Jag vill börja det här inlägget med en triggervarning. Om du har problem med självskadebeteende, sluta läsa nu.

Det är sportlov. Jag är tretton år och min bästa kompis A åker skidor i fjällen. I mitt bröst är allt så svart att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. A svarar inte på sms, och jag vet inte vem jag ska vända mig till. Dessutom tror jag att A börjat tröttna på mig, men i efterhand var det nog min egen felaktiga slutledning.

Några år tidigare gick jag med mamma och pappa i terapi hos kuratorn Yrsa. Jag hade panikångestattacker och var allmänt ledsen och nedstämd. Vi slutade när jag ljög och sa att jag mådde bra igen. Några dagar innan sportlovsdagen står jag i badrummet hemma hos min pappa. Flera gånger har jag vägt ett rakblad i handen. Den här gången stoppar jag försiktigt två stycken i fickan på munkjackan, skyndar mig ned till mitt rum och gömmer dem bland en massa småbråte i lådan på mitt nattygsbord.

Första gången, den här sportlovsdagen, rispar jag bara lätt mot huden. Ett smalt streck som fylls av blod och fyller mig med omedelbar panik. Vadfan håller jag på med? Samtidigt: Ett adrenalinpåslag som inte är av denna världen. Känslan av att våga göra något förbjudet. Svedan i handleden som gör att jag tillfälligt glömmer svärtan i bröstet. Jag gör om det. Varje dag resten av lovet. Och det tar flera år för mig att sluta.

Det här är ett minne som jag kom att tänka på när jag läste Tova Gerges och Maria Margarets Österholms text "Benrangel och genuskrångel – Om flickböckerna som ingen tycks förstå såsom vi förstår dem (alltför väl)" i Ätstört. Det var det här citatet jag fastnade vid: "För många fungerar inte anorexiaromanerna som ställföreträdande, utan som manualer, säger hon." Och jag tänker att det ju självklart är en risk med böcker om psykisk ohälsa. Min manual var Vingklippt ängel av Berny Pålsson. Dels handlade det väl om "tips" på hur en ska hantera allt det där inom en, men också ett exempel på "såhär är en om en är sjuk, och om jag är riktigt sjuk kanske någon märker mig". Jag tänker också på det här när jag läser Sofies (mycket bra) inlägg om böcker om psykisk ohälsa. För mig var nog ett stort problem att det liksom inte fanns några alternativ till Berny. Det behövs fler böcker på temat, och framför allt fler böcker som lyfter fram att det finns mer än ett sätt att vara sjuk på. Och kanske att en faktiskt inte måste vara så värst sjuk för att behöva hjälp.

Min mamma upptäckte det hela några veckor senare. Jag var rasande, men slutade inte. Jag blev bara bättre på att dölja det. Och märkte att det är lättare att skylla bort ett blåmärke efter att ha bitit mig än ett skärsår efter att ha skurit mig. Idag har de flesta av mina ärr bleknat bort, och jag är tacksam för det. Jag har några smala streck kvar på handleden, ett tjockare precis vid armvecket. En bredare rand mitt på armen. Några prickar från en dag på Gröna Lund. Jag tror knappast någon upptäcker dem om de inte tittar efter dem. Jag är i alla fall glad att folk inte längre frågar, för det är jobbigt att stå rakryggad och säga "Jo, jag skar mig" (för jag skulle aldrig kunna ljuga om det). Det är många år sedan jag slutade nu. Jag hade ett mindre återfall för ett par år sedan, ett krokigt ärr efter ett rivsår på höger handrygg.

Det jag vill komma till är nog att jag är tacksam över att ungdomsboksutgivningen ser så mycket bättre ut idag än när jag var ung. Förhoppningsvis är det inte lika många ungdomar vars första kontakt med psykisk ohälsa är Berny Pålsson. Om du behöver ett tips till en ungdom i din närhet tycker jag att du ska ta och kolla in min lista med böcker!

Bara någon månad innan det allra sista Hultsfred meddelades det att eftersom majoriteten av alla festivalbesökare kom från Stockholm skulle festivalen helt sonika flytta till en fd golfbana i Sigtuna. Jag hade sett bokningarna men inte känt att det var värt förrän då. En vecka innan festivalen började skickade jag och Victor in våra funktionärsansökningar, vilka blev godkända samma dag. Inte förrän tre dagar innan festivalen började bestämde vi oss helt säkert för att åka.

