Alltså idag är fan en bra dag för att jag känner mig snygg och pepp på livet för första gången på typ hela det här året. Jag längtar till och med efter att läsa böcker, vilket jag inte gjort på flera månader. Fan, den här jävla svackan börjar vända, och bara det – att veta att det liksom har börjat – ger mig fjärilar i magen.

Brace yourselves för typ längsta inlägget ever?! Ni kan få gå och poppa popcorn först. Helt ok.

En period som det känns som att jag utelämnat ganska mycket av när jag skrivit Throwback Thursday-inlägg på den här bloggen är från ungefär nian till och med gymnasiet – egentligen kanske mest för att jag bokbloggade från 2009 (då var jag alltså sexton och hade gått en termin på gymnasiet). När jag började kolla lite på vad jag skulle blogga om till idag snubblade jag över min egen blogg från den perioden ungefär (och nej, det är ingen idé att ni letar efter den, den är dold för alla utom mig själv). Och well, jag vred mig stundvis av fniss och ibland var det så jobbigt att läsa att jag blev tvungen att pausa.

Nu blir det tungt i två stycken, men utlovar kul i slutet, ok. Ungefär i slutet av nian fick jag allvarliga problem med att sköta skolarbetet. Under mitt första år på gymnasiet var jag borta minst en dag i veckan. Resterande år eskalerade det och i slutet av mitt fjärde gymnasieår (började om pga bytte skola efter ett år) var jag i skolan enbart på utvalda lektioner (svenska, sång och engelska) eftersom jag fick panikångest på alla andra. Och det är ärligt talat skitjobbigt att läsa om hur dåligt jag mådde och veta att efter det där skulle det dröja flera år innan jag skulle få riktig hjälp. Jag tänker på det ibland nu när jag verkligen får göra det jag gillar och har så himlahimla fina klasskompisar. Mitt mående är stabilt och jag klarar faktiskt av ett relativt normalt liv. Då trodde jag inte att jag skulle göra det. Någonsin.

Under mina två sista gymnasieår trodde jag inte ens att jag skulle ta mig igenom gymnasiet, och jag tror aldrig att jag hade gjort det om jag inte hade haft lärare som lät bli att rapportera in min frånvaro till CSN (för att jag skulle få ha kvar mitt studiebidrag) och som gjorde om uppgifter för att de skulle passa mig. En lärare skrev i att jag varit på lektioner för att jag skulle kunna få ett IG i Ensemble B istället för inget betyg.

Okej, här kommer det utlovat roliga:

1. Jag hade länge några internetkompisar från London. Den ena hette Lilyrose och kunde inte se skillnad på en utter och en hare. Den andra hetter Dave och var värdelös på att laga mat. En gång bad han om ett recept han kunde göra till sina (färdigkokta) makaroner (som hans mamma hade kommit med i storpack). Kriterium: Måste kunna tillagas i micro. Jag sa tomatsås på krossade tomater, vitlök, salt och peppar. Han kommer tillbaka tio minuter senare och ba: "Jag hade inga tomater så tog banan istället..." Han tackade så mycket för receptet och tyckte det var det godaste han ätit i sitt liv och bjöd sedan sin lillasyster på det när han var barnvakt.

2. Jag har skrivit det här (december 2006):

Och det här (också december 2006, och har för övrigt efter det där fått MVG som slutbetyg i alla svenskakurser jag läst tacksåmycket):
Och det här (2009, jag började bli vettig redan då, även om det nog tog ett tag till. Känner också att jag börjar känna igen mitt språk här?):
3. PÅ MIN TID fanns det ett program som hette MSN. Det var typ som facebook-chatten, fast en kunde skriva i sitt eget namn, välja typsnitt och sånt. Typiska saker en gjorde: la in gifar som egna smileysar (förlåt, emojis heter det förstås nuförtiden), visade sig i cam (aldrig naken!!!!! Pruhmise, vi var bara typ 11-12) för killar och klickade på "visa som offline" och direkt igen "visa som online" för att killen en var kär i skulle se att en loggade in och skriva till en. Vi chattade oss igenom hela kvällarna. En natt i april 2009 såg det tydligen ut såhär, rosa = Victor, blå = jag. Ofattbart att vi redan hade varit tillsammans i tre år då, och att det liksom nästan gått sju år till nu.

För jäääääättelänge sedan – ett och ett halvt år sedan nu när jag kollade – var temat för Top Ten Tuesday bikter. Jag skrev att jag skulle återkomma senare... vilket jag aldrig gjorde. Eller jo, NU gör jag det!

