Bara vara Jojo är baserad på Niki Nordenskjölds egna dagböcker från när hon var 10-12 år - den där svåra tiden då en börjar se sig själv utifrån och uppfatta sig själv med andras ögon. Vi får följa Jojo i allt ifrån rövarlekar till kärleksstrul och vänskapstrianglar.

En hel del talar emot den här boken. En mellanåldersbok som är över 300 sidor lång och dessutom utspelar sig på 80-talet. Kan ju vara rätt svårt att sälja in det hos kidsen, tänker jag. Den som avvisar den här för att den utspelar sig på 80-talet missar dock en väldigt väsentlig del av del hela: universella känslor.

Jag reflekterar över den här grejen varje gång jag läser en klassiker eller en bok som utspelar sig i en annan tid. Är det inte ändå lite fascinerande att någon kände exakt samma sak som jag, fast 10 eller 30 eller 70 eller till och med 100 år innan jag gjorde det? Det här är precis en sådan bok - och även om hon i texten refererar till Bruce Springsteen eller Madonna så finns ju de där känslorna som jag tror att nästan alla 10-12-åringar känner någon gång.


Det handlar om att känna sig utanför, problemen med att leka tre, när en inte känner att en platsar någonstans, när alla andra har helt fel bild av vem en egentligen är - fast vem ÄR en egentligen? - och sååå mycket mellanstadiedrama. Det läggs också på en extra växel när Jojos föräldrar faktiskt skiljer sig - något hon varit livrädd för i flera år. Även om en inte känner igen sig i allt så är jag övertygad om att det liksom finns något för alla att hämta. Personligen var jag den icke-normsnygga som väl inte heller direkt hade någon bästis, även om jag hade folk att hänga med. Inte direkt mobbad, men inte direkt med - precis som Jojo. Men jag har också funderat lite på på senaste tiden: Känner inte alla det här någon gång? Att de inte platsar någonstans i en grupp? Jag menar en person kan ju omöjligt passa in i ALLA grupper?

Men i alla fall, för att återgå till boken: Tack vare att det är baserat på riktiga dagböcker känns allt väldigt äkta. Det enda jag eventuellt skulle kunna invända mot är att den stundvis är rätt långsam och jag kan nog ändå tycka att den är lite för lång. Men jag ser också att det skulle vara väldigt svårt att plocka bort någonting, och på ett sätt tänker jag också: Det är ju såhär livet ÄR. Ibland händer det massor av saker och ibland händer det faktiskt ingenting. Ibland är allt bara bra och ibland är allt bara dåligt och ibland är det både och.

Så ja, nu har jag bemött min egen kritik, och det verkar ju som att jag egentligen inte har något att komma med. Eller hur?

Bara vara Jojo
Niki Nordenskjöld
327 s.
Rabén & Sjögren
2015 | Goodreads
Läs också: Att vara jag