Är inte det ändå den bäst typen av humor? När en inte riktigt vet om en ska skratta eller gråta, och skrattet letar sig ut men samtidigt sätter sig som en bitter eftersmak i munnen. Jag har läst ut årets första bok, och det är precis en sådan.

När jag hittade till Depressiva Döden på Facebook kände jag den där klyschiga hem-känslan. Akut kärlek och tillgivenhet ihop med en sur uppstötning. Typ så.


För samtidigt som det är sjukt kul (jag skrattar ofta högt när Depressiva Döden dyker upp i mitt flöde) är det också så jävla sorgligt och sant. Det är lite för nära. Lite för mycket på riktigt. Typ som Emanuel Kent ni vet.


Det blir en blandning av lycka av att "shit någon känner som jag" och "herregud, någon gör humor av det svartaste i mitt liv, är det verkligen kul, jo men det är nog kul". För det finns något så himla förlösande i att någon annan hanterat det hela genom att göra om det till ett skämt. Till något som kan verka så överdrivet att det är komiskt, fastän det varken är komiskt eller överdrivet.


Och det är lite som att få en kram och ett slag i magen samtidigt. Men mest en kram tror jag.

Boken med samlade Depressiva Döden-bilder kom alltså i september, och jag beställde den i julklapp till mig själv. Egentligen finns väl de allra flesta bilderna på Facebook-sidan tror jag, men det känns lite extra fint att få ha ett fysiskt ex. Som att vi är allierade och kan ta hand om varandra. Jag och Depressiva Döden. Om ni också vill ta hand om Depressiva Döden tycker jag ni ska klicka hem Fan vad trist, finns på Adlibris för 184 pix!
SparaSpara
SparaSpara

Okej, här kommer en lägesuppdatering. Jag har inte riktigt vågat skriva såhär personliga inlägg på ett tag, eftersom jag använder min blogg i jobbsökande och sånt. Men nu kommer jag nog inte söka speciellt mycket jobb på några månader, så då kan jag lika gärna skriva av mig lite.

Såhär är det: Jag har fått en ny diagnos. Jag var på bedömningssamtal hos en KBT-mottagning för några veckor sedan, och har nu fått diagnosen utmattningssyndrom (äntligen). Anledningen till varför det blev så tyst här förra veckan var för att jag helt enkelt glömde bort under veckan innan att jag liksom typ är UTMATTAD OCH SÅNT och därför tog ut mig helt. Det är nämligen skitsvårt att komma ihåg att jag inte orkar gå två dagar på festival. Eller förstå att det är jobbigt att jobba ens bara två timmar efter att ha varit sjukskriven i sju veckor. För det har jag varit. Sjukskriven i sju veckor. Och nu är jag fortsatt sjukskriven på 75%, jobbar ingen tid alls i butik (thank god!!!!) och kommer vara det resten av den här terminen.

Ok, jag vill försöka förklara hur det känns i min kropp: När jag gjort för mycket blir den så tung att jag ibland inte orkar lyfta armen för att dra åt mig filten ens. Jag orkar inte ens vara i soffan utan måste gå och lägga mig i sängen och inte göra någonting. När jag är som tröttast börjar jag nästan gråta av att lyssna på en podd eller musik till och med, bara för att intryck tröttar ut mig så himla mycket. Att åka tunnelbana eller sitta i ett väntrum på vårdcentralen är fucking exhausting. Det är jobbigt när det är för mycket ljus, för mycket människor, för mycket prat och ljud. Jag kan inte över huvud taget minnas senast jag var pigg. Förra söndagen försökte jag skriva ett arbetsprov och det BRANN i mitt huvud. Tankarna ville inte alls samla sig. Det känns som att försöka fiska upp äggskal när en knäckt ägg i en bunke. Så fort en petar på dem så glider de undan. Jag får träningsvärk i hjärnan. Jag blir frustrerad och vill ha tillbaka min hjärna. Jag vill kunna tänka och analysera, minnas saker ordentligt.