1. Det är totalt obegripligt för mig varför en väljer att läsa enbart vuxenböcker eller enbart böcker med inre handling eller enbart realistiska böcker när en kan läsa om magiska världar och äventyr och läsa böcker med det driv och den enkelhet som finns i ungdomsböcker. Eller ok, jag kan köpa att ungdomar kan ha väldigt omogna och i vuxet perspektiv futtiga problem

2. Jag har seriösa problem med att skilja på själ och skäl när jag själv skriver och måste alltid tänka till en gång extra om jag skrivit rätt. Och då är jag ändå jävligt noga med stavning och sånt (en gång fick jag ett privat meddelande på ett forum efter att jag skrivit ett jävligt argt inlägg. Meddelandet löd ungefär: "Jag såg att du skrev dom istället för de/dem" för att jag alltid brukade vara så noga. And that was it).

3. De karaktärer som jag i böcker ogillar som mest är oftast de som har för många av mina egna dåliga sidor. AVSKYR till exempel karaktärer som tycker synd om sig själva, vilket jag vet att jag kan vara ganska bra på också. Vill SÅ försvara mig nu, men eftersom det här är ett biktinlägg låter jag det stå sådär. NO HATE.

4. Jag HATAR att slita mina böcker synligt. Om jag råkar böja en pärm eller (GUD FÖRBJUDE) bryta ryggen kan det ge mig ångest och känner ofta att jag måste köpa en ny bok (av samma) för att ha stående i bokhyllan. MEN jag älskar att plocka fram böcker från när jag var yngre – då jag läste och aldrig hade tid att tänka på om ryggen bröts, om jag hade bokmärken att tillgå eller om det regnade ute medan jag gick och läste. Känns så fint att det syns att de är lästa många gånger. Blir så varm i bröstet av det.

5. Nästan varje gång jag börjat en ny termin i litteraturvetenskap har jag undrat vadfan jag håller på med och varför jag pysslar med den här urtrista skiten. Sen får jag börja läsa barn- och ungdomslitteratur och det känns som att alla mina olika bitar faller på plats och som att jag gör det jag är menad att göra i livet. Varje gång jag får återgå till det jag tycker är roligt känns det som att jag får komma hem. Jag har aldrig känt mig mer hemma någonstans än i känslan av att få jobba med mina självvalda analyser.

Idag är det tisdag, vilket betyder Top Ten Tuesday! Det betyder även 1. Nytt avsnitt av Better Call Saul (Victor kom hem superpepp igårkväll efter jobbmiddag och bara: "ÅÅÅÅÅÅH SKA VI KOLLA BETTER CALL SAUL!!!!!" och jag ba: "Kommer inget nytt avsnitt förrän imorgon..."). 2. Att vi bara måste överleva TVÅ dagar till innan summan på bankkontot helt mirakulöst ökar på med några tusenlappar. M-m.

Temat för den här veckans Top Ten Tuesday är böcker jag nyligen gillat som varit utanför min comfort zone. Kul! Sådana händer det ju ibland att en springer på, även om jag är världsasämst på att ens ta mig utanför min comfort zone. Ser för det mesta inte poängen med det. Eller jo, det gör jag ju, för det händer ju ibland att jag hittar böcker som är helt jävla UH-mazing (typ Egenmäktigt förfarande och Det mest förbjudna som båda var på min bästa-lista 2014). Men det är ju liksom svårare att sålla. En gång försökte jag till och med läsa Karolina Ramqvists Alltings början, men det gick ju åt helvete. NÅJA, den här listan skulle icke handla om böcker jag läste 2014 och icke om böcker som är utanför min comfort zone som jag ändå inte gillade, så det tycker att vi lämnar det alltför bakomflutna före oss (efter det här skrev jag resten av inlägget med Disney-klipp på i en annan flik).

Det jag tänker närmast på är de icke-skönlitterära böcker som jag faktiskt läst det senaste halvåret. Både Nu äter vi som jag läste nu i januari och Äta djur.

Över lag tror jag att sommarmånaderna är sådana månader då jag är sugen på något helt annat än det jag brukar vilja läsa. I juli förra året läste jag till exempel både Sommarboken (som jag var ganska skeptiskt till i förväg, men attackföll för), Undret och tidigare nämnda Äta djur.

Jag skrev en hel punkt om Neil Gaiman (läste både The Sleeper and the Spindle, Stardust och fyra volymer Sandman förra året och gillade alla!), men sen kom jag på att det kanske liksom inte riktigt egentligen kan sägas vara utanför min comfort zone? Genremässigt har ju Gaiman tilltalat mig tidigare – problemet är att jag aldrig har klickat med hans skrivsätt (förlåt, översättarnas sätt att översätta Gaiman på). Fast kanske kan min envishet att fortsätta läsa en författare som jag "vet" att jag inte gillar ses som att jag letar mig utanför comfort zone? *tycker* Vill i alla fall läsa mer Gaiman i år!

