon. Jag tänker inte prata så mycket om den, jag tror ni fattar att jag tycker det hela är horribelt. Det jag vill tala om är ett facebookinlägg Bokmässan gjorde i slutet av dagen.

Jag finner det djupt beklämmande att Bokmässan inte har vett att uttrycka sig bättre än såhär. Det är nämligen så himla tvetydigt att jag inte ens fattar vad sjutton de syftar på. Det öppna samhället har angripits för att nazisterna attackerade journalister? För att de inte "fick" demonstrera (för att de bröt mot reglerna)? För att nazister som inte vill ha ett öppet samhälle ens fick tillåtelse att demonstrera? Visade att det fria ordet är störst av allt – menar de att stå upp för de journalister som blev attackerade eller menar de att nazisterna ska få komma till tals på en demonstration i centrala Göteborg? Och dessutom: Det här är uttryckt av någon som inte tycker att Bokmässan över huvud taget har haft något ansvar i det som hänt, när de visst kan hållas ansvariga för att normalisera rasistiska ståndpunkter. Om inte Nya Tider hade släppts in på mässan hade nazisterna aldrig fått vatten på sin jävla kvarn att genomföra tidernas jävla största nassedemo (jag vet att det inte är tidernas största, jag bara gillar att överdriva, ok) just den här lördagen.

Och alltså. Jag fattar kanske innerst inne att Bokmässan vill väl med att skriva det här inlägget. Men när de uttrycker sig på det här sättet – som alltså lika delar skulle kunna vara till stöd för nazisterna som för journalisterna – och dessutom anser det vara "djupt beklämmande" när de i hög grad är ansvariga för situationen. Då blir jag faktiskt fett lack och känner att det var ett bra beslut att inte gå på Bokmässan i år.

Och dessutom: Nästa års tema är alltså antirasism. Jag har bara en enda fråga, och jag blir lite irriterad över att journalisten här inte ställt den: Kommer Nya Tider vara välkomna nästa år också? För i så fall är det fan högsta gradens hyckleri.

Okej, ska försöka mig på ett sånt där inlägg när jag kanske inte behöver tänka så mycket? Hehe. Närmare bestämt en Top Ten Tuesday med tema höst-TBR. Borde ju inte vara såååå svårt. Har redan hunnit med några av mina målböcker. Till exempel hade jag kvar The Midnight Star från förra hösten som jag vill få läst nu innan jag satte igång med Warcross. Och Visheten vaknar stod också på min lista (kändes så tomt när den tog slut!!!!!). Och Warcross läser jag nu. Pepp! Meeeen har min läsplatta fylld med så jäkla mycket bra grejer nu! Plus att jag har en bok påväg hem till mig (Ingrid Olssons Den här veckan är min. Glömde tydligen tillfälligt bort den medan jag letade upp böcker i min läsplatta, heh).

Har så himla mycket med fina omslag nu som jag är sugen på (ehehe), så tänker mest låta omslagen tala för sig själva och länka till Goodreads. Ok? Ok!

1. Suicide Notes from Beautiful Girls, Lynn Weingarten 2. The Princess Diarist, Carrie Fisher 3. Stray, Elissa Sussman 4. Imaginary Girls, Nova Ren Suma 5. This Side of Salvation, Jeri Smith-Ready 6. The Comet Seekers, Helen Sedgwick 7. Monstrous, MarcyKate Connolly 8. Tease, Amanda Maciel 9. The Psychopath Test: A Journey Through the Madness Industry, Jon Ronson 10. A Little Something Different, Sandy Hall

Någon du är sugen på eller tycker att jag borde läsa snartast?

Okej, här kommer en lägesuppdatering. Jag har inte riktigt vågat skriva såhär personliga inlägg på ett tag, eftersom jag använder min blogg i jobbsökande och sånt. Men nu kommer jag nog inte söka speciellt mycket jobb på några månader, så då kan jag lika gärna skriva av mig lite.