Och det här känns som ett så stort nederlag. Ni vet för ett år sedan, då blev jag ju utskriven från psyk. Så glad över att få klara mig själv. Och nu är jag helt plötsligt sjukare än jag liksom någonsin varit? Det är så himla weird. Så dumt. Och så jävla orättvist. Att jag som har en sån livlig himla hjärna med högt IQ inte ska få ha kapaciteten att använda den jäveln. Så frustrerande att det helt enkelt bara inte fungerar. Det känns som att jag liksom pajat mitt liv, att inget kommer lösa sig igen. Att det jag vill allra allra mest (dvs att plugga klart och doktorera) inte kommer gå för att det just nu känns som att min hjärna aldrig aldrig kommer återhämta sig.

MEN. Jag ska alltså få börja i KBT. Och statistiken säger att jag kommer bli frisk. Att jag kommer vara sjukskriven lång tid, men att jag kommer bli frisk. Tills dess jobbar jag fyra timmar i veckan, går hem och sover och vilar vilar vilar och försöker författa blogginlägg i varierande frekvens. Det är liksom så det är just nu. Jag försöker acceptera det och att inte ta ut mig. Som jag gjorde förrförra veckan och fick sota för förra veckan. Det kommer gå. Men just nu känns det så jävla jävla hopplöst.

Rubrikreferens: Belle & Sebastian - Ever Had A Little Faith.

Du kanske också vill läsa:
En grej som suger när en är utmattad
Allt du velat veta om utbrändhet

Emilia tycker att livet är ganska jobbigt. Speciellt jobbigt blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Viktor. Viktor vars syster dog förra våren. Klart alla skulle tycka att det vore lite obekvämt, men för Emilia är det extra obekvämt. Hon har nämligen en hemlighet. En hemlighet som rör Victors systers död. Men ju mer Emilia lär känna Viktor, desto mer tycker hon om honom och desto svårare blir det att hålla inne med det hemska. Det som skulle göra att Victor aldrig skulle vilja prata med henne igen.

Jag fick hemskickat ett förhandsex av denna (TACK VOX!) och märker i skrivande stund att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om (kan dock vara mitt minne just nu, har svårt att hålla i vad någon sa ens i föregående mening...). Dock: Direkt när jag uppdaterar mig får jag tillbaka samma varma känsla/ångestklump/hjärtesorg/minns hur mycket jag gillade den. För det gjorde jag verkligen när jag läste.

Trots att jag genom boken anar vad Emilias hemlighet går ut på (inte jättesvårt att förstå, men det gör den inte mindre intressant) gillar jag verkligen hur läsaren rent explicit undanhålls den ända fram till slutet på boken. Det är också en fin skildring av hur en vänskap växer fram mellan Emilia och Viktor, trots Emilias motsträvighet och trots att Viktor är tyst och inte har ett mående som ligger på topp.

Jag tänker på den här lite som en blandning av kanske Som stjärnor i natten och Himlen börjar här – två böcker jag gillade jättemycket. Med andra ord ett jättefint betyg. Det handlar om sorg och att bli kvar efter någon annans död, psykisk ohälsa och att känna skuld för något en inte gjort.

     Papperssjälar
     Emma Johansson
SparaSpara

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

I mars skrev jag ett inlägg om hur jag mediterat i åtta timmar. Inte på en gång såklart, men totalt. Idag nådde jag en streak på 60 dagar. Fattar ni att jag mediterat varje dag i två månader?! Totalt ligger jag på 99 sessioner, 16 timmar. 16 timmar jag suttit och gjort ingenting annat än att vistas i mitt eget huvud. Rätt skönt faktiskt.

Just nu är jag tio dagar in i ångestpaketet – vilket fokuserar på hur en ska jobba för att hantera ångesten. Alltså inte minska ångesten, men få den att inte ta över livet. Den senaste veckan har jag haft fett med ångest, så jag har fått mycket tid att öva på. Och tja, jag tog mig igenom en hel jobbdag i butik i måndags. Med konstant hjärtklappning, skakningar och stora svårigheter att formulera ord. Jag är visserligen fortfarande helt utslagen, men jag gjorde det.