Brace yourselves för typ längsta inlägget ever?! Ni kan få gå och poppa popcorn först. Helt ok.

En period som det känns som att jag utelämnat ganska mycket av när jag skrivit Throwback Thursday-inlägg på den här bloggen är från ungefär nian till och med gymnasiet – egentligen kanske mest för att jag bokbloggade från 2009 (då var jag alltså sexton och hade gått en termin på gymnasiet). När jag började kolla lite på vad jag skulle blogga om till idag snubblade jag över min egen blogg från den perioden ungefär (och nej, det är ingen idé att ni letar efter den, den är dold för alla utom mig själv). Och well, jag vred mig stundvis av fniss och ibland var det så jobbigt att läsa att jag blev tvungen att pausa.

Nu blir det tungt i två stycken, men utlovar kul i slutet, ok. Ungefär i slutet av nian fick jag allvarliga problem med att sköta skolarbetet. Under mitt första år på gymnasiet var jag borta minst en dag i veckan. Resterande år eskalerade det och i slutet av mitt fjärde gymnasieår (började om pga bytte skola efter ett år) var jag i skolan enbart på utvalda lektioner (svenska, sång och engelska) eftersom jag fick panikångest på alla andra. Och det är ärligt talat skitjobbigt att läsa om hur dåligt jag mådde och veta att efter det där skulle det dröja flera år innan jag skulle få riktig hjälp. Jag tänker på det ibland nu när jag verkligen får göra det jag gillar och har så himlahimla fina klasskompisar. Mitt mående är stabilt och jag klarar faktiskt av ett relativt normalt liv. Då trodde jag inte att jag skulle göra det. Någonsin.

Under mina två sista gymnasieår trodde jag inte ens att jag skulle ta mig igenom gymnasiet, och jag tror aldrig att jag hade gjort det om jag inte hade haft lärare som lät bli att rapportera in min frånvaro till CSN (för att jag skulle få ha kvar mitt studiebidrag) och som gjorde om uppgifter för att de skulle passa mig. En lärare skrev i att jag varit på lektioner för att jag skulle kunna få ett IG i Ensemble B istället för inget betyg.

Okej, här kommer det utlovat roliga:

1. Jag hade länge några internetkompisar från London. Den ena hette Lilyrose och kunde inte se skillnad på en utter och en hare. Den andra hetter Dave och var värdelös på att laga mat. En gång bad han om ett recept han kunde göra till sina (färdigkokta) makaroner (som hans mamma hade kommit med i storpack). Kriterium: Måste kunna tillagas i micro. Jag sa tomatsås på krossade tomater, vitlök, salt och peppar. Han kommer tillbaka tio minuter senare och ba: "Jag hade inga tomater så tog banan istället..." Han tackade så mycket för receptet och tyckte det var det godaste han ätit i sitt liv och bjöd sedan sin lillasyster på det när han var barnvakt.

2. Jag har skrivit det här (december 2006):

Och det här (också december 2006, och har för övrigt efter det där fått MVG som slutbetyg i alla svenskakurser jag läst tacksåmycket):
Och det här (2009, jag började bli vettig redan då, även om det nog tog ett tag till. Känner också att jag börjar känna igen mitt språk här?):
3. PÅ MIN TID fanns det ett program som hette MSN. Det var typ som facebook-chatten, fast en kunde skriva i sitt eget namn, välja typsnitt och sånt. Typiska saker en gjorde: la in gifar som egna smileysar (förlåt, emojis heter det förstås nuförtiden), visade sig i cam (aldrig naken!!!!! Pruhmise, vi var bara typ 11-12) för killar och klickade på "visa som offline" och direkt igen "visa som online" för att killen en var kär i skulle se att en loggade in och skriva till en. Vi chattade oss igenom hela kvällarna. En natt i april 2009 såg det tydligen ut såhär, rosa = Victor, blå = jag. Ofattbart att vi redan hade varit tillsammans i tre år då, och att det liksom nästan gått sju år till nu.

