Samtidigt skakas världen av ett stort problem: Folk försvinner. Alltså inte vanligt som att de går bort sig eller blir kidnappade eller så. Utan de bara försvinner. I tomma intet. Allt som finns kvar är en hög med kläder. Och Max sitter på något sätt på nyckeln till det hela.
Den här har fått en hel del negativ kritik på Goodreads – vilket ju är ganska nedslående. Jag måste erkänna att jag förstår folks problem med den, även om jag inte tyckte det var så farligt. Den som förväntar sig action bör gå någon annanstans. Det här är en riktigt långsam och utdragen berättelse. Vilket tyvärr gör att den blir rätt spretig. Historien känns mer anpassad för 9-12, medan tempot och berättarnivån är anpassad till en betydligt äldre läsare. Det känns som att en redaktör borde ha gått in här och sagt lite "stopp! Nu måste du bestämma dig för vem som ska läsa den här boken". JAG uppskattar det – speciellt med tanke på att jag tycker att en hel del 9-12-böcker kan ha en schysst grundstory, men ofta när jag läser dem finner dem lite för simpla och platta för att jag ska kunna njuta av dem fullt ut för min egen skull. Det här är lite som bilderböcker för vuxna. Fast saga-fantasyäventyr-med-barn-som-ska-rädda-världen för vuxna. Känns som en rätt snäv målgrupp ändå, eller vad säger ni?
Men tja, den har en hel del kvaliteter som jag verkligen uppskattar. När Max befinner sig i den verkliga världen får vi veta en hel del om hans adoptivföräldrar – vilkas liv inte riktigt blivit som de tänkt sig. De är inte så jäkla nöjda, och när inte ens Max uppskattar dem som föräldrar så ger de liksom upp. Nästan hela första halvan av boken blir en beskrivning av en dysfunktionell familj där ingen längre orkar försöka hålla skenet uppe, vilket blir en intressant kontrast till när Max senare ger sig av ifrån sitt hem och till den parallella världen "The Woods".
Andra halvan av boken blir betydligt mer filosofisk när Max äntrar The Woods. Det diskuteras kring var drömmar kommer ifrån, och fantasi, om ens sanna jag och vad som är viktigt i livet. Jag tycker att det är intressant, men har svårt att se hur dessa – i vissa fall ganska komplicerade diskussioner – skulle tilltala ett barn. Inte för att barn är dumma eller ointresserade av den typen av frågor, utan snarare för att det stundvis blir så otroligt djupgående. Alltså jag märker ju att McNeill är djupt inspirerad av His Dark Materials, men han lyckas liksom aldrig riktigt med den där ålderlösheten som jag tycker att Philip Pullman gör så himla bra.
I alla fall, jag tror att den hade tjänat på att snävas till lite och antingen kunde ha gjorts något vuxnare, eller något barnsligare. Målgruppen är för spretig och författaren vill lite för mycket för att det ska bli riktigt RIKTIGT bra. Ändå, well, underhållande och jag ångrar ingenting. Diskussionerna är intressanta och det är en riktigt bra grund att bygga på. Sen hade själva utförandet behövts jobba på lite mer. MEN det här verkar vara McNeills första bok, och jag tror ändå på honom. Om det här är den första så kan det ju liksom bara bli bättre. Är ändå intresserad av att följa den här utvecklingen!
Malcolm McNeill
448 s.
2016
