Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads

Om inte en kollega till mig hade petat på mig och sagt att "Hallå, den här borde du läsa" hade jag nog ärligt talat sett förbi den här. Till att börja med för att (sårri) nordisk mytologi inte riiiiiktigt är min grej. Alltså troll och sånt, känns det inte jävligt ospännande och osexigt? Faktum är dock att den här boken förhåller sig till just det på ett ganska roligt och intressant sätt, vilket gör att även jag kan acceptera att det springer runt små tomtar på Stockholms gator.

Boken handlar om Tilda som är 15 år och väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla Stockholms rådare. I vanliga fall har hennes mormor huvudansvaret, men hon är för tillfället i Norrland. Därför måste Tilda själv deala med ett gäng jordvättar som flyttat in i skolans källare – samtidigt som barn försvinner ett efter ett runt stan. Hur ska hon klara av allt, och samtidigt se värdig ut inför Hakim – som är killen med stort K? För att inte tala om hennes betyg som definitivt ligger i farozonen. Okej, kanske inte lika mycket i farozonen som hon själv.

Allvarligt talat, jag streckläste verkligen den här boken. Läste kanske 30 sidor förra onsdagen. Resten av boken läste jag i ett enda svep i torsdags. Förutom att boken är himla rolig har den dessutom ett så behagligt drivigt tempo – jag hinner aldrig bli uttråkad, samtidigt som saker inte går för fort fram. Det är alltså urban fantasy med någon typ av deckarberättelse – full av planteringar och ledtrådar från början till slut. Jag förstod nog ganska tidigt vem den skyldiga var, men det kändes ändå roligt att försöka få pussla ihop hur det hela låg till.

Samtidigt som Säfström alltså har skrivit en spännande, intressant och väldigt rolig urban fantasy-berättelse finns det också utrymme för annat som jag tycker är viktigt: Det vill säga den sociala tonårsbiten. För hey, hur svårt är det inte redan att vara tonåring – utan att en bär på en skitstor hemlighet som påverkar ens liv jättemycket, men som en verkligen inte kan berätta för någon? Det faktum att Tilda försvinner ibland och att det är uppenbart att något konstigt pågår i hennes liv gör henne rejält osams med bästa vännen Imane.

Alla delar är kanske inte mästerliga, men tillsammans skapar berättelsens olika lager en skön balans mellan urban fantasy, nordisk mytologi och coming of age. Behöver jag ens säga att det är jävligt läsvärt?

En väktares bekännelser
Elin Säfström
256 s.
Gilla Böcker
2016
Goodreads