Det här är något som inte ligger så långt bak i tiden, men jag sneglade igenom mina decembrar här på bloggen för inspiration och hittade ett inlägg med rubriken: Att jaga kicken. Jag kommer så himla väl ihåg när jag publicerade det inlägget. Jag hade precis läst klart Divergent och var sönderbränd i hjärnan för att jag tyckte att det var så bra (jag får den känslan av att nervändarna är liksom... överkänsliga när jag läst klart riktigt bra böcker).

Ett och ett halvt år senare börjar jag läsa tredje boken i serien - Allegiant. Jag tar mig inte igenom den. Det ska alltså dröja till december innan jag får serien avslutad och klar. Och till och med då reflekterar jag över det faktum att det enda som får mig att läsa klart boken är att jag tvingar mig själv till det (nej, självplågan är inget jag sysslar med i vanliga fall). När Allegiant är slut jublar jag, och sen sågar jag.

Jag tror att den här serien lätt är bland mina sorgligaste läsningar NÅGONSIN. Jag vet inte riktigt om jag skulle gilla den lika mycket nu, men hallå - vad som börjar som en jättebra serie och slutar i fiasko? Tyckte dessutom att första filmen var så urbota värdelös att jag inte ens tittat på resterande filmer. Alltså, den här serien är till och med så dålig att jag blir provocerad och så jävla arg att jag ens har svårt att formulera mig ordentligt (vet ni hur många gånger jag formulerade om den meningen <-). Så ursäkta om det här sista stycket är halvt obegripligt, men jag blev helt enkelt så jävla arg. Ok, slutar nu.

Har nämnt det så många gånger nu, men något jag romantiserar helt galet mycket är kollo. Jag fick aldrig åka på kollo eller något sommarläger när jag var yngre (åkte på kristendomsläger när jag var 13 dock, men avskydde det. Det var ungefär när mitt självskadebeteende peakade och jag hade svårt för att alls ha kontakt med omvärlden), men däremot detta: Varje år på hösten åkte vi på klassresa och sov en natt på Björkögården på Väddö.

Något som alltid var extremt närvarande under alla sex åren vi var där var önskan att skrämma upp oss själva och andra. Läste spökhistorier, knackade på folks fönster mitt i natten, gjorde spökrundor och sånt. Kanske är det därför den här typen av kursgårdar fortfarande är min favoritsetting när det kommer till barn-/ungdomsskräck. Det är något speciellt med det urgamla, samordnade, att så många personer bott där innan och att det är mitt ute i skogen.

Ett minne från dessa läger står ut för mig. Vi gick i nian. Jag och min bästa vän var ny-Libertines-frälsta. Det här var på den tiden då vi överutnyttjade LimeWire (för er småttingar: På tiden när Spotify inte fanns var en tvungen att illegalt ladda ner musik istället. En visst aldrig vad en fick - demoinspelningar, liveversioner eller the real studio deal. LimeWire var ett sådant program en kunde ladda ned genom) och hade kommit över ett gäng demoinspelningar av Libertines-låtar. Mitt kompisgäng bodde tillsammans i ett av de mindre husen - vilket betydde att vi kanske var 6-8 pers totalt i hela huset (huset till höger på denna bild). Vi satt och hängde, lyssnade på Libertines, åt godis (absurda mängder) och snackade skit.

Helt plötsligt hör vi allihopa en barnröst som pratar i en av låtarna. Vi diskuterar det ett tag ("Det är säkert Pete's son" etc) och spolar sedan tillbaka för att lyssna på det igen. Hittar inte. Lyssnar igen och igen och igen, så många gånger att de andra börjar tröttna och prata om annat. Men inte jag och min kompis. Jag brände en kopia på CD:n till henne sen för att hon skulle se om hon hittade det. Ingenting.

Förrän nu. Jag var hemma hos henne förra helgen, varpå hon plötsligt säger: "DU! Jag satt i bilen och lyssnade på en special-Libertines-platta. Och hörde barnet. Sen när jag skulle spola tillbaka och lyssna igen hörde jag det inte, fastän jag lyssnade flera gånger". Det är alltså åtta år sedan jag gick höstterminen i nian, och vi har inte återfunnit barnet förrän nu. Och förlorat det igen.

Grejen är att det säkert inte är ett mysterium. Men eftersom det är mycket roligare att tänka att allt i livet är magi istället för beroende av fysik och naturvetenskapliga lagar och sånt så gör jag det.

