Lumberjanes vol 2: Friendship to the Max, vol 3: A Terrible Plan & vol 4: Out of Time

Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy

Throwaways vol 1

Alltså, jag har ju det senaste året blivit totalt poddfrälst, älskar poddar – även om jag har supersmal poddsmak... För ett tag sedan började en podd följa mig på instagram, uppenbart promotrick eftersom de följer flera tusen andra. Men här fungerade det. Jag pratar förstås om Spöktimmen.

Nu har jag lyssnat igenom alla avsnitt de har ute, och kan typ inte få nog?! Älskar den. Så himla awesome podcast. Tanken med podden är att den ska vara som när kompisar sitter kring en lägereld och berättar om läskiga grejer för varandra – alltså inte bara om spöken och sånt, utan om seriemördare, olösta mysterier och allt läskigt. Gillar blandningen av ämnen + att det är både välbekanta historier och grejer som är helt nya för mig. De har också massor av tips på filmer och dokumentärer att se.

Mina favoritavsnitt är Spökhus, Hemsökta platser, Hemsökta hus i Sverige, Olösta mysterier och Olösta mysterier II.

Har för övrigt fått så sjukt mycket blogginspiration av den här podden. Är ni sugna på att läsa om mina favoriter bland olösta mysterier? Eller favorit-creepypastor? Eller kanske rentav mina favoritpoddar? Jag har faktiskt ett helt gäng jag följer nu, och det verkar inte som att jag gjort någon sån post. Let me know!

Här har vi ett stycke alternativhistoria med otroligt intressanta premisser: 1800-talets England, en dystopisk icke-demokrati där alla syndare avger rök. Det gör det lätt att se vem som handlar och tänker fel, och att göra skillnad på folk och folk. Thomas och Charlie är uppvuxna bland aristokrater, där de förväntas lära sig kontrollera sina syndiga tankar och därmed röken. Men de upptäcker snart att röken kanske inte är vad de vuxna säger att den är. Den är inte en skänk från ovan som ska lära dem göra rätt, och framför allt har den inte alltid funnits. Tillsammans med Thomas kusin Livia blir de jagade genom halva England i jakt på sanningen om vad röken är.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om perspektivbytena i den här, men jag säger det igen (fast lite kortare): Formidabla. Vyleta använder olika mindre karaktärers perspektiv för att ge läsaren ett övertag över huvudkaraktärerna och för att sakta ner berättelsen på ett effektfullt sätt. Och även om det används för att göra andhål på vissa ställen är det svårt att ta sig andhål från den här boken. Jag ville i princip sträckläsa den och de sista 380 sidorna läste jag på två dagar. Vilket är ett jävligt bra betyg från min sida.

Visserligen är karaktärerna rätt så stereotypa. Svart ställs mot vitt när Thomas och Charlie måste tävla om Livias uppmärksamhet. Thomas som inte kan sluta vara syndig, Charlie som inte kan sluta vara godheten själv. Men det är ju i och för sig också en spegling av premisserna som jag kan köpa ändå. Något som jag ändå tycker är rätt skönt är att Livia inte bara blir något passivt objekt som grabbarna ska imponera på. Även om hennes utveckling är rätt stereotyp i övrigt – fin tjej som aldrig skulle fläcka sina klänningar med sot byter till byxor och får en sexualitet och är helt plötsligt lika skitig som alla andra (notera också att det är när hon börjar klä sig som man som förvandlingen börjar ske). Något som däremot inte är stereotypt – och här kommer en spoiler, sorry, men den måste fram så jag tänker inte ens gömma den – det är en kärlekstriangel som jag har letat efter i åratal. När jag läste sista meningarna skrek jag "YES! YES!" högt, och min man undrade vad som hände. Thank you Dan Vyleta for making a polyamorous love triangle. I. Fucking. Love. It.

Så förutom att den är snyggt berättad är det en bra story med intressanta premisser, alternativa kärlekslösningar, spänning och en hel del moralfilosofi. I like, very much.

