Thomasine och hennes kusiners åldriga släkting Henrietta ligger på dödsbädden. För att kunna hålla översikt över henne är de, med sina familjer, och hälsar på i hennes stora hus. Det är lilla Signe som är rädd och inte vill prata, Wilma som gör allt för att passa in bland de andra i sin högstadieklass och Erland som inte beter sig som ett barn fastän han är ett. Thomasine själv är 11 år och väntar på att börja leva.

En dag när de leker kurragömma i husets många rum – 19 för att vara exakt – hittar de en garderob där alla husets speglar blivit inställda. När de går ut från garderoben hamnar de i ett spegelhus som bebos av flickan Hetty. Hon verkar vara från en annan tid, och de som träffar henne kommer ut som en helt annan person.

Det här är precis den typen av böcker som jag brukade älska när jag var yngre. Övernaturligheter och mysterier. Jag kanske är något för gammal för den här boken, men till min besvikelse var den tämligen ytlig. Jag förväntade mig nog att den skulle vara lite åt Maria Gripe-hållet. Jag tycker att hennes böcker är himla spännande, men spännande är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva den här boken. Jag hade velat att den var ännu längre och mer djupgående, men för en 9-12-åring tror jag att längden är alldeles lagom.

Även om jag tycker att boken lätt kan bli banal, så är det ändå en fin berättelse. Jag hade velat att den var lite mer utdragen. Det känns lite som att man blir serverad slutet direkt utan att ens behöva våndas lite. Dessutom är slutet – när man får det serverat – väldigt abrupt och jag känner mig inte alls klar.

När jag läste blev jag dock väldigt fäst vid huvudpersonen, Thomasine. Hon känns som en ganska intetsägande person, men fungerar ändå som en väldigt bra berättarröst. Egentligen tycker jag att hon är ett mycket större frågetecken än de andra barnen, vilket jag nog gillar. Hon är en person som enkelt kan varieras efter läsaren. Lite som ett vitt ark som läsaren själv kan fylla utifrån vad den föredrar.