Johannes är obehörig SFI-lärare i svenska och matematik. Han bor tillsammans med leksaksakrobaten Jimmy som inte gör något annat än att snurra runt, runt på sin stång. Tillsammans delar de många nedstämda yoghurtmornar vid köksbordet. Johannes brukar även ge sig ut för att springa ibland, men påstår sig inte vara någon löpare. Däremot är han en poet som inte skriver.

Och det är ungefär hela handlingen. Hur Johannes är som person – förutom rätt osäker – framgår inte så tydligt. Hur han mår tycker jag är rätt otydligt, då hela berättelsen har ett melankoliskt dis över sig (vilket väl i och för sig är ett tecken på att något inte står rätt till).

Så, själva berättelsen är oerhört trist. Det som gör boken (lite) läsvärd är det snygga språket. Om det inte vore för formvariationerna vet jag faktiskt inte om jag hade tagit mig igenom boken alls. Det är liksom formuleringarna som håller berättelsen igång.

Formuleringarna är snygga, men i övrigt är berättelsen rätt tråkigt framförs. Allt är berättat i någon sorts melankoliläge. Det vill säga: Den är helt jämtjock. Inga nivåer någonstans. Ledsen: Grått. Glad: Grått. Om den hade varit fast i ett läge där det hände saker hela tiden hade det i alla fall varit intressantare (även om även det hade blivit jobbigt efter ett tag), men nu händer det ju typ... tja ingenting skulle vara fel att säga, men åtminstone väldigt lite. Det är en sån där mållös bok som irrar runt och inte hittar något riktigt spår och mest går mig på nerverna.

Varför fick jag inte de här vibbarna när jag läste om den? Jag tror faktiskt att jag blev förblindad av det fyndiga omslaget och den lockande titeln. Börjat med orden har författaren sannerligen gjort. Men han har glömt bort berättelsen på vägen. Den känns snarare framställd för skrivandets skull, inte för berättandets.

Nåja, inte är det något fel att skriva enbart för skrivandets skull. I april recenserade jag Haruki Murakamis "Efter mörkrets inbrott" och ställde mig även då frågan: Är det värt att läsa en bok där själva berättelsen är sekundär? I det fallet var svaret: Ja, ja, ja! I det här fallet är svaret lite mer nedslående: ett brutalt... nja. Ett par sidor kanske. Några kapitel sådär. Men en hel bok? Tveksamt. Den här boken blir mest hemskt tröttsamt efter ett tag.

Nämen, jag tror att både blogg- och läspepp har börjat ta små steg tillbaka! Jag har till och med skrivit en recension idag (dock ej publicerad ännu)! Sen tänker jag på alla orecenserade böcker jag har här hemma och får lite huvudvärk. Jag har tänkt på det där, att innehållet i min bokhylla är som rymden. Det växer så fort att det är omöjligt (/onödigt) att räkna.

Bara för det så ställde jag mig upp för att räkna och gav upp innan jag kom till tio. Sen vände jag mig om till min sambo och utbrast: "Vi måste ha en deal. Om jag läser fler böcker än jag köper kommer det ju snart de olästa minska". Så, nu har min sambo hört det, ni har hört det. Jag ska under hela nästa år inte köpa fler böcker än vad jag läser. Om jag läser 10 böcker på en månad får jag också köpa 10 böcker. Recensionsexemplar räknas. Presenter räknas. Allt räknas.

Självklart försöker jag desperat komma på en hel radda med undantag. "Men goodiebags då, goodiebags räknas inte!" utbrister jag desperat. Min sambo möter med ett: "Jag är inte alkoholist, jag dricker bara alla dagar i veckan".

Mellan orden har jag även lyckats rensa ut en hel pappkasse med böcker. Som svar på frågan: "Får jag köpa/få lika många böcker som jag har rensat ut nu?" får jag endast en arg blick.

Jag har inte berättat vad jag läst på flera månader ju! I oktober läste jag ihop elva stycken böcker, nämligen följande:

1. Boktjuven - Markus Zusak
2. The gashlycrumb tinies - Edward Gorey
3. The Melancholy death of Oyster Boy - Tim Burton
4. När gud var en kanin - Sarah Winman
5. Monster - Micael Dahlén
6. Only väg is upp - Emmy Abrahamsson
7. Skuggan - Petrus Dahlin & Lars Johansson
8. Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd - Anna Ehn
9. Kurt Cobain finns inte mer - Hanna Jedvik
10. Sorgboken - Maria Farm
11. Något måste hända nu - Anna Lindberg

Mina två oktoberfavoriter är nog Boktjuven och Kurt Cobain finns inte mer, men Skuggan och Monster ligger tätt efter. Och När gud var en kanin, ja! Bra månad över huvud taget, är helt klart nöjd. Största besvikelsen var Tim Burton-boken. Han gör ju så fantastiska filmer, men i text faller det lite platt.
Lagom till novembers början ringde min skräckklocka (som ringer varje år ungefär vid samma tid) och sa att det var dags att plocka fram bokhyllans läskigaste böcker. Jag upptäckte till min fasa att jag inte har så många olästa skräckböcker hemma.! Dock hittade jag några stycken, varpå jag började läsa John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö (som jag har skjutit upp att läsa för att bygga upp stämningen). Vill helst bara läsa klart den nununu, men måste skriva hemtenta. Önskar att jag kunde jobba heltid med att läsa böcker alltså. Åtminstone ett tag.