En annan grej som ger min hjärna en paus: Idag spelade jag piano en hel timme. När jag slutade insåg jag att musklerna i bröstet och magen och axlarna och käkarna och tungan hade varit avslappnade hela timmen. Hjärnan kändes utvilad för första gången på hela veckan. Annars känns det liksom konstant som att jag har en muskel spänd i hjärnan, om ni fattar vad jag menar. Jag glömde bort att jag hade ångest i en hel timme. Sån extremt välbehövlig paus. I övrigt kryper liksom tankarna konstant tillbaka till sånt jag inte ska tänka på.

I övrigt: Jag jobbar bara en enda dag på mer än två veckor nu. På måndag är det röd dag = ledigt och sen har jag semester veckan efter för då ska jag göra nåt kul!

I helgen ska jag försöka fixa lite och läsa ut minst två böcker. Puss på er, vi ses på måndag!

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

Jag hoppas att ni inte tycker det varit för mycket lyssnartips här på bloggen på senaste tiden. Om ni tycker det säger jag: Sorrynotsorry, jag ägnar nästan lika mycket tid åt att lyssna på poddar som åt att läsa, så det blir så nu. I och för sig måste jag ju konstatera att ni enligt läsarsiffrorna här verkar uppskatta det, hehe.

Jag har tidigare tipsat om den eminenta podden Allt du velat veta. Tycker överlag att den är himla bra, det är roligt att Fritte Fritzon som intervjuar är så otroligt påläst och kommer med så jäkla bra frågor hela tiden.

Igår till lunch lyssnade jag på ett avsnitt som låg mig extra varmt om hjärtat. Nämligen om utbrändhet/utmattning. Såååå mycket igenkänning för mig och nya insikter. Och hm... nygamla insikter. Typ "Aha, jag måste vila och ha färre krav på mig! Det är så jag blir frisk" *midblown fast jag redan visste detta*. Superbra att lyssna på om ni har en partner, kollega, vän eller släkting som är utmattad, eller om ni är det själva. Eller om ni gör KEDS-test och får över 18 poäng (jag fick 37... hoppsan).

Så ta hand om er och koppla av med en podd! Puss!

Den här veckan hade jag bokat in fyra dagars jobb, en kväll för att dricka öl, ett förlagsevent + en pressfrukost. Rimligt, tycker jag ändå. Alltså fyra dagars jobb är ju inte ens heltid, och visst det kanske är mycket att vara borta två kvällar, men så kan det ju bli ibland. Det slutade med att jag satt på golvet i kassan för att jag skakade så av stress att jag knappt kunde så upp. Heja.

Det är många saker som seriously suger när en är utmattad. Till exempel att återigen behöva slåss för att få vård. Att jag kan ligga en hel dag hemma och lyssna på poddar, men ändå behöva gå och lägga mig i sängen och sova mitt på dagen. Att jag inte pallar träffa folk jag gillar. Men en av de värsta grejerna är ändå: Minnet av vad jag brukade klara av. Eller att jag liksom glömmer bort att jag ju är utmattad nu.

Det är som att växla tyngden från en fot till den andra bara för att upptäcka att den liksom inte är där. Jag bokar in saker – för det här brukade jag orka. Och sen upptäcker jag att "ah, juste, jag är utmattad nu så jag orkar visst inte". Och så måste jag säga "Jag måste ställa in ikväll". Att inte orka göra saker som jag gillar och som jag brukade orka är faktiskt så jävla värdelöst.

Så. Då har jag helt plötsligt fått meddela jobbet att jag inte klarar av att jobba mer än tre dagar i veckan (för att jag behöver mina hemmadagar. Jag räknar med att en hel dag går åt till att lyssna på poddar/läsa/sova efter att jag jobbat två dagar). Jag var tvungen att ställa in öldrickandet. Skippar förlagseventet. Jag hatar att behöva inse mina egna begränsningar, meneh. Här går alltså gränsen för vad jag klarar. Igår var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag hade sån hjärtklappning och en sån bubbla i bröstet. Idag går jag till jobbet och försöker tänka att jag måste skala bort roliga grejer för att ta hand om mig själv. Och det suger. Så jäkla hårt.

