Okej, här kommer en lägesuppdatering. Jag har inte riktigt vågat skriva såhär personliga inlägg på ett tag, eftersom jag använder min blogg i jobbsökande och sånt. Men nu kommer jag nog inte söka speciellt mycket jobb på några månader, så då kan jag lika gärna skriva av mig lite.

Såhär är det: Jag har fått en ny diagnos. Jag var på bedömningssamtal hos en KBT-mottagning för några veckor sedan, och har nu fått diagnosen utmattningssyndrom (äntligen). Anledningen till varför det blev så tyst här förra veckan var för att jag helt enkelt glömde bort under veckan innan att jag liksom typ är UTMATTAD OCH SÅNT och därför tog ut mig helt. Det är nämligen skitsvårt att komma ihåg att jag inte orkar gå två dagar på festival. Eller förstå att det är jobbigt att jobba ens bara två timmar efter att ha varit sjukskriven i sju veckor. För det har jag varit. Sjukskriven i sju veckor. Och nu är jag fortsatt sjukskriven på 75%, jobbar ingen tid alls i butik (thank god!!!!) och kommer vara det resten av den här terminen.

Ok, jag vill försöka förklara hur det känns i min kropp: När jag gjort för mycket blir den så tung att jag ibland inte orkar lyfta armen för att dra åt mig filten ens. Jag orkar inte ens vara i soffan utan måste gå och lägga mig i sängen och inte göra någonting. När jag är som tröttast börjar jag nästan gråta av att lyssna på en podd eller musik till och med, bara för att intryck tröttar ut mig så himla mycket. Att åka tunnelbana eller sitta i ett väntrum på vårdcentralen är fucking exhausting. Det är jobbigt när det är för mycket ljus, för mycket människor, för mycket prat och ljud. Jag kan inte över huvud taget minnas senast jag var pigg. Förra söndagen försökte jag skriva ett arbetsprov och det BRANN i mitt huvud. Tankarna ville inte alls samla sig. Det känns som att försöka fiska upp äggskal när en knäckt ägg i en bunke. Så fort en petar på dem så glider de undan. Jag får träningsvärk i hjärnan. Jag blir frustrerad och vill ha tillbaka min hjärna. Jag vill kunna tänka och analysera, minnas saker ordentligt.

Och det här känns som ett så stort nederlag. Ni vet för ett år sedan, då blev jag ju utskriven från psyk. Så glad över att få klara mig själv. Och nu är jag helt plötsligt sjukare än jag liksom någonsin varit? Det är så himla weird. Så dumt. Och så jävla orättvist. Att jag som har en sån livlig himla hjärna med högt IQ inte ska få ha kapaciteten att använda den jäveln. Så frustrerande att det helt enkelt bara inte fungerar. Det känns som att jag liksom pajat mitt liv, att inget kommer lösa sig igen. Att det jag vill allra allra mest (dvs att plugga klart och doktorera) inte kommer gå för att det just nu känns som att min hjärna aldrig aldrig kommer återhämta sig.

MEN. Jag ska alltså få börja i KBT. Och statistiken säger att jag kommer bli frisk. Att jag kommer vara sjukskriven lång tid, men att jag kommer bli frisk. Tills dess jobbar jag fyra timmar i veckan, går hem och sover och vilar vilar vilar och försöker författa blogginlägg i varierande frekvens. Det är liksom så det är just nu. Jag försöker acceptera det och att inte ta ut mig. Som jag gjorde förrförra veckan och fick sota för förra veckan. Det kommer gå. Men just nu känns det så jävla jävla hopplöst.

Rubrikreferens: Belle & Sebastian - Ever Had A Little Faith.

Du kanske också vill läsa:
En grej som suger när en är utmattad
Allt du velat veta om utbrändhet

Emilia tycker att livet är ganska jobbigt. Speciellt jobbigt blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Viktor. Viktor vars syster dog förra våren. Klart alla skulle tycka att det vore lite obekvämt, men för Emilia är det extra obekvämt. Hon har nämligen en hemlighet. En hemlighet som rör Victors systers död. Men ju mer Emilia lär känna Viktor, desto mer tycker hon om honom och desto svårare blir det att hålla inne med det hemska. Det som skulle göra att Victor aldrig skulle vilja prata med henne igen.

Jag fick hemskickat ett förhandsex av denna (TACK VOX!) och märker i skrivande stund att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om (kan dock vara mitt minne just nu, har svårt att hålla i vad någon sa ens i föregående mening...). Dock: Direkt när jag uppdaterar mig får jag tillbaka samma varma känsla/ångestklump/hjärtesorg/minns hur mycket jag gillade den. För det gjorde jag verkligen när jag läste.

Trots att jag genom boken anar vad Emilias hemlighet går ut på (inte jättesvårt att förstå, men det gör den inte mindre intressant) gillar jag verkligen hur läsaren rent explicit undanhålls den ända fram till slutet på boken. Det är också en fin skildring av hur en vänskap växer fram mellan Emilia och Viktor, trots Emilias motsträvighet och trots att Viktor är tyst och inte har ett mående som ligger på topp.

