Jag började skriva en recension på Goodreads för att jag verkligen kände att jag ville skriva om den här boken – så insåg jag att herregud det här är nog egentligen ett blogginlägg??? För första gången på mer än två månader. Hurra! Kul!

Jag har i rätt så snabb takt de senaste dagarna kört igenom Jack Werners nya bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. En väldigt bra och viktig bok om vikten av källkritik på internet, vandringssägner och om hur rasistmaffian (och ej rasistmaffia) använder nyheter för att understryka sina egna intressen.

En av Jack Werners stora styrkor tycker jag är att han inte är sen med att peka ut sina egna brister, vilket gör honom både mer sympatisk och lättare att lyssna på. Det går omöjligt att känna sig anklagad av en person som är så pass snabb med att hänga ut sig själv. Dessutom märks det att he knows his shit och att han gärna ändrar sig när han blir motbevisad. Vilket jag tycker är typiskt bra egenskaper. Boken är dessutom inte bara intressant och informativ, utan också underhållande. Alltså, han är ju rätt kul, Jack Werner, och exemplen han tar upp är ibland skrattretande.

Dock finns ett par grejer som drar ner mitt betyg: Den är rätt dåligt korrläst och hade definitivt behövt en lite hårdare redaktör. Werner har ett språk där han gärna snurrar in sig i meningar istället för att skriva dem rakt. Det gör att vissa meningar i boken blir totalt obegripliga, eller åtminstone onödigt krångliga. Vissa grejer var jag tvungen att läsa högt för min man och prova att lägga betoningar på olika ord för att försöka fatta vad de betydde. Ändå var vi ibland tvungna att tillsammans försöka resonera oss till vad som menades. Båda grejerna gör läsningen lite irriterande, även om det inte påverkar resonemang och slutsatser. Jag vet att jag också kan kasta om meningar lite ibland, något som märkts extra mycket när jag haft en bra redaktör som städat upp det lite.

Det är nog bara på ett ställe som jag inte till 100% kan hålla med om vad han skriver, och det är i kapitlet kring att hänga ut privatpersoner. Jag förstår vad han menar och kan se hans ståndpunkt i det hela, men jag tänker också att han inte är den som lider mest av ett samhällsklimat där det är okej att prata om kvinnliga fotbollsspelare som flator eller horor utan att det får konsekvenser. Visst är det vanskligt att hänga ut en person med namn och bild när hen tror att hen skriver till sina 88 följare – men också: kan folk lära sig lite internetvett??? Inga forum på internet är slutna. Och kan folk sluta tycka att det är okej att kalla kvinnliga fotbollsspelare för horor för att de inte vunnit en match?

Dessutom undrar jag vem som kom på att omslaget skulle se ut som en väldigt intetsägande faktabok från 90-talet?

     Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå
     Jack Werner
     347 s.
     Albert Bonniers Förlag
     2018
     Goodreads

Kan det här ha varit förra årets mest efterlängtade bok? Kanske. Eventuellt faktiskt. Det är Sara Bergmark Elfgrens första ungdomsbok efter Engelsfors, och hypen har ju typ varit skyhög. Men allt det här vet ni ju redan förstås.

I alla fall, boken växlar mellan Tamar och Clea – vilka kommer från totalt olika bakgrunder. Tamar flyttar till Stockholm från Östersund för att gå på Norra Latins teaterlinje. Hon drömmer om att bli skådespelare, men känner sig ensam och vilsen i storstan. Att gå på Norra Latin är kanske inte helt vad hon tänkt sig, och hon som brukar vara social och ha lätt för att få vänner paras automatiskt ihop med den andra personen i klassen som inte direkt har någon att hänga med.

Clea är andra generationens skådespelare. Hon har redan spelat i en hel del produktioner och följer direkt i sin mammas fotspår. Att gå på Norra Latin är ett helt naturligt val för henne, och hon befinner sig i klassen mitt – ingår i klicken som alla andra cirkulerar kring. Men allt är inte automatiskt bra för det. Hon blir ihop med Tim, men allt står inte rätt till. Tim försvinner på nätterna, han beter sig nyckfullt, finns inte alltid där men förväntar sig att Clea alltid ska finnas för honom.