Tja, sen vet jag inte mer. Det skulle väl kanske vara Gatukatten Bob? Det är ju kanske inte riktigt vad jag normalt brukar läsa. Och kanske The Girl with All the Gifts. Läser ju normalt inte postap för vuxna pga har ofta en tendens att vara URTRIST. Om en måste börja gilla vuxenlitteratur när en blir stor ska jag aldrig bli stor!!!!

YOU HEARD ME! Jag har hittat en sak jag vill läsa. EN. Mumin. Jag var på biblioteket i förra veckan för att låna böcker till min uppsats, så bara "Ahmen en sån där muminbok kanske en skulle läsa" (det var inte ett jätteimpulsivt beslut, jag har längtat efter Mumin i flera dagar, och tänkt köpa på jobbet. Sista veckan innan lön är dock inget jättebra tillfälle att börja komma på saker en vill köpa). Så lånade jag Farlig midsommar. Och HELT PLÖTSLIGT: Istället för att typ hoppa av stress och rastlöshet när jag läser eller fippla med telefonen efter tre meningar kan jag läsa flera sidor utan att ens tänka på att jag läser. Blir typ helt öm i bröstet när jag läser. Så himla fint.

Jag har ju bara läst Sent i november förut, och typ halva Trollkarlens hatt. Var supersåld på Sent i november, men inte Trollkarlens hatt. Kändes dock väldigt mycket som hyckleri att äga en hel hög muminmuggar (och en muminkalender!) såatteh. Kände att det var dags att ta tag i det här nu. Känner lite mer än halvvägs in i Farlig midsommar att jag nog måste köpa på mig alla böckerna sen. Hela alltet känns så mycket som trygghet för mig och det är fint.

För övrigt: I förra veckan tröttnade jag på skitmusiken på gymmet och att träna till min partylista (som inte alltid höll det tempo jag ville), så har börjat bygga en träningsspellista. För oss som helt enkelt hellre tränar till Rancid, Green Day och Ramones än fucking Swedish House Mafia, Avicii och David Guetta [insert kräk-emoji]. Och ja, den ska bli längre.

I fredags var jag på bio för andra gången den här veckan (Deadpool i måndags) och såg Star Wars – för andra gången. Kan meddela att den definitivt var lika bra som första gången. Enda problemet var att jag sover så dåligt just nu och hade seriösa problem med att hålla mig vaken. Men det var alltså inte filmens fel, utan mitt. Tror för övrigt att det måste få bli en tredje gång med SW också... Well, IMAX ffs.

Såg den då alltså med jobbet, och det är en av de bästa förmånerna med att jobba på en nördig arbetsplats. Bjuden på bio – hallå awesome! I ALLA FALL. De flesta av oss hade ju då redan sett den innan, så vi pratade lite om youtube-klipp och sånt. Jag missar ju allt på youtube, och hade därmed missat det här helt fantastiska:



Nä, nu ska jag fortsätta den här söndagen med att äta överbliven (vegansk!!! <3) tiramisu-mousse framför Top Model. Trevlig söndag på er!

Ehm, jag GLÖMDE blogga innan jag åkte hemifrån, så layouten blir kanske inte riktigt lika som vanligt (eftersom jag bloggar via telefonen). Det är i alla fall dags för veckans jerka, och den låter såhär:

Carola har skickat in följande fråga via mail: hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar.

Det känns på flera sätt som att jag grottat ner mig så i min högstadietid den senaste veckan. Jag har plockat fram alla mina Mozart-notblad (vem är jag ens?!) och jobbar just nu på hans Rondo alla Turca. Jag har börjat lyssna omåttligt mycket på Green Day (mitt favoritband under hela högstadiet, för fortfarande hjärtat att blöda). OCH mitt uppsatsarbete kräver att jag går tillbaka och läser böcker jag läste i högstadiet. Typ Systrar i jeans, Sandor slash Ida, Linas kvällsbok osv. Kommer också bli tvungen att återvända till Katarina von Bredow, men är inte riktigt där än. Det var en annan grej jag tänkte på, nämligen följande:

En författare vars vuxenböcker blivit hyllade och som varit tippad för Nobelpriset flera gånger. Alltså VET NI ENS OM att Joyce Carol Oates skrivit ungdomsböcker???? Nu vet ni. Min och Oates historia började med Vilda gröna ögon, som min lärare tipsade om. Sen betade jag av allihopa, och jag minns fortfarande alla som bland mina bättre tonårsläsupplevelser. For realz alltså. Grejen är att jag är så sjukt nervös inför att läsa om dem, för tänk om de inte ALLS är lika bra som jag minns dem?! Är mest rädd för att tiden inte ska ha varit snäll mot dem. Alltså jag gillade ju Två eller tre saker jag glömde berätta för dig supermycket när den kom, och det är ju inte speciellt länge sedan den kom. Jag kommer behöva läsa om både Två eller tre saker och Stor i käften till min uppsats. Ska försöka ta mig igenom alla hennes ungdomsböcker, så meddelar jag sen om ni också måste läsa dem.