Jag tänker på den här lite som en blandning av kanske Som stjärnor i natten och Himlen börjar här – två böcker jag gillade jättemycket. Med andra ord ett jättefint betyg. Det handlar om sorg och att bli kvar efter någon annans död, psykisk ohälsa och att känna skuld för något en inte gjort.

     Papperssjälar
     Emma Johansson
SparaSpara

Okej, så det här med att vara feminist. Är det bara jag som upplever att det ibland är orsak till besvikelse hos mig själv? Eller alltså förstå mig rätt – att vara feminist kan ju liksom aldrig vara fel, men ibland när jag inte kan leva upp till mina egna värderingar blir jag lite ledsen. Eller när jag agerar eller inte ser att vissa saker är fel eller problematiska. Visst kan jag påtala när min morbror kallar mig "småtjej" (men förfan, jag är 24 år nu. Jag vet att det var länge sedan vi sågs, men jag var fasen ingen småtjej då heller), men kan bli attackförälskad serier och sen läsa recensioner för att upptäcka det egentligen inte alls var en speciellt bra representation.

Det senare (alltså att jag verkligen gillat problematiska grejer) har hänt två gånger den här sommaren (i och för sig att jag sagt till min morbror att jag inte är en småtjej längre. Eller det har hänt en gång. Men struntsamma). Och båda gångerna tog det liksom hårt på mig, för att jag under några timmar låtit mig blindas av narrativ och en bra berättelse och inte insett att representationen är fel. Jag antar att jag bör ta ett djupt andetag och lära mig till nästa gång – men ärligt talat skäms jag mycket mindre över att gilla serier som jag SER är problematiska (typ Friends) än att tro att en serie är legit och sen inse att någon med tolkningsföreträde sågar den.

Okej, jag ska komma till exempel här också för att detta inte ska bli en alltför vag text. Det första exemplet är en bok – Symptoms of Being Human. Den handlar om Riley som är gender fluid, men fortfarande i garderoben. Riley ska börja i en ny skola, och startar på inrådan av sin terapeut en anonym blogg för att kunna ventilera sina känslor. Men så listar någon ut att Riley är den som skrivit bloggen och hotar att avslöja hen. Jag plockade upp den för att jag helt enkelt aldrig läst en bok om någon som är gender fluid. Och ni vet vidga sina vyer, förstå andra genom läsning osv. Och jag läste den och tyckte den var riktigt bra, och det kändes som att jag fick lite mer insikt i transpersoners dysfori och rädsla för att bli uppfattade som något de inte är. När jag hade läst klart boken och skulle ratea den på goodreads snabbläste jag lite recensioner, och såg att några totalsågade den och påpekade hur otroligt problematisk den var på så många sätt. Jag tycker nog fortfarande att det är en viktig bok – för att det är ett första steg. Jag har svårt att se att personer som är gender fluid är TOTALT missrepresenterade här, och med tanke på hur lite sådana här böcker vi har tillgång till så tänker jag att det än så länge är ett bra första steg. Den kanske inte är perfekt, men jag lärde mig i alla fall mycket (som jag innerligt hoppas är riktigt i och för sig. I och för sig i och för sig är det väl svårt att säga vad som är rätt och fel i det här) och hoppas att den banar väg för andra liknande böcker.

Vi ska prata lite om en tv-serie också, nämligen Atypical. Den handlar om den autistiske 18-åringen Sam som bestämmer sig för att hitta en flickvän. Jag föll pladask för den här otroligt gulliga serien som verkligen är perfekt för binge watching. MEN. Så kom Victor hem och ba: "Vad tittar du på?"
jag: "Atypical. Det är om en kille som är autistisk"
Victor: "Ah, juste, jag har läst om den. Den har fått ganska mycket dåliga recensioner för dålig representation."
jag: "Ah... ah okej. Jo, den är ju problematisk på många sätt, men jag tycker den är bra ändå" SA jag, men hade INTE ALLS tänkt på :)))))
Och då insåg jag liksom att den här Sam är egentligen inte alls ett speciellt bra porträtt av en högfungerande autistisk person, utan mest extremt karikatyrartat. Och det tråkiga är väl egentligen också att jag typ inte ens tänkt så mycket på honom som en riktig karaktär i serien? Alltså som att jag bryr mig om honom, för att han är så platt. För mig handlar serien om resten av familjen och hur det är att leva med någon på autismspektrat i familjen – lillasystern som jämt hamnar i skuggan av sin bror och måste ta hänsyn till hans vilja hela tiden, mamman som aldrig gör något för sin egen skull och får dåligt samvete när hon gör det, och pappan som inte vågar "komma ut" på jobbet. Och sen är han där som någon platt kartonggubbe som de alla cirkulerar kring. Det är ju jättetråkigt egentligen. Men tja, allt som är runt honom är ju så himla bra, och det var typ bara det jag såg?

Okej, så egentligen handlar det väl om att jag blir lite besviken på mig själv när jag glömmer vara kritisk. För att jag liksom konstant vill att jag ska inta en kritisk ställning, för att jag tycker att det är nyttigt och bra. Men ibland blir jag lurad av att serier och böcker är spännande, och då känner jag mig dum – vilket ju egentligen är superdumt, för det gör ju alla typ ändå?

Har ni någon sån bok eller serie som fått er att känna er så? Som att ni liksom BORDE HA fattat, men inte gjort det?