Och sen lite fantasy- och skräckinslag på det då. Bland teatereleverna cirkulerar en legend om en hemsk tragedi. En tragedi som krävt flera personers liv, inte bara då utan även efter huvudpersonens försvinnande.

Jag gillade verkligen den här boken så jäkla mycket. Den är inte bara en fantasy/skräckbok (det verkar råda lite delade meningar om genren på den här boken, återkommer till det senare), utan också en så himla fin tonårsskildring. Hur det är att börja gymnasiet, att känna sig utanför, när ens gamla klasskompisar skaffar sig egna liv på helt andra skolor, när det är svårt att förstå att relationer inte är sunda (eller wth, det är svårt till och med när en är nästan 25 att veta om relationer är sunda eller inte, men jag tror att det är ännu lättare när en är tonåring att tänka att "det är såhär det ska vara" bara för att en inte har något att jämföra med. Och OBS att jag jämför med mina kompisrelationer här, är fortfarande mycket lyckligt gift, så ni behöver ej spekulera kring det hehe). Spökerierna på skolan får nästan fungera som ett utlopp för Tamar. All frustration över att det går dåligt i skolan och att hon inte riktigt har några kompisar gör att hon istället lägger all tid på att researcha Norra Latins historia. Hennes tvivel på sig själv förstärks med Ehrlings spöke  – tänk om det till och med är så att hon inte kom in i skolan på egna meriter, utan Ehrling är fullt ansvarig för hennes prestation?

Jag tänker på den här boken som Fatomen på operan på en svensk gymnasieskola. Som en perfekt blandning av fantasy och skräck, men ändå i första hand skräck. Min tanke är att skräckinslagen är det som läser möter först i boken, och som ändå ligger som ett täcke över hela – medan fantasyn mer dyker upp i slutet. Den innehåller flera typiska skräckinslag – som spöken, anrika byggnader, hemliga sällskap, något som är nästan-demoniskt osv – vilket jag också anser gör att Bergmark Elfgren skriver in sig i en skräcktradition, snarare än en fantasytradition. Men jag inser också att det finns risk för att den inte hittar till rätt läsare om en kategoriserar den som skräck istället för fantasy.

Oavsett är boken extremt läsvärd – både med en sjukt väl sammanflätad berättelse som knappt går att sluta läsa, vettiga värderingar, klassperspektiv och bredare representation än gemene ungdomsbok.

     Norra Latin
     Sara Bergmark Elfgren
     577 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads

Okej, så du flyttar 60 mil hemifrån bara för att göra dig fri från barndomen. Du bor i studentkorridor, träffar nya kompisar och ditt livs kärlek. Hen verkar gilla dig, men inget liksom händer. Sen får du veta att inget var som du trodde och hjärtat går sönder. Prick det händer huvudpersonen i Allt jag inte sa.

Hon flyttar från Malmö till Falun för att läsa manusskrivande. Där träffar hon Dena och inget blir som vanligt igen. De börjar umgås mest hela tiden. Hånglar på en fest och sover tillsammans, men efter det händer inget mer. De är bara vänner. Fram tills Dena släpper en bomb som innebär att huvudpersonen inte kommer bli ihop med Dena. Och allt krossas och huvudpersonen säger och gör saker som är oåterkalleliga, och om inte Dena redan förstört alls så har definitivt huvudpersonen gjort det.

Jag veeet jag vet att jag skrivit tidigare att böcker skrivna i andra person är det mest pretentiösa jag vet, MEN det får jag tydligen äta upp nu. Pga att det faktiskt är riktigt snyggt gjort här. Vi får aldrig veta vad huvudpersonen heter, men hon skriver till Dena. Dena som är det bästa hon vet, och som hon bara vill vara nära, men aldrig kan få.

Nu har ju jag aldrig flyttat 60 mil hemifrån, men jag kan ändå känna så otroligt mycket igenkänning i den här. För även om det i första hand är en kärlekshistoria är det också en berättelse om att flytta hemifrån, att börja på en ny skola i en ny stad där en inte känner någon. Och det blir en himla fin berättelse, där hemstaden liksom börjar blekna och bara för att huvudpersonen inte träffar sin pappa och sin bästa vän Maria så liksom... glömmer hon bort dem. Glömmer hur bra de är och hur mycket hon tycker om dem. Och jag trodde liksom att det var fel på mig för att jag så lätt också blir sån när jag inte träffar/pratar med folk på ett tag.