Skrev för övrigt hela det här inlägget lyssnande på Wagners Ritt der Walküren för att den kom efter Mozart-stycket. Väldigt dramatiskt. En fråga bara: Vet vi säkert att John Williams inte är en reinkarnation av Wagner?

Och för övrigt 2: Jag är ledsen att den här bloggen är så tråkig och oinspirerande just nu. Det är lite så jag mår överlag, och tja, det går uppenbarligen ut över bloggen. Känns som att jag blivit lite piggare tack vare att det är ljusare, men mest känner jag mig som en zombie 90% av alla dagar. Men det blir nog bättre snart.

Det var några som kommenterade att de gärna läser mer om min uppsatsprocess, och eftersom det är det jag har in mind allra mest för tillfället kommer här en liten uppdatering på var jag står. För er som inte förstått det så ska jag skriva magisteruppsats om överviktiga karaktärer i ungdomslitteratur. Känns väldigt kul i och med att det är så väldigt outforskat.

Är trött och lite oinspirerad idag (eller alltså igår när ni läser), men ska försöka knåpa ihop en Top Ten Tuesday i alla fall. Det finns två teman att välja på den här veckan och jag valde helt enkelt tio låtar jag önskar var böcker.

1. Green Day – Last Night on Earth (text)
Alltså det här var den låt jag först, omedelbart kom att tänka på när jag såg temat. Osäker på varför (förutom att Green Day har fått en revival i mitt liv och jag vill lyssna på dem... för ofta. Regression oh yes), för den har ju inte megamycket innehåll egentligen...

2. Panic! At the Disco – Memories (text)
Sååååå många Panic!-låtar skulle kunna bli bra böcker (liksom med Green Day, de har ju båda rätt mycket historieberättarlåttexter), men denna skulle bli så oändligt sorglig. Vet nog få saker i livet som är så sorgligt som när två personer slutar älska varandra.

3. Marit Bergman – I Will Always Be Your Soldier (text)
Jag tycker att det finns alldeles för få böcker om hur en som syskon bråkar och sårar varandra men ändå alltid finns där för varandra. Mer syskonkärlek helt enkelt. När jag var liten sa min farmor alltid till mig att mina syskon är de enda som kommer följa mig genom hela mitt liv. Jag förstod det inte alls då, men nu gör jag det.

4. Belle & Sebastian – Allie (text)
'Cause the tricks in your head are a lie. (Tänker att hon skulle vara en emotionellt instabil karaktär i en YA-bok typ) Andra Belle & Sebastian-låtar som skulle bli bra böcker: Another Sunny Day (5), Piazza, New York Catcher (6) och Funny Little Frog (fast kanske mest en helt trippad film?!) (7).

Här kommer ett inlägg med en snabb genomgång av vad jag tycker om Penny Dreadful hittills samt en lite längre fundering över explicit intertextualitet.

Vi börjar med serien. Jag har sett ungefär halvvägs in i andra säsongen, och hittills gillar jag den. Ibland blir det lite långsamt, och ibland tycker jag att det är svårt att hänga med på vad som händer eftersom jag fipplar med telefonen eller är inne i min stickning. Många andra serier kan en ju liksom bara låta gå på så fattar en snart ändå, men Penny Dreadful kräver


Om jag hade vetat det innan tror jag att jag kanske hade valt bort serien – jag tittar helt enkelt inte på TV på det sättet. Jag spelar mobilspel, scrollar facebook, läser trivia, svarar på kommentarer, bloggar och stickar/virkar när jag ser på TV och blir ganska lätt uttråkad av att BARA titta. Men i övrigt är det spännande och alltså jag blir helt upphetsad av hur snygga skräckinslagen är. Jag behöver bara saker som spindlar som springer ut från tarot-kort, eller någon som blir besatt av en djävul. Jag behöver inte monster och sånt shitz för att jag ska tycka att det är helt amazing, för att jag ska få gåshud och fjärilar i magen. Det är sådana små saker som alltid får mig att återigen förälska mig i skräck. Dessutom har jag en grej för ockultism och 1800-talet.

