Okej, ska försöka mig på ett sånt där inlägg när jag kanske inte behöver tänka så mycket? Hehe. Närmare bestämt en Top Ten Tuesday med tema höst-TBR. Borde ju inte vara såååå svårt. Har redan hunnit med några av mina målböcker. Till exempel hade jag kvar The Midnight Star från förra hösten som jag vill få läst nu innan jag satte igång med Warcross. Och Visheten vaknar stod också på min lista (kändes så tomt när den tog slut!!!!!). Och Warcross läser jag nu. Pepp! Meeeen har min läsplatta fylld med så jäkla mycket bra grejer nu! Plus att jag har en bok påväg hem till mig (Ingrid Olssons Den här veckan är min. Glömde tydligen tillfälligt bort den medan jag letade upp böcker i min läsplatta, heh).

Har så himla mycket med fina omslag nu som jag är sugen på (ehehe), så tänker mest låta omslagen tala för sig själva och länka till Goodreads. Ok? Ok!

1. Suicide Notes from Beautiful Girls, Lynn Weingarten 2. The Princess Diarist, Carrie Fisher 3. Stray, Elissa Sussman 4. Imaginary Girls, Nova Ren Suma 5. This Side of Salvation, Jeri Smith-Ready 6. The Comet Seekers, Helen Sedgwick 7. Monstrous, MarcyKate Connolly 8. Tease, Amanda Maciel 9. The Psychopath Test: A Journey Through the Madness Industry, Jon Ronson 10. A Little Something Different, Sandy Hall

Någon du är sugen på eller tycker att jag borde läsa snartast?

Okej, här kommer en lägesuppdatering. Jag har inte riktigt vågat skriva såhär personliga inlägg på ett tag, eftersom jag använder min blogg i jobbsökande och sånt. Men nu kommer jag nog inte söka speciellt mycket jobb på några månader, så då kan jag lika gärna skriva av mig lite.

Såhär är det: Jag har fått en ny diagnos. Jag var på bedömningssamtal hos en KBT-mottagning för några veckor sedan, och har nu fått diagnosen utmattningssyndrom (äntligen). Anledningen till varför det blev så tyst här förra veckan var för att jag helt enkelt glömde bort under veckan innan att jag liksom typ är UTMATTAD OCH SÅNT och därför tog ut mig helt. Det är nämligen skitsvårt att komma ihåg att jag inte orkar gå två dagar på festival. Eller förstå att det är jobbigt att jobba ens bara två timmar efter att ha varit sjukskriven i sju veckor. För det har jag varit. Sjukskriven i sju veckor. Och nu är jag fortsatt sjukskriven på 75%, jobbar ingen tid alls i butik (thank god!!!!) och kommer vara det resten av den här terminen.

Ok, jag vill försöka förklara hur det känns i min kropp: När jag gjort för mycket blir den så tung att jag ibland inte orkar lyfta armen för att dra åt mig filten ens. Jag orkar inte ens vara i soffan utan måste gå och lägga mig i sängen och inte göra någonting. När jag är som tröttast börjar jag nästan gråta av att lyssna på en podd eller musik till och med, bara för att intryck tröttar ut mig så himla mycket. Att åka tunnelbana eller sitta i ett väntrum på vårdcentralen är fucking exhausting. Det är jobbigt när det är för mycket ljus, för mycket människor, för mycket prat och ljud. Jag kan inte över huvud taget minnas senast jag var pigg. Förra söndagen försökte jag skriva ett arbetsprov och det BRANN i mitt huvud. Tankarna ville inte alls samla sig. Det känns som att försöka fiska upp äggskal när en knäckt ägg i en bunke. Så fort en petar på dem så glider de undan. Jag får träningsvärk i hjärnan. Jag blir frustrerad och vill ha tillbaka min hjärna. Jag vill kunna tänka och analysera, minnas saker ordentligt.

Och det här känns som ett så stort nederlag. Ni vet för ett år sedan, då blev jag ju utskriven från psyk. Så glad över att få klara mig själv. Och nu är jag helt plötsligt sjukare än jag liksom någonsin varit? Det är så himla weird. Så dumt. Och så jävla orättvist. Att jag som har en sån livlig himla hjärna med högt IQ inte ska få ha kapaciteten att använda den jäveln. Så frustrerande att det helt enkelt bara inte fungerar. Det känns som att jag liksom pajat mitt liv, att inget kommer lösa sig igen. Att det jag vill allra allra mest (dvs att plugga klart och doktorera) inte kommer gå för att det just nu känns som att min hjärna aldrig aldrig kommer återhämta sig.