Såhär är det: Jag har fått en ny diagnos. Jag var på bedömningssamtal hos en KBT-mottagning för några veckor sedan, och har nu fått diagnosen utmattningssyndrom (äntligen). Anledningen till varför det blev så tyst här förra veckan var för att jag helt enkelt glömde bort under veckan innan att jag liksom typ är UTMATTAD OCH SÅNT och därför tog ut mig helt. Det är nämligen skitsvårt att komma ihåg att jag inte orkar gå två dagar på festival. Eller förstå att det är jobbigt att jobba ens bara två timmar efter att ha varit sjukskriven i sju veckor. För det har jag varit. Sjukskriven i sju veckor. Och nu är jag fortsatt sjukskriven på 75%, jobbar ingen tid alls i butik (thank god!!!!) och kommer vara det resten av den här terminen.

Ok, jag vill försöka förklara hur det känns i min kropp: När jag gjort för mycket blir den så tung att jag ibland inte orkar lyfta armen för att dra åt mig filten ens. Jag orkar inte ens vara i soffan utan måste gå och lägga mig i sängen och inte göra någonting. När jag är som tröttast börjar jag nästan gråta av att lyssna på en podd eller musik till och med, bara för att intryck tröttar ut mig så himla mycket. Att åka tunnelbana eller sitta i ett väntrum på vårdcentralen är fucking exhausting. Det är jobbigt när det är för mycket ljus, för mycket människor, för mycket prat och ljud. Jag kan inte över huvud taget minnas senast jag var pigg. Förra söndagen försökte jag skriva ett arbetsprov och det BRANN i mitt huvud. Tankarna ville inte alls samla sig. Det känns som att försöka fiska upp äggskal när en knäckt ägg i en bunke. Så fort en petar på dem så glider de undan. Jag får träningsvärk i hjärnan. Jag blir frustrerad och vill ha tillbaka min hjärna. Jag vill kunna tänka och analysera, minnas saker ordentligt.

Och det här känns som ett så stort nederlag. Ni vet för ett år sedan, då blev jag ju utskriven från psyk. Så glad över att få klara mig själv. Och nu är jag helt plötsligt sjukare än jag liksom någonsin varit? Det är så himla weird. Så dumt. Och så jävla orättvist. Att jag som har en sån livlig himla hjärna med högt IQ inte ska få ha kapaciteten att använda den jäveln. Så frustrerande att det helt enkelt bara inte fungerar. Det känns som att jag liksom pajat mitt liv, att inget kommer lösa sig igen. Att det jag vill allra allra mest (dvs att plugga klart och doktorera) inte kommer gå för att det just nu känns som att min hjärna aldrig aldrig kommer återhämta sig.

MEN. Jag ska alltså få börja i KBT. Och statistiken säger att jag kommer bli frisk. Att jag kommer vara sjukskriven lång tid, men att jag kommer bli frisk. Tills dess jobbar jag fyra timmar i veckan, går hem och sover och vilar vilar vilar och försöker författa blogginlägg i varierande frekvens. Det är liksom så det är just nu. Jag försöker acceptera det och att inte ta ut mig. Som jag gjorde förrförra veckan och fick sota för förra veckan. Det kommer gå. Men just nu känns det så jävla jävla hopplöst.

Rubrikreferens: Belle & Sebastian - Ever Had A Little Faith.

Du kanske också vill läsa:
En grej som suger när en är utmattad
Allt du velat veta om utbrändhet

I juni skrev jag ett inlägg med inlägg jag postat i juni genom åren. Det blev superpopulärt och fick väldigt många sidvisningar, så jag tänkte att vi gör väl om'et! September verkar ha varit en produktiv bloggmånad för mig ganska många år, men här kommer några av mina favoritinlägg under åren!

Förra året skrev jag väldigt mycket i september, men i alla fall. Då var min lillasyster med om en bilolycka i slutet av augusti/början på september (minns inte exakt datum, men det var där i skiftet) – dagen innan jag skulle åka till Prag. Det skrev jag om när jag kom hem från Prag. Jag skrev också om något lättsammare – nämligen nio djurkonton på instagram (om ni gillar dessa inlägg får ni hålla utkik nästa vecka, hint!)! Några andra grejer som dök upp var mina tio favoritskivor, en guide till att börja läsa serier och några tankar kring skrivande.

2015 hade jag en jävligt dålig dag då allt gick snett, spelade jag in en videoblogg, utnämnde jag mig till bokhyllerensningsmaster och skrev en rensningsguide, funderade kring problematiska böcker, följde upp vad jag tycker nu om gamla favoriter, blev jag bortvald i bokhandeln till förmån för min manliga kollega samt rage:ade kring svaga kvinnor (fast inte på det sätt ni tror). Pjuh. Produktiv månad I tell ya.