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

Såååå, skolan börjar tydligen??? Hehe, det här när en inte pluggar längre och kan ta semester när en vill typ. Veckans Top Ten Tuesday-tema är i alla fall valfritt kring skola, så jag plockade helt enkelt ihop tio stycken skoliga böcker ni skulle kunna läsa! Gjorde för övrigt en sån här lista i januari 2016 också, men prickade bara in EN ENDA dublett. Så om ni är sugna på fler än tio borde ni definitivt checka den också.

1. Shiverton Hall, Emerald Fennel Det här är en lite mysläskig bok som utspelar sig på ett engelskt internat. Rätt creepy "monster" och huvudpersonen bär på en hemlighet! Också väldigt höstig, så passar lätt för den som längtar dit. 2. Forgive me, Leonard Peacock, Matthew Quick Tyckte den här var så bra! Om en kille som bestämmer sig för att ta livet av sig själv och sin fd vän på sin egen födelsedag. 3. I ljusets makt, Leigh Bardugo Eh, kanske lite långsökt skola, men det ääääär ju ändå typ en skola. Meneh, fantasy i ryskinspirerad miljö.

4. Archie vol 1: The New Riverdale, Mark Waid, Fiona Staples, Annie Wu & Veronica Fish Ju mer jag läst av den här nya Archie, desto mer gillar jag den. Kanske inte lika mycket som tv-serien, men den tar upp så himla mycket typiska tonårsproblem. Och mest i skolan såklart. 5. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart Nu var det väl ändå rätt länge sedan jag pratade om den här? Men så bra. 6. Den här sommaren kan bli min död, Malin Stehn Alltså okej, nu ljög jag för här är det ju faktiskt inte med någon skolan. Fast den är ständigt närvarande ändå, eftersom det är det som Fanny konstant tänker på. Eller alltså att hon ska börja högstadiet i höst, och att en ju faktiskt måste klara en himla massa grejer då. 7. Undret, R.J. Palacio Så himla fin bok om en liten kille som älskar Star Wars men som kanske inte ser ut prick som alla andra.

8. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn Om att vara fett awkward och göra allt fel. Sen läser ni Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick också. 9. An Ember in the Ashes, Sabaa Tahir Kanske också en lite långsökt skola, men en av karaktärerna ligger ju i någon typ av militärträning ändå. 10. Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy, Becky Cloonan, Karl Kerschl & Brenden Fletcher Så himla mysgotisk skola alltså. Tydligen är Brenden Fletcher en ny favorit hos mig pga läst 6 volymer i år där han varit inblandad. Såatteh. Läs. So cute.

Någon du är sugen på?

I mars skrev jag ett inlägg om hur jag mediterat i åtta timmar. Inte på en gång såklart, men totalt. Idag nådde jag en streak på 60 dagar. Fattar ni att jag mediterat varje dag i två månader?! Totalt ligger jag på 99 sessioner, 16 timmar. 16 timmar jag suttit och gjort ingenting annat än att vistas i mitt eget huvud. Rätt skönt faktiskt.

Just nu är jag tio dagar in i ångestpaketet – vilket fokuserar på hur en ska jobba för att hantera ångesten. Alltså inte minska ångesten, men få den att inte ta över livet. Den senaste veckan har jag haft fett med ångest, så jag har fått mycket tid att öva på. Och tja, jag tog mig igenom en hel jobbdag i butik i måndags. Med konstant hjärtklappning, skakningar och stora svårigheter att formulera ord. Jag är visserligen fortfarande helt utslagen, men jag gjorde det.

En annan grej som ger min hjärna en paus: Idag spelade jag piano en hel timme. När jag slutade insåg jag att musklerna i bröstet och magen och axlarna och käkarna och tungan hade varit avslappnade hela timmen. Hjärnan kändes utvilad för första gången på hela veckan. Annars känns det liksom konstant som att jag har en muskel spänd i hjärnan, om ni fattar vad jag menar. Jag glömde bort att jag hade ångest i en hel timme. Sån extremt välbehövlig paus. I övrigt kryper liksom tankarna konstant tillbaka till sånt jag inte ska tänka på.

I övrigt: Jag jobbar bara en enda dag på mer än två veckor nu. På måndag är det röd dag = ledigt och sen har jag semester veckan efter för då ska jag göra nåt kul!

I helgen ska jag försöka fixa lite och läsa ut minst två böcker. Puss på er, vi ses på måndag!

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

I min ungdom hade jag en slight obsession vid schizofreni. Det varade inte så värst länge men var såklart inspirerat av Nancy Spungen och Berny Pålsson. Sedan dess har jag inte klarat av att läsa om det. Alls. Något fick mig ändå att tillslut plocka upp den här boken, något jag absolut inte ångrar.

Eli har sedan barndomen varit ett problembarn. Genom livet plockar hon med sig andra personer som bor i henne. Det är Espen som gråter i tid och otid, Emil, Erik som alltid vill göra dumma saker och prins Eugen som tycker om allt som är fint. Parallellt berättas Elis historia tillsammans med hennes nu. Om ett barns trauman, om skrivkurser, om vänner, om hennes könskris, om psykiatriska kliniker, psykoser och när rösterna inte vill hålla tyst. Ändå kantas boken av erövringar. Hur hon ändå lyckas bli författare och ta sig ut från kliniken.