Jag hann inte läsa klart texten av Tova Gerge och Maria Margareta Österholm innan jag publicerade det förra inlägget. Nu när jag fortsatte hittade jag ett annat citat som jag finner intressant. Gerge och Österholm tar nämligen upp även Vingklippt ängel lite senare, och skriver såhär om den:

När både kritiker och författare själva förfasar sig över hur unga flickor går upp i destruktiva identiteter med litteraturen som förebild, såsom bland annat har varit fallet med Berny Pålsson, så har man kanhända förbisett att det mest förföriska inte nödvändigtvis är ju destruktiviteten. Visst, en bok som Vingklippt ängel beskriver ett konstant katastroftillstånd – men där finns också många revolutionära värden som inte bara är formulerade utifrån viljan att förstöra sig, utan också utifrån viljan att uppfinna och upprätta sig.

Jag tyckte det var intressant i relation till det jag bloggade om tidigare idag – hur just Berny Pålssons Vingklippt ängel fungerade som en manual för mig.

Citatet är alltså från Tova Gerges och Maria Margareta Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i antologin Ätstört.

Jag vill börja det här inlägget med en triggervarning. Om du har problem med självskadebeteende, sluta läsa nu.

Det är sportlov. Jag är tretton år och min bästa kompis A åker skidor i fjällen. I mitt bröst är allt så svart att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. A svarar inte på sms, och jag vet inte vem jag ska vända mig till. Dessutom tror jag att A börjat tröttna på mig, men i efterhand var det nog min egen felaktiga slutledning.

Några år tidigare gick jag med mamma och pappa i terapi hos kuratorn Yrsa. Jag hade panikångestattacker och var allmänt ledsen och nedstämd. Vi slutade när jag ljög och sa att jag mådde bra igen. Några dagar innan sportlovsdagen står jag i badrummet hemma hos min pappa. Flera gånger har jag vägt ett rakblad i handen. Den här gången stoppar jag försiktigt två stycken i fickan på munkjackan, skyndar mig ned till mitt rum och gömmer dem bland en massa småbråte i lådan på mitt nattygsbord.

Första gången, den här sportlovsdagen, rispar jag bara lätt mot huden. Ett smalt streck som fylls av blod och fyller mig med omedelbar panik. Vadfan håller jag på med? Samtidigt: Ett adrenalinpåslag som inte är av denna världen. Känslan av att våga göra något förbjudet. Svedan i handleden som gör att jag tillfälligt glömmer svärtan i bröstet. Jag gör om det. Varje dag resten av lovet. Och det tar flera år för mig att sluta.

Det här är ett minne som jag kom att tänka på när jag läste Tova Gerges och Maria Margarets Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i Ätstört. Det var det här citatet jag fastnade vid: "För många fungerar inte anorexiaromanerna som ställföreträdande, utan som manualer, säger hon." Och jag tänker att det ju självklart är en risk med böcker om psykisk ohälsa. Min manual var Vingklippt ängel av Berny Pålsson. Dels handlade det väl om "tips" på hur en ska hantera allt det där inom en, men också ett exempel på "såhär är en om en är sjuk, och om jag är riktigt sjuk kanske någon märker mig". Jag tänker också på det här när jag läser Sofies (mycket bra) inlägg om böcker om psykisk ohälsa. För mig var nog ett stort problem att det liksom inte fanns några alternativ till Berny. Det behövs fler böcker på temat, och framför allt fler böcker som lyfter fram att det finns mer än ett sätt att vara sjuk på. Och kanske att en faktiskt inte måste vara så värst sjuk för att behöva hjälp.

Min mamma upptäckte det hela några veckor senare. Jag var rasande, men slutade inte. Jag blev bara bättre på att dölja det. Och märkte att det är lättare att skylla bort ett blåmärke efter att ha bitit mig än ett skärsår efter att ha skurit mig. Idag har de flesta av mina ärr bleknat bort, och jag är tacksam för det. Jag har några smala streck kvar på handleden, ett tjockare precis vid armvecket. En bredare rand mitt på armen. Några prickar från en dag på Gröna Lund. Jag tror knappast någon upptäcker dem om de inte tittar efter dem. Jag är i alla fall glad att folk inte längre frågar, för det är jobbigt att stå rakryggad och säga "Jo, jag skar mig" (för jag skulle aldrig kunna ljuga om det). Det är många år sedan jag slutade nu. Jag hade ett mindre återfall för ett par år sedan, ett krokigt ärr efter ett rivsår på höger handrygg.

