Karin flyttar efter sin mammas död till Frankrike för att jobba som au pair – tror hon. När hon kommer till familjen hon ska vara hos finns ingen liten pojke där, och familjen påstår att det aldrig var meningen att hon skulle ta hand om deras son. På nätterna hör hon dock ljud från den igenbommade övervåningen. Hon är övertygad om att de låst in det lilla barnet där.

När jag började läsa den här förväntade jag mig en under huden-läskig spökhistoria. Snarare är den en psykologisk thriller på temat ”är det jag eller världen som är galen?”. Det fungerar också för min del, även om det inte var riktigt vad jag väntat mig. Den är mer spännande än nervkittlande läskig. Dock var historien både en positiv överraskning och en besvikelse på samma gång. Tja, visst GILLAR jag psykologiska thrillers, men när jag satt och väntade på att skräcken skulle uppenbara sig så var det enormt irriterande att den aldrig gjorde det. Däremot är det en intressant berättelse, som jag nog hade uppskattat mer om jag hade ställt in mig på icke-skräck från början.

Så själva berättelsen gillade jag, men vad det gäller språket tyckte jag att det stundvis var lite för simpelt. Jag hade svårt att komma ifrån att hela alltet kändes väldigt amatörmässigt. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är liksom det hela intrycket jag får. Boken känns liksom inte färdig. Inte helt genomarbetat. Jag tycker att de gott kunde ha arbetat lite mer med språket innan den publicerades.