Jag har dragit mig för att läsa den här boken för jag var rädd att den skulle vara så väldigt tung. Alltså jag menar, det är ju ändå 477 sidor vi snackar om här. Men jag måste säga att sidorna trillar på förvånansvärt fort. Kanske för att allt inte är så totalt mörker hela tiden (vilket jag på något sätt ändå förväntade mig, jag vet inte riktigt varför?). Grimsruds språk rinner också på så himla smooth och effektivt. Här hittar du inga onödigheter, men otroligt målande beskrivningar av hur Elis psyke fungerar. Stundvis blir det lite rörigt, eftersom vi hela tiden vistas i Elis huvud med allt vad det innebär, men det blir också extremt starkt. Och även rörigheten fyller ju sin poäng. Hur boken berättas blir en manifestation av hur Elis psyke fungerar.

Berättelsen hoppar också en hel del i tid vilket också gör att jag som läsare aldrig tappar intresset. Varje gång Grimsrud växlar tidsaxel får jag en stark "ja!/nej!"-känsla. Det vill säga: Ja, nu får jag komma tillbaka till den här delen av berättelsen! Fast nej att jag måste sluta med den andra delen av berättelsen en liten stund. Jag kan liksom inte bestämma mig för vilken del jag gillar bäst, vilket i alla fall för mig är himla positivt.

Ah, ville bara säga i alla fall: Denna är genial, läs den.

      En dåre fri
      Beate Grimsrud
      477 s.
      Bonnier Pocket
      2011
      Goodreads

Jag hoppas att ni inte tycker det varit för mycket lyssnartips här på bloggen på senaste tiden. Om ni tycker det säger jag: Sorrynotsorry, jag ägnar nästan lika mycket tid åt att lyssna på poddar som åt att läsa, så det blir så nu. I och för sig måste jag ju konstatera att ni enligt läsarsiffrorna här verkar uppskatta det, hehe.

Jag har tidigare tipsat om den eminenta podden Allt du velat veta. Tycker överlag att den är himla bra, det är roligt att Fritte Fritzon som intervjuar är så otroligt påläst och kommer med så jäkla bra frågor hela tiden.

Igår till lunch lyssnade jag på ett avsnitt som låg mig extra varmt om hjärtat. Nämligen om utbrändhet/utmattning. Såååå mycket igenkänning för mig och nya insikter. Och hm... nygamla insikter. Typ "Aha, jag måste vila och ha färre krav på mig! Det är så jag blir frisk" *midblown fast jag redan visste detta*. Superbra att lyssna på om ni har en partner, kollega, vän eller släkting som är utmattad, eller om ni är det själva. Eller om ni gör KEDS-test och får över 18 poäng (jag fick 37... hoppsan).

Så ta hand om er och koppla av med en podd! Puss!

Den här veckan hade jag bokat in fyra dagars jobb, en kväll för att dricka öl, ett förlagsevent + en pressfrukost. Rimligt, tycker jag ändå. Alltså fyra dagars jobb är ju inte ens heltid, och visst det kanske är mycket att vara borta två kvällar, men så kan det ju bli ibland. Det slutade med att jag satt på golvet i kassan för att jag skakade så av stress att jag knappt kunde så upp. Heja.

Det är många saker som seriously suger när en är utmattad. Till exempel att återigen behöva slåss för att få vård. Att jag kan ligga en hel dag hemma och lyssna på poddar, men ändå behöva gå och lägga mig i sängen och sova mitt på dagen. Att jag inte pallar träffa folk jag gillar. Men en av de värsta grejerna är ändå: Minnet av vad jag brukade klara av. Eller att jag liksom glömmer bort att jag ju är utmattad nu.

Det är som att växla tyngden från en fot till den andra bara för att upptäcka att den liksom inte är där. Jag bokar in saker – för det här brukade jag orka. Och sen upptäcker jag att "ah, juste, jag är utmattad nu så jag orkar visst inte". Och så måste jag säga "Jag måste ställa in ikväll". Att inte orka göra saker som jag gillar och som jag brukade orka är faktiskt så jävla värdelöst.

Så. Då har jag helt plötsligt fått meddela jobbet att jag inte klarar av att jobba mer än tre dagar i veckan (för att jag behöver mina hemmadagar. Jag räknar med att en hel dag går åt till att lyssna på poddar/läsa/sova efter att jag jobbat två dagar). Jag var tvungen att ställa in öldrickandet. Skippar förlagseventet. Jag hatar att behöva inse mina egna begränsningar, meneh. Här går alltså gränsen för vad jag klarar. Igår var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag hade sån hjärtklappning och en sån bubbla i bröstet. Idag går jag till jobbet och försöker tänka att jag måste skala bort roliga grejer för att ta hand om mig själv. Och det suger. Så jäkla hårt.

