Thomasine och hennes kusiners åldriga släkting Henrietta ligger på dödsbädden. För att kunna hålla översikt över henne är de, med sina familjer, och hälsar på i hennes stora hus. Det är lilla Signe som är rädd och inte vill prata, Wilma som gör allt för att passa in bland de andra i sin högstadieklass och Erland som inte beter sig som ett barn fastän han är ett. Thomasine själv är 11 år och väntar på att börja leva.

En dag när de leker kurragömma i husets många rum – 19 för att vara exakt – hittar de en garderob där alla husets speglar blivit inställda. När de går ut från garderoben hamnar de i ett spegelhus som bebos av flickan Hetty. Hon verkar vara från en annan tid, och de som träffar henne kommer ut som en helt annan person.

Det här är precis den typen av böcker som jag brukade älska när jag var yngre. Övernaturligheter och mysterier. Jag kanske är något för gammal för den här boken, men till min besvikelse var den tämligen ytlig. Jag förväntade mig nog att den skulle vara lite åt Maria Gripe-hållet. Jag tycker att hennes böcker är himla spännande, men spännande är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva den här boken. Jag hade velat att den var ännu längre och mer djupgående, men för en 9-12-åring tror jag att längden är alldeles lagom.

Även om jag tycker att boken lätt kan bli banal, så är det ändå en fin berättelse. Jag hade velat att den var lite mer utdragen. Det känns lite som att man blir serverad slutet direkt utan att ens behöva våndas lite. Dessutom är slutet – när man får det serverat – väldigt abrupt och jag känner mig inte alls klar.

När jag läste blev jag dock väldigt fäst vid huvudpersonen, Thomasine. Hon känns som en ganska intetsägande person, men fungerar ändå som en väldigt bra berättarröst. Egentligen tycker jag att hon är ett mycket större frågetecken än de andra barnen, vilket jag nog gillar. Hon är en person som enkelt kan varieras efter läsaren. Lite som ett vitt ark som läsaren själv kan fylla utifrån vad den föredrar.

16-åriga Katya är över sommaren barnflicka hos en fin familj i en välmående kuststad. En dag när hon är ute med barnen stöter hon på Marcus, en äldre herre som är väldigt ensam – och väldigt rik. Han blir direkt mycket förtjust i Katya, och Katya blir i sin tur tagen av hans musik, hans konst, de generösa presenterna hon får och hans mystiska natur. Mellan dem växer vänskapen snart fram, men allt förändras när Marcus ber henne posera för en tavla. Hon känner sig väldigt obekväm i rollen som modell, och situationen förvärras ytterligare när han ber henne att klä av sig. Vad vill han egentligen?

En utav de riktigt magnifika grejerna med den här boken är karaktärerna och hur de växer fram under berättelsens gång. Man serveras långsamt en liten bit i taget, och intryck kan snabbt förändras med endast en sidvändning.

Katya är tjejen från slummen. Lättare droger, kriminalitet och hårda fester är hennes vardag. Att placera henne i den förmögna staden Bayhead Harbor, där familjen hon jobbar hos – och Marcus – bor blir en intressant krock. Det som hon är van vid hemifrån passar sig absolut inte bland de här nya människorna.

På samma sätt växer också själva berättelsen fram bit för bit. Genom hela boken hålls läsaren på halster. Inte förrän precis i slutet trillar alla bitar på plats så att man kan se och analysera helheten.
Oates är den andra favoritförfattaren jag hittat tillbaka till den här sommaren. Att läsa den här boken var lite som att komma hem. Språket, stämningen och tonen är precis det samma som hennes tidigare böcker. De är enkla – nästan anspråkslösa – men ändå intressanta i fråga om ordval och meningsuppbyggnad.

Tucker Crowe gick in på en toalett, kom ut och ställde sedan in alla sina kommande konserter. Sedan dess har han varit knäpptyst och mystiskt försvunnen. Mer än 20 år senare är Duncan fortfarande besatt av Crowe. På en hemsida på nätet diskuterar han innebörden av Crowes texter, konspirationsteorier och vad som egentligen hände inne på den där toaletten.

Annie vill gifta sig och skaffa barn, men har istället slösat 15 år på Duncan – som klart och tydligt hellre vill vara gift med Tucker Crowe. När Annie skriver en recension på en av Crowes skivor på hemsidan får hon kontakt med honom själv. Mysteriet Crowe nystas långsamt upp, samtidigt som Annie blir mer och mer förälskad.