Det jag vill komma till är nog att jag är tacksam över att ungdomsboksutgivningen ser så mycket bättre ut idag än när jag var ung. Förhoppningsvis är det inte lika många ungdomar vars första kontakt med psykisk ohälsa är Berny Pålsson. Om du behöver ett tips till en ungdom i din närhet tycker jag att du ska ta och kolla in min lista med böcker!

Här kommer en sak som hjälpt mig, big time: Meditation. Min terapeut tjatade om det här i flera år. Och innan jag började hos honom gick jag i en grupp som inledde varje pass med mindfulness-övningar. Det var inte förrän jag slutade gå hos min terapeut som jag faktiskt satte igång. I januari närmare bestämt. Nu är jag uppe i 51 sessioner, totalt åtta timmar. I mitt eget huvud. Tio minuter åt gången.

Min räddning stavas Headspace. Jag är dålig på att hålla uppe streaks, men är uppe i 14 dagar nu. Jag har gått igenom hela intropacket och är nu på sovpacket. Jag har faktiskt börjat sova bättre, men är osäker på om det är för att jag börjat äta mediciner eller om det är själva meditationen. Vi kan ju säga en kombo. Men det bästa ändå tycker jag är att jag lärt mig koppla på den där medvetenheten och att stanna upp och känna efter i kroppen. När jag står i kassan på jobbet och inte har några kunder så trevar jag lite i kroppen och känner efter hur det känns. Även om jag har tråkigt försöker jag inte tänka mig bort, utan stanna kvar i det trista. Och på ett högre plan: försöka tänka att det är såhär nu. Jag mår inte bra. Det är okej att jag slöar bort dagarna, att det är ångestigt ibland.

Framför allt så har mina tio minuter med Andy (som läser in alla sessioner) blivit något jag ser fram emot varje dag. Jag älskar dessa tio minuter innerligt. När jag kan stänga av allt (ja, det är jättesvårt och det är sällan jag lyckas helt) och bara fokusera på att känna i kroppen. Vissa dagar – som idag (söndag, jag skriver det här en dag i förväg) – bävar jag inför att göra det, för jag tror att det kommer vara nästan outhärdligt att känna efter i kroppen bara för att den är så rastlös och stressad. Men likförbannat känner jag mig lättad och utvilad – som att jag fått en andningspaus från ångesten – när de tio minuterna är över.

Så det här är ett tips till alla. De tio första sessionerna är gratis, efter det kostar det 139:-/månad (eller 149:- för både Spotify och Headspace. Jag har båda, sjukt värt!). Och obs, jag är inte sponsrad men önskar jag var det, hehe :)

I förra veckan var jag en snabbvisit på universitetet för att lämna några böcker. För första gången sedan slutet på maj. Jag har dragit mig för att åka dit, för det blir så himla slutgiltigt på något vis. Att jag inte pluggar nu, och inte heller kommer göra det till våren. Dragit på mig biblioteksskulder jag inte ens vågar titta på bara för att jag inte kunnat deala med mitt eget beslut (eller beslut och beslut – som om jag hade något val här. Att plugga en termin till hade vara att trycka ner gaspedalen i botten samtidigt som nosen på bilen pekar in i en bergvägg. Jag vet ju det, ändå är det så hårt).

En gång åkte jag förbi universitetet med bussen ut till mamma och fick ett sting i magen av saknad. Längtade, längtade, längtade. Nu är all tid jag tillbringar där ren och skär ångest. Jag grät på tunnelbanan därifrån. Det som en gång varit mina drömmars plats står nu som ett monument över mitt eget misslyckande. Jag är så rädd att jag aldrig ska komma tillbaka. Aldrig mer avsluta det jag påbörjade. Så jävla rädd att det ska sluta i brustna visioner, tomma ord. Att jag ska bli fast på bokhandeln resten av livet. Och det värsta är att jag låter universitetet vara en symbol för allt som blev fel förra hösten. Jag låter läraren jag hade då ta hela skulden för att jag planerade dåligt.

