Jag tycker alltid att det känns lika konstigt att recensera klassiker. De är ju redan vedertagna, på något vis. Men jag ville ändå skriva lite om Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag börjar med Mio. Ni har säkert redan koll på handlingen, men jag drar den ändå:

Bosse bor i en familj där han inte är önskad. En kväll när han hittar en flaska kommer det ut en ande ur flaskan och tar med honom till Landet i fjärran – där även Bosses pappa konungen bor. Landet i fjärran verkar vara rena paradiset, men snart får Bosse – eller Mio som är hans namn i Landet i fjärran – höra berättelserna om riddar Kato. Riddar Kato som är så ond att blommorna vissnar, fåglarna flyr och solen tappar glöd när en säger hans namn. Och det är Mio som alla har väntat på i tusen och tusen år. Det är Mio som måste slåss mot riddar Kato och befria Landet i fjärran för alltid.

Efter att ha läst (snart) 60 poäng litteraturvetenskap börjar det bli svårt att inte ständigt tolka och vara medveten om berättartekniker. Det är Bosse som inte är älskad i sin familj som får komma till Landet i fjärran. I Landet i fjärran får Bosse allt han någonsin drömt om. Även om han saknar vännen Benke, så konstaterar han att Jum-Jum till och med är en BÄTTRE kompis än Benke. Eftersom Mio inte är uppväxt i Landet i fjärran kan alla företeelser förklaras samtidigt som han får dessa förklarade för sig. Hemma i gamla familjen var han begränsad, nu är han fri. Dock måste han kämpa mot en en man vars blotta namn sätter skräck i alla personer som hör det. Alltså, känner ni igen det här? Redan i början tänkte jag att det här är EXAKT Harry Potter.

I övrigt måste jag säga att det är en sån himla fantastisk bok. Nu var det visserligen länge sedan jag såg filmen, men filmen är verkligen precis som boken. Fast boken är liksom BÄTTRE. Jag har alltid sett Lindgren som lite torr, men efter att ha läst både den här och Bröderna Lejonhjärta tycker jag inte alls det längre. Det här är bästa sortens mysfantasy, som både är spännande och läskig på sina ställen. Så alla ni som liksom jag fått intrycket av att Astrid Lindgren är lite torr borde verkligen läsa den här. Den senaste tiden har fått mig att inse en helt annan del av hennes författarskap än jag sett innan. Jag är frälst.

__________________________________________________________________________________