Trots att Hornby har ett väldigt lättsamt och enkelt språk så blir själva berättelsen aldrig ytlig. Det som jag glömt bort att jag älskar med hans skrivsätt är att han är så brutalt ärlig hela tiden. Jag gillar när karaktärerna inte är så städade och censurerade som de kan vara i vissa böcker. Här döljs ingenting, utan allt kommer fram. Igenkänningen blir så total att det nästan är omöjligt att inte känna med karaktärerna.

Historien flyter på så himla enkelt. När Hornby väl satt tonen känns det som att berättelsen berättar sig själv. Den är självklar utan att vara förutsägbar, vardaglig utan att vara ointressant, trovärdig utan att vara för realistisk. Varför jag innan jag läste den här hade glömt bort att Hornby är genialisk är en gåta.

Länge har jag omtalat Joyce Carol Oates och Nick Hornby som två utav mina absoluta favoritförfattare. När jag fått frågan under våren har jag dock utelämnat dessa till förmån för till exempel John Ajvide Lindqvist. Minnet av deras storhet började helt enkelt försvinna, och i ärlighetens namn oroade det mig lite. Oroade på så sätt att jag började ifrågasätta min smak, och om de var så himla bra egentligen.

Det visade sig att allt jag behövde var en uppdatering. Under den här veckan har jag letat fram böcker av båda författarna som jag inte läst (många anser att man inte kan kalla en författare sin favorit om man inte läst all dess verk. Det anser inte jag). Och sträckläst. Tack, där fick jag bekräftat att jag har alldeles UTMÄRKT smak. Det var bara minnet som började bli dåligt. Nu undrar jag varför jag någonsin tvivlade. Nick Hornby och Joyce Carol Oates - ni är återigen välkomna bland mina favoritförfattare.

I övrigt var jag lite för snabb på att uppdatera om hyllsorteringen. Jag har nämligen ändrat om nu. Och kommer nog ändra om minst tio gånger till innan jag är nöjd. Varför kan man inte sortera på alla sätt samtidigt... eh?

"Jag sov när han dog.” 

Så inleds kärlekssagan om Patti Smith och Robert Mapplethorpe – med slutet. Eftersom berättelsen är fakta, och vi har facit i hand, vet vi att Patti och Robert var tvungna att skiljas inför döden. Trots att Smith berättar om alla lyckliga stunder de hade tillsammans är sorgen ständigt närvarande. Hela berättelsen präglas av det olyckliga slutet.

Boken handlar om ett ungt konstnärspar under 60- och 70-talen som har stora drömmar om att göra något betydelsefullt. Det berättas om fattigdomen, kärleken mellan de två och vägen till framgång – en väg som är allt annat än enkel.

Efter att ha läst Bob Dylans memoarer i februari var jag skeptisk till att läsa "Just Kids". Alla jag känner som läst den har fullständigt hyllat den, vilket gjort att jag hunnit bygga upp otroligt höga förväntningar. Jag var rädd att jag skulle bli besviken.

När jag för tre timmar sedan läste ut den här boken var jag allt annat än besviken. Såhär några timmar senare är jag desto mer besviken. Besviken på att den tog slut. Att Patti Smith har poesin som sitt grundverktyg märks. Språket är tydligt och enkelt, men samtidigt så magnifikt. På något sätt så bara flyter det. När hon berättar om motgångar och framgångar gör hon det på ett så starkt sätt att jag känner glädje och sorg som om det vore mina egna.

Den här boken är ändå långt mer än bara en kärleksberättelse. Den handlar också om att hitta rätt i sig själv. Om att vilja något så mycket att det är den enda riktning man står ut med att ta.

Genom hela historien försökte jag ignorera slutet och den sorgsna undertonen. Det kanske blir bra ändå. Det kanske ordnar sig. De kanske får vara tillsammans för alltid. Men sen kommer ändå den oundvikliga separationen. Åh, och jag som har så svårt för separationer. Trots att jag försökt ändra slutet under hela den tid jag läst så letar sig tårarna fram vid ”Robert dog den 9 mars 1989.” Trots att jag är förvarnad, trots att jag hela tiden vetat vad som måste ske blir jag chockad och arg över det dumma slutet och önskar att hon bara kunde skriva om den och ändra allt.

