Visheten vaknar var en av de böcker jag såg fram emot mest den här hösten. I En väktares bekännelser får vi stifta bekantskap med Tilda som är väktare. Hon har till uppdrag att hålla koll på Stockholms alla rådare – det vill säga typ tomtar och troll och andra övernaturliga väsen. Och de har MYCKET DUMT för sig. Eller ok, det är typ en underdrift. Om de inte hade haft Tilda och hennes mormor hade det seriöst varit total mayhem. I Visheten vaknar börjar trollen upphetsat förbereda sig för något, men eftersom de inte är så himla smarta är det inte riktigt någon som vet vad det är som komma skall. Tilda lyckas i alla fall luska fram att en jungfru ska offras. Och sen är det en vittra som försvunnit. Och vänskapen med Imane blir lidande. Och Hakim – det är trevligt att vara kompis med honom, men vill Tilda verkligen att de ska vara ihop? Och Natta bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Allt på en gång, med andra ord. Eller kanske: Tilda försöker vara en normal tonåring, samtidigt som några himla troll ska offra en himla jungfru.

Jag tänker börja i slutet: Jag kände stor tomhet när den här boken tog slut. Att vistas i den här boken är – även det är sjukt kaosigt – så sammankopplat med värme för mig. Tilda blir som en vän en ogärna vill skiljas från. Elin Säfström lyckas liksom inte bara skriva väldigt vettig urban fantasy, utan dessutom göra det med en stor dos humor och samtidigt göra en riktigt bra tonårsskildring. Och jag får liksom en känsla av att författaren verkligen gillar sig huvudkaraktär och känner för henne?

Om ni hakat upp er på ordet "kaosigt" här uppe som negativt tolkar ni mig fel. Det är just kaoset jag uppskattar och som jag upplever gör den så otroligt annorlunda jämfört med många andra ungdomsböcker. Det är mycket hela tiden, allting händer vid fel tillfällen och tempot är megahögt genom hela boken. Och jag gillar verkligen att fantasy OCKSÅ får vara såhär! Inte bara seriöst och allvarligt och ett relativt stadigt händelseförlopp där saker faktiskt går åt rätt håll ibland. Här kastas läsaren fram och tillbaka – jag gillar verkligen att den är mer oförutsägbar än förra boken. Här känns det som att Säfström verkligen har steppat upp sitt game, och planteringar och sådant sker inte riktigt lika tydligt som i En väktares bekännelser.

Med andra ord: En uppföljare som är ännu bättre än den första boken, vilket jag tycker en ser himla sällan alltså. Jag säger bara: way to go Elin Säfström, om du fortsätter åt det här hållet kommer jag personligen söka upp dig och be dig på mina bara knän om att aldrig sluta skriva den här serien.

     Visheten vaknar
     Elin Säfström
     288 s.
     Gilla Böcker
     2017
     Goodreads