Den här veckan har varit lite stressig för mig, och imorse när jag tittade i min kalender inser jag att det är ungefär såhär det kommer se ut fram till i början på januari ungefär - och då har jag ändå bara jobbat EN dag den här veckan (igår). Vettefasen vad jag gett mig in på - men om det blir lite tomt här i bloggen fram till dess vet ni ju varför i alla fall!

Igår när jag jobbade kom det in en person och frågade om hen fick lämna lappar för hens nördtjejbrevvänsklubb. Jag sa visst, eftersom jag tyckte det lät fint och stoppade själv på mig ett kort. Har nu ägnat typ 30 minuter åt att fundera ut vilka mina fem viktigaste nördgrejer är (så svårt?!) och registrerat mig. Det var säkert... tio år sedan jag hade en brevvän. Min senaste erfarenhet av det var en ihopparningssida där jag råkade bli ihopparad med en person jag redan kände, så då sket jag i det... Men, detta är alla brevvänner jag haft!

När jag var 12-13 år blev jag brevvän med en tjej jag hade träffat på internet. Vi var övertygade om att vi var soulmates (mest för att vi båda var punkare och kära i Thåström). Hon bodde i Nynäshamn - jag i Tullinge. Inte en helt omöjlig resa, men ändå så att det liksom blir ett dagsprojekt. Vi ville träffas och tänkte att våra föräldrar inte skulle låta oss göra det om vi sa att vi träffades på internet. Istället började vi skicka brev till varandra. I slutändan tror jag bara att det blev en 2-3 brev var vi skrev, men jag åkte i alla fall till henne i Nynäshamn. Vi lyssnade på Ebba Grön, jag smakade min första öl (och svor på att jag aldrig skulle ta en enda ölklunk till i mitt liv. Gick ju sådär, mvh öl-lover) och så skrattade vi så vi dog. Vi träffades bara en gång, sen rann relationen ut i sanden - jag vet inte riktigt varför. Troligtvis för att vi bränt ut relationen redan innan den startade.

När jag var 10 år hade jag en brevvän i Jönköping. Vi träffades också på internet på en sida som heter stallet.se. Vi gillade båda hästar, var dödligt kära i Stefan Liv (då målvakt i HV71 som vi båda hejade på) och ÄLSKADE Gyllene Tider (FÖRLÅT men jag gillade också Red Hot Chili Peppers och Led Zeppelin och Black Sabbath. Så tror jag väger upp för det lite). Vi skrev mest om hur snygg Stefan Liv var och vilka GT-låtar vi gillade mest. Hon skickade tidningsurklipp varje gång Liv var med i tidningen . Fint ändå!

När jag var 9 eller 10 år hade jag en brevvän jag träffat på bussen ner till Frankrike. Jag hade brevvänner på hjärnan just då och när jag upptäckte att det satt en jämngammal tjej bakom mig på bussen krävde jag att vi skulle bli brevvänner. Det höll dock inte så länge, för hon hade dyslexi och var egentligen inte alls intresserad.

Och justja, sidan, om ni skulle vara intresserade: geekgirlpenpals.com

Nä hörni, nu återgår jag till Adorno, Foucault och Butler! Nice talking to ya osv.

Så har det blivit dags för att ta oss an den här bloggens tre första oktobrar! Stor risk för att jag behöver plocka fram skämskudden när vi rör oss såhär långt tillbaka i bloggarkivet, men vad sjutton. Gissar på att jag har en så pass gammal läsarskara att alla vet ungefär hur det är att vara sexton år. Alternativt hur det är att börja bokblogga när en aldrig läst en bokblogg innan.

Det är ju högst underligt att jag aldrig firat min bloggs födelsedag - men faktum är att det här faktiskt är den här bloggens sjunde oktober. Grattis bloggen! Jag tänkte vi skulle titta tillbaka på några höjdpunkter från tidigare år, men delar upp det på två inlägg. Ett inlägg idag och ett nästa torsdag. Insåg liksom att det blev så långt att ni aldrig kommer orka ta er igenom hela annars.

Jag blev taggad av Nelly att göra Time and Place Book Tag. Poängen är att välja fem böcker ur sin bokhylla och sen berätta en liten historia om dessa. Jag tänkte att det är väl egentligen det jag gör i Throwback Thursday? Men den här gången kommer det alltså bli lite kortare om fem olika böcker!

