Ord är något som Ingrid Olsson är sparsam med i sin nya novellsamling "Önska bort önska nytt". När jag gick i grundskolan pratade min svensklärare konstant om att visa istället för att säga rakt ut. Om det är vitsippor på marken förstår läsaren att det är vår, även om det inte står att det är det. Jag har aldrig stött på någon som behärskar den här berättarstilen så bra som Ingrid Olsson. Den enda jag kommer på som ens kommer i närheten är Strindberg i "Ett halvt ark papper" men inte ens han gör det med samma finess och skicklighet som Olsson.

I den här boken revolutionerar hon hela novellformatet genom att ständigt sväva på gränsen mellan novell och dikt. På några få meningar lyckas hon skildra hela livsöden. Exemplet ovan är fyra meningar långt. Inga komplicerade ord. Inga komplikationer eller omskrivningar över huvud taget. Inga metaforer, utan bara allt rakt upp och ner. Ändå berättar den en historia som är mycket större än bara summan av delarna.

Novellerna i boken har lite olika teman. Några av dem behandlar ämnen som saknad, död, livsomskakande förändringar. En mamma som ryms i en plastpåse. En liten tjej som plötsligt blev stor. Telefonsamtal man måste fejka när ingen kommer och möter en vid busshållplatsen.

Många väljer att se ungdomslitteratur som mindre fin litteratur. När jag läser den här boken kan jag omöjligt se varför. "Önska bort önska nytt" är ett underbart litet mästerverk. Det är så fint, så fint, men ändå så tillgängligt. "Önska bort önska nytt" kan vara det bästa och mest magnifika jag läst i år.