Ändå så är det någonting som ännu mer får mitt hjärta att bulta. Det är inte de höghalsade klänningarna. Inte gotiken. Inte all the creepy stuff. Inte det viktorianska London. Inte att Eva Green är så snygg att jag dör. Utan följande: den explicita intertextualiteten. Eller att de återanvänder litteraturhistoriska karaktärer.

För det är något speciellt med det. Jag är så sjukt fascinerad av när karaktärer dyker upp i helt nya berättelser. Jag tror att det handlar om att karaktärer som har ett förflutet i andra filmer eller böcker får en extra dimension. Alltså säg att Penny Dreadfuls Victor Frankenstein eller Dorian Gray hade hetat något helt annat – då hade vi inte alls kunnat applicera allt vi vet från tidigare berättelser (förutsätter visserligen att en vet något om tidigare berättelser, men tror alla kan grunden om Victor Frankenstein i alla fall?). Genom att återanvända karaktärer på det här sättet går det att berätta mer om en karaktär än det som explicit uttrycks i själva serien.

Jag tycker också att det är intressant att det här verkligen är något som går igenom i allt från titel till handling. Alltså, ni trodde väl inte bara att de återanvänt karaktärernas namn? Victor Frankenstein SKAPAR faktiskt ett monster, och sedan en brud till detta monster. Dorian Gray självläker och fortsätter vara ung och vacker hur länge som helst (dit jag kommit har en inte fått se hans porträtt, men han döljer obviously något i alla fall!). Mina Harker är en vampire in training i serien, och blir matad med Draculas blod i Bram Stokers originalroman. Dessutom titeln Penny Dreadful kommer från "penny dreadfuls" – sensationella, hemska berättelser som såldes i häften för en penny styck.

Här kommer ett litet inlägg med tre saker jag gjort i helgen:

1. Vid frukosten igår sa jag: "Vi HITTAR PÅ något!" Så ovanligt med två helt oplanerade helgdagar, så en timme senare var vi på väg till Naturhistoriska. När den nya dino-utställningen öppnade i mars(?) förra året tänkte jag gå samma dag som den öppnade pga – hallå, dinosaurier?! Sen blev det inte av. Så jag släpade med mig min käre fästman och tittade på den. Som var en STOR besvikelse. Fattar inte ens skillnaden jämfört med deras gamla?! DOCK: Mineralutställningen – mhm! Den var dope. Och så var det kul att titta på Gibbon-skelett som såg ut som en minimänniska med armar ner till fötterna och tigrar uppstoppade som om de vore sittbänkar och inte tigrar.

2. Jag håller på att läsa Jane Austens Emma just nu till en skoluppgift, och trots att den är så långsam uppskattar jag den helt enormt. Har i och för sig gillat allt jag läst av Austen, så det är väl ingen jättestor överraskning. Men jag gillar att hon explicit pekar ut huvudkaraktären Emmas brister (att hon helt enkelt tror för mycket om sig själv) och att varje kapitel är som ett 25-minuters-avsnitt av en sitcom. Att hon praktiserar "show don't tell" i exakt varje ögonblick saktar ner hela berättelsen och gör den så himla mysig. Även om det går så extremt långsamt för mig att läsa just nu känns det på något sätt som att det här är precis vad jag behöver.

3. Saker ni inte vet om mig: Jag är besatt av picklad lök. Har det till ALLT (ok, men bäst till taco och hamburgare samt allt med nudlar). Gör det i satser om ett kg åt gången och förvarar i glaskonserver i kylskåpet. Har provat mig igenom supermånga recept, och det här är helt enkelt det bästa (som jag numer kan utantill): 1 kg rödlök, 1,5 dl ättiksprit (12%), 4,5 dl vatten, 3 dl råsocker, 1 tsk krydda (jag har provat svartpepparkorn, vitpepparkorn och cayennepeppar. Har en stående nu med kryddpepparkorn. Cayennepeppar är definitivt min favorit. Överlägset). Skiva rödlök (matberedare <3) ➙ lägg i en glasburk. Koka upp allt det andra ➙ rör runt litegrann ➙ häll över löken. Stäng locket ➙ låt svalna ➙ förvara i kylskåp. Klart! You can thank me later.

4. Det här gjorde jag inte i helgen, men min bästa grupp på facebook just nu är GWU Outfit – en grupp jag själv modererar. En lägger upp bilder på vad en har på sig och shitz. Tycker ni ska kolla in den. Från och med imorgon har vi veckotema halsband, så ska försöka använda minst sju halsband nästa vecka!