Harry Potter och de vises sten - J.K. Rowling

Kommer så väl ihåg när vi satt i bilen på skolparkeringen och dividerade om hur en uttalar Hermione. Jag var kanske sju(?) och hävdade bestämt att det givetvis skulle vara härrmiåne (det stod ju så i boken????). Min mamma sa att nej det är på engelska, det ska vara hörmion. Även om vi båda hade fel så måste jag ju erkänna att min mamma var närmast.

Rut-Emma - Karin Stjernholm Ræder

Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Undersökningen - Kristina Hultman

Röda dödens mask och andra spökhistorier - Måd Olsson- Wannefors

Idag slår bokmässan i Göteborg upp portarna - och jag är inte där. Istället tycker jag att vi tar och tittar tillbaka på första gången jag var på bokmässan! Det blir alltså tidig blogghistoria vi snackar - så tidig att jag tror att knappt någon av er kommer ihåg det.

Idag blir det en lite ovanlig throwback istället för den vanliga. Jag har helt enkelt fortfarande inte löst problemet med spökhus-böckerna, utan tar istället och tittar på lite gamla favoriter.

Varje år försöker jag göra upp en lista på mina favoritläsupplevelser varje år - något som ju är supersvårt. Efter att jag skrivit det här inlägget om att gilla problematiska böcker och hur bilden av böcker förändras i efterhand kom jag att tänka på att det vore roligt att titta på dessa listor i backspegeln och se vilka av läsupplevelserna som egentligen höll. Så det tänkte jag att vi ska göra idag! Vi börjar helt enkelt med 2011 - det år då jag började skriva dessa listor. Jag presenterar listan jag gjorde och hur listan hade sett ut om jag gjort den idag.

2011

1. Hungerspelen - Suzanne Collins
2. 1984 - George Orwell
3. Dödssynden - Harper Lee
4. Lilla Stjärna - John Ajvide Lindqvist
5. Scar Tissue - Anthony Kiedis
6. Dash & Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn & David Levithan
7. Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn & David Levithan
8. En dag - David Nicholls
9. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carroll
10. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld

Kommentar: Jag tycker faktiskt det här är en ganska bra lista. Alla är böcker som har åldrats bra i mitt huvud. Om det är någon jag skulle byta ut är det nog Scar Tissue som skulle få ge plats åt kanske Kalle och chokladfabriken.

2012

1. Revolt - Suzanne Collins
2. Under kupolen - Stephen King
3. Fatta eld - Suzanne Collins
4. Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
5. Divergent - Veronica Roth
6. Guldkompassen - Philip Pullman
7. Den hemliga historien - Donna Tartt
8. Nattens cirkus - Erin Morgenstern
9. Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Eflgren
10. Delirium - Lauren Oliver

Bubblare: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs, Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson, Just kids - Patti Smith, Rör mig inte - Tahereh Mafi.

Kommentar: Okej, här har vi att göra. Divergent - bort (hela jäkla serien har besudlats av den sista boken och den kassa filmadaptionen). Delirium - bort. Rör mig inte - definitivt bort. Stoppa in de tre bubblarna som är över i den riktiga listan. Och så tror jag nog att Under kupolen för röra på sig också. Till förmån för bättre böcker (det vill säga bubblarna). The Gashlycrumb Tinies borde också klämmas in, för det är en av mitt livs stora kärlekar. Kanske istället för Nattens cirkus eller Den hemliga historien. Eh, och hallå, Jellicoe Road då?!

2013

1. Den skarpa eggen - Philip Pullman
2. Nyckeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
3. Pandemonium - Lauren Oliver
4. Insurgent - Veronica Roth
5. Rädda mig inte - Tahereh Mafi
6. Stad av skuggor - Cassandra Clare
7. Den femte vågen - Rick Yancey
8. Francesca - Melina Marchetta
9. Förr eller senare exploderar jag - John Green
10. I kroppen min - Kristian Gidlund

2014

1. Prodigy - Marie Lu
2. Det handlar om dig - Sandra Beijer
3. Panic - Lauren Oliver
4. Champion - Marie Lu
5. Mördarens apa - Jakob Wegelius
6. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
7. Carrie - Stephen King
8. Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
9. Onanisterna - Patrik Lundgren
10. The Young Elites - Marie Lu