Jag hann inte läsa klart texten av Tova Gerge och Maria Margareta Österholm innan jag publicerade det förra inlägget. Nu när jag fortsatte hittade jag ett annat citat som jag finner intressant. Gerge och Österholm tar nämligen upp även Vingklippt ängel lite senare, och skriver såhär om den:

När både kritiker och författare själva förfasar sig över hur unga flickor går upp i destruktiva identiteter med litteraturen som förebild, såsom bland annat har varit fallet med Berny Pålsson, så har man kanhända förbisett att det mest förföriska inte nödvändigtvis är ju destruktiviteten. Visst, en bok som Vingklippt ängel beskriver ett konstant katastroftillstånd – men där finns också många revolutionära värden som inte bara är formulerade utifrån viljan att förstöra sig, utan också utifrån viljan att uppfinna och upprätta sig.

Jag tyckte det var intressant i relation till det jag bloggade om tidigare idag – hur just Berny Pålssons Vingklippt ängel fungerade som en manual för mig.

Citatet är alltså från Tova Gerges och Maria Margareta Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i antologin Ätstört.

Jag vill börja det här inlägget med en triggervarning. Om du har problem med självskadebeteende, sluta läsa nu.

Det är sportlov. Jag är tretton år och min bästa kompis A åker skidor i fjällen. I mitt bröst är allt så svart att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. A svarar inte på sms, och jag vet inte vem jag ska vända mig till. Dessutom tror jag att A börjat tröttna på mig, men i efterhand var det nog min egen felaktiga slutledning.

Några år tidigare gick jag med mamma och pappa i terapi hos kuratorn Yrsa. Jag hade panikångestattacker och var allmänt ledsen och nedstämd. Vi slutade när jag ljög och sa att jag mådde bra igen. Några dagar innan sportlovsdagen står jag i badrummet hemma hos min pappa. Flera gånger har jag vägt ett rakblad i handen. Den här gången stoppar jag försiktigt två stycken i fickan på munkjackan, skyndar mig ned till mitt rum och gömmer dem bland en massa småbråte i lådan på mitt nattygsbord.

Första gången, den här sportlovsdagen, rispar jag bara lätt mot huden. Ett smalt streck som fylls av blod och fyller mig med omedelbar panik. Vadfan håller jag på med? Samtidigt: Ett adrenalinpåslag som inte är av denna världen. Känslan av att våga göra något förbjudet. Svedan i handleden som gör att jag tillfälligt glömmer svärtan i bröstet. Jag gör om det. Varje dag resten av lovet. Och det tar flera år för mig att sluta.

Det här är ett minne som jag kom att tänka på när jag läste Tova Gerges och Maria Margarets Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i Ätstört. Det var det här citatet jag fastnade vid: "För många fungerar inte anorexiaromanerna som ställföreträdande, utan som manualer, säger hon." Och jag tänker att det ju självklart är en risk med böcker om psykisk ohälsa. Min manual var Vingklippt ängel av Berny Pålsson. Dels handlade det väl om "tips" på hur en ska hantera allt det där inom en, men också ett exempel på "såhär är en om en är sjuk, och om jag är riktigt sjuk kanske någon märker mig". Jag tänker också på det här när jag läser Sofies (mycket bra) inlägg om böcker om psykisk ohälsa. För mig var nog ett stort problem att det liksom inte fanns några alternativ till Berny. Det behövs fler böcker på temat, och framför allt fler böcker som lyfter fram att det finns mer än ett sätt att vara sjuk på. Och kanske att en faktiskt inte måste vara så värst sjuk för att behöva hjälp.

Min mamma upptäckte det hela några veckor senare. Jag var rasande, men slutade inte. Jag blev bara bättre på att dölja det. Och märkte att det är lättare att skylla bort ett blåmärke efter att ha bitit mig än ett skärsår efter att ha skurit mig. Idag har de flesta av mina ärr bleknat bort, och jag är tacksam för det. Jag har några smala streck kvar på handleden, ett tjockare precis vid armvecket. En bredare rand mitt på armen. Några prickar från en dag på Gröna Lund. Jag tror knappast någon upptäcker dem om de inte tittar efter dem. Jag är i alla fall glad att folk inte längre frågar, för det är jobbigt att stå rakryggad och säga "Jo, jag skar mig" (för jag skulle aldrig kunna ljuga om det). Det är många år sedan jag slutade nu. Jag hade ett mindre återfall för ett par år sedan, ett krokigt ärr efter ett rivsår på höger handrygg.

Det jag vill komma till är nog att jag är tacksam över att ungdomsboksutgivningen ser så mycket bättre ut idag än när jag var ung. Förhoppningsvis är det inte lika många ungdomar vars första kontakt med psykisk ohälsa är Berny Pålsson. Om du behöver ett tips till en ungdom i din närhet tycker jag att du ska ta och kolla in min lista med böcker!

Här kommer en sak som hjälpt mig, big time: Meditation. Min terapeut tjatade om det här i flera år. Och innan jag började hos honom gick jag i en grupp som inledde varje pass med mindfulness-övningar. Det var inte förrän jag slutade gå hos min terapeut som jag faktiskt satte igång. I januari närmare bestämt. Nu är jag uppe i 51 sessioner, totalt åtta timmar. I mitt eget huvud. Tio minuter åt gången.