Jag vill bara uppdatera er:

Numer står de flesta av mina böcker i hyllor. Jag saknar några, och har några lådor som är ouppackade än, så de finns nog däri. Mina böcker står nu uppdelade i lästa-olästa och sedan sorterade efter förlag. Varför? Jo, för att jag trots allt är den obotliga esteten. Böcker från samma förlag brukar ha en tendens att ha samma storlek. Många böcker bredvid varandra i samma storlek ser snyggt ut i bokhyllan. Samtidigt så är det funktionellt eftersom jag för det mesta har koll på vilka (av böckerna i min bokhylla) böcker som är utgivna på vilket förlag.

Jag har med hyllsorteringen även fått till det här med läslusten. Efter att tidigare endast ha läst 2 böcker på hela juli har jag hunnit med två den här veckan - En fager mö av Joyce Carol Oates samt Just Kids av Patti Smith. Jag kan inte komma på två böcker som kunde ha passat mig bättre just nu. Sträckläsning var precis det jag behövde, vilket båda dessa böcker gav mig.

Dessutom kan jag tala om att ni som vill diskutera böcker med mig kommer under hösten kunna hitta mig på Stockholms Universitet där jag ska läsa Kulturvetarprogrammet. Jag skrattade högt av glädje när jag fick intagningsbeskedet tidigare idag!

När världens invaderades av zombier utbröt kaos. Det här är de överlevandes berättelser om kriget – hur det bröt ut, varför, striderna mot Zack och vilka som skyllde på varandra.

Krigsskildringar har vi väl alla läst någon gång – men sällan någon från ett fiktivt krig. Det absolut bästa med den här boken är att den känns rakt igenom trovärdig. Flera gånger var jag på väg att berätta roliga anekdoter som överlevarna berättat från kriget innan jag kom på att det inte var något riktigt krig.

Tack vare trovärdigheten blir boken intressant – de första 200 sidorna. När jag hade läst ungefär halva boken började den kännas långsam. Upprepning på upprepning. Tugga, älta, mala igenom samma sak hela tiden, fast ur olika synvinklar. Om boken inte hade varit så lång hade jag helt klart uppskattat den mer. Samtidigt var den så pass bra att jag ville läsa klart den – vilket jag också gjorde.

Något annat som slog mig, som även det drar ner betyget rejält, är bristen på kvinnor. I hela boken intervjuas MAX tio kvinnor, men förmodligen färre. Jag tror jag räknade till sex eller sju. På hur många män? MÅNGA. Första kvinnan dyker faktiskt inte upp förrän på sidan 83. Vad hände? Var det fler män än kvinnor som överlevde? Varför då?

Jag skulle alltså vilja rådissa den här boken av endast den anledningen. Mer kvinnor, tack!

Under juni månad har jag hunnit förändra mitt liv ganska radikalt. Gymnasiet tog slut, och en och en halv vecka senare grejade jag äntligen mitt körkort. Samtidigt packade jag ner mitt gamla tonårsrum i hemmet hos mamma och packade upp i en ljus och trevlig hyreslägenhet. 64 kvadratmeter som jag ska dela med min numera sambo.

Så, mitt upp i allt det här, när har jag egentligen läst? Låt mig bara säga såhär: Inte alls. Och det känns i hela kroppen. Jag börjar faktiskt få något som skulle kunna vara läsabstinens. Jag skakar, får en klump i magen, blir lättretlig och har nära till tårar. Jag försöker desperat hitta tillfällen att klämma in några meningar på, men det går inte alls bra.

Vad som förvärrar hela situationen är att mina böcker fortfarande ligger i lådor. De böcker som faktiskt står uppe i vår enda Billybokhylla är blandade lästa och olästa och ordningen är... tja, icke-existerande. Hur ska jag kunna hitta en bok jag vill läsa i den här oordningen? Nåja, imorgon ska vi åka till Ikea och köpa en tvilling till Billy. Då jäklar ska här bli ordning bland mina böcker. Fram till dess ska jag också fundera på hur jag ska sortera mina böcker. På tema - zombier, klassiker, feminism, till exempel - efter färg, lästa/olästa och sedan i bokstavsordning på författarens efternamn (så har jag haft tidigare), eller hur? Att dela upp inbundna böcker och pocketar är i alla fall givet - jag har nämligen två små bokhyllor som det endast får plats pocketar i.
Hur sorterar ni era hyllor? Vad har ni för tips?