Tredje dagen i B Wahlströms stafett om boken Var är Audrey? Innan mig har Emm och David bloggat om boken, och nu är det alltså min tur.

Jag har aldrig varit intresserad av Sophie Kinsella, men när hon debuterar som YA-författare och dessutom skriver om panikångest och social fobi tänkte jag att jag ändå kunde ge henne ett försök.

Boken handlar alltså om Audrey som råkat ut för något och utvecklat social fobi och panikångest. Hon går inte i skolan, utan hänger mest hemma hela dagarna med solbrillor på - eftersom hon inte klarar av att se någon i ögonen. När hennes brorsas kompis Linus börjar hänga hemma hos familjen bidrar det först till en hel del panik, men ganska snart börjar han istället bli vägen till hennes bättring.

Till att börja med: Det är förstås ett oerhört viktigt ämne som tas upp, och bara det faktum ATT det tas upp är fantastisk. Jag tror att ni vid det här laget förstått att jag själv lider av både panikångest och lättare social fobi, och det är verkligen något som det behöver pratas mer om. Både för att vi som har detta ska slippa känna oss som aliens och för att alla andra ska sluta kräva saker av oss som gör oss sjukare.

Men tyvärr: Sophie Kinsella är INTE någon Jenny Jägerfeld. Visst kan jag känna igen mig i flera av tankarna Audrey har, men stundvis känns det inte som att Kinsella har någon som helst sorts inblick i hur det är att ha en panikattack. Visst, jag köper att ångest inte är exakt lika för alla, men - som den här youtubaren säger - det känns så himla konstigt att hon så fort skulle gå från panikångest -> hångel. Jag blir också lite störd av att det finns en "bara en tänker positivt så blir det bra"-attityd boken igenom. Visst SPOILER: [hon dippar på slutet och inser att hon ändå inte kan få grafen att peka uppåt hela tiden], men rent handlingsmässigt så är det bara ETT ENDA breakdown, och efter det är allt bara tipptopp. Och hur kan hon gå från så pass sjuk att hon inte ens klarar av att ta sig ut, till att fungera nästan normalt under bara några månader? Det känns inte trovärdigt. Alltså sånt TAR TID. Och det säger jag inte för att det tar tid för mig. Och jag säger inte att det inte GÅR att vara extremt snabbt tillfrisknad som Audrey, men det är osannolikt. Dessutom får en del av fördomarna om vad bipolaritet är stå helt oemotsagda. Och: Känns som att författaren gör det lite väl enkelt för sig när hon aldrig förklarar vad det var som hände Audrey i skolan.

Något annat som är otroligt problematiskt är att en kille kommer in och räddar henne. Det är tack vare Linus som hon klarar av att ta sig ut, tack vare Linus hon börjar utmana sig själv. Snaaaaark jättetråkig könsstereotyp. Och även här: Hans idé om att det bara är att positivtänka sig ur krisen får stå oemotsagd.

Så även om det är bra att ämnet tas upp känns det lite som att boken samtidigt motverkar sitt syfte. För jag antar ju att det finns någon sorts agenda att skapa mer förståelse för social fobi här. Dock visar boken snarare: men du - om du skaffar en kille och tänker positivt blir det ju bra direkt. Att jag inte tänkte på det ändå.

Jättetråkiga könsstereotyper är också föräldrarna - fast här slog det mig faktiskt medan jag sitter och skriver att det möjligtvis är tänkt som kritik i och med att deras beteenden ändå är så pass dragna till sin spets. Mamman är på ungarna hela tiden, och är så totalt överbeskyddande att hon kväver dem. Pappan bryr sig inte alls. Båda beteendena är grundade i någon sorts egocentrering, och båda blir helt fel och skadar ungarna. Så tja, kritiken skulle väl i så fall vara riktad mot deras sätt att vara på, inte att genusdelningen ser ut som den gör. I övrigt är ju alla karaktärer väldigt endimensionella, men det fyller ju sin funktion i berättelsen på något vis.

Men är det bara dåligt? Nej, faktiskt inte. Alltså, jag hade en liten klump i magen genom hela boken för att jag inte tyckte att den kändes ett dugg trovärdig. MEN jag måste ge den att den är vanvettigt underhållande och rolig. Alltså den här familjens dynamik är helt enkelt HILARIOUS. Jag skrattade högt flera gånger när jag satt hemma i soffan och läste. Hade lätt sett en bok om bara den här helt knäppa familjen - som är väldigt Roald Dahlskt överdriven. Det hade typ varit perfekt. Om en vill ha något extremt snabbläst och roligt, och inte själv har någon erfarenhet av panikångest (för om du har det gissar jag på att du kommer sitta och irritera dig på en jävla massa saker) är det ju en underhållande bok. Om än extremt problematisk på väldigt många sätt.

Imorgon är det dags för Bam att blogga om boken - så då tycker jag att ni ska kika in där!