Den första bok jag valde att hugga in på när jag kom hem från mässan var När gud var en kanin. Fantastiskt fin bok (som ska få sig en lite mer ordentlig recension senare) som sträcker sig från det att huvudpersonen är liten fram tills i trettioårsåldern. För mig var det nästan omöjligt att inte bli lite sentimental.

Det jag funderat mest på är det här med att bli vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att saker får sammanhang och att jag blir medveten om saker. Jag älskar att fascineras av det vardagliga - till exempel något så enkelt som att tiden går. Jag tänker på den där perioden när vi inte hade någon tvättmaskin och tvättade alla kläder på jobbet. När jag var 13 och satt på Victors säng och han pussade mig på kinden (idag, sex år senare är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och är förlovade). När jag var fem och fick ett marsvin som jag genast döpte till Jum-Jum (efter karaktären i Mio min Mio). Jag kommer att tänka på massor av saker - av större och mindre betydelse - och fascineras av tid. För jag kan inte komma ifrån att det där är saker som hänt mig, men är så avlägset från det liv jag lever idag. Det känns stort, men jag vet inte varför.

I fredags flyttade en kattunge hem till oss, och en liten bit historia upprepade sig. Jag var fem år och överlycklig och döpte mitt marsvin efter en av mina favoritkaraktärer. Jag är 19 år och överlycklig och den här gången heter katten Katniss.