För att slippa sitta hemma hela sommaren utan något att göra ska Elvira spendera några veckor på kollo. Egentligen hade anmälningstiden redan gått ut, och egentligen var alla platser fulla. Men det var som om någon ville att Elvira skulle komma dit, för helt mirakulöst ordnade sig allt.

På kollot får hon dela rum 213 tillsammans med Meja och Bea. Redan första kvällen börjar konstiga saker hända. Grejer försvinner ur rummet – för att senare dyka upp på helt andra ställen – och en märklig skuggar framträder bakom Elvira på alla foton hon är med på. De tre tjejerna tror först att det är killarna på kollot som skojar med dem, men när killarna inte ens förstår vad tjejerna pratar om vet inte Elvira vad hon ska tro.

Något av det första Elvira, Meja och Bea gör efter att de bekantat sig med varandra på kollot är att spana in killarna – vilka som är sötast och vilka de ska bli tillsammans med. Jag tycker att det är ett otroligt onödigt drag av en tvåsamhetsnorm som inte tillför något i den här berättelsen. Istället tar det upp plats där jag tycker att det istället kunde vara mer mystik.

I de delar där jag kan ta av mig analysglasögonen tycker jag dock att det är en bra bok. Definitivt ingen tiopoängare, men lite lagom mys-spännande. Miljön är perfekt för historien. Jag känner själv igen från de körläger jag brukade åka på i grundskolan hur det busades och berättades spökhistorier hela tiden. Hur vi alla både önskade och var rädda för att det skulle spöka på riktigt.

Något som jag tycker gör att den här boken står ut bland liknande böcker för samma målgrupp är faktiskt tempot. Jag tycker att de ofta annars slutar väldigt abrupt, och lösningen nästan läggs i händerna på huvudpersonen. Här får tjejerna jobba sig fram till slutet och inget är serverat.