Jag har på senaste tiden tänkt på allt jag läser och lär mig. Kunskap får mig att känna mig betydelsefull. Ju mer jag vet, desto större blir världen på något sätt. Och just nu lär jag mig så mycket att världen blir minst dubbelt så stor varje vecka. Den har helt enkelt växt till absurda propotioner - redan. Dessutom - ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag inte kan. (Något annat som känns absurt nu när jag börjat på universitetet är arbetssättet på gymnasiet, men det är en annan historia)

Första gången jag snuddade vid den där större världen var när vi hade ett projekt om mode under mitt första år på gymnasiet. Vi var på Nordiska muséet och tittade på en utställning med mode från 1900-talet. Guiden förklarade hur man kunde se samband mellan längden på kjolarna och världsekonomin - i svåra tider var längre kjolar på modet. I goda tider behövde man inte längre visa att man hade råd, och kjolkanten klättrade uppför låret. Det var nog första gången jag insåg att ingenting bara är som det är, utan allt hänger ihop. Världen blev för några ögonblick svinlande stor, och jag kände ungefär samma känsla som när jag tänker på att rymden aldrig tar slut.

Angående min bloggfrånvaro vill jag bara säga att orden inte vill infinna sig just nu. Jag vet inte vad det är som är fel. Kanske ingenting. Läser gör jag i alla fall. Inte lika mycket som i våras, men mer än för ett år sedan. Det är tråkigt att inte skriva, dock. För det är roligt. Men jag antar att det bara är att vänta ut.

Den första bok jag valde att hugga in på när jag kom hem från mässan var När gud var en kanin. Fantastiskt fin bok (som ska få sig en lite mer ordentlig recension senare) som sträcker sig från det att huvudpersonen är liten fram tills i trettioårsåldern. För mig var det nästan omöjligt att inte bli lite sentimental.

Det jag funderat mest på är det här med att bli vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att saker får sammanhang och att jag blir medveten om saker. Jag älskar att fascineras av det vardagliga - till exempel något så enkelt som att tiden går. Jag tänker på den där perioden när vi inte hade någon tvättmaskin och tvättade alla kläder på jobbet. När jag var 13 och satt på Victors säng och han pussade mig på kinden (idag, sex år senare är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och är förlovade). När jag var fem och fick ett marsvin som jag genast döpte till Jum-Jum (efter karaktären i Mio min Mio). Jag kommer att tänka på massor av saker - av större och mindre betydelse - och fascineras av tid. För jag kan inte komma ifrån att det där är saker som hänt mig, men är så avlägset från det liv jag lever idag. Det känns stort, men jag vet inte varför.

I fredags flyttade en kattunge hem till oss, och en liten bit historia upprepade sig. Jag var fem år och överlycklig och döpte mitt marsvin efter en av mina favoritkaraktärer. Jag är 19 år och överlycklig och den här gången heter katten Katniss.

Jonna är en helt vanlig tonårstjej – fram tills hon blir våldtagen på en fest. Efter det blir hon känd som ”kryckhoran”, eftersom hon ville att de skulle stoppa upp en krycka i henne – enligt killarna.

Är våldtäkt okej om tjejen (offret) är full? Är våldtäkt okej om killen (förövaren) är full? Tjejen kanske till och med får skylla sig själv? Speciellt om hon har kort kjol eller har haft sex med förövaren förut. Speciellt om hon först ville och sen ångrade sig.

Den här boken diskuterar samhällets syn på våldtäkt utifrån frågeställningarna ovan. När boken kom ut för första gången för tio år sedan skapade den en hel del diskussioner. Nu släpps den igen – en reviderad upplaga som även innehåller två berättelse om hur det gick för några våldtäktsoffer plus en sammanfattning om vad som hänt i samhället på tio år.

Tio år är en ganska lång tid. Jag själv har till exempel hunnit leva mer än hälften av mitt liv på tio år. Gått ut grundskola och gymnasium. Flyttat tre gånger. Bytt skola fyra gånger. Läst hundratals böcker. Blivit mer vuxen och medveten. Frågan man måste ställa är: Är den här boken fortfarande aktuell? 

Jag har tidigare i blogginlägg uttryckt min frustration över hur svårt jag tycker att det är att läsa icke skönlitterära böcker. Frustration över hur ögonlocken blir tunga – oavsett om ämnet är intressant eller inte. Jag vill därför verkligen hylla Katarina Wennstam, för hon har faktiskt skrivit en icke skönlitterär bok som jag tagit mig igen. Och inte bara tagit mig igenom, utan även gillat!

Språket är enkelt och så himla tydligt. Boken är upplagd på ett väldigt strukturerat sätt och blir aldrig rörig. Wennstam uttryckte under en pressfrukost att hon skrev boken för att hon ville förändra världen. Världen förändrar man inte bara på en dag – inte ens på tio år – men om man nu ska försöka så behöver man kunna nå ut till alla. Wennstams bok känns tillgänglig och lätt att ta till sig. Den passar både unga och gamla, storläsare och ickeläsare. Men nu återkommer vi till det här med aktualiteten.

Jag skulle säga att den är enormt aktuell. För hur mycket har egentligen hänt på tio år? Tja, en del, men inte tillräckligt. Vi behöver fortfarande den här boken och debatten den skapade år 2002. Det är en fruktansvärt bra bok. Den gör mig så arg! Jag hoppas att många av er läser den eller läser om den. Framför allt hoppas jag att ni diskuterar och ifrågasätter. För det finns faktiskt inga situationer då våldtäkt är okej.

Nu är bokmässan slut, men jag tänkte fortsätta mjölka ur detta ämne lite till. Eftersom jag fick med mig 50 böcker hem från mässan så tänkte jag inte visa upp alla. Här kommer dock ett litet inlägg med mina favoriter!

De tre Penguin-klassikerna slog jag till på sista dagen. Jag stod och vägde dem i handen. Jag har blivit så himla snål av att få recensionsexemplar. 350 kronor för tre böcker kändes mycket, men jag slog till i alla fall. De är ju så satans fina! Så fina att jag tänker ge dem helt egna inlägg lite senare. Black Beauty, The Wind in the Willows och Frankenstein är det alltså.
De fyra följande böckerna - När gud var en kanin, Strimmor av hopp, I dödsskuggans land och Grenar av gift kommer från goodiebags eller från förlag som varit uppe till vårat bloggrum och velat skänka böcker.
Chanslös är faktiskt inte alls från mässan. Som om det inte vore nog med alla 50 böcker jag hade med mig från Göteborg, låg det en avi hemma på hallgolvet och väntade.
Nu är jag så himla läspepp!