Just nu håller jag på och läser Dan Vyletas bok Rök, vilken faktiskt är himla spännande. Men en sak reflekterade jag över: Till skillnad från Veronica Roth kan Vyleta skifta point of view med både finess och funktion för berättelsen.

I min recension av Roths senaste bok Carve the Mark kommenterar jag att byter hon point of view mellan kapitlen på ett minst sagt irriterande sätt. Cyras kapitel berättas i första person, medan Akos kapitel berättas i tredje person. Hennes sätt att göra det på gör det otroligt svårt att hänga med – det skapar mer förvirring än egentlig effekt.

I Rök har vi ännu fler karaktärer att följa – och det är inte ens enbart huvudkaraktärerna vi får följa i första person. Majoriteten av kapitlen är berättade i tredje person, men med växlande fokalisatorer (alltså de karaktärer genom vars ögon vi får hänga med för tillfället). Vi får alltså följa olika personer ganska nära inpå ändå, utan att det på något sätt blir förvirrande. Läsaren förstår alltid vem som åsyftas. Mellan de längre kapitlen är det instucket kortare kapitel som berättas i första person. Dessa kapitel anpassas också i ton för de olika karaktärerna, samtidigt som de befinner sig i helt andra sammanhang än våra vanliga fokalisatorer. Och återigen: Istället för att bli förvirrande är det ett snyggt och effektfullt inslag. Det ger snarare en paus i berättelsen och läsaren mer kött på benen om vad som händer på andra ställen. I very much approve.

Med andra ord: Här har Veronica Roth ett utmärkt exempel att lära sig av, eftersom hon bevisligen (jag menar, efter både Carve the Mark och Allegiant måste vi väl kunna säga att det knappast är hennes starkaste sida) är usel på att både skifta fokalisatorer OCH att skifta mellan första och tredje person. I Rök får verkligen skiftet en funktion, vilket knappast kan säga om Carve the Mark. Så Roth, se och lär.

Har ni några andra tips på BRA perspektivbyten?

Just nu läser jag Through the Looking Glass – ni vet bok nummer två om Alice – och finner den sjuuuukt obehaglig. Medan Alice's Adventures in Wonderland är rolig och tramsig – om än smått rörig ibland – är Looking Glass helt enkelt vidrig. Jag känner sånt megastort obehag medan jag läser. För mig är det allra mest obehagliga i fantasy, skräck osv när de mest grundläggande fysiska lagar inte upprätthålls – vilket också är anledningen till varför jag nog aldrig kommer våga ge mig på Lovecraft. Jag har hört att han ska vara mycket förtjust i cirklar som inte går ihop och sånt. I Spegellandet är det raka vägar som ändå går tillbaka till huset. Alice flyttar på sig utan att ha rört sig, och plötsligt vet hon inte ens var hon är och hur hon kommit dit. Antingen måste hon ha teleporterats alternativt har hon minnesluckor alternativt böjer tiden på sig. Och om Alice har minnesluckor... well.

Som ett exempel finns det en sekvens i boken när Alice dansar med Tweedledum och Tweedledee. Alice säger efteråt till sin syster: "But it certainly was funny [...] to find myself singing 'How we go round the mulberry bush.' I don't know when I began it, but somehow I felt as if I'd been singing it a long long time!" Hon känner som att de dansat hur länge som helst när de slutar, trots att de inte dansar speciellt länge. Fortfarande: Antingen är det här en manifestation av hur barnet tappar begreppet om tid, eller så är det Alice on drugs.

Jag läste också en artikel om skillnaden mellan böckerna och känner obehaget öka. Det är Barbara Wall som skrivit om böckerna i The Narrator's Voice: The Dilemma of Children's Fiction. Grejen är såhär: Den första Alice-boken skrev Dodgson med en verklig Alice som tänkt lyssnare. Eller han hade redan berättat historien för den verkliga Alice, och hon tvingade honom att skriva ner den. Hela tiden förhåller han sig till den här tio-åringen. När han skriver bok nummer två har den verkliga Alice vuxit upp. Hon är sexton år, och inte längre den barnsliga åhörare som hon var när Dodgson berättade den första berättelsen. Han skriver inte längre till henne, utan till det ideal-barn han gjort henne till i sina drömmar. I mitt huvud föreställer jag mig en väldigt nedgången och desillusionerad författare här – som delvis har tappat begrepp om verkligheten och om hur konstiga saker får vara för att inte bli obehagliga. För någonstans slutar ju ändå Through the Looking Glass vara en barnberättelse, och blir istället väldigt sorglig. Ja, jag tycker verkligen att det är orimligt sorgligt att Dodgson tappar riktningen, och att Alice liksom slutar vara Alice.