MEN. Jag ska alltså få börja i KBT. Och statistiken säger att jag kommer bli frisk. Att jag kommer vara sjukskriven lång tid, men att jag kommer bli frisk. Tills dess jobbar jag fyra timmar i veckan, går hem och sover och vilar vilar vilar och försöker författa blogginlägg i varierande frekvens. Det är liksom så det är just nu. Jag försöker acceptera det och att inte ta ut mig. Som jag gjorde förrförra veckan och fick sota för förra veckan. Det kommer gå. Men just nu känns det så jävla jävla hopplöst.

Rubrikreferens: Belle & Sebastian - Ever Had A Little Faith.

Du kanske också vill läsa:
En grej som suger när en är utmattad
Allt du velat veta om utbrändhet

I juni skrev jag ett inlägg med inlägg jag postat i juni genom åren. Det blev superpopulärt och fick väldigt många sidvisningar, så jag tänkte att vi gör väl om'et! September verkar ha varit en produktiv bloggmånad för mig ganska många år, men här kommer några av mina favoritinlägg under åren!

Förra året skrev jag väldigt mycket i september, men i alla fall. Då var min lillasyster med om en bilolycka i slutet av augusti/början på september (minns inte exakt datum, men det var där i skiftet) – dagen innan jag skulle åka till Prag. Det skrev jag om när jag kom hem från Prag. Jag skrev också om något lättsammare – nämligen nio djurkonton på instagram (om ni gillar dessa inlägg får ni hålla utkik nästa vecka, hint!)! Några andra grejer som dök upp var mina tio favoritskivor, en guide till att börja läsa serier och några tankar kring skrivande.

2015 hade jag en jävligt dålig dag då allt gick snett, spelade jag in en videoblogg, utnämnde jag mig till bokhyllerensningsmaster och skrev en rensningsguide, funderade kring problematiska böcker, följde upp vad jag tycker nu om gamla favoriter, blev jag bortvald i bokhandeln till förmån för min manliga kollega samt rage:ade kring svaga kvinnor (fast inte på det sätt ni tror). Pjuh. Produktiv månad I tell ya.

2014 intervjuade jag mig själv plus var på bokmässan och snabbsammanfattade det hela.

2013 dog Kristian Gidlund och jag bekände saker.

2012 provocerades jag av trasiga böcker på bibblis.

2011 skolkade jag en eftermiddag för att få Just Kids signerad av Patti Smith och listade jag mina fem bästa karaktärer från Harry Potter.

Hallå ni vet väl att jag typ älskar mat nästan lika mycket som böcker? Plus kändes som länge sedan jag skrev något mer personligt, så här kommer det. Det här ha tyvärr legat bland mina utkast så länge att jag inte minns var jag hittat den :(

Tre ord som beskriver mig i köket.
Följer. Aldrig. Recept. (Min man får psykbryt på mig)

Vad äter jag helst till frukost.
Jag har börjat ÄLSKA frukost sen jag började med havregrynsgröt med äppelmos, kardemumma, kanel, rostade mandlar och mandelmjölk samt kaffe med skummad Oatly iKaffe. Om jag får välja alltså. Men det viktigaste: I am not alive without my coffee.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan. 

Okej, så du flyttar 60 mil hemifrån bara för att göra dig fri från barndomen. Du bor i studentkorridor, träffar nya kompisar och ditt livs kärlek. Hen verkar gilla dig, men inget liksom händer. Sen får du veta att inget var som du trodde och hjärtat går sönder. Prick det händer huvudpersonen i Allt jag inte sa.

Hon flyttar från Malmö till Falun för att läsa manusskrivande. Där träffar hon Dena och inget blir som vanligt igen. De börjar umgås mest hela tiden. Hånglar på en fest och sover tillsammans, men efter det händer inget mer. De är bara vänner. Fram tills Dena släpper en bomb som innebär att huvudpersonen inte kommer bli ihop med Dena. Och allt krossas och huvudpersonen säger och gör saker som är oåterkalleliga, och om inte Dena redan förstört alls så har definitivt huvudpersonen gjort det.

Jag veeet jag vet att jag skrivit tidigare att böcker skrivna i andra person är det mest pretentiösa jag vet, MEN det får jag tydligen äta upp nu. Pga att det faktiskt är riktigt snyggt gjort här. Vi får aldrig veta vad huvudpersonen heter, men hon skriver till Dena. Dena som är det bästa hon vet, och som hon bara vill vara nära, men aldrig kan få.

Nu har ju jag aldrig flyttat 60 mil hemifrån, men jag kan ändå känna så otroligt mycket igenkänning i den här. För även om det i första hand är en kärlekshistoria är det också en berättelse om att flytta hemifrån, att börja på en ny skola i en ny stad där en inte känner någon. Och det blir en himla fin berättelse, där hemstaden liksom börjar blekna och bara för att huvudpersonen inte träffar sin pappa och sin bästa vän Maria så liksom... glömmer hon bort dem. Glömmer hur bra de är och hur mycket hon tycker om dem. Och jag trodde liksom att det var fel på mig för att jag så lätt också blir sån när jag inte träffar/pratar med folk på ett tag.