Ibland när jag kolla mitt instagram-flöde känns det som att jag följer fler djur än människor. Eh, klagar inte eftersom djur är SÖTAST?! Från början gjorde jag den här listan som några av mina favorit-instakonton. Alltså utan djur-tema. Fast insåg att åtta av de tolv konton jag hade med var djurkonton, och det blev liksom lite konstigt. Här får ni därför, utan inbördes ordning, några av mina favoritdjur på instagram. Som synes är jag smått besatt av Cavalier Kings Charles Spaniel, och följer minst tio sådana konton. Följer ofc lite andra hundar också, typ Aussies, Finska Lapphundar och några French Bulldogs. Men Cavalierer är the shit och typ det gulligaste jag vet. Min mamma har två stycken, och det är typ det enda jag saknar efter att ha flyttat hemifrån.

PS! Om ni fortfarande är några som inte följer mig heter jag svartlava. Postar inte bara kattbilder, utan annat också! DS.

Om ni har några egna tips får ni jättegärna skriva i kommentarsfältet! :)

Klicka antingen på bilderna eller på länkarna för att komma till kontot :)

1. smoothiethecat
Alltså kolla på dessa mega-ögon och mega-fluff? Går det ens att motstå?

Ok, idag går internet sönder och bananas på grund av följande: Harry Potter får en bok nummer åtta. Som egentligen är ett drama. Jag känner mig som ca DEN ENDA personen i HELA VÄRLDEN som är SKEPTISK. För det är jag. Ärligt talat är jag mer negativt inställd till det här än positivt.

Förutom att jag har den rent själviska, känslomässiga orsaken – att jag helt enkelt inte orkar gråta mig igenom en sista bok till – har jag några andra anledningar till att vara skeptisk:

1. Kommer ni ihåg det sista kapitlet i sista boken? Kommer ni ihåg hur mycket ni hatade det och hur mycket ni låtsades att det inte existerade? Nu hyllar ni att det helt enkelt blir en bok. Ehm, ok?

2. Är övertygad om att det aldrig går att återvända till Harry Potter-Hogwarts-magin såhär långt efteråt, och definitivt inte med Harry som vuxen. Jag är övertygad om att det bästa för alla vore att låta Harry Potter vara en avslutad serie. Är det bättre att få NÅGOT som inte lever upp till samma magi, än att hållas kvar i de oändliga möjligheterna av ovetande?

3. IGEN: VILL NI VERKLIGEN IGEN SE HARRY SOM VUXEN?????

Givetvis kommer jag läsa den oavsett. Vore tjänstefel av mig som Harry Potter-fan att inte göra det. Men ärligt talat är jag väldigt osugen.

Jag och Netflix har en ganska stark kärleksrelation. Efter två och ett halvt år are we still going strong, och jag kan inte se att jag skulle säga upp mitt abonnemang än på ett tag. Tack vare den stora omsättningen på serier och filmer hinner jag aldrig tröttna. Det enda jag skulle kunna klaga på är att det inte går att se ALLA serier/filmer i bokstavsordning (inte för att jag speciellt många gånger hade velat ha den funktionen) och att filmutbudet kanske inte är det bästa. Men ärligt talat rör det mig inte speciellt mycket, eftersom jag inte överdrivet ofta tittar på film.

MEN i ett svagt ögonblick i tisdags bestämde jag mig för att casha in den där första gratis-månaden av HBO. Jag gjorde det gråtande efter att ha sett klart sista avsnittet av Carrie Diaries (ja, jag var lite emotionell i tisdags – the curse of anxiety) och tänkte att jag skulle gå vidare till Sex and the City. Nu fastnade jag aldrig riktigt för SatC (men har bara gett det två avsnitt hittills) utan började istället titta på Penny Dreadful (som ska få ett eget inlägg. Ish). MEN (igen) jag har verkligen seriösa problem med HBO's Playstation-app.

Disclaimer: Jag tittar alltså i vårt PS3, inte i datorn. Kan vara annorlunda i datorn, men har svårt att se att basfunktionerna skulle vara annorlunda. Jag har fyra stora problem:

1. När jag tittat klart på ett avsnitt kan jag inte bara kryssa mig till nästa, utan måste cirkla mig ut, välja avsnitt med pilarna och sedan kryssa mig in på nästa. Det vill säga: Om jag sitter och stickar måste jag lägga undan min stickning för att byta avsnitt. HUR VÄRDELÖST?????

2. Det är betydligt svårare att upptäcka nya serier. Det finns inga rekommendationer baserat på en sett (det går inte heller att rate:a ett avsnitt, så det har ju ingen aning om jag faktiskt gillar det jag sett eller inte)¸ inga "om du gillar det här kanske du gillar x"/"andra som gillat det här har också sett x" eller en samling med alla serier inom skräck till exempel. De ställen du kan bläddra bland serier är alltså: a) Rekommenderat. b) Populärt. c) Nyast. d) Bokstavsordning. (inte nödvändigtvis i den ordningen) Det finns som sagt heller inget rating-system. Det innebär med andra ord att jag måste söka mig någon annanstans för att veta om det jag är intresserad av är värt att se/om det faktiskt skulle finnas en chans att jag gillar det.