För första boken om Alice är jävligt konstig och trippad. Men Through the Looking Glass är en stor jävla snedtripp, och jag bara längtar efter att det ska ta slut.

Rubrikreferens: ♬ Jefferson Airplane – White Rabbit

Jag är faktiskt inte typen som slalomläser, så att jag i detta nu är mitt i fyra stycken böcker (pch läser alla aktivt) måste ändå ses som en mycket stor överraskning. Eftersom det verkar ta megalång tid för mig att läsa klart allt (?!) tänkte jag komma med en liten uppdatering om vad jag tycker om saker mitt i! Mitt skolläge ser alltså ut såhär just nu: jag läser en klassikerkurs i barn- och ungdomslitteratur + läser till och skriver på uppsatsen. Det gör jag från ungefär 9-17:30 plus lite till. Med lunchpaus såklart. Den senaste tiden har jag varit mycket sjuk/haft social fobi/ont i kroppen och har därmed pluggat hemifrån, oftast sittande i soffan. Jag tycker att det är nice att jag ändå får saker gjorda hemma, mycket mer än under de typ två månader jag slaviskt åkte till universitetet varje dag. Men tillbaka till böckerna:

Unga kvinnor, Louisa May Alcott
Denna läser jag alltså till skolan just nu. Har satt upp ett dagsmål på 88 sidor om dagen, men har inga problem med att hålla det. Den känns som en mer lättläst Austen för lite yngre och med mer klassperspektiv. Gillar den väldigt mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra!

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, Joyce Carol Oates
Det här är uppsats-boken jag läser precis just nu. Hinner förmodligen bli klar med den idag eftersom jag skumläser mycket också sådär. Det här är ju då en omläsning, och jag kan säga att den hålla på vissa sätt och på andra sätt... verkligen inte. Till exempel det här att Merissa tänker att om hon var lika tjock som Nadia skulle hon skära sig i handlederna. Räknade ut Nadias BMI vilket säger ~20. Dvs lägre spannet av normalviktig.

Vattnet drar, Madeleine Bäck
Den här vill jag HELST läsa hela tiden, och ska försöka ta mig lite tid efter att jag bloggat klart (skriver alltså det här måndag kväll). Alltså jag hade verkligen superlåga förväntningar på den här men tycker att den är superspännande. Vill bara fortsätta läsa läsa läsa.

Runaways Complete Collection vol 1, Brian K. Vaughan, Adrian Alphona & Takeshi Miyazawa
Känns som att jag inte kommer någon vart i den här alls... Alltså den är ju liksom inte dålig, den har bara inte... tagit mig med storm. Plus att den är så himla tjock och otymplig. När jag är klar med Vattnet drar ska jag nog försöka ta tag i den här och läsa klart den.

Det var det dårå. Sen vill jag läsa Ur askan, Changers, The Wicked + The Divine vol 2, andra Hallahem-boken och Rebel of Sands som ligger här hemma och väntar... Varför finns det så mycket böcker?!

Ni som hemskt gärna vill se en Top Ten Tuesday här – håll ut, jag trooooor det kommer upp en idag, men lite senare!

Såååå, vad läser ni just nu?

Igår hämtade jag ut ett recex från Ordalaget. Baka vego heter boken, och jag har varit superpepp på att få hem den. Allt jag haft att gå på har varit texten i mejlutskicket jag fick någon gång under vintern. När jag hade hämtat boken var jag snabb med att instagramma för den är verkligen superfin. Bilderna inuti är ännu finare. Inte förrän efteråt började jag läsa i den ordentligt, kolla vad recepten faktiskt bestod av och sånt. Och inser följande: allt är glutenfritt. Helt okej med mig. Inser också följande: allt är sockerfritt. Ingenstans i säljtexten eller bokens baksida står det att allt är fritt från vanligt vitt socker. Istället förväntas läsaren göra egen sirap på äpple, päron och aprikoser för att söta bakverken.

Här kommer ett litet inlägg med tre saker jag gjort i helgen:

1. Vid frukosten igår sa jag: "Vi HITTAR PÅ något!" Så ovanligt med två helt oplanerade helgdagar, så en timme senare var vi på väg till Naturhistoriska. När den nya dino-utställningen öppnade i mars(?) förra året tänkte jag gå samma dag som den öppnade pga – hallå, dinosaurier?! Sen blev det inte av. Så jag släpade med mig min käre fästman och tittade på den. Som var en STOR besvikelse. Fattar inte ens skillnaden jämfört med deras gamla?! DOCK: Mineralutställningen – mhm! Den var dope. Och så var det kul att titta på Gibbon-skelett som såg ut som en minimänniska med armar ner till fötterna och tigrar uppstoppade som om de vore sittbänkar och inte tigrar.