Det handlar också om att stå på egna ben även när det är svårt, och att vilja stå på egna ben så mycket att en inte ens vill ta hjälp när det börjar gå åt helvete. Det är en så himla fin bok, och dessutom väldigt snabbläst tack vare korta kapitel. Jag gillade den jättemycket, även om jag tycker att huvudpersonen kan bli lite blank trots att vi vistas i hennes huvud prick hela boken. Det känns liksom inte som att hon har speciellt mycket karaktärsdrag. Har för mig att det på något ställe nämns att något hon gör är olikt henne, men som läsare känner jag att jag har för lite kött på benen för att avgöra.

I alla fall tycker jag att det är en otroligt stark debut, och hoppas på att se ännu mer av Walldén i framtiden! Jag vill dessutom lägga till att om den här och Papperssjälar är tongivande för hur det nya imprintet Vox kommer se ut i framtiden kan det lätt segla upp och bli ett av mina favoritförlag. Jag har inte varit såld på Opals utgivning tidigare, men här är två böcker som jag faktiskt tycker tävlar med det allra bästa inom svensk ungdomsutgivning.

     Allt jag inte sa
     Yrsa Walldén
     224 s.
     Vox by Opal
     2017
     Goodreads

Emilia tycker att livet är ganska jobbigt. Speciellt jobbigt blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Viktor. Viktor vars syster dog förra våren. Klart alla skulle tycka att det vore lite obekvämt, men för Emilia är det extra obekvämt. Hon har nämligen en hemlighet. En hemlighet som rör Victors systers död. Men ju mer Emilia lär känna Viktor, desto mer tycker hon om honom och desto svårare blir det att hålla inne med det hemska. Det som skulle göra att Victor aldrig skulle vilja prata med henne igen.

Jag fick hemskickat ett förhandsex av denna (TACK VOX!) och märker i skrivande stund att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om (kan dock vara mitt minne just nu, har svårt att hålla i vad någon sa ens i föregående mening...). Dock: Direkt när jag uppdaterar mig får jag tillbaka samma varma känsla/ångestklump/hjärtesorg/minns hur mycket jag gillade den. För det gjorde jag verkligen när jag läste.

Trots att jag genom boken anar vad Emilias hemlighet går ut på (inte jättesvårt att förstå, men det gör den inte mindre intressant) gillar jag verkligen hur läsaren rent explicit undanhålls den ända fram till slutet på boken. Det är också en fin skildring av hur en vänskap växer fram mellan Emilia och Viktor, trots Emilias motsträvighet och trots att Viktor är tyst och inte har ett mående som ligger på topp.

Jag tänker på den här lite som en blandning av kanske Som stjärnor i natten och Himlen börjar här – två böcker jag gillade jättemycket. Med andra ord ett jättefint betyg. Det handlar om sorg och att bli kvar efter någon annans död, psykisk ohälsa och att känna skuld för något en inte gjort.

     Papperssjälar
     Emma Johansson
SparaSpara

Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Veckans Top Ten-tema är böcker en haft svårt med, och jag tänkte att jag kör lite blandad kompott här och halvkonstruerar ett eget tema. Det är inte bara böcker som jag haft svårt med, utan den gemensamma nämnaren är väl kanske snarare att det är böcker som inte fångat mig tillräckligt mycket för att jag ska ha läst klart dem. Vissa vill jag fortfarande läsa klart, men ni vet när en gör en lång paus och sen måste plocka upp en bok igen... Eh well, ja, det blir ju aldrig av. Meneh, här är tio böcker jag inte avslutat (än?):

1. Good Omens, Terry Pratchett & Neil Gaiman Jag gjorde en paus i den här för att jag hade med mig fler böcker på en resa och Victor hade med sig noll böcker på samma resa och ville ha något att läsa. Så lånade ut den fastän jag var mitt i, och sen kom jag aldrig igång igen, Tänker dock att jag noga ska läsa ut den... senare. 2. Alvhilda: Uppvaknandet, Pernilla Lindgren Jag tyckte mest den här var konstig, föll inte alls mig i smaken. 3. American Gods, Neil Gaiman Den här försökte jag läsa innan jag fattade att Gaiman helst bör läsas på engelska. Tänker att jag kanske bör ge den en till chans på engelska.

4. Grimm Tales, Philip Pullman Det här var en av de första böcker jag köpte på mitt jobb! Hehe, men har alltså inte tagit mig igenom hela än... 5. Emma, Jane Austen Läste denna till en skoluppgift, och sen orkade jag inte läsa klart trots att jag tyckte den var bra. Alltså jag gillar ju Austen egentligen. 6. Kjolen, Christine Bard Den här ligger också på min "oavslutade jag ska läsa klart"-hylla.

7. Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist Jag gillar ju JAL, men tyckte denna var SÅ konstig. Jack Werner har sagt åt mig att läsa klart den, men lyssnar dåligt tydligen. 8. Ett folk utan land, Melina Marchetta Alltså Marchetta skriver verkligen inte lika bra fantasy som hon skriver contemporary YA, tyvärr. Har gett upp om denna. 9. A Thousand Nights, E. K. Johnston Den här är oläst av en så enkel anledning som att jag TAPPADE BORT DEN. Sen hittade jag den några veckor senare i en väska jag använt när jag senast läste den. Men då var liksom stunden förbi... 10. Texas Whiffer, Björn Cederlind Den här föll verkligen inte mig i smaken, tyckte den var så trögläst.

Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Inlägget jag hade planerat att skriva till igår ville liksom inte alls komma ut genom fingrarna. Jag hade en så klar idé med anteckningar och allt, men när inspirationsstunden var förbi gick det bara inte att plita ned det hela. Någon som känner igen sig?

I alla fall, jag tänkte vi skulle snacka något lättsamt idag istället, nämligen saker jag lyssnat på i Storytel de senaste veckorna. Är (tyvärr) ej sponsrad, så ni vet, men ändå!

Min tanke när jag började lyssna var att eftersom alla mina bästa poddar har sommaruppehåll alternativt är sega på att uppdatera (ja, Creepypodden, jag tittar på dig), och många poddar jag lyssnar på ändå är liksom fiktiva berättelser kanske ljudböcker skulle gå ändå. När det kommer till den typen av dramatiserade poddar gillar jag mest skräck och mysterier, så det letade jag efter i Storytel också. Efter ett tag insåg jag att även deckare skulle fungera (????? vem är jag ens?). Meeeeen i alla fall.


Först började jag lyssna på Sofia Tholls kabinett som helt enkelt var G-R-Y-M. Det är en ljudboksserie som är specialskriven av Elisabet Östnäs för just Storytel. Inläst av Johan Ehn. Den är som en 9-12-sommarlovsrysare FAST FÖR VUXNA!!!!! Berättelsens huvudperson ska sommarjobba med att städa ur Zoologiska museet i Lund. Sofia Tholl, som inrättade museet, är hela tiden närvarande i utrensningen – kanske lite för bokstavligt närvarande. Stör mig dock på ett problem i Storytels app: När jag lyssnar på en serie vill jag ju liksom gärna att den automatiskt ska spela upp nästa del i serien när jag lyssnat klart på en. Inte att jag ska behöva gå ut ur spelaren, gå in i biblioteket (eller om jag inte hunnit spara den än: leta reda på seriens sida) och trycka play på nästa (när jag dessutom kanske glömt vilket avsnitt jag är på). Hade velat ha mer Netflix-varianten att den har bättre koll på vad jag lyssnat på och att det räcker med att lägga till serien i sitt bibliotek, och inte måste lägga till varje avsnitt för sig.

Efter det började jag lyssna på Ready Player One. Jag tyckte uppläsaren här var ok, men det blir så himla påtagligt att det inte går att hoppa över stycken eller så i den här boken. Hur kvinnor enbart beskrivs som objekt och all himla namedropping i början blir så sjukt mycket mer irriterande när det inte bara går att gå vidare till nästa stycke. Till slut skippade jag faktiskt helt ljudboken och läste klart boken som e-bok istället (fast inte i Storytel dock, OBS, för där finns den inte). Passade mig väldigt mycket bättre med just denna. Och därför kommer det komma en mer fullständig rec av den senare!

Sen kom visst bilderna i fel ordning, för Lägret var egentligen den som stod näst på tur efter Ready Player One. Lägret tyckte jag var sååååå himla märklig. Alltså, vad är det här för himla religionspropaganda? Som ateist blev jag helt chockad över hur gudspositiv den var konstant. Alltså jag fattar att det handlar om sådant när huvudpersonen är på ett konfaläger, men ändå. Någon måtta får det väl vara. Äsch, jag tyckte mest den här boken var märklig, hade svårt att uppskatta den ordentligt. Tyckte den hade bra slut ändå!

Den senaste jag lyssnat klart på var En av oss ljuger. Har sett boken poppa upp på flertalet bloggar och blev nyfiken av titeln. Fem high school-kids blir kallade till kvarsittning. Fyra överlever. Den femte blir dödad av någon av de som befann sig i rummet. Kul deckare i high school-miljö, med ändå rätt nya och nyanserade stereotyper. Jag gillade verkligen den här, mest för att den var väldigt spännande och lagom lättsam för att lyssna på.

Sådär, det där var mina snabbrecensioner av fyra ljudberättelser jag lyssnat på! Just nu lyssnar jag på en annan superkonstig en, men den berättar jag nog mer om en annan gång!

Trevlig helg!