Min räddning stavas Headspace. Jag är dålig på att hålla uppe streaks, men är uppe i 14 dagar nu. Jag har gått igenom hela intropacket och är nu på sovpacket. Jag har faktiskt börjat sova bättre, men är osäker på om det är för att jag börjat äta mediciner eller om det är själva meditationen. Vi kan ju säga en kombo. Men det bästa ändå tycker jag är att jag lärt mig koppla på den där medvetenheten och att stanna upp och känna efter i kroppen. När jag står i kassan på jobbet och inte har några kunder så trevar jag lite i kroppen och känner efter hur det känns. Även om jag har tråkigt försöker jag inte tänka mig bort, utan stanna kvar i det trista. Och på ett högre plan: försöka tänka att det är såhär nu. Jag mår inte bra. Det är okej att jag slöar bort dagarna, att det är ångestigt ibland.

Framför allt så har mina tio minuter med Andy (som läser in alla sessioner) blivit något jag ser fram emot varje dag. Jag älskar dessa tio minuter innerligt. När jag kan stänga av allt (ja, det är jättesvårt och det är sällan jag lyckas helt) och bara fokusera på att känna i kroppen. Vissa dagar – som idag (söndag, jag skriver det här en dag i förväg) – bävar jag inför att göra det, för jag tror att det kommer vara nästan outhärdligt att känna efter i kroppen bara för att den är så rastlös och stressad. Men likförbannat känner jag mig lättad och utvilad – som att jag fått en andningspaus från ångesten – när de tio minuterna är över.

Så det här är ett tips till alla. De tio första sessionerna är gratis, efter det kostar det 139:-/månad (eller 149:- för både Spotify och Headspace. Jag har båda, sjukt värt!). Och obs, jag är inte sponsrad men önskar jag var det, hehe :)

För några timmar sedan satt jag i ett beige mottagningsrum i Fittja centrum och sa: "Jag kan inte göra skillnad på om jag behöver gå här eller om jag bara inte klarar av att släppa taget".

När psykiatern sa att hon inte kan se någon sjukdom längre tappade jag andan. Kippade kippade kippade efter luft. Försökte andas ut trycket över bröstet, försökte svälja bort klumpen i halsen.

Femton år efter den första kontakten är jag officiellt utskriven från psyk. Idag var sista gången jag var där. Och ja, visst har det varit så på senare tid att jag inte riktigt vet vad jag behöver från dem. Men ändå pressas överkroppen ihop vid tanken på separationen. Det är 100 gånger värre än att flytta hemifrån. Kanske för att det är en identitetskris som jag helt plötsligt måste ta tag i. Visst, jag har gått igenom en liknande kris förut, men nu måste jag liksom släppa det sista.

För helt plötsligt är jag inte sjuk, för jag är högfungerande. Jag har ångest ibland, men jag vet hur jag gör för att hantera den. Inte själv. Men det stöd jag behöver finns inte på en psykmottagning. Det stöd jag behöver finns hos min man, min katt, min mamma, resten av min familj, hos mina vänner. Jag är svår, inte sjuk. Bara annorlunda. Inte som du är van vid i relationer. Jag kräver mer tydlighet. Jag kräver mer närhet. Ibland behöver jag att någon säger att det inte är en katastrof. Ibland behöver jag att någon bara håller mig kvar i det viktiga lite. Ibland behöver jag bara vara i ett tyst och lugnt rum där jag inte blir anfallen av intryck. För jag kan inte sålla ut det viktiga.

Ibland – eller ofta – är jag osäker i nya relationer. Osäker på om du ska klara av att jag har ångest, för vi kan inte vara vänner utan att du vet och förstår det. Att jag har ett känslomässigt ben som viker sig ibland. Att det händer att jag reagerar för mycket. Att jag inte svarar på dina meddelanden eller inte klarar av att ses för att min hjärna spökar. Men jag är kanske också den mest tillgivna vän du haft. Jag vill lova att jag är värd besväret. För jag har 100 kvaliteter som väger upp för det som är mindre bra. Vem har inte det?

Ibland mår jag dåligt över att inte kunna prestera. Är rädd för att inte klara av. Men vem har inte ett dåligt knä, eller känslig mage utan att det klassas som sjukdom? Jag kan leva normalt nu, jag behöver inga kryckor att gå med eller någon som visar mig vilka övningar jag ska göra för att bli starkare. Jag kanske inte kan jobba heltid, och kanske aldrig kan det. Eller så blir jag starkare, och orkar med även det. Jag kanske inte klarar av att plugga just nu. Men det är ingen katastrof. Det löser sig.

Och tja, jag kanske inte fungerar till 100 % som vem som helst. Ibland är min hjärna taskig mot mig. Men psykvården, jag behöver inte dig längre. It's time to let you go.

Nu ska jag gråtande städa hela lägenheten till Belle & Sebastian. Och sen ska jag njuta av hur fucking långt jag kommit. Över att jag har fyra år på universitetet i ryggen, att jag inte längre vill ta livet av mig, inte längre skär mig, inte längre ligger i sängen fram till fyra på eftermiddagen. Över att jag vill gå upp ur sängen på mornarna. Jag är inte sjuk. Jag är bara lite knepig. Jag har problem på fel ställen. Det känns inte som en katastrof faktiskt.

Rubrikreferenser: Oh Laura – Fine Line

När jag gick i gymnasiet var det en person som sa till mig: "Jag tycker inte att vi behöver prata om ångest öppet. Det är något som bara rör en själv."