2014 intervjuade jag mig själv plus var på bokmässan och snabbsammanfattade det hela.

2013 dog Kristian Gidlund och jag bekände saker.

2012 provocerades jag av trasiga böcker på bibblis.

2011 skolkade jag en eftermiddag för att få Just Kids signerad av Patti Smith och listade jag mina fem bästa karaktärer från Harry Potter.

Hallå ni vet väl att jag typ älskar mat nästan lika mycket som böcker? Plus kändes som länge sedan jag skrev något mer personligt, så här kommer det. Det här ha tyvärr legat bland mina utkast så länge att jag inte minns var jag hittat den :(

Tre ord som beskriver mig i köket.
Följer. Aldrig. Recept. (Min man får psykbryt på mig)

Vad äter jag helst till frukost.
Jag har börjat ÄLSKA frukost sen jag började med havregrynsgröt med äppelmos, kardemumma, kanel, rostade mandlar och mandelmjölk samt kaffe med skummad Oatly iKaffe. Om jag får välja alltså. Men det viktigaste: I am not alive without my coffee.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan. 

Okej, så du flyttar 60 mil hemifrån bara för att göra dig fri från barndomen. Du bor i studentkorridor, träffar nya kompisar och ditt livs kärlek. Hen verkar gilla dig, men inget liksom händer. Sen får du veta att inget var som du trodde och hjärtat går sönder. Prick det händer huvudpersonen i Allt jag inte sa.

Hon flyttar från Malmö till Falun för att läsa manusskrivande. Där träffar hon Dena och inget blir som vanligt igen. De börjar umgås mest hela tiden. Hånglar på en fest och sover tillsammans, men efter det händer inget mer. De är bara vänner. Fram tills Dena släpper en bomb som innebär att huvudpersonen inte kommer bli ihop med Dena. Och allt krossas och huvudpersonen säger och gör saker som är oåterkalleliga, och om inte Dena redan förstört alls så har definitivt huvudpersonen gjort det.

Jag veeet jag vet att jag skrivit tidigare att böcker skrivna i andra person är det mest pretentiösa jag vet, MEN det får jag tydligen äta upp nu. Pga att det faktiskt är riktigt snyggt gjort här. Vi får aldrig veta vad huvudpersonen heter, men hon skriver till Dena. Dena som är det bästa hon vet, och som hon bara vill vara nära, men aldrig kan få.

Nu har ju jag aldrig flyttat 60 mil hemifrån, men jag kan ändå känna så otroligt mycket igenkänning i den här. För även om det i första hand är en kärlekshistoria är det också en berättelse om att flytta hemifrån, att börja på en ny skola i en ny stad där en inte känner någon. Och det blir en himla fin berättelse, där hemstaden liksom börjar blekna och bara för att huvudpersonen inte träffar sin pappa och sin bästa vän Maria så liksom... glömmer hon bort dem. Glömmer hur bra de är och hur mycket hon tycker om dem. Och jag trodde liksom att det var fel på mig för att jag så lätt också blir sån när jag inte träffar/pratar med folk på ett tag.

Det handlar också om att stå på egna ben även när det är svårt, och att vilja stå på egna ben så mycket att en inte ens vill ta hjälp när det börjar gå åt helvete. Det är en så himla fin bok, och dessutom väldigt snabbläst tack vare korta kapitel. Jag gillade den jättemycket, även om jag tycker att huvudpersonen kan bli lite blank trots att vi vistas i hennes huvud prick hela boken. Det känns liksom inte som att hon har speciellt mycket karaktärsdrag. Har för mig att det på något ställe nämns att något hon gör är olikt henne, men som läsare känner jag att jag har för lite kött på benen för att avgöra.

I alla fall tycker jag att det är en otroligt stark debut, och hoppas på att se ännu mer av Walldén i framtiden! Jag vill dessutom lägga till att om den här och Papperssjälar är tongivande för hur det nya imprintet Vox kommer se ut i framtiden kan det lätt segla upp och bli ett av mina favoritförlag. Jag har inte varit såld på Opals utgivning tidigare, men här är två böcker som jag faktiskt tycker tävlar med det allra bästa inom svensk ungdomsutgivning.

