Jag har på senaste tiden tänkt på allt jag läser och lär mig. Kunskap får mig att känna mig betydelsefull. Ju mer jag vet, desto större blir världen på något sätt. Och just nu lär jag mig så mycket att världen blir minst dubbelt så stor varje vecka. Den har helt enkelt växt till absurda propotioner - redan. Dessutom - ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag inte kan. (Något annat som känns absurt nu när jag börjat på universitetet är arbetssättet på gymnasiet, men det är en annan historia)

Första gången jag snuddade vid den där större världen var när vi hade ett projekt om mode under mitt första år på gymnasiet. Vi var på Nordiska muséet och tittade på en utställning med mode från 1900-talet. Guiden förklarade hur man kunde se samband mellan längden på kjolarna och världsekonomin - i svåra tider var längre kjolar på modet. I goda tider behövde man inte längre visa att man hade råd, och kjolkanten klättrade uppför låret. Det var nog första gången jag insåg att ingenting bara är som det är, utan allt hänger ihop. Världen blev för några ögonblick svinlande stor, och jag kände ungefär samma känsla som när jag tänker på att rymden aldrig tar slut.

Angående min bloggfrånvaro vill jag bara säga att orden inte vill infinna sig just nu. Jag vet inte vad det är som är fel. Kanske ingenting. Läser gör jag i alla fall. Inte lika mycket som i våras, men mer än för ett år sedan. Det är tråkigt att inte skriva, dock. För det är roligt. Men jag antar att det bara är att vänta ut.