Följande minnen utlöstes av tre saker:

Jag vet att jag hade lovat att lösa problemet med spökhus-böckerna när jag började sätta igång med Throwback Thursday efter sommaren igen, men ni får vänta lite mer på det - okej? Först ska vi prata om när den fjärde Harry Potter-boken kom ut när jag var åtta år och gick i trean (ja, ni läste rätt, jag var åtta när jag gick i trean och it will all make sense very soon when I explain why!). Och det här är ett ganska plågsamt minne som dyker upp varje gång jag läser fjärde Harry Potter-boken.

När jag gick i sexårs började det hela med att jag tyckte att det var jävligt tradigt att sitta och skriva samma bokstav fjorton gånger på samma linje i våra ABC-böcker. På den fria leken läste jag högt för mina klasskamrater (jag har alltid varit ett mycket stillsamt barn). Efter att ha varit med på några svensklektioner i ettan under hösten tyckte både mina lärare och mina föräldrar att det helt sonika var bättre att jag började ettan efter jul istället för att gå tillbaka till sexårs.

Så det gjorde jag. I tvåan låg jag före i allt (utom engelska) nästan hela tiden - så pass att de andra i min klass trodde att jag fuskade och hoppade över uppgifter. En kan ju inte vara ett år YNGRE och ligga FÖRE. Går icke! Så jag plågade mig tyst igenom de andras knaggliga högläsning. Och jag vill bara säga det här till alla er som tror att det är enkelt att vara bäst: Det är det inte. Det är hemskt. Jag önskar att jag lärde mig läsa lika sent som alla andra. Ni fattar inte hur mycket jag hade givit för att få vara ett helt normalt barn. Det här är inte ett skämt, det är blodigt allvar. Jag vet att det här är ett lyxproblem, men det var verkligen jättejobbigt.

Nu när vi fått till bakgrunden går vi vidare till Harry Potter: När jag gick i tredje klass kom alltså den fjärde Harry Potter-boken ut (på svenska alltså). Jag läste klart de 752 sidorna på en vecka. Kan i efterhand tycka att det var helt sickt och fattar att mina klasskompisar inte trodde på mig - jag menar det betyder ju att jag snittade på över HUNDRA SIDOR OM DAGEN. En åttaåring. För när jag en vecka senare kom till skolan och hade läst ut boken före alla andra TRODDE DE INTE PÅ MIG. Då hade vi gått i samma klass i 1,5 år, och trots att de vid det laget fattat att min läshastighet var helt vrickad vägrade de tro att jag hade läst ut boken (men måste säga att jag ändå hade blivit mer accepterad i klassen i trean).

Så. Det är varför jag alltid identifierat mig med Hermione, varför hon känns som min själsfrände och varför jag inser att hon inte har det så jävla lätt hela tiden. Hermione är alla vi som var bra i skolans bästa vän. För det är fan skitjobbigt att ligga före alla andra.

Det här blir min sista Thowback Thursday på några veckor, så jag tänkte att jag kunde passa på att göra en videoblogg... som inte blev riktigt vad jag hade tänkt mig när jag satte mig ner för att göra själva videon. Men nu har jag ett uppdrag att lösa till i augusti eller något när jag är redo att plocka upp TBT igen.

Men ja, det här lyckades jag aldrig klämma ur mig i videon tydligt nog: Jag var alltså helt övertygad om att dessa böcker var samma bok, men olika utgåvor. Nåja:



För övrigt - när vi ändå snackar nostalgi: Igår när jag satt i bilen på väg hem från Pulsen (alltså 5 spänn styck för Alpros soygort, HUR NICE?!) spelade de In the Shadows med The Rasmus på Bandit. HUR LÄNGE SEDAN? För alla kids som inte är 22 år och jävligt gamla: Denna låt kom 2003 när jag var tio och precis hade börjat intressera mig för musik på riktigt. Spelade den sönder och samman - tror till och med jag hade den på singel (ni vet en sån där CD-skiva med bara typ en låt på som en av okänd anledning höll på med PÅ MIN TID).

