Först skulle jag vilja börja med att tacka stort för de boktips jag fått och för att ni visat ert deltagande i sorgen. Tyvärr måste jag meddela att min farfar avled den 18 augusti.

Nåja, efter att jag fått boktips här och på Twitter åkte jag en sväng till biblioteket för att titta och klämma på det ni tipsat om. När jag stod där inne på ungdomsavdelningen så slog det mig: Fy fan vad det är urtrist att läsa trasiga böcker. Allvarligt talat. Jag stod där och drog ut bok efter bok i hyllan. En sida som hängde löst, en pärm som börjat gå sönder. Det är ju inte direkt några böcker jag vill plocka upp när jag sitter på pendeltåget och läser. Och fasan: tänk om någon tror att det är MIN bok? Att jag gör såhär mot MINA böcker?!

Visst blev det några hemlån; En natt på Daemon Hall, Konsten att försvinna spårlöst, Blodsmärkt och Spöket på Canterville. De två första tog jag mig igenom - fort dessutom. Blodsmärkt är väldans trasig i ryggen och det känns så himla banalt och tråkigt att plocka fram en trasig bok. Därför har det inte blivit att jag läst ut den.

Jag gillar när böcker är fina. Helst helt nya. Om det inte finns nytt att tillgå så går det åtminstone bra med helt. Men trasigt - nej, det förstörs hela läsupplevelsen av. Egentligen är det ju fruktansvärt löjligt och ytligt att bli så fixerad vid att utsidan inte ser ut på ett visst sätt. Jag har nog alltid sett böcker som något fint, lite lyxigt. Det känns lyxigt att sätta sig med en fin bok som fortfarande luktar bokhandel.

Så vi kan väl konstatera detta: Det här med bibliotek är nog ingenting för mig. Jag får hålla mig till mina egna böcker (och min lillasysters, hon är bra på att hålla sina böcker hela och fina).