Också skrivet om boken: Veronica Roth, se och lär

Rök
Dan Vyleta
500 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

När jag såg The Bear and the Nightingale i bokhandeln för första gången var det instant love. Färgerna, illustrationerna, texten. Allt med det här omslaget är per-fek-tion. Förblindad av dess skönhet köpte jag den, som en slav... okej förlåt, I'm gonna cut the crap. Men den är nedrigt snygg.

Att det var något ryskt fattade jag ju, men det var egentligen inte förrän efteråt jag läste baksidan. Tyckte den lät spännande, men baksidan missar en hel del. Baksidestexten får liksom det här att verka som en ganska normal actionspäckad ungdomsbok, vilket det inte riktigt är.

Vår hjältinna heter i alla fall Vasya. Hennes mamma dör i barnsäng, men Vasya är utvald. Hon ska bli som sin mormor, hon ska kunna magi, kunna se saker som andra inte kan. Och det kan Vasya. Hon pratar med domovoien och alla andra knytt som hjälper till med hushållssysslorna, tar hand om hästarna och gården. Och det är bara Vasya som kan se dem. När en ny präst kommer till byn skrämmer han invånarna med att de kommer komma till helvetet om de fortsätter ge knytten mat. Han kallar dem för demoner. Människorna glömmer bort dem – alla förutom Vasya som febrilt försöker ta hand om alla. Men vintrarna är kalla och svåra, och skörden slår fel. Vasya kan inte mata alla. Och utan deras skydd vaknar något annat i skogen. Björnen vaknar. Och den är inte glad.

Sanningen är att det här är mer en beskrivning av en rysk by under medeltiden. Där gammal tro krockar mot kristendomen – en krock som får förödande konsekvenser. Jag tycker att det är väldigt intressant, men det gör också att det blir ganska långsamt. En stor del av boken går åt till att liksom etablera själva settingen – vilket ju är bra för en som liksom undertecknad verkligen har noll koll på medeltida Ryssland liksom. Kan dock ändå känna att en mindre tålmodig läsare trillar bort ganska tidigt, trots att det på slutet blir riktigt riktigt spännande.

I och för sig så är den ju värd att läsa bara för det enormt fina språket. Älskar framför allt hur Arden personifierar väder, årstider och naturen – vilket väl också är starkt kopplat till den ryska folktron. Vasya är också en intressant karaktär tycker jag. Visserligen finns den starka kopplingen till naturen och känslan (inom litteraturhistoria pratas det mycket om kvinnan som natur, mannen som kultur – kvinnan primitiv och ointellektuell, mannen förfinad och upplyst. Om en tittar på våldtäktsstatistik är det ju skrattretande att män tror så högt om sig själva), men i övrigt en väldigt ostereotyp kvinnlig karaktär.

Alltså, jag gillar så himla mycket med den här ändå. Atmosfären, den långsamma utveckligen, Vasyas utveckling, karaktärerna, hur Arden verkligen gör det från en riktig saga från början till slut. Om en är riktigt otålig tror jag tyvärr inte att det här är rätt bok, men jag hoppas verkligen innerligt att den hittar många läsare som har rätt temperament för den!

Läs för övrigt också den här lilla intervjun om hur de tänkt med omslaget! Intressant tycker jag!

The Bear and the Nightingale
Katherine Arden
336 s.
Del Rey
2017
Goodreads
SparaSparaSparaSpara

Alltså jag är ju förfan sämst på att hålla vad jag lovar mvh ska sluta lova saker. När jag skrev tre minireccar av Deadpool, Suicide Squad och Jessica Jones lovade jag att det veckan efter skulle komma tre minireccar på temat tonårsdrama. En vecka, fem veckor. Same same. Eh. Eller något. Here goes i alla fall!