Men vet ni vad. Jag tycker inte det. Jag tycker det är superviktigt att vi pratar om psykisk ohälsa. Här kommer några anledningar:

1. Det är så många som har det som aldrig vågar säga något. Som håller det för sig själva, som aldrig har någon att ventilera för. För att det ses som skämmigt, som att en är sinnessvag eller lite sämre på att vara människa helt enkelt.

2. Let's face it: Vi med psykisk ohälsa kan inte alltid göra saker som upplevs som normala. Modeller som anses som det bästa för "den stora massan" är kanske inte det mest optimala för oss. Det är viktigt att vi får chans att klara av saker på våra egna villkor. För bara för att vi inte kan göra saker på ett visst sätt betyder det inte att vi inte kan göra det alls. Jag har ett superkonkret exempel från gymnasiet här: Vi skulle skriva en pastisch på olika historiska skrivsätt. Till exempel beskriva en potatis utifrån tre olika stilepoker. Jag satt med panikångest till dagen innan inlämning, då jag skickade ett mejl till min lärare och skrev: "Jag har fortfarande inte lyckats prestera någonting, eftersom jag får panikångest varje gång jag ens tänker på den här uppgiften." Jag fick till svar: "Du skulle ha sagt till mig tidigare. Klarar du av att skriva en text på x sidor om x olika skrivsätt, deras kännetecken och koppla till samhälleliga förändringar?" Jag svarade: "SIR YES SIR!" lämnade in och fick lite senare också MVG i Svenska B. Jag tackar mina lärare varje dag för att jag klarade mig genom gymnasiet. För att de förstod, anpassade uppgifter, sket i att rapportera att jag inte var på lektionerna, aldrig la skulden på mig för att jag inte klarade av. När jag gick ut hade jag fler MVG än G (men mest VG) trots att jag hade varit på kanske (max) tre lektioner i veckan hela tredje året. Rytmus i Stockholm, världens bästa lärare alltså.

3. Även folk som inte är i direkt kontakt med folk med psykisk ohälsa måste fatta grejen. Det är inte mitt fel om jag bara klarar av att ligga i soffan en hel dag. Jag kan inte tvinga mig själv att sluta hyperventilera (eller alltså, inte utan att stoppa preparat i kroppen, och då gör jag i alla fall inget annat än sover den dagen). För mig är ångest dessutom ofta psykosomatisk – det vill säga: Jag får ofta förhöjd temp eller sjukt ont i kroppen när jag har ångest (för att inte tala om hjärtklappning och andningssvårigheter alltså). Med rejäl ångest kommer också för det mesta total sinnesförvirring och dålig kontakt med kroppen. Vet inte hur många glas och skålar och grejer jag haft sönder medan jag haft ångest. En dag som är så illa KAN jag inte jobba, hur mycket jag än vill. Det handlar varken om att jag är lat, självupptagen eller svag. Tvärtom är jag en jävligt stark person som orkar ta mig upp ur sängen varenda jävla dag. Att ha ångest är som att springa ett maraton i minuten.

4. Vi kan få stöd av varandra. "Ah, shit, klarade hen det där, då kan jag också göra det!" Eller: häromdagen upptäckte jag att en klasskompis från gymnasiet hade postat om psykisk ohälsa på sin instagram. Jag tänkte: "Shit! Hen också!" och gillade personen direkt litelite mer. Ibland krävs det faktiskt inte mer än att bli mött med förståelse av någon som vet precis vad en menar eller att liksom bara veta att "Hen och jag – vi är samma. Hen skulle förstå mig".

5. Folk kan inte bli ens allierade om en inte talar om vad som pågår. Alltså ni vet när en blir fett lack på en person för att den är helt värdelös på att hantera hur en själv mår? Jag blir det hela tiden, och blev det i flera år på den person som borde vara mig allra närmast. Sen kom jag på att fan – jag måste SLÄPPA IN den här personen i mitt huvud. Jag måste säga om och när jag har ångest, förklara hur det känns och vad som är jobbigt. Och genom nötande har den här personen helt enkelt blivit världsabäst på att hantera min ångest. Och lite så tänker jag med typ alla mina vänner. Om jag har vänner som vet att jag får ångest ibland kan de hjälpa till. Och det kan liksom vara "Jag håller på att få en panikångestattack, så om ni bara pratar om något annat en stund så ska jag försöka samla ihop andetagen" eller en fast hand på ryggen medan jag lägger pannan i skolböckerna för att försöka hålla i mig själv. Men om ingen vet kan ingen hjälpa, och allt blir faktiskt hemskt mycket svårare.

Så, vad tänker ni? Låter det vettigt? Har ni några punkter att fylla på listan med?

Läs också:
→ Cath, Linnéa och jag

Jag får en känsla av att ungdomslitteraturen oftare behandlar deppiga tjejer än deppiga killar. På senaste tiden har jag dock lyckats få in en del deppiga killar också - Djupa ro, Nybörjarguide till livet eller kaosteori, Som stjärnor i natten och... Eller vänta, det var nog bara dem. Om inte Emanuel Kent räknas. Men det gör han kanske. Ja, men och så Forgive Me, Leonard Peacock förstås.