Ändå lyssnar jag dåligt på Victor när han säger att jag ska ta det lugnt. Inte säga "jag orkar inte" och ändå säga ja. Utan säga "jag orkar inte" och sen avstå. Jag blir så besviken på mig själv vad jag än gör. Jag orkar inte vara som normala människor. Och när jag försöker blir ALLT så svårt att jag förstör det som jag vill mest. Och jag är så rädd att jag ska återgå i mode där jag inte sover, utan bara skruvar mig oroligt mellan lakanen. Bara ligger med ett tickande i bröstet. Förra året påminde det mig om allt jag inte hann göra. Nu påminner det mig det jag hade kunnat göra nu om jag inte hade pajat allt.

Och jag hatar att alla frågar mig när jag ska börja plugga igen – inte illvilligt. Jag vet att de bara undrar, att de vill planera en New York-resa till våren, dricka kaffe med mig i skolan. Jag vet att de vill vara snälla, omtänksamma. Men allt jag hör är "Varför är du inte lite duktigare? Varför jobbar du inte på lite mer?", eftersom allt jag orkar är att jobba max fyra dagar i veckan. Jag fick välja fritt hur mycket jag vill jobba i julhandeln. Jag tackade nej till heltid. För jag pallar inte. Känns ändå skönt att alla på min arbetsplats har någon sorts förståelse för att jag inte orkar heltid. Förra julen pluggade 100% och jobbade 60%. Nu: Jobb på 80%. That's it. Och jag är ändå så jävla orolig över att det ska vara för mycket. Och framför allt har jag så ont så ont i magen över att jag aldrig ska klara av att ta mig tillbaka.

Rubrikreferens: The Pretty Reckless — Oh My God

I början på juli blir Matilda dumpad. Hennes kompis Miron bestämmer de ska ta juli till att flippa ur totalt – göra allt som är förbjudet utan att någon ska döma eller komma med pekpinnar. Vad Matilda än säger att de ska göra måste Miron säga ja. När juli i slut ska Matilda under inga omständigheter vara ledsen med. Allt ska vara bra. Men Matilda upplever att Miron inte finns där på det sättet hon velat. Så samtidigt som hon famlar runt på Stockholms gator efter den där välbekanta kroppen som var hennes ex, känner hon sig stundvis också ensam och övergiven av Miron.

Som bekant föll jag som en fura för Beijers första bok, Det handlar om dig. Förutom Beijers språk har dock Allt som blir kvar väldigt få likheter med debuten. Här har vi en betydligt mörkare och högre – kanske mer litterär – berättelse som förlorar sig i helt känslor. Så pass mycket att jag ibland tappar bort vad boken handlar om. Tyvärr tycker jag – trots att detta alltså är Beijers andra bok – att det hela ibland blir lite amatörmässigt. Det känns inte som att det finns någon tanke kring hur berättelsen är uppbyggd – ingen stegring, ingen ordentligt fattbar tidslinje och rätt så osammanhängande.

Jag får heller ingen känsla för vem karaktären Matilda är, och ärligt talat skiter jag i vad som händer med henne. Kanske är det för att hon liksom inte blir något annat än ledsenhet. Att vara trasig är hennes enda karaktärsdrag, och utanför den blir hon liksom ingenting. Det blir så himla ointressant på något vis.

Dessutom: Fattade nada och ingenting av deras vänskap. Tyckte verkligen det var skitkonstigt. Och så mycket droger. Så galet mycket droger. Och en annan sak som inte made sense: Slutet. Förstod ingenting av slutet. Det här att (spoiler, markera för att läsa) [Miron explicit säger att han sabbat Matildas och Olivers förhållande och att hon ba "Sure whatevs" när hon kräkts upp allt hon ätit i typ en månad för att hon varit så ledsen.]. Och så blev jag så jävla arg när de sprang över tågspåret med taxen. Skiter väl i hur det går för Matilda och Miron, men varför riskerar de livet på en liten tax? Och stör mig på att ingenting någonsin får konsekvenser, förutom att hon blir av med jobbet.

Okej, såhär: Jag tyckte inte den här boken var SKITdålig. Kanske inte ens dålig. Den var mest ett stort "MJEH" *rycker på axlarna*. Om jag skulle läsa den med det jag visste om den nu? Nä. Om jag fick välja om skulle jag välja en annan bok.