Okej, så förra veckan berättade jag om sommarminnen med min ena familj. Men eftersom jag är skilsmässobarn (sedan jag var sex år gammal) har jag ju i nästan hela mitt liv levt två (väldigt olika) liv.

Medan halva sommaren tillbringades på en pytteliten segelbåt (bör nämnas att det var en STOR segelbåt jämfört med andra segelbåtar. Men alltså, en båt är ju oavsett jävligt begränsad), tillbringades den andra halvan fördelat på hemma, ibland på lite utflykter (om det fanns pengar) eller på följande plats: Visingsö.

I efterhand har jag en otroligt romantiserad bild av sommarveckorna på Visingsö, men verkligheten var allt annat än fantastisk. Jag hade inga direkta kompisar där (eller jo, en, men hon hade ju liksom... andra kompisar också, och vi hade egentligen inget gemensamt. Hon var en sån där fotbollstjej, medan jag var en boktjej) och det fanns inte så himla mycket att göra. Jag har väldigt mycket ångest kopplad till det där vita huset på Visingsö.

Men det var ju en hel del fina saker också. Jag minns det här:
känslan av Lego under fötterna (okej, just det var kanske inte så jävla fint, men det fanns hur många backar Lego som helst som vi helt enkelt vände upp och ner på på golvet och sen satt i timmar och byggde)
det iskalla vattnet i Vättern
bokskogen (har längtat så efter bokskogen den här våren)
HV71-matcher på Kinnarps (på vintern då, förstås) (kuriosa: Jag hejar fortfarande på HV71 efter det, trots att jag är född och uppvuxen i Stockholm)
Gränna-polkagrisar
fjordingarna (<3)
flertalet flyttkartonger med Kalle Anka-pocketar
Illustrerad vetenskap
Narnia.

Min pappa var ljudboksfan och en sommar lyssnade jag mig igenom Caspian, prins av Narnia och Kung Caspian och skeppet gryningen. Så nu när det då är meningen att jag ska läsa (om) Narnia-böckerna tänker jag på när jag låg utomhus i en hängmatta och inte vågade gå därifrån för att jag var så nedrigt jäkla rädd för hönorna (japp, det gäller för alla fåglar). Inte ett helt angenämt minne.

På initiativ av.

När jag var liten hade åtminstone min ena familj en ganska lång period av ekonomisk säkerhet, och den delen av sommaren jag tillbringade tillsammans med min mamma var all about segling. 

På Foo Fighters förra veckan såg jag en snubbe med en sleeve med tema som jag själv är dödligt sugen på - nämligen skräck. Hans var betydligt mer färgglad än vad jag har planer för att min ska bli, men var sjukt snygg och fängslande. Hade seriösa problem med att titta på Ghost (aka förbandet) istället för på hans sleeve (men sen tog han på sig en långärmad skjorta. Jag = lessen_chey_93). Hans sleeve var ju i och för sig mer intressant, så det kanske var ok ändå.

Men. Jag har någon sorts makaber fascination för allt som har med skräck att göra, oavsett om det är övernaturligt eller inte. Eller bäst är väl nästan det som inte alls är övernaturligt. Typ mentalsjukhus, övergivna byggnader, lekparker på natten och sånt. Psykopater. Seriemördare. Det är ju ungefär 1000 gånger mer fascinerande än vampyrer och varulvar (och alla vet ju att zombier är mest min cup of tea när vi snackar monster) när människorna blir monstren utan att det egentligen är något övernaturligt med det.

Herregud, vad jag svävar ut. Skräckhjärtat föddes redan när jag var liten, och jag kan knappt minnas att jag inte haft det. Jag har ju redan pratat om Kalla kårar-boken vi hade, som jag läste flera gånger trots att jag blivit brutalt traumatiserad. Jag älskade allt som var läskigt, har varit skräckjunkie hela mitt liv och om skräck skulle gå att injicera intravenöst... Srsly, I would be the first one in line.

Men okej, monster var ju rätt schysst ändå OCKSÅ. Och jag hade (har!) världens bästa monsterbok. Jag kommer ihåg att den här boken dessutom gjorde mig SJUKT poppis i skolan. ALLA ville låna den. Fast ingen fick. Bara titta i den på rasterna. Och vi hade kö med väntelista och grejer för vem som skulle få kolla nästa rast. För givetvis ville alla veta hur en känner igen en varulv eller dödar en vampyr. För säkerhetsskull liksom.