     Allt jag inte sa
     Yrsa Walldén
     224 s.
     Vox by Opal
     2017
     Goodreads

Emilia tycker att livet är ganska jobbigt. Speciellt jobbigt blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Viktor. Viktor vars syster dog förra våren. Klart alla skulle tycka att det vore lite obekvämt, men för Emilia är det extra obekvämt. Hon har nämligen en hemlighet. En hemlighet som rör Victors systers död. Men ju mer Emilia lär känna Viktor, desto mer tycker hon om honom och desto svårare blir det att hålla inne med det hemska. Det som skulle göra att Victor aldrig skulle vilja prata med henne igen.

Jag fick hemskickat ett förhandsex av denna (TACK VOX!) och märker i skrivande stund att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om (kan dock vara mitt minne just nu, har svårt att hålla i vad någon sa ens i föregående mening...). Dock: Direkt när jag uppdaterar mig får jag tillbaka samma varma känsla/ångestklump/hjärtesorg/minns hur mycket jag gillade den. För det gjorde jag verkligen när jag läste.

Trots att jag genom boken anar vad Emilias hemlighet går ut på (inte jättesvårt att förstå, men det gör den inte mindre intressant) gillar jag verkligen hur läsaren rent explicit undanhålls den ända fram till slutet på boken. Det är också en fin skildring av hur en vänskap växer fram mellan Emilia och Viktor, trots Emilias motsträvighet och trots att Viktor är tyst och inte har ett mående som ligger på topp.

Jag tänker på den här lite som en blandning av kanske Som stjärnor i natten och Himlen börjar här – två böcker jag gillade jättemycket. Med andra ord ett jättefint betyg. Det handlar om sorg och att bli kvar efter någon annans död, psykisk ohälsa och att känna skuld för något en inte gjort.

     Papperssjälar
     Emma Johansson
SparaSpara

Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Veckans Top Ten-tema är böcker en haft svårt med, och jag tänkte att jag kör lite blandad kompott här och halvkonstruerar ett eget tema. Det är inte bara böcker som jag haft svårt med, utan den gemensamma nämnaren är väl kanske snarare att det är böcker som inte fångat mig tillräckligt mycket för att jag ska ha läst klart dem. Vissa vill jag fortfarande läsa klart, men ni vet när en gör en lång paus och sen måste plocka upp en bok igen... Eh well, ja, det blir ju aldrig av. Meneh, här är tio böcker jag inte avslutat (än?):

1. Good Omens, Terry Pratchett & Neil Gaiman Jag gjorde en paus i den här för att jag hade med mig fler böcker på en resa och Victor hade med sig noll böcker på samma resa och ville ha något att läsa. Så lånade ut den fastän jag var mitt i, och sen kom jag aldrig igång igen, Tänker dock att jag noga ska läsa ut den... senare. 2. Alvhilda: Uppvaknandet, Pernilla Lindgren Jag tyckte mest den här var konstig, föll inte alls mig i smaken. 3. American Gods, Neil Gaiman Den här försökte jag läsa innan jag fattade att Gaiman helst bör läsas på engelska. Tänker att jag kanske bör ge den en till chans på engelska.

4. Grimm Tales, Philip Pullman Det här var en av de första böcker jag köpte på mitt jobb! Hehe, men har alltså inte tagit mig igenom hela än... 5. Emma, Jane Austen Läste denna till en skoluppgift, och sen orkade jag inte läsa klart trots att jag tyckte den var bra. Alltså jag gillar ju Austen egentligen. 6. Kjolen, Christine Bard Den här ligger också på min "oavslutade jag ska läsa klart"-hylla.

7. Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist Jag gillar ju JAL, men tyckte denna var SÅ konstig. Jack Werner har sagt åt mig att läsa klart den, men lyssnar dåligt tydligen. 8. Ett folk utan land, Melina Marchetta Alltså Marchetta skriver verkligen inte lika bra fantasy som hon skriver contemporary YA, tyvärr. Har gett upp om denna. 9. A Thousand Nights, E. K. Johnston Den här är oläst av en så enkel anledning som att jag TAPPADE BORT DEN. Sen hittade jag den några veckor senare i en väska jag använt när jag senast läste den. Men då var liksom stunden förbi... 10. Texas Whiffer, Björn Cederlind Den här föll verkligen inte mig i smaken, tyckte den var så trögläst.

Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Inlägget jag hade planerat att skriva till igår ville liksom inte alls komma ut genom fingrarna. Jag hade en så klar idé med anteckningar och allt, men när inspirationsstunden var förbi gick det bara inte att plita ned det hela. Någon som känner igen sig?

I alla fall, jag tänkte vi skulle snacka något lättsamt idag istället, nämligen saker jag lyssnat på i Storytel de senaste veckorna. Är (tyvärr) ej sponsrad, så ni vet, men ändå!

Min tanke när jag började lyssna var att eftersom alla mina bästa poddar har sommaruppehåll alternativt är sega på att uppdatera (ja, Creepypodden, jag tittar på dig), och många poddar jag lyssnar på ändå är liksom fiktiva berättelser kanske ljudböcker skulle gå ändå. När det kommer till den typen av dramatiserade poddar gillar jag mest skräck och mysterier, så det letade jag efter i Storytel också. Efter ett tag insåg jag att även deckare skulle fungera (????? vem är jag ens?). Meeeeen i alla fall.


Först började jag lyssna på Sofia Tholls kabinett som helt enkelt var G-R-Y-M. Det är en ljudboksserie som är specialskriven av Elisabet Östnäs för just Storytel. Inläst av Johan Ehn. Den är som en 9-12-sommarlovsrysare FAST FÖR VUXNA!!!!! Berättelsens huvudperson ska sommarjobba med att städa ur Zoologiska museet i Lund. Sofia Tholl, som inrättade museet, är hela tiden närvarande i utrensningen – kanske lite för bokstavligt närvarande. Stör mig dock på ett problem i Storytels app: När jag lyssnar på en serie vill jag ju liksom gärna att den automatiskt ska spela upp nästa del i serien när jag lyssnat klart på en. Inte att jag ska behöva gå ut ur spelaren, gå in i biblioteket (eller om jag inte hunnit spara den än: leta reda på seriens sida) och trycka play på nästa (när jag dessutom kanske glömt vilket avsnitt jag är på). Hade velat ha mer Netflix-varianten att den har bättre koll på vad jag lyssnat på och att det räcker med att lägga till serien i sitt bibliotek, och inte måste lägga till varje avsnitt för sig.

Efter det började jag lyssna på Ready Player One. Jag tyckte uppläsaren här var ok, men det blir så himla påtagligt att det inte går att hoppa över stycken eller så i den här boken. Hur kvinnor enbart beskrivs som objekt och all himla namedropping i början blir så sjukt mycket mer irriterande när det inte bara går att gå vidare till nästa stycke. Till slut skippade jag faktiskt helt ljudboken och läste klart boken som e-bok istället (fast inte i Storytel dock, OBS, för där finns den inte). Passade mig väldigt mycket bättre med just denna. Och därför kommer det komma en mer fullständig rec av den senare!

Sen kom visst bilderna i fel ordning, för Lägret var egentligen den som stod näst på tur efter Ready Player One. Lägret tyckte jag var sååååå himla märklig. Alltså, vad är det här för himla religionspropaganda? Som ateist blev jag helt chockad över hur gudspositiv den var konstant. Alltså jag fattar att det handlar om sådant när huvudpersonen är på ett konfaläger, men ändå. Någon måtta får det väl vara. Äsch, jag tyckte mest den här boken var märklig, hade svårt att uppskatta den ordentligt. Tyckte den hade bra slut ändå!

Den senaste jag lyssnat klart på var En av oss ljuger. Har sett boken poppa upp på flertalet bloggar och blev nyfiken av titeln. Fem high school-kids blir kallade till kvarsittning. Fyra överlever. Den femte blir dödad av någon av de som befann sig i rummet. Kul deckare i high school-miljö, med ändå rätt nya och nyanserade stereotyper. Jag gillade verkligen den här, mest för att den var väldigt spännande och lagom lättsam för att lyssna på.

Sådär, det där var mina snabbrecensioner av fyra ljudberättelser jag lyssnat på! Just nu lyssnar jag på en annan superkonstig en, men den berättar jag nog mer om en annan gång!

Trevlig helg!