Fyra ungdomar återvänder till sin gamla hemort för att gå på begravning. Deras bästa kompis har dött, och de måste hela tiden förhålla sig till tomrummet - platsen där han skulle ha suttit. Dessutom slår det dem: Kan han ha tagit livet av sig själv? Samtidigt måste de ju tampas med andra saker som en slåss med när en är 20-någonting och kommer från en liten ort. Typ kärleksstrul och vilken roll en går in i.

Att det här är en bra bok är det ju liksom inget snack om. Min läseupplevelse däremot? Alltså nja. Jag KAN JU SE att det är en bra bok, men den berörde mig inte alls. Förmodligen för att jag knappt har några som helst referenspunkter. Jag är inte uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Jag känner ingen som har tagit livet av sig.

Givetvis finns det ju en del - jag vet ju såklart hur det är att vara typ 20 (eftersom jag är typ 20). Jag vet om rastlösheten, viljan att göra storslagna saker. Men det räcker inte riktigt för läsupplevelsen för mig. Och egentligen var det väl precis det här jag väntade mig av den här boken, och precis den anledning som gjorde att jag inte hade tänkt läsa boken från början.

Egentligen gör det mig lite ledsen att jag inte får ut en fantastisk läsupplevelse av den här boken, för den är värd mer. Jag menar - hur Bjärbo har byggt karaktärerna, beskriver deras känslor och hur det hela utvecklas - det är (i sann Bjärbo-anda) riktigt riktigt bra. Det känns som slöseri med en enastående bok att jag inte gillar den. Jag är dock övertygad om att även den här boken kommer hitta sin läsare (och att det blir många!) och sparar den att ge till någon som behöver den mer än jag gör. Jag gillar dock att Bjärbo både tar steget att skriva lite allvarligare och tyngre än hon brukar, plus att den här är riktad till lite äldre än vad hennes ungdomsböcker brukar vara.

Det enda som jag egentligen har något att invända emot ska jag beskriva i kommande stycke (som också får bli det sista). Det kommer dock innehålla SPOILERS så ni som inte läst boken än får inte läsa vad jag ogillar. Puss.

Jag störde mig på passagen där Ludde kommer ut som gay. Det har ingen som helst funktion för huvudberättelsen, utan blir istället som något sorts alibi eller för att väga upp att resten av berättelsen både är heteronormativ och tvåsamhetsnormativ. Det blir en ursäkt för varför han blir över i parbildningen i gänget. En bättre lösning hade i så fall varit att han redan innan kommit ut som gay och att det inte gjordes någon grej av det. Jag fattar ju kopplingen till Jonathan död - but still: det för inte berättelsen vidare och har en poänglös påverkan på slutresultatet.

Djupa Ro
Lisa Bjärbo
265 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

VARFÖR ÅH VARFÖR har jag inte läst denna bok förrän nu? Av okänd anledning läste jag den inte när den kom, och inte senare heller. Slängde med den när jag beställde Frankie Landau-Banks i våras och alltså. Önskar jag hade läst den tidigare.

Berättelsen handlar om Joanna. Hennes pappa är deprimerad och ligger hemma framför frågesporter hela dagarna. Hennes mamma skrev en bok som blev stor för typ jättemånga år sedan men får nu bok på bok på bok refuserad och fattar inte att hon kanske måste ta ett annat jobb. Att det ekonomiska läget hemma hos Joanna är ansträngt är en grov underdrift.

Något som lägger på en växel på problemet är att Joanna har ADHD. Och att det går en tjej på hennes skola som är det mest fantastiska hon sett. Om Joanna inte har råd att hämta ut mediciner blir hennes hjärna kaos, och då kanske hon sabbar allt med den här tjejen. För att undvika det lyckas hon sylta in sig rätt rejält i en knarkaffär.

Precis som i Jägerfelds tidigare böcker blandas i Jag är ju så jävla easy going allvar med en hel hög humor. Nu är det ju visserligen rätt så länge sedan jag läste både Hål i huvudet och Här ligger jag och blöder, men jag vill nog minnas de som något mer lättsamma är den här. Jag är ju så jävla easy going innehåller ett extra stråk av svärta - kanske för att huvudpersonen försätter sig i en situation som är jävligt mycket svårare att ta sig ur jämfört med huvudpersoner i tidigare böcker.

Men så mycket tas upp i den här boken som är så jäkla viktigt - klass, psykisk störning, sexuell läggning - och Jägerfeld gör det ju så himla bra. Utan några som helst krystningar, utan allt känns bara naturligt. Allt faller liksom på plats av sig själv. Det märks att Jägerfeld har mycket kontakt med ungdomar, för trots att språket är speciellt och ungdomlig känns det inte (som det alldeles för ofta kan göra) som att någon försökt härma hur ungdomar pratar. Och även om Joanna är så fundamentalt jävla olik mig finns det referenspunkter som går att känna igen sig i (hon är betydligt kaxigare än vad jag är till exempel. Mvh mes). Till exempel det här att känna sig besvärlig, fastän en inte riktigt kan hjälpa att en är kaos i huvudet. Och det är rätt fint ändå, att höra ihop.

Dessutom är det action från sida ett. Alltså, vet inte vad jag inte gillar med den här boken. Så bra.

Denna har även fått gå direkt upp på min lista med ungdomsböcker om psykiska störningar. Den hittar ni här.