Ms. Marvel vol 1: No Normal

Ok, det här kan vara bland det bästa jag läst i serieväg på den senaste tiden. Superhjälteserie med mycket fokus på fördomar, rasifiering och att försöka passa in. Plus en hel hög med humor, inte speciellt sexualiserade kroppar och bra plot. Kamala Khan är en ganska vanlig tonåring som vuxit upp i en muslimsk familj. Hon har en bild av hur superhjältar "ska" vara, och när hon själv får superkrafter är det inte alls som hon tänkt sig. Vill jättegärna fortsätta läsa den här, meneeeeh... Damn you Marvel for making itsy bitsy volumes so expensive. Anledningen till varför jag kom till skott med denna var för att jag hittade ett skadat ex på fyndhyllan för 59:- PLUS fick personalrabatt...

Runaways Complete Collection vol 1

Jag måste erkänna att jag inte är såld på Runaways, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det var jag inte gillade. Inget större fel på ploten eller så. Eller mitt allra största problem med den är nog teckningsstilen – vilket ju är spännande eftersom jag verkligen VERKLIGEN gillade Alphonas teckningar i Ms. Marvel. Men jag gillar nog när det är lite mer oumph i färgerna. Tycker att nyansvalen i Runaways tenderar att bli lite smaklösa (herregud, känner mig petigast i Sverige som diskuterar NYANSval)... MEN, det är inte direkt som att det är något FEL på själva serien, jag är bara inte hooked. Speciellt inte – återigen – eftersom Marvels volymer är svindyra i jämförelse med alla andra.

Avengers Arena vol 1-3

Avengers Arena alltså! Jag gillade den här himla mycket! Marvel har alltså gjort Battle Royale med en hög av sina tonårs-hjältar. Det jag gillar med den här är att den är lite som en antologi: En får en liten försmak av flera olika hjältar + lite fördjupning i dem, och vet var en ska vända sig senare! Men ärligt talat, storylinen är inte klockrent sammanhängande och något hoppig. Jag gillar den ändå, kanske mest för att det är så många karaktärer som en får chans att lära känna! Precis som med Deadpool har jag läst den kapitelvis på internetz och kunnat läsa insändare. Några klagade rätt mycket på att de blev utlovade Battle Royale men istället fick en massa teenage drama – men hallå, det är ju det bästa! Det enda jag stör mig på egentligen är att premisserna för berättelsen aldrig följs. Spoiler alert, markera för att läsa: [om en säger att en ska döda av alla karaktärer förutom en vinnare så vill jag faktiskt att det ska hända. Även om jag ville att både Nico och Hazmat skulle överleva.]. Jag köpte direkt efter det här Runaways för att kunna läsa mer om Nico, och planerar att ta tag i Avengers Academy pga Hazmat = <3!!! Och ah, den här serien är nog ca det snyggaste som gått i ett par skor. I kid not. Vill skriva ut varenda sida och klistra på väggen. Kollade upp vad Walker gjort i övrigt och är djupt besviken för det är ingenting jag vill läsa. Har även visat lite bilder här.

Om en kund kommer in i butiken och säger "det här är det läskigaste jag läst". Vad gör Anna då? Jo, hon går direkt in på bookdepository när hon kommer hem (eftersom den inte fanns i butiken) och beställer både del ett och del två. Visserligen låter hon del ett och del två stå i bokhyllan i några månader innan hon börjar läsa, och visserligen kommer det en himla massa annat emellan även efter att hon börjat läsa. Men i alla fall.

Boken handlar om Arthur Bannister, som av en i början okänd anledning har måst sluta på sin gamla skola. Utan att ha sökt det får han ett stipendium till Shiverton Hall och börjar där. När han kommer dit visar det sig att skolan har en historia av att vara full av spöken. När några av hans kompisar börjar hemsökas av sina gamla låtsaskompisar börjar det hela bli riktigt farligt - så pass att en av dem hamnar på sjukhus. Nu måste de försöka lösa problemet utan att fler blir skadade.