Mirre bor i Gustavsberg och där händer inget alls. Tycker hon. Det är samma sak varje dag. Hon möter sin bästa kompis Liv samma tid varje dag för att gå till skolan. Efter skolan går de hem till någon av dem och dricker te och pratar om Belle and Sebastian. När Mirre kommer ut som lesbisk inför sin familj är hon inte ens säker på om hon gör det för att hon är det eller om hon bara vill att något ska hända. Grejen är bara att det börjar hända så mycket saker att Mirre nästan längtar tillbaka till när det hände ingenting alls. Hon blir kär i Sanna, vilket gör att hon och Liv glider ifrån varandra. När allt går åt helvete vet hon inte alls vem hon ska vända sig till – då står hon helt plötsligt utan alla sina närmaste vänner.

För det första: Sån megaigenkänning för mig. Mirre är typ jag när jag gick i högstadiet. Allt från Ebba Grön & Thåström till att vara en duktig tjej med tovigt hår som vill att något mer händer. När jag kom ut som bisexuell var det inte bara att komma ut, utan också att befästa en image som avvikande (även om det var sant).

I alla fall, tillbaka till boken. Till skillnad från alla andra porträtt av mig (typ Eleanor, heh) så bondar jag faktiskt riktigt bra med Mirre. Jag tycker att hon är så bra som huvudkaraktär, tänker att hon är relaterbar för många duktiga tjejer. Dessutom är det så skönt att inga av hennes tankar censureras. Att en får vara med på att hon tänker att hennes kompisar är tråkiga, att hon har fördomar om folk som inte är som hon osv. Hon är en så himla fin oslipad diamant som i alla fall jag har svårt för att inte ta till mig till 100%.

Älskar också Mirres relation till hennes bror William och till hennes mamma. Även om det uppstår en del familjeproblem när Mirre hittar droger i sin andra brorsas rum, och hennes släkt är idioter, så får det i första hand vara utanför familjen som de stora relationsproblemen ligger. Även om Mirre glömmer bort att hon har en trygg hamn i sin familj får de ändå finnas där i bakgrunden och komma in när de behövs. Det tycker jag är fint ändå. Trots problem så gillar jag den här familjen himla mycket.

Sååå, gillar tydligen allt himla mycket? Hehe, men alltså. Jag tycker att den här boken är fin och bra, de pratar om klassförakt och feminism och sånt, berättelsen är bra osv. MEN av någon anledning når den inte riktigt ända fram. Och jag vet inte riktigt varför, för jag kan inte komma på en enda grej jag INTE gillade med den här? Det är bara någonting som gör att jag inte blir speciellt berörd eller känner att det är tråkigt när boken tar slut. Något som gör att jag inte vill sätta en femma, eller ens en fyra för den delen.

But still: Riktigt bra ungdomsbok. Läs!

     Hata Gustavsberg
     Agnes Lindström
     240 s.
     Bonnier Carlsen
     2017
     Goodreads

Hallå kul veckans ämne på Top Ten Tuesday tycker jag! Eller temat är egentligen att en ska skriva om gömda juveler inom x, men jag har faktiskt valt helt allmänt. Kändes svårt att plocka ihop en vettig lista ändå, såatteh. Jag har helt enkelt tagit tio böcker som jag inte tycker fått det buzz de är värda!

1. The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman & Chris Riddell Alltså hur kan det här typ inte vara Gaimans mest uppmärksammade bok?? Mvh älskar den. 2. Epidemin, Åsa Ericsdotter Den här är verkligen så himla bra. Samhällskritisk och tydlig samtidigt som den är så jäkla spännande. 3. The Fox and the Star, Coralie Bickford-Smith Såååååå himla fin bilderbok. Vill ha varje uppslag som ett print på väggen.

4. Beastkeeper, Cat Hellisen Den här var himla gullig och tunn, så det tar typ ingen tid att läsa. Så gör! 5. Ensam kvar, Alexandra Oliva Gudars så bra den här är. Rekommenderar den på jobbet varje gång någon frågar efter postap, och jag tror jag kanske lyckats pracka på sex pers den. Alla jag beskriver den för bara "shit den låter asbra" (kanske också pga är världens mest entusiastiska bokhandelsbiträde när jag pratar om denna) och tar den direkt (SCORE!). 6. Dragon's Green, Scarlett Thomas Enligt recension tycker jag tydligen aldrig att den här lyfter, men pga intressant värld tänker jag ändå lyfta den. Eftersom det varit seriöst knäpp. tyst. om den (i alla fall i mina kanaler). 7. The Beginning Woods, Malcolm McNeill Samma med den här egentligen. Filosofisk fantasy a la Pullman (fast inte lika bra ofc) med superfint omslag.