2. Jag håller på att läsa Jane Austens Emma just nu till en skoluppgift, och trots att den är så långsam uppskattar jag den helt enormt. Har i och för sig gillat allt jag läst av Austen, så det är väl ingen jättestor överraskning. Men jag gillar att hon explicit pekar ut huvudkaraktären Emmas brister (att hon helt enkelt tror för mycket om sig själv) och att varje kapitel är som ett 25-minuters-avsnitt av en sitcom. Att hon praktiserar "show don't tell" i exakt varje ögonblick saktar ner hela berättelsen och gör den så himla mysig. Även om det går så extremt långsamt för mig att läsa just nu känns det på något sätt som att det här är precis vad jag behöver.

3. Saker ni inte vet om mig: Jag är besatt av picklad lök. Har det till ALLT (ok, men bäst till taco och hamburgare samt allt med nudlar). Gör det i satser om ett kg åt gången och förvarar i glaskonserver i kylskåpet. Har provat mig igenom supermånga recept, och det här är helt enkelt det bästa (som jag numer kan utantill): 1 kg rödlök, 1,5 dl ättiksprit (12%), 4,5 dl vatten, 3 dl råsocker, 1 tsk krydda (jag har provat svartpepparkorn, vitpepparkorn och cayennepeppar. Har en stående nu med kryddpepparkorn. Cayennepeppar är definitivt min favorit. Överlägset). Skiva rödlök (matberedare <3) ➙ lägg i en glasburk. Koka upp allt det andra ➙ rör runt litegrann ➙ häll över löken. Stäng locket ➙ låt svalna ➙ förvara i kylskåp. Klart! You can thank me later.

4. Det här gjorde jag inte i helgen, men min bästa grupp på facebook just nu är GWU Outfit – en grupp jag själv modererar. En lägger upp bilder på vad en har på sig och shitz. Tycker ni ska kolla in den. Från och med imorgon har vi veckotema halsband, så ska försöka använda minst sju halsband nästa vecka!

Men hallå, var har du gjort av Top Ten Tuesday? Jag svarade på ungefär det för ett tag sedan, så kände inte för att svara idag. Dessutom tror jag inte ens att jag lagt till något på min TBR-lista sen dess - förutom den mentala då. Och TBR-hyllan har fått sig några tillskott i och för sig... Istället blir det någon deltidsuppdatering av vad jag tycker om Rick Riordans Den röda pyramiden. Det blir också - vilket rubriken avslöjar - lite prat om Harry Potter och Percy Jackson också.

Så, hur går det då med Den röda pyramiden? Ärligt talat? Uruselt. Vilket väl dels är en kombination av att jag varit på praktikplatsen i en vecka, det har varit en miljon nya intryck, jag har haft saker att göra nästan varje kväll, har läst nästan hela tiden på jobbet och därmed inte orkat plocka upp boken på vägen hem. Jag började liksom läsa den 22 mars och är nu lite mer än halvvägs. En och en halv vecka senare.

Men, jag måste också säga det här: Kära Den röda pyramiden, it's not (only) me. It's you. Vi har ett problem. Ingen av oss presterar bra i den här relationen.

Något som gjorde Percy Jackson så himla lätt att älska är den här underdog-huvudkaraktären. Han är sympatisk, går igång på att offra sig själv och är liksom så himla snäll. En typisk Harry Potter-karaktär som egentligen är så himla mycket som en helt vanlig unge (förutom att båda har superkrafter och är utvalda och ska rädda världen och grejer förstås). Varken Sadie eller Carter Kane kan anklagas för att vara varken sympatiska, snälla eller vanliga.

Okej, men kan inte berättelsen stå för sig själv då? Måste en gilla karaktärerna sådär mycket för att boken ska gå att läsa? Alltså, nej, klart en inte måste. Men i den här berättelsen hade det verkligen underlättat, för den är så himla långsam. Där igenkänning av grekisk mytologi fungerade som en extra krydda i Percy Jackson, fungerar hela grejen med egyptiska gudar mer på ett sätt som gör att berättelsen blir väldigt rörig. Dessutom tycker jag att Riordan går på alldeles för många genusfällor, som inte är riktigt lika uppenbara i Percy Jackson.

Mycket går ju liksom att känna igen - sagoberättandet och skapandet av nya myter och sådant som jag gillade väldigt mycket från Percy Jackson. Jag kommer definitivt läsa klart boken - förmodligen resterande böcker i serien också, och jag kommer definitivt skriva en ordentlig recension när jag läst klart den. Men, som ni redan förstått: Jag är verkligen inte såld på den här boken. Funderar även på om jag kanske borde gå över till att läsa på engelska. Gillar Riordans språk på engelska mycket mer än vad jag gillar översättningen.