3. De avsnitt jag sett markeras inte som sedda. Visst, jag kan kolla på "senast sedda", men säg att jag tittat på tio avsnitt av en annan serie mellan... Då måste jag alltså bläddra förbi dessa tio avsnitt. Alternativt måste jag själv hålla koll på vilket avsnitt jag är på. Jag vet ju inte ens vilket avsnitt jag är på efter att ha tittat på det i fem minuter – hur ska jag kunna hålla koll till nästa dag, eller till och med nästa vecka?!

4. I min lista kan jag bara lägga till enskilda avsnitt, vilket betyder att om jag vill komma till samlingssidan för en serie måste jag antingen söka eller gå in via alfabetsordningen.

I övrigt är appen också helt otroligt långsam och svårmanövrerad, och jag upplever att jag får lagg mycket oftare än med Netflix – samtidigt som bilden inte håller lika hög kvalitet.

Visst är utbudet kanske roligare en Netflix, men bara den värdelösa appen (som för övrigt – efter en snabbtitt – verkar fungera som sidan i datorn, bara ser annorlunda ut) gör att mitt HBO-abonnemang knappast kommer bli långvarigt. Det känns värdelöst för mig att betala 89 spänn i månaden när det i alla fall inte är enklare/bättre kvalitet/mindre lagg/snabbare än att streama på andra ställen. Är tveksam till om jag ens kommer utnyttja hela gratismånaden mer än till att se klart på Penny Dreadful. I användarvänlighet ligger Netflix hästlängder före. Nä, står fet diss till HBO.

Och viktig notis: Bilden är alltså från HBO i datorn och inte PS3. Appen i PS3 är varken lika snygg eller tydlig.

Först kom Råddjuret, och jag tänkte "helvete, tänk om jag påbörjade något dumt nu...". Sen gick det ändå ett halvår. Lite mer till och med. Det blev dags att önska sig julklappar. "Aja, men det är ju nice att passa på att önska sig i julklapp, så slipper en köpa själv" tänkte jag. Så jag önskade mig ett gäng. Fick tre, men varken Dvala eller Ögonblick på stranden. Så då... Hrmhrm beställde jag dem två. För 600:-. En kollega till mig SKOJADE och tyckte att hen överdrev när hen sa "vadå, det fick du väl typ två stycken för, de är ju asdyra". Men det var inte på skämt. Sen fyllde jag år, och den andra personen jag hade önskat av i julklapp hade kommit ihåg till min födelsedag (fast jag hade ärligt talat glömt). Så i ett av paketen låg Mumin, Mymlan och Mymlans mamma. Eh, och sen tänkte jag dagen efter att jag skulle göra slag i saken och beställa den där Håll Sverige Rent II. Så då gjorde jag det.

Alltså kan en få tillåtelse att vara Grinchen för Alla hjärtans dag? GREAT, DÅ KÖR VI. För veckans Top Ten Tuesday är all about love, och jag är ju inte mycket för gulliga saker! Så antingen kan ni slänga igång era bästa låtar om broken hearts (till exempel Nothing But A Heartache med Flirtations) eller era bästa kick ass-låtar om att en ändå inte behöver ha en partner (till exempel Needle In A Haystack med Velvettes) och sen tänka på alla heartaches i dessa böcker! Det här är med andra ord för er som INTE vill Online Girl. Om ni är Online Girl-typen, please stahp readin' right now!!!! I så fall kan ni lyssna på listan med cheesy kärlekslåtar jag håller på att bygga istället! Och ja, det finns anledningar till varför en vill göra en sån lista.

Listan är ish ordnad efter minst → mest heartbreak! Så om ni bara vill ha lite hjärtknip kan ni välja någon av de första, och om ni vill ha nu-går-jag-inte-upp-ur-sängen-på-minst-två-timmar-hjärtekross väljer ni förslagsvis en bok längre ner på listan!

1. Det handlar om dig – Sandra Beijer

2. Nattsagor för sömnlösa – Johanna Wester

8. Just kids – Patti Smith

9. Expeditionen – Bea Uusma

10. Som stjärnor i natten – Jennifer Niven

Det är nästan grymt att ens ha med den här på listan, men alltså när den här tar slut är det inte bara Violet som är totally heartbroken, utan även jag. Fyfan, tror den här innehåller ett av mina värre litterära uppbrott, och den får därmed också avsluta min lista.

