Titel: Dansar Elias? Nej!
Författare: Katarina Kieri
Antal sidor: 240
Från Adlibris: "Vad har Anna-fladdret, Jussi Björling, ju-jutsu-Julia och tanten som ska dö gemensamt? Jo, alla griper de in i sextonårige Elias tillvaro. På något vis hänger allt ihop. På något vis behöver vi varandra för att bygga berättelsen om våra liv."

Den här boken fick jag i julklapp för flera år sen, men har inte orkat läsa den, eftersom jag inte tyckt att den verkat så jättebra. Nu tänkte jag att jag väl i alla fall kan LÄSA den, så får vi se sen vad jag tycker.


Eftersom det är en ungdomsbok är språket lätt, och sidorna bara svischar förbi. Och själva berättelsen... tja, jag känner mig inte speciellt berörd. Jag känner precis igen Elias känslor, och hur svårt han har det (även om jag inte förlorat någon så närstående som han har), men jag känner ändå inte att jag riktigt kan identifiera mig med honom. 


Boken handlar alltså om Elias som bor ensam med sin pappa. Hans mamma är borta. Därför mår Elias inte bra. Han vill inte vara med kompisar, och inte hitta på något annat heller. Boken handlar om hans väg till att må bättre.


Det konstiga med den här boken är att jag stör mig lite på den, samtidigt som jag på något sätt gillar den. Det händer egentligen inte så mycket. Det finns inget tydligt mål i berättelsen, vilket jag hatar. Men ändå fångar den mig. Jag har läst alla stunder jag hunnit, för även om jag inte gillar den, så gör jag det ändå.


Egentligen vill jag ge den här boken en 2½, men jag avrundar uppåt, så betyget får blir en svag 3:a.