Det handlar också om att stå på egna ben även när det är svårt, och att vilja stå på egna ben så mycket att en inte ens vill ta hjälp när det börjar gå åt helvete. Det är en så himla fin bok, och dessutom väldigt snabbläst tack vare korta kapitel. Jag gillade den jättemycket, även om jag tycker att huvudpersonen kan bli lite blank trots att vi vistas i hennes huvud prick hela boken. Det känns liksom inte som att hon har speciellt mycket karaktärsdrag. Har för mig att det på något ställe nämns att något hon gör är olikt henne, men som läsare känner jag att jag har för lite kött på benen för att avgöra.

I alla fall tycker jag att det är en otroligt stark debut, och hoppas på att se ännu mer av Walldén i framtiden! Jag vill dessutom lägga till att om den här och Papperssjälar är tongivande för hur det nya imprintet Vox kommer se ut i framtiden kan det lätt segla upp och bli ett av mina favoritförlag. Jag har inte varit såld på Opals utgivning tidigare, men här är två böcker som jag faktiskt tycker tävlar med det allra bästa inom svensk ungdomsutgivning.

     Allt jag inte sa
     Yrsa Walldén
     224 s.
     Vox by Opal
     2017
     Goodreads

Emilia tycker att livet är ganska jobbigt. Speciellt jobbigt blir det när hon hamnar i samma grupp i skolan som Viktor. Viktor vars syster dog förra våren. Klart alla skulle tycka att det vore lite obekvämt, men för Emilia är det extra obekvämt. Hon har nämligen en hemlighet. En hemlighet som rör Victors systers död. Men ju mer Emilia lär känna Viktor, desto mer tycker hon om honom och desto svårare blir det att hålla inne med det hemska. Det som skulle göra att Victor aldrig skulle vilja prata med henne igen.

Jag fick hemskickat ett förhandsex av denna (TACK VOX!) och märker i skrivande stund att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om (kan dock vara mitt minne just nu, har svårt att hålla i vad någon sa ens i föregående mening...). Dock: Direkt när jag uppdaterar mig får jag tillbaka samma varma känsla/ångestklump/hjärtesorg/minns hur mycket jag gillade den. För det gjorde jag verkligen när jag läste.

Trots att jag genom boken anar vad Emilias hemlighet går ut på (inte jättesvårt att förstå, men det gör den inte mindre intressant) gillar jag verkligen hur läsaren rent explicit undanhålls den ända fram till slutet på boken. Det är också en fin skildring av hur en vänskap växer fram mellan Emilia och Viktor, trots Emilias motsträvighet och trots att Viktor är tyst och inte har ett mående som ligger på topp.

Jag tänker på den här lite som en blandning av kanske Som stjärnor i natten och Himlen börjar här – två böcker jag gillade jättemycket. Med andra ord ett jättefint betyg. Det handlar om sorg och att bli kvar efter någon annans död, psykisk ohälsa och att känna skuld för något en inte gjort.

     Papperssjälar
     Emma Johansson
SparaSpara

Det här blir en lite recensionstung vecka – både torsdag och fredag blir recensionsdagar. Men så blir det ibland. Nästa vecka har jag bokat in i alla fall ett lättsammare inlägg på fredagen. Plus ligger så sjuuuuuukt mycket efter med recensionerna pga bloggpaus. Känns också som att jag borde skriva något mer personligt snart? Jaja, det kommer! Jag har lite planer, men för få dagar för alla mina planerade inlägg!

Idag blir det i alla fall kortrecensioner av en hel hög med serier jag läst. Det är fyra stycken första-volymer/en fristående. Spoiler alert: Alla är väldigt läsvärda.