Jag försökte verkligen att inte bygga upp mina förväntningar skyhögt inför den här boken, för jag ville verkligen inte bli besviken. Dessutom: Vad en skräms av är ju extremt subjektivt. Så OM en kund kommer in och säger "det här är det läskigaste jag läst" så betyder ju faktiskt inte det att jag kommer tycka att det är det läskigaste JAG läst. Men ändå, jag tyckte nog denna var rätt creepy, även om det inte var det läskigaste jag läst.

Berättelsen om Arthur fungerar som en ramberättelse för att också visa hur männen i familjen Shiverton gått hemska öden till mötes. Så vid olika tillfällen stoppas det in en ren spökhistoria, som alla utspelar sig "för länge sedan". Jag tror att som yngre hade jag absolut uppskattat den här boken, speciellt med den otroligt tillfredsställande twisten på slutet (jag är inte den som brukar misslyckas med att räkna ut twister, men seriously - didn't see that one coming).

I skräckinslag tycker jag att den fungerar riktigt bra. Storyn däremot är väl rätt mjeh, och kvinnorepresentationen är... well. Let's leave it right there. Den känns kanske inte heller speciellt originell. För ungar som läst PAX eller betat sig igenom Ingelin Angerborn eller Rebecka Åhlund skulle denna vara perfekt - om den hade funnits på svenska det vill säga... Men okej, ett engelskspråkigt barn hade väl kanske läst Coraline eller The Graveyard Book.

Slutbetyget är alltså: Bra, ganska läskig, men inte det läskigaste jag läst. Ooriginell berättelse och inte jättebra på genusområdet. Om ni kommer över den kan ni läsa den. Jag kommer läsa bok två, mest för att jag har den hemma och den här ändå var så pass snabbläst.

Shiverton Hall
Emerald Fennell
256 s.
Bloomsbury
2013
Goodreads

Känns som att jag varit riktigt dålig på att komma ihåg dessa trerecensionsfredagar? Eller alltså, det har kanske mest varit för att jag har så otroligt mycket att göra just nu... Som sagt: ALLT kommer bli bättre i januari. Den här veckan har varit helt hemskt ångestig. Klarade inte ens av att ta mig till jobbet i torsdags (vilket i och för sig skulle ha varit dag nummer elva i jobb/skolsviten) utan sjukanmälde mig och tittade på Sailor Moon hela dagen. Om jag hade jobbat hade det förmodligen slutat med att jag skrikit åt kunderna och bölat i kassan = typiskt obra. Blä, i januari, då ska jag ta hand om mig själv.

Men nu ska vi vara mer positiva, för idag handlar det om tre stycken bra böcker!

Ninja Timmy och de stulna skratten - Henrik Tamm

Ninja Timmy och hans kompisar tröttnar på de elaka busarna som härjar i staden Elyzandrium, och blir... just det, ninjor och slåss mot dessa. De får hjälp av en leksaksmakare som är king på nya magiska leksaker och en pilot som är... king på att flyga flygplan (eh). De stöter på en hel hop med barn som blivit av med sina skratt, och bestämmer sig för att gå till botten med det hela.
    Jag gillade den väl, men är inte helt såld. Alltså den är ju lite spännande, men inte sådär superdrivig. Innehåller dessutom bara en enda kvinnlig karaktär som well... inte håller för en genus analys. Plus dock för svinfina bilder I FÄRG.

Min brorsa heter Noa - Anna-Clara Tidholm & Joanna Hellgren

Alltså den här boken är så bra och ligger så perfekt i tiden. Den handlar om Saga, vars storebror Noa blir nazist. Sagas bästa kompis heter Anisa och hon är en av dem som Noa numer inte gillar. Det bästa med den här boken är 1. Att den berättas ur Sagas och Anisas perspektiv, vilket gör det svårbegripliga lättare att förstå. En får hänga med i hur de lär sig mer och mer om nazismen, men samtidigt hur de jobbar med att hantera det obegripliga. 2. Den känns väldigt uppdaterad, till exempel teknikmässigt (tjejerna googlar själva fram information).
    Tycker det är en ypperligt bra bok att sätta i händerna på en sex-sjuåring - men risken finns att det är en typisk sådan bok som vuxna vill att barn ska läsa, men som de inte själva är så sugna på. Jag är tyvärr väldigt tveksam till om jag hade gillat den när jag var i den åldern (men som tur är är jag ju inte representativ för alla nuvarande sex-sjuåringar).

