Igår trillade det ner ett litet brunt paket i min brevlåda - det lilla bruna paketet som brukar innebära Novellixer!
Migrän av Arne Dahl och Tiden av Maria Küchen var det i paketet. Läste ut dem idag och igår, så tänkte kommentera lite.

Migrän
Novellen handlar om kort och gott om ett migränanfall. Min allra första tanke var: "Det här är urexemplet på varför jag alltid hatat noveller". Som yngre avskydde jag noveller, för vi fick bara läsa noveller i skolan som jag intefattade (några av dessa har jag dock läst igen som äldre, och tycker nu är fantastiska. T ex Ett halvt ark papper, Strindberg och Kyssen, Söderberg). Jag var för stressad, för arg och för omogen för att läsa den här typen av noveller, och det var den enda novellform jag kände till. När det svävar på gränsen till poesi. Och tja, ett tag är den här novellen helt obegriplig, men ack så snygg. Jag älskar de tvära vändningarna. Om ni inte är prenumeranter redan tycker jag att ni ska köpa den här typ nu. Helst igår.
 
Tiden
Tiden är en berättelse på temat "Tiden läker alla sår", fast den inte gör det i det här fallet. En man pratar om något hemskt som hänt, och som han aldrig kommer ifrån. Älskar upplägget även på denna. Novellen är nämligen en enda lång replik - och jag älskar det. En hel novell av endast prat. Küchen håller en på sträckbänken länge, vilket gör att jag vill fortsätta läsa.

Båda dessa noveller är så fina praktexempel på hur mycket man kan göra med noveller. Ingen av dessa hade fungerat i bokform - men i det här korta formatet är de mästerverk. Nu är jag så himla glad att jag lärt mig uppskatta den här typen av lek med formen på en text. Den behöver inte vara helt klar och rakt upp och ner som i de flesta vanliga skönlitterära böcker. Det går att göra så mycket av text att jag nästan blir vimmelkantig av tanken.