Animosity vol 1

In Real Life

In Real Life är en extremt gulligt tecknad serie om hur en får bete sig på internet – men också visar på möjligheterna i att spela med folk från hela världen. Anda börjar spela ett onlinespel och får veta av en äldre tjej det finns så kallade "gold farmers" som olagligt samlar in saker i spelet och sen säljer dem till andra spelare. Anda följer med den andra spelaren på raids för att försöka döda så många som möjligt av dessa. När hon spelar själv en dag blir hon vän med en – och inser att han tjänar hela sitt uppehälle på detta, och att han inte har några andra försörjningsmöjligheter. Anda inser att hon kanske måste omvärdera synen på vad som är rätt och fel – att gränserna kanske är mer luddiga och hela tiden måste omförhandlas. Jag tyckte den här var fin, men kanske något ytlig. Känns som att den skulle passa bättre för en betydligt yngre läsare, men för en >16 skulle den säkert fungera utmärkt!

Giant Days vol 1

Motor Crush vol 1

The Vision vol 1: Little Worse Than a Man

Den här läste jag mest för att den var Hugo-nominerad, men jag är ändå glad att jag läste den och tycker att den är väl värd nomineringen. Vision försöker med familj flytta in i en amerikansk villaförort, och allt hans fru vill är att leva ett normalt familjeliv. Det är dock lite svårt när en android och dessutom har en make som är superhjältar och folk DESSUTOM är fett snarstuckna. En väldigt aktuell serie om främlingsfientlighet och att sticka ut i ett i övrigt homogent samhälle.

Hur i hela friden toppar en egentligen en bok som Du, bara? Alltså den är ju ett himla mästerverk, så sjukt svårt. Även om jag inte tycker att Anna Ahlund TOPPAR Du, bara med Saker ingen ser är den helt klart en värdig efterföljare.

I Saker ingen ser får vi under ett år följa sex stycken ungdomar som ingår i samma gäng. Det handlar om Fride som är kär i Miriam som inte gillar Fride lika mycket som hen gillar Miriam. Det är Yodit som är nyast in i gänget och försöker förstå sin plats i det. Det är Jonathan vars syster dött, och vars minne han hela tiden måste förhålla sig till. Sebastian som bestämmer sig för att kyssa en ny person i månaden under ett år – mest för att det ska hända något – men som kommer på att det kanske mer skapar problem och fel sorts äventyr. Linn har mer talang än hon klarar av, och Aron måste hela tiden leva i skuggan av sin syster.

Något som jag reflekterade över hela tiden medan jag läste boken var att jag inte EN ENDA GÅNG funderade på vad som hade hänt vem. Jag har fasen läst kortare böcker med fler karaktärer att hoppa mellan och ändå blandat ihop vad som hände vem. Gillar också jättemycket bredden på karaktärerna utan att etiketter sätts <- grej som jag uppskattar jättemycket. Alltså det är ingen som SÄGER att Sebastian är bi, men det behövs inte. Det är liksom ur-show-don't-tell, något som ändå många författare missar. Älskar't. Älskar också hur just det utmanar mina egna fördomar om folk också. Hur jag hajar till och ba "WAIT!!!!" när han först kysser en tjej och sen en kille (och då är jag ändå själv pan...). Uppenbarligen är jag också hjärntvättad av samhället, trots att jag och mycket annat vänsterpack gärna vill tro att vi kan se bortom det. Och därför är väl den här typen av böcker så himla bra och viktiga.

Och inte bara representationsmässigt är karaktärerna bra, utan alla är liksom kids jag vill hänga med och verkligen genuint gillar och vill veta hur det går för. När jag läser känns det som att vi är kompisar på riktigt, och när det tar slut blir jag ledsen för att jag fattar att inget var på riktigt. Jag tror att det kommer sig av att en får hänga så himla mycket i deras vardag – jag fattar inte riktigt hur prick alla scener passar in i själva berättelsen, utan de verkar vara mer för att skapa en relation och sätta en stämning än att föra själva berättelsen framåt. Vilket är helt okej med mig i den här boken. Det betyder bara att jag får mer tid med karaktärerna och får lära känna dem ännu bättre.

Precis som i Du, bara är Saker ingen ser smockad med sexscener. Explicita sexscener. Om en trodde att en bok för ungdomar inte kunde bli hetare så har en fel, för Ahlund verkar faktiskt ha steppat upp sitt sexgame ytterligare ett par steg här.

Personligen måste jag ändå säga att Du, bara är min favorit, kanske för att det är en mer koncentrerad, storslagen kärleksberättelse – där den här är mer spretig och gosigt häng eller vad en ska säga. Jag hoppas i alla fall att den blir läst av många och att alla älskar den!