Throwback Thursday dyker upp här på initiativ av David.

Första Throwback Thursday på tre veckor - annat kom tydligen emellan. Det här är en berättelse som blivit en legend i min familj - en berättelse som berättats om och om igen men som det helt klart går att ifrågasätta sanningshalten i. Men det är precis såhär den berättas som jag nu tänker återge den. Berättelsen handlar om när jag lärde mig läsa - vilket enligt mina föräldrar skulle vara något av ett mysterium.

Kalla kårar-serien är ju en klassiker, och jag som är tönt på mellanåldersskräck borde ju verkligen ha läst fler av dessa. Men icke! Detta är den enda jag läst faktiskt.

Grejen är denna: Jag har alltid varit väldigt bra på att läsa - böcker som berättelsemässigt varit för min ålder har läsmässigt varit på tok för lätta för mig (jag läste textremsorna när jag gick i sexårs/ettan (gick sexårs och ettan på ett år, inte två som normala barn) och fick konstant vänta på mina klasskompisar till exempel). Vad gör en stackars unge då? Jo, går på sin fyra år äldre storasysters bokhylla. Därför var jag förmodligen mognadsmässigt lite för liten för att ha läst Gengångaren när jag väl gjorde det. Minns det som oerhört traumatiskt, och det förstörde den här bokserien för mig typ resten av min barndom.

MEN! Jag blev LÖJLIGT nöjd när B. Wahlströms presenterade en ny Goosebumps-fyra (som serien alltså kommer heta när B. Wahlströms ger ut dem den här omgången)! Dessutom sa de att chansen är stor att de behåller de superfina Pulp-inspirerade omslagen (kolla bara på det här till exempel!). Det är nu den här bokserien ska få revival i mitt liv tänker jag - och den här boken ska fasen få upprättelse. Omläsning är helt klart på g (när jag hinner...). I slutet av september är de planerade enligt BWs hemsida. Finns dock inte med i tidningen med hösten utgivning vad jag kan se? Men pepp!

På initiativ av.

Lägesskildring av den här bokbloggarens residens klockan 20:32 igår kväll: Katten har fått fnatt och sover I kattkorgen. Den här bokbloggaren har inte fått fnatt, utan tänker som så många gånger förr: "Jag lämnar telefonen här på ladd och går och lägger mig i sängen och läser en halvtimme. Efter det går jag och skriver i ordning Throwback Thursday."

Lägesskildring av den här bokbloggarens residens klockan 22:47 igår kväll: Katten har hunnit flytta sig minst fyra gånger, men kommer just ut från köket med blänkande pärlor av vatten på nosen och är väldigt blöt i kragen. Tittar uppfordrande på mig som är på väg in i vardagsrummet och visar tydligt att det är MITT fel att hon blev blöt när hon badade i fontänen. Jag tittar på klockan och får en chock över att klockan är hela... eh, 1h och 45 min mer än vad jag hade planerat att den skulle vara när jag slutade läsa. Odinbarn did that to me. Känns fint. Nåja, att tiden försvinner är priset jag kan betala för att vara halvvägs igenom Odinsbarn efter 1½ dag. Speciellt när dagen efter (det vill säga idag) är en ledig dag med hundra timmars sovmorgon.

Nåja, till ämnet. Idag blir det bilder, kortfattad text och AKTIVITET i dagens Throwback Thursday - jag måste ju försöka posta något lättsamt inlägg den här veckan. Vi ska - trots att det är långt kvar till jul - räkna tomtenissar. Om vi hinner mellan snörvlingarna (bytte halsont och feber mot Sveriges värsta rinnsnuva. Hoo-fucking-ray).

Räkna tomtenissar var nämligen något jag gjorde varje gång vi läste den här boken. Eller alltså, jag fick boken strax innan jag skulle fylla tre (vilket jag alltså gjorde i januari -96) (herregud, jag HAR varit en knodd faktiskt. Och mina föräldrar HAR varit tillsammans faktiskt. Svårt att tro). När jag väl lärde mig räkna minns jag det som att det var roligare att räkna tomtenissar än att lyssna på berättelsen.

Såååå, hur många tomtenissar hittar ni?

På intiativ av.