Allt som blir kvar
Sandra Beijer
206 s.
Natur & Kultur
2016
Goodreads

Ni som hängt här ett tag känner ju till min lista med ungdomsböcker om ångest. MEN eftersom antalet besökare ökat en himla massa tänker jag passa på att puffa för den nu, samtidigt som jag tipsar om listans två senaste tillskott (läs också gärna ursprungsinlägget om listan!).

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva ett par meningar om några böcker jag läst men inte recenserat, för att 1. Minnas för mig själv. 2. Ge någon sorts pekfinger hint om vad jag tyckte så att ni andra ska kunna avgöra om ni vill läsa. 3. Det ser så mycket snyggare ut i läst-listan när alla titlar är länkar. Så här kommer de första tre, så ska jag försöka beta av en hel hög! Därför tänkte jag ta fredagarna framöver till att kortrecensera böcker som ligger på hög här hemma. Jag tänkte försöka samla ihop på tema, men det är ju också jävligt svårt ibland. Vi kör på sommarläsning i det här inlägget i alla fall!

Undret - R.A. Palacio

Howl's Moving Castle - Diana Wynne Jones

Kris - Karin Boye

Tredje dagen i B Wahlströms stafett om boken Var är Audrey? Innan mig har Emm och David bloggat om boken, och nu är det alltså min tur.

Jag har aldrig varit intresserad av Sophie Kinsella, men när hon debuterar som YA-författare och dessutom skriver om panikångest och social fobi tänkte jag att jag ändå kunde ge henne ett försök.

Boken handlar alltså om Audrey som råkat ut för något och utvecklat social fobi och panikångest. Hon går inte i skolan, utan hänger mest hemma hela dagarna med solbrillor på - eftersom hon inte klarar av att se någon i ögonen. När hennes brorsas kompis Linus börjar hänga hemma hos familjen bidrar det först till en hel del panik, men ganska snart börjar han istället bli vägen till hennes bättring.

Till att börja med: Det är förstås ett oerhört viktigt ämne som tas upp, och bara det faktum ATT det tas upp är fantastisk. Jag tror att ni vid det här laget förstått att jag själv lider av både panikångest och lättare social fobi, och det är verkligen något som det behöver pratas mer om. Både för att vi som har detta ska slippa känna oss som aliens och för att alla andra ska sluta kräva saker av oss som gör oss sjukare.

Men tyvärr: Sophie Kinsella är INTE någon Jenny Jägerfeld. Visst kan jag känna igen mig i flera av tankarna Audrey har, men stundvis känns det inte som att Kinsella har någon som helst sorts inblick i hur det är att ha en panikattack. Visst, jag köper att ångest inte är exakt lika för alla, men - som den här youtubaren säger - det känns så himla konstigt att hon så fort skulle gå från panikångest -> hångel. Jag blir också lite störd av att det finns en "bara en tänker positivt så blir det bra"-attityd boken igenom. Visst SPOILER: [hon dippar på slutet och inser att hon ändå inte kan få grafen att peka uppåt hela tiden], men rent handlingsmässigt så är det bara ETT ENDA breakdown, och efter det är allt bara tipptopp. Och hur kan hon gå från så pass sjuk att hon inte ens klarar av att ta sig ut, till att fungera nästan normalt under bara några månader? Det känns inte trovärdigt. Alltså sånt TAR TID. Och det säger jag inte för att det tar tid för mig. Och jag säger inte att det inte GÅR att vara extremt snabbt tillfrisknad som Audrey, men det är osannolikt. Dessutom får en del av fördomarna om vad bipolaritet är stå helt oemotsagda. Och: Känns som att författaren gör det lite väl enkelt för sig när hon aldrig förklarar vad det var som hände Audrey i skolan.

Något annat som är otroligt problematiskt är att en kille kommer in och räddar henne. Det är tack vare Linus som hon klarar av att ta sig ut, tack vare Linus hon börjar utmana sig själv. Snaaaaark jättetråkig könsstereotyp. Och även här: Hans idé om att det bara är att positivtänka sig ur krisen får stå oemotsagd.