Shit, jag känner mig helt renad efter att ha skrivit den här listan?! Ibland är det nice att knipet i bröstet är någon annans och inte ens eget. Och jag inser att jag har droppat så mycket break up-hintar i det här inlägget, men jag kan meddela att Victor och jag are still going strong. No need to worry. Okänt också varför jag skrivit halva inlägget på engelska. Men sånt som händer ibland :)))))

Ni som hängt här ett tag känner ju till min lista med ungdomsböcker om ångest. MEN eftersom antalet besökare ökat en himla massa tänker jag passa på att puffa för den nu, samtidigt som jag tipsar om listans två senaste tillskott (läs också gärna ursprungsinlägget om listan!).

Vi tar det från början: För några månader sedan började det dyka upp en ny kommentator på min blogg. Det faktum att hon avslutade alla kommentarer med "kram" gjorde mig nyfiken, så jag gick in och kollade hennes blogg. Där hade hon bloggat om vad hon önskade sig i julklapp – bland annat en time-turner. "Men en sådan har ju jag haft liggande hemma i flera år utan att ha använt den en enda gång" tänkte jag, så jag lämnade en liten kommentar om att jag kunde skicka den till henne om hon ville ha den. Time-turnern bytte ägare och jag tänkte väl inte mer på det.

I fredags hände en obehaglig grej på jobbet – en påtänd snattare blev hotfull och sa att han skulle slå ner oss efter jobbet. Jag var svinrädd och vi fick tillkalla polis. När jag kom hem på kvällen var jag känslomässigt utmattad. Lite förvånad hittade jag en avi på hallgolvet – trots att jag inte hade beställt något (avin för en ny muminmugg hade kommit på torsdagen).

Så igår hämtade jag ut paketet, och det visade sig vara ett tackpaket från samma bloggare som fått överta min time-turner. Choklad, te och varma sockor låg i, tillsammans med ett fint litet brev. Det här att jag fortfarande kände mig stressad av incidenten på jobbet i kombination med att jag har en sån extrem dipp i mitt mående just nu gjorde mig helt gråtfärdig. Så förutom att det här verkar vara en himla gullig person lyckades det pricka så himla rätt i tid också.

Därför tycker jag att ni alla ska klicka er in hos Anna – för att hon helt enkelt verkar vara superfin. Och dessutom skriver hon en bra blogg, och sådana kan en ju knappast få för många av. Klickklick.

Idaaaag ska jag jobba för första gången på en månad – SÅ PEPP! Alltså det är verkligen förjävla fint att kunna känna att jag längtar till jobbet. Det är typ det bästa som hänt den här veckan, för i övrigt har veckan varit motsatsen till förjävla fin. Jobbar söndag också, men imorgon ska jag ligga hemma i sängen hela dagen. Kanske till och med... läsa en bok! Börjar kännas som på tiden. Jaja, om ni har vägarna förbi Gamla Stan idag efter 13 eller på söndag får ni gärna vika in på SF-bokhandeln och säga hej. 

Lyssnar på just nu: En man som heter Ove.

När till och med Storytel tyckte att jag skulle lyssna på En man som heter Ove fick jag väl helt enkelt inse att det kanske är dags nu. Men jag tänker inte älska den. JAG TÄNKER INTE ÄLSKA DEN HÖR NI DET. Jag tänker inte gråta eller något sånt tjafs heller. Bara kanske fnissa lite högt på tunnelbanan och sånt. Ok? Är ni nöjda då? Bra.

Och ja, jag skaffade Storytel, eftersom jag lyckades hitta gratis i 30 dagar. Värt att testa tänker jag.

Jag börjar tänka i dessa banor: Men ljudböcker! Det kanske en skulle lyssna på!

På listan över skills jag inte visste att jag hade: Jag kan läsa jävligt fort om jag vill. Och då menar jag JÄVLIGT fort. Det jag jobbar på just nu är att hitta material till min uppsats, vilket då tydligen är lättare sagt än gjort. Det innebär alltså: En himla massa skumläsande. Så det pysslar jag med idag. Har läst 100 sidor i Fjärde riket på typ 20 minuter (i normala fall snittar jag på ca en sida/minut) – och då har jag ändå råkat fastna i boken ett flertal gånger bara för att den är så bra! Förstår inte ens själv att jag på den tiden lyckats få något sammanhang i det jag läst (mest sitter jag ju och skummar och letar efter specifika ord), men antar att det har att göra med att jag läst den förut. Gjorde i och för sig samma sak med Udda verklighet häromdagen som jag då inte läst tidigare, och det gick ganska bra det också. Hade för övrigt helt glömt hur bra Fjärde riket är! Den borde ni läsa om ni inte gjort det än.