Igår kväll rådfrågade jag instagram om vilken bok jag skulle ta tag i härnäst. Instagram valde Feed av Mira Grant, vilken jag varit sugen på att läsa sjukt länge. Nu är jag 100 sidor in i boken och gillar verkligen konceptet - kanske framför allt att det finns ett så himla tydligt koncept. Den är rolig, rätt så actionspäckad och replikerna är rappa och trovärdiga (trots att jag inte vet om jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är det. Men det måste det inte vara när det är zombier!). Jag fastnar lite i språket ibland, men det är okej ändå.

Men jag har ETT problem. Sidantalet. 576 sidor lång är boken, och det gör mig stressad. Och det är same same varje gång jag läser en bok med ett sidantal över 400. Jag gillar korta böcker där jag snabbt kan gå vidare till nästa. För det finns liksom så många böcker jag vill läsa. Det kan hända att den här boken håller sig svinbra och perfekt exakt varje sida i hela boken, men det är ändå inte tillräckligt för att jag ska låta bli att tänka på vad jag ska läsa efteråt. Ibland tänker jag kanske att jag borde låta bli att räkna för att jag tror att det är där problemet ligger. Att jag räknar hur många böcker jag läser, och inte hur hög kvalitet mitt läsande håller. Jag borde kanske skärpa mig och ta det lite lugnare helt enkelt.

Känner ni igen er?

Sååå, hur går det egentligen med läsandet såhär i början på året? Tja, jag börjar året urdåligt men är inte speciellt oroligt. The typical January, för min del. Bristen på rutiner som gör det. Tror att januari är min hatmånad på hela året - årets måndag liksom. Jag har inte kommit in i allt än, väntar på att en kurs ska ta slut och en annan ska börja. Har hunnit läsa en bok hittills och Goodreads påminner mig ideligen om att jag ligger "1 book behind schedule". När jag inte läser tittar jag på American Horror Story (har kommit igång ordentligt nu!) och pluggar till lingvistik-tenta. Igår såg vi What We Do in the Shadows som var helt himla hilarious. SE DEN. Sjukt rolig.

Men vad läser jag då? Just nu har jag Pullmans bearbetning av Grimm-sagor som sängläsning och egentligen inget annat som dagläsning... Började så smått på Himlen börjar här, men är inte frälst än. Pullmans bearbetning däremot, ojojoj. Gillar den här boken så sjukt mycket, den är så lagom och mysigt att bara läsa en saga i sängen varje kväll.

Jag behöver bli inspirerad! Vad läser ni?

Alltså, lässvackor är så spännande. Igår hade jag seriösa problem med att läsa något alls - till och med skolarbete. Orkade inte ens läsa ett recept eller någonting. Idag har jag seriösa problem med att sluta läsa. Fick Sarah Rees Brennans Outtalat på posten igår (tack Modernista!). Hade inte planerat att läsa den, och jag var ju egentligen mitt i en annan bok... Men så började jag i alla fall och nu kan jag inte sluta?! Det är så skönt, för det betyder ju att jag inte tappat förmågan att fastna i en bok i alla fall!
__________________________________________________________________________________

Jag kom hem från Östersund och bara tappade all lust att läsa. Har visserligen hunnit med två böcker sen dess, men det har gått extremt långsamt. När jag så fick hem Himmelstrand släppte jag allt annat för att börja läsa. Nu har jag kommit ungefär 80 sidor in i boken, och alltså... det vill sig inte. Jag kommer inte in i den. Jag är sååå nära på att ge upp. Jag är inte sugen på att läsa den och om jag börjar läsa en annan bok har jag liksom officiellt "gett upp". Och så lätt vill jag inte ge upp den.

Men okej, här kommer en "efter ca 80 sidor"-rapport:
Jag känner inte att jag får någon som helst kontakt med karaktärerna. Dom här avsnitten med hunden eller barnen tycker jag inte alls känns bra eller spot on, utan bara lite töntiga och lite... fördummande.
Boken håller definitivt inte för en genusläsning. Jag vet inte om jag blivit mer medveten och att Ajvide alltid varit såhär, eller om han helt enkelt blivit mer gubbig. Jag tror förstås på det första. Vill inte riktigt inse att jag kanske vuxit eller medvetat (ja, det är ett ord. Nu är det) mig ifrån honom, och därför vägrar jag ge upp. Han brukade vara (och är fortfarande) en av mina favoritförfattare, och jag blir lite upprörd över att jag inte gillar den här boken. Att jag vägrar ge upp gör att jag inte läser några böcker alls, eftersom jag inte är sugen på Himmelstrand. Alltså, hittills, efter ca 80 sidor är Himmelstrand en stor, jävligt fet besvikelse.

Har du börjat läsa än? Vad tycker du såhär långt?
__________________________________________________________________________________