Så även om det är bra att ämnet tas upp känns det lite som att boken samtidigt motverkar sitt syfte. För jag antar ju att det finns någon sorts agenda att skapa mer förståelse för social fobi här. Dock visar boken snarare: men du - om du skaffar en kille och tänker positivt blir det ju bra direkt. Att jag inte tänkte på det ändå.

Jättetråkiga könsstereotyper är också föräldrarna - fast här slog det mig faktiskt medan jag sitter och skriver att det möjligtvis är tänkt som kritik i och med att deras beteenden ändå är så pass dragna till sin spets. Mamman är på ungarna hela tiden, och är så totalt överbeskyddande att hon kväver dem. Pappan bryr sig inte alls. Båda beteendena är grundade i någon sorts egocentrering, och båda blir helt fel och skadar ungarna. Så tja, kritiken skulle väl i så fall vara riktad mot deras sätt att vara på, inte att genusdelningen ser ut som den gör. I övrigt är ju alla karaktärer väldigt endimensionella, men det fyller ju sin funktion i berättelsen på något vis.

Men är det bara dåligt? Nej, faktiskt inte. Alltså, jag hade en liten klump i magen genom hela boken för att jag inte tyckte att den kändes ett dugg trovärdig. MEN jag måste ge den att den är vanvettigt underhållande och rolig. Alltså den här familjens dynamik är helt enkelt HILARIOUS. Jag skrattade högt flera gånger när jag satt hemma i soffan och läste. Hade lätt sett en bok om bara den här helt knäppa familjen - som är väldigt Roald Dahlskt överdriven. Det hade typ varit perfekt. Om en vill ha något extremt snabbläst och roligt, och inte själv har någon erfarenhet av panikångest (för om du har det gissar jag på att du kommer sitta och irritera dig på en jävla massa saker) är det ju en underhållande bok. Om än extremt problematisk på väldigt många sätt.

Imorgon är det dags för Bam att blogga om boken - så då tycker jag att ni ska kika in där!

Okej, det här kommer bli ett långt inlägg med mycket bilder och citat - vilket helt enkelt kommer sig av att det här är bland det finaste jag läst under hela min livstid.

Dagboksanteckningar från ett källarhål handlar om Linnéa, som inte mår så bra eftersom hon inte riktigt känner att hon passar in. Hon känner att hon börjar växa ifrån sina bästa kompisar och relationen till den allra närmaste kompisen börjar bli minst sagt infekterad. Linnéa är 16 år och allt hon ser fram emot är Peace & Love. Hon är också lite smått besatt av en kille som går ett par klasser över henne och åker till hans jobb för att se honom och sånt.

Alltså, det här är prick den typen av bok som jag önskar att jag kunde skriva. Det vill säga: Mycket ångest och smärta, men också rolig och knäpp, med snyggt språk och så otroligt insiktsfulla kommentarer. När jag läste den här ville jag fota typ VARJE sida för att beskrivningarna är så sjukt spot on och för att igenkänningen är så total i typ varenda jäkla mening. Jag lyckades ändå banta ner den här recensionen till att innehålla 14 bilder, och då har jag ändå sållat bort saker jag vill ha med.

Jag tänker nog faktiskt inte säga så himla mycket mer om den här, utan låta bilderna tala ganska mycket för sig själva. Måste be om ursäkt här för att jag inte klippt ihop bilder som hör ihop, men det verkar helt enkelt inte finnas någon bra app till Chrome och min stationära dator är fortfarande... well, ej användbar.

Men vi kan ju börja med det som är roligt:

Vill du ha en super-swoonig kärleksberättelse utan några som helst överraskningar och som är ungefär som att titta på ett Friends-maraton fast tråkigare och MER förutsägbart (disclaimer på att jag älskar Friends innerligt, så inget ont mot Friends)? I så fall: Läs Girl Online. Om du faktiskt vill ha ut något bestående av att läsa en bok eller helt enkelt inte vill veta exakt hur hela boken kommer vara efter att ha läst baksidan och typ två sidor: Läs inte Girl Online. Ni som inte vill läsa sågningar: Stop reading right now, because sågning is coming up.