8. Harrow County, Cullen Bunn & Tyler Crook ALLTSÅ HARROW COUNTY!!!! Så jäkla bra, läs den. Ja, jag vet att jag tjatar men LÄS DEN. 9. Forgive Me, Leonard Peacock, Matthew Quick Leonard Peacock dök upp på förra veckans lista också, men den är ju bra hallå? Viktigt ämne i en väldigt bra bok. 10. The Wolf Wilder, Katherine Rundell Ni kanske kan spara den här till att det faktiskt är vinter ute, men alltså mysig äventyrsbok i supersnöigt Ryssland med cool kvinnlig huvudperson.

Någon du är sugen på?

Okej, lite har jag redan skrivit om den här väldigt märkliga boken, men jag vill få till något mer ordentligt också. För den ÄR mer än cringey sex, promise.

Connie är en kvinnlig matematiker som hela tiden stöter på fördomar och misogynitet – eftersom hon som kvinna valt att slå sig in i en extremt mansdominerad bransch. Men eftersom hon ändå är en av de bästa blir hon rekryterad till ett topphemligt uppdrag som varken hon eller någon av de andra anställda vet något om. En av de andra som jobbar på samma uppdrag är Luke – en excentrisk man som har åsikter om allt från möten till skelett. Connie tycker att han är speciell, men hon kan inte ana HUR speciell.

Alltså allt jag hade sett av den här boken var omslaget. Jag hade ingen aning om vem Colgan var, eller vad boken handlade om. Men hallå rött hår + fint omslag liksom. I can read that. Meneeeeh. Tydligen så skrivet Colgan i vanliga fall böcker som Welcome to Rosie Hopkins' Sweet Shop of Dreams och Meet Me at the Cupcake Café. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att inse att det inte är min... cupcake of choice. Om jag hade vetat det hade jag nog inte plockat upp den här boken heller (och hade inte varit speciellt ledsen över att ha missat läsupplevelsen för den delen).

Okej, here goes, det här är mitt problem med den här boken:


Allt med aliens blir. så. jävla. töntigt. Och ännu mer töntigt och weird blir det när någon blir kär i en jävla alien och de ska ha fucking SEX????? WHYYYYY?????? Och varför måste de ha så stela och larviga dialoger????? Som om det inte räcker med att jag vill plocka fram skämskudden när de har sex, jag måste göra det i typ varannan dialog också för det är så sjuuuuuuukt onaturligt. Inte en enda scen i den här boken känns naturlig, utan allt är så konstlat och weird. Tydligen så är det meningen att den ska vara lite pinsam, men jag tycker bara den är så konstig. Den är inte ens rolig/härlig/igenkännande pinsam som Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den är bara konstig pinsam.

Utöver det då? Well, den här boken är mest... högst märklig. Insta-love där huvudpersonen inte är kär ena sekunden och är beredd att dö för sitt kärleksobjekt nästa sekund. Alla karaktärer är utmejslade stereotyper och de överraskar mig inte en enda gång. Satt typ genom hela den här boken med ett skeptiskt ansiktsuttryck som skulle få Katniss att blekna av avund (bc cats are the queens of skepticism, as alla kattägare vet).

Meeeeen, grejen är ju att när en är inne i det är en inne i det. Det är ändå en effektiv och ganska snabb berättelse, och om jag skulle säga att jag inte blev underhållen under berättelsens gång skulle jag definitivt ljuga. När den inte är sjukt konstig eller pinsam är den faktiskt ändå lite spännande. Jag hade kunnat avsluta och börja med Saker ingen ser på en gång när jag fick hem den, men jag kände ändå att jag ville läsa klart den (även om det var... bittersweet).

Sååå, bör en läsa den här? Alltså om du inte har den och inte har börjat kan du stryka den från din lista. Om du redan har den hemma eller har börjat läsa den kan du lika gärna läsa den, speciellt om du är väldigt into romans eller aliens.

     Resistance is Futile
     Jenny T. Colgan
     336 s.
     Orbit
     2015
     Goodreads