     Saker ingen ser
     Anna Ahlund
     412 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads

Inlägget jag hade planerat att skriva till igår ville liksom inte alls komma ut genom fingrarna. Jag hade en så klar idé med anteckningar och allt, men när inspirationsstunden var förbi gick det bara inte att plita ned det hela. Någon som känner igen sig?

I alla fall, jag tänkte vi skulle snacka något lättsamt idag istället, nämligen saker jag lyssnat på i Storytel de senaste veckorna. Är (tyvärr) ej sponsrad, så ni vet, men ändå!

Min tanke när jag började lyssna var att eftersom alla mina bästa poddar har sommaruppehåll alternativt är sega på att uppdatera (ja, Creepypodden, jag tittar på dig), och många poddar jag lyssnar på ändå är liksom fiktiva berättelser kanske ljudböcker skulle gå ändå. När det kommer till den typen av dramatiserade poddar gillar jag mest skräck och mysterier, så det letade jag efter i Storytel också. Efter ett tag insåg jag att även deckare skulle fungera (????? vem är jag ens?). Meeeeen i alla fall.


Först började jag lyssna på Sofia Tholls kabinett som helt enkelt var G-R-Y-M. Det är en ljudboksserie som är specialskriven av Elisabet Östnäs för just Storytel. Inläst av Johan Ehn. Den är som en 9-12-sommarlovsrysare FAST FÖR VUXNA!!!!! Berättelsens huvudperson ska sommarjobba med att städa ur Zoologiska museet i Lund. Sofia Tholl, som inrättade museet, är hela tiden närvarande i utrensningen – kanske lite för bokstavligt närvarande. Stör mig dock på ett problem i Storytels app: När jag lyssnar på en serie vill jag ju liksom gärna att den automatiskt ska spela upp nästa del i serien när jag lyssnat klart på en. Inte att jag ska behöva gå ut ur spelaren, gå in i biblioteket (eller om jag inte hunnit spara den än: leta reda på seriens sida) och trycka play på nästa (när jag dessutom kanske glömt vilket avsnitt jag är på). Hade velat ha mer Netflix-varianten att den har bättre koll på vad jag lyssnat på och att det räcker med att lägga till serien i sitt bibliotek, och inte måste lägga till varje avsnitt för sig.

Efter det började jag lyssna på Ready Player One. Jag tyckte uppläsaren här var ok, men det blir så himla påtagligt att det inte går att hoppa över stycken eller så i den här boken. Hur kvinnor enbart beskrivs som objekt och all himla namedropping i början blir så sjukt mycket mer irriterande när det inte bara går att gå vidare till nästa stycke. Till slut skippade jag faktiskt helt ljudboken och läste klart boken som e-bok istället (fast inte i Storytel dock, OBS, för där finns den inte). Passade mig väldigt mycket bättre med just denna. Och därför kommer det komma en mer fullständig rec av den senare!

Sen kom visst bilderna i fel ordning, för Lägret var egentligen den som stod näst på tur efter Ready Player One. Lägret tyckte jag var sååååå himla märklig. Alltså, vad är det här för himla religionspropaganda? Som ateist blev jag helt chockad över hur gudspositiv den var konstant. Alltså jag fattar att det handlar om sådant när huvudpersonen är på ett konfaläger, men ändå. Någon måtta får det väl vara. Äsch, jag tyckte mest den här boken var märklig, hade svårt att uppskatta den ordentligt. Tyckte den hade bra slut ändå!

Den senaste jag lyssnat klart på var En av oss ljuger. Har sett boken poppa upp på flertalet bloggar och blev nyfiken av titeln. Fem high school-kids blir kallade till kvarsittning. Fyra överlever. Den femte blir dödad av någon av de som befann sig i rummet. Kul deckare i high school-miljö, med ändå rätt nya och nyanserade stereotyper. Jag gillade verkligen den här, mest för att den var väldigt spännande och lagom lättsam för att lyssna på.

Sådär, det där var mina snabbrecensioner av fyra ljudberättelser jag lyssnat på! Just nu lyssnar jag på en annan superkonstig en, men den berättar jag nog mer om en annan gång!

Trevlig helg!

Mirre bor i Gustavsberg och där händer inget alls. Tycker hon. Det är samma sak varje dag. Hon möter sin bästa kompis Liv samma tid varje dag för att gå till skolan. Efter skolan går de hem till någon av dem och dricker te och pratar om Belle and Sebastian. När Mirre kommer ut som lesbisk inför sin familj är hon inte ens säker på om hon gör det för att hon är det eller om hon bara vill att något ska hända. Grejen är bara att det börjar hända så mycket saker att Mirre nästan längtar tillbaka till när det hände ingenting alls. Hon blir kär i Sanna, vilket gör att hon och Liv glider ifrån varandra. När allt går åt helvete vet hon inte alls vem hon ska vända sig till – då står hon helt plötsligt utan alla sina närmaste vänner.

För det första: Sån megaigenkänning för mig. Mirre är typ jag när jag gick i högstadiet. Allt från Ebba Grön & Thåström till att vara en duktig tjej med tovigt hår som vill att något mer händer. När jag kom ut som bisexuell var det inte bara att komma ut, utan också att befästa en image som avvikande (även om det var sant).

I alla fall, tillbaka till boken. Till skillnad från alla andra porträtt av mig (typ Eleanor, heh) så bondar jag faktiskt riktigt bra med Mirre. Jag tycker att hon är så bra som huvudkaraktär, tänker att hon är relaterbar för många duktiga tjejer. Dessutom är det så skönt att inga av hennes tankar censureras. Att en får vara med på att hon tänker att hennes kompisar är tråkiga, att hon har fördomar om folk som inte är som hon osv. Hon är en så himla fin oslipad diamant som i alla fall jag har svårt för att inte ta till mig till 100%.

Älskar också Mirres relation till hennes bror William och till hennes mamma. Även om det uppstår en del familjeproblem när Mirre hittar droger i sin andra brorsas rum, och hennes släkt är idioter, så får det i första hand vara utanför familjen som de stora relationsproblemen ligger. Även om Mirre glömmer bort att hon har en trygg hamn i sin familj får de ändå finnas där i bakgrunden och komma in när de behövs. Det tycker jag är fint ändå. Trots problem så gillar jag den här familjen himla mycket.

Sååå, gillar tydligen allt himla mycket? Hehe, men alltså. Jag tycker att den här boken är fin och bra, de pratar om klassförakt och feminism och sånt, berättelsen är bra osv. MEN av någon anledning når den inte riktigt ända fram. Och jag vet inte riktigt varför, för jag kan inte komma på en enda grej jag INTE gillade med den här? Det är bara någonting som gör att jag inte blir speciellt berörd eller känner att det är tråkigt när boken tar slut. Något som gör att jag inte vill sätta en femma, eller ens en fyra för den delen.

But still: Riktigt bra ungdomsbok. Läs!

     Hata Gustavsberg
     Agnes Lindström
     240 s.
     Bonnier Carlsen
     2017
     Goodreads

Okej, lite har jag redan skrivit om den här väldigt märkliga boken, men jag vill få till något mer ordentligt också. För den ÄR mer än cringey sex, promise.

Connie är en kvinnlig matematiker som hela tiden stöter på fördomar och misogynitet – eftersom hon som kvinna valt att slå sig in i en extremt mansdominerad bransch. Men eftersom hon ändå är en av de bästa blir hon rekryterad till ett topphemligt uppdrag som varken hon eller någon av de andra anställda vet något om. En av de andra som jobbar på samma uppdrag är Luke – en excentrisk man som har åsikter om allt från möten till skelett. Connie tycker att han är speciell, men hon kan inte ana HUR speciell.

Alltså allt jag hade sett av den här boken var omslaget. Jag hade ingen aning om vem Colgan var, eller vad boken handlade om. Men hallå rött hår + fint omslag liksom. I can read that. Meneeeeh. Tydligen så skrivet Colgan i vanliga fall böcker som Welcome to Rosie Hopkins' Sweet Shop of Dreams och Meet Me at the Cupcake Café. Jag tror ni känner mig tillräckligt väl för att inse att det inte är min... cupcake of choice. Om jag hade vetat det hade jag nog inte plockat upp den här boken heller (och hade inte varit speciellt ledsen över att ha missat läsupplevelsen för den delen).

Okej, here goes, det här är mitt problem med den här boken:


Allt med aliens blir. så. jävla. töntigt. Och ännu mer töntigt och weird blir det när någon blir kär i en jävla alien och de ska ha fucking SEX????? WHYYYYY?????? Och varför måste de ha så stela och larviga dialoger????? Som om det inte räcker med att jag vill plocka fram skämskudden när de har sex, jag måste göra det i typ varannan dialog också för det är så sjuuuuuuukt onaturligt. Inte en enda scen i den här boken känns naturlig, utan allt är så konstlat och weird. Tydligen så är det meningen att den ska vara lite pinsam, men jag tycker bara den är så konstig. Den är inte ens rolig/härlig/igenkännande pinsam som Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Den är bara konstig pinsam.

Utöver det då? Well, den här boken är mest... högst märklig. Insta-love där huvudpersonen inte är kär ena sekunden och är beredd att dö för sitt kärleksobjekt nästa sekund. Alla karaktärer är utmejslade stereotyper och de överraskar mig inte en enda gång. Satt typ genom hela den här boken med ett skeptiskt ansiktsuttryck som skulle få Katniss att blekna av avund (bc cats are the queens of skepticism, as alla kattägare vet).

Meeeeen, grejen är ju att när en är inne i det är en inne i det. Det är ändå en effektiv och ganska snabb berättelse, och om jag skulle säga att jag inte blev underhållen under berättelsens gång skulle jag definitivt ljuga. När den inte är sjukt konstig eller pinsam är den faktiskt ändå lite spännande. Jag hade kunnat avsluta och börja med Saker ingen ser på en gång när jag fick hem den, men jag kände ändå att jag ville läsa klart den (även om det var... bittersweet).

Sååå, bör en läsa den här? Alltså om du inte har den och inte har börjat kan du stryka den från din lista. Om du redan har den hemma eller har börjat läsa den kan du lika gärna läsa den, speciellt om du är väldigt into romans eller aliens.

     Resistance is Futile
     Jenny T. Colgan
     336 s.
     Orbit
     2015
     Goodreads

Idag blir det en dubbelrecension! Jag läste Geekerella och Queens of Geek precis efter varandra och tyckte de var så himla lika och skrivna för prick samma person, så tänkte att vi lika gärna kan slå två flugor i en smäll. Redo?

I Geekerella cirkulerar berättelsen kring Elle och Darien. Elles pappa är död och hon bor med sin styvmor + två styvsystrar. Eller alltså, ni kan ju den här berättelsen, det är i princip Askungen. Fast balen är en cosplay-tävling. Darien däremot är en såpaskådis som älskas av alla tjejer. Problemet är att han liksom vill vara mer än en såpaskådis, egentligen är han en nörd som älskar tv-serien Starfield mest av allt. När han sin drömroll som Federation Prince Carmindor i rebooten av Starfield blir de "äkta" fansen upprörda – en usel såpaskådis ska inte få förstöra deras reboot! När han försöker avboka ett konvent kommer han fel och börjar istället smsa med en annan Starfield-nörd, och kan inte slut. Vem är hon?

Alltså gillade ni Online Girl? Jag var ju inte såld, och Geekerella påminner verkligen extremt mycket om den. Fast på ett bra sätt (DET TRODDE NI INTE VA!!!!). Eller det är liksom en sjukt gullig kärlekshistoria, MEN karaktärerna har djup! Nyanser! Båda huvudkaraktärerna är intressanta! Plus kul med nördighet och referenser. Är det här det bästa jag läst i år. Nä, sjukt långt ifrån, men läsvärd ändå. Snabb, lätt och så himla soft. Tänker att den är perfekt mellan all tung studentlitteratur nu när skolan börjar.

Queens of Geek cirkulerar också kring ett konvent. Charlie, Taylor och Jamie har åkt hela vägen från Australien för att delta i SupaCon. Charlie efter att ha varit med i sin första film och vloggat länge, Taylor och Jamie som besökare. Vad Charlie inte räknat med är att hennes ex Ryan också kommer vara där. Eller att hon skulle falla pladask för vloggaren Alyssa. Taylor lider av ångest och hypersensitivitet och vet inte riktigt hur hon ska lyckas hantera alla intryck under konventet, samtidigt som hon och Jamie may or may not bli ihop.

Den här gillade jag lite mindre är Queens of Geek. Alltså... författaren har liksom haft så mycket ambitioner om representation och att lyfta viktiga ämnen att storyn blivit lidande. Charlie är bi utan att det blir en komma ut-berättelse – vilket ju är trevligt att det tas upp. Taylor får panikångestattacker och är aspie – vilket ju är trevligt att det tas upp. Men den är så beskrivande och förklarande hela tiden. Gulliga kärlekshistorier? Well ja. Men det blir liksom aldrig någon ordentlig berättelse. Vi vet prick hela tiden hur det kommer sluta och dramaturgi är inte direkt något som Wilde satsat på. Folk bara... blir ihop. Med Taylor handlar det främst om de möten hon gör där någon förklarar för henne hur hon fungerar. Det är inte karaktärsutveckling för mig. Det är att Taylor som karaktär tar på sig vad någon annan säger om hur de fungerar. Det blir mest märkligt och rätt så platt.

Dock, fortfarande: Om en vill ha något lättläst där en inte behöver tänka ett skvatt så är Queens of Geek perfekt. Men jag skulle nog säga att en hellre ska satsa på Geekerella ändå. Men kan se en hel handfull folk som läser den här bloggen som skulle kunna gilla även Queens of Geek. Speciellt om en gillar populärkulturella referenser. Plus för sjukt snyggt omslag.
     Ashley Poston / Jen Wilde
     320 s. / 288 s.
     Quirk Books / Swoon Reads
     2017 / 2017
     Goodreads / Goodreads

Som vit och numera ganska medelklassig ciskvinna besitter jag ju en hel del privilegier. Självklart försöker jag vara en allierad till rasifierade, transpersoner, arbetarklass, funktionsvarierade osv, men jag märker ju att det blir fel ibland. Och det tycker jag är okej. Det måste få bli fel även om en vill väl. Jag tänker att nyckeln är att vara ödmjuk inför sina misstag, backa när någon påpekar dem och sen göra rätt nästa gång.

Och det är delvis det som Roxane Gays bok Bad Feminist handlar om. Hur vi gör fel gentemot andra ibland, hur vi gillar "fel" saker (som egentligen inte har speciellt bra representation eller som egentligen inte porträtterar kvinnor på ett vettigt sätt). 'Cause you know what? Don't try for perfect, it's never enough. Och det är jävligt svårt och jävligt jobbigt att försöka vända ut och in på sig för att vara perfekt. När Gay skriver om att vara feminist vill jag nicka mig igenom hela essän. För en kan liksom inte göra mer än sitt bästa, det måste alltid vara tillräckligt. Ingen kan veta allt eller lösa hela världens problem. Jag är ju en sån som gärna vänder mig till auktoriteter. Att Gay i egenskap av forskare i det här fallet bekräftar mina tankar känns tryggt. Vilket en väl får säga vad en vill om. Kalla mig gärna mes eller osäker eller vad ni nu tänker. Men sån är jag.

Det är för mig den största styrkan i den här boken. Det jag gillar näst mest är Gays mer personliga kapitel. Jag tycker till och med att det är intressant att läsa om Scrabble, trots att jag själv inte är något Scrabble-fan. Men hennes engagemang och språk gör att jag med glädje läser om de turneringar hon åker på.

Min enda invändning är egentligen att boken mot slutet blir lite lång, kanske mest på grund av att boken kanske hade behövt vara mer blandad och kanske ha några mer personliga essäer i mitten. Om en bara väljer att läsa en essä då och då fungerar den säkert bättre. I övrigt är den extremt lättillgänglig för att vara skriven av någon som faktiskt doktorerat. Nivån hålls lagom hög och en måste inte vara superpåläst för att förstå vad Gay pratar om.

Rekommenderar med andra ord den här boken till alla, oavsett om du är uttalad feminist eller inte riktigt känner att du vågar kalla dig för feminist men tror på Jämställdhet.

     Bad Feminist
     Roxane Gay
     400 s.
     Månpocket
     2016
     Goodreads