Jag har gråtit mig till sömns rygg mot rygg med Victor. I bilen när jag tänker på alla roadtrips som inte kommer bli av. Vi har gråtit i soffan efter ett skämt för att vi vet att den där spontaniteten i vardagen kommer utebli. FaceTime och att ses några gånger i månaden är inte samma sak.
Ibland kommer vi ses i Stockholm, ibland i Dublin. För nu ska Dublin bli min stad, min helt egna. Jag ska lära mig nya gator, skaffa en ny puls, skapa ett eget liv på ett nytt ställe. Jag ska kräva att han postar mig alla lördagskryss och skickar kattbilder varje dag, att mina vänner tar med sig svenskt kaffe. Jag ska bygga en ny växtsamling, skaffa ett telefonnummer med landskod +353, dricka färskare Guinness, upptäcka nya microbryggerier. Jag ska se Eels och Ariel Pink, förhoppningsvis dricka ljummet boxvin med nya kompisar i nya parker.
Jag kommer gråta mig till sömns fler nätter, många av dem ensam – inte rygg mot rygg med livets bästa person. Jag kommer se honom åka, jag kommer åka från honom. Jag kommer gå sönder, men jag kommer bli ny.
Mamma, gråt inte för mig. Victor, gråt inte för mig. Jag kommer tillbaka. Tanken är ett år. Det blir kanske mer, kanske mindre. Jag kanske stannar en vecka och inser att det var livets sämsta beslut. Men jag klarar mig alltid. Jag gör det. Och vad fan är ett år när vi har en livstid? Jag kanske kommer ångra att jag åkte i ett år, men om jag inte åker kommer jag ångra resten av livet att jag inte gjorde det.
Den 26 juni flyttar jag till Dublin för att jobba på Hewlett-Packard som teknisk support. Snälla, snälla Dublin, bli ett bra hem åt mig.