Dit ljuset inte når - Annika Thor

Jag blev otroligt glad när jag såg att det skulle komma en ny bok av Annika Thor - inte för att jag har läst alla böcker hon skrivit, men ändååå. Dit ljuset inte når är en väldigt typisk sådan bok som jag hade ÄLSKAT när jag var i rätt åldersgrupp för det (det vill säga 9-12). Lite gammaldags stämning, utan att egentligen vara bunden till någon tid. Rätt mycket mystik, utan att egentligen vara övernaturlig. Barnhem (barnhem brukade vara mina internatskolor. Eller för er som missat att jag totally into internetskolor: Jag är totally into internatskolor). Någon som levt som fattig men visar sig vara rik. Helt enkelt väldigt spännande och otroligt bra komponerat. Det var länge sedan jag läste något alls av Thor (förutom att jag ju då badkarsläser En ö i havet just nu) och jag hade glömt hur bra hon är.

Peppen på det här seriealbumet var helt skyhög innan jag började. Har hört alla säga att det är helt fantastiskt, att de älskar det osv. Jag hatar när folk säger sånt?! Alltså, en bok eller ett seriealbum kan omöjligt leva upp till sådana förväntningar.

I alla fall. Grundstoryn (och ja, du behöver faktiskt läsa den): tolv gudar återkommer vart 90:e år. De tar över en människas kropp, och lever på jorden i två år. I den här första volymen lyckas en av gudarna klanta sig lite och blir åtalad för mord. Den som är överhuvud vill inte hjälpa henne, utan menar att hon försatt sig i situationen själv och brutit mot gudarnas regler.

Okej, jag hade inte läst vad den här serien handlade om innan jag började läsa den och fattade seriously ING-EN-TING. Det är som att hoppa in mitt i en story. Inget förklaras - varför de är där, vilka de är osv. Tänk dig att du har tolv personer (plus några till) att hålla reda på. Ingen av dem presenteras what.so.ever. Såååå förvirrande. Det var inte förrän jag kom till slutet där det fanns ett uppslag med premisserna om vad det hela handlade om som jag faktiskt fattade alls vad grundpremisserna för berättelsen var. Och det, vill jag bara förtydliga, är ett jävligt dåligt betyg.

Dock: När jag nu är med på grundpremisserna - att tolv gudar lever bland människorna som popstjärnor - känns ju åtminstone idén rätt nice. Storymässigt... nja, det lämnar rätt mycket att önska alltså. Jag vill gilla det, men det känns helt enkelt lite för innehållslöst, lite för rörigt, lite för mycket karaktärer att hålla koll på. Det tillfälle då det verkligen börjar kännas riktigt intressant är i på första volymens sista uppslag. Där finns det något löfte om att det kommer bli lite mer spännande. Och visst, stundvis är den ju också ganska rolig ändå.

Den stora behållningen med seriealbumet tycker jag dock är teckningarna. De är i alla fall sjukt snygga. Men, det kvarstår: Bra grund, karaktärer som håller för en grundläggande genusanalys och awesome artwork slösas bort på en rätt så trist story. Jag tänker nog dock ta mig an andra volymen också innan jag helt förkastar serien. Tycker - i och med sista uppslaget dårå - att det känns rätt lovande ändå.

The Wicked + The Divine vol 1: The Faust Act
Kieron Gillen, Jamie McKelvie & Matt Wilson
144 s.
Image Comics
2014
Goodreads

Okej, nu börjar det bli alldeles för lång tid sen jag läste den här, så det är väl bäst att jag tar och skriver om den. Det är alltså del två i Grishatrilogin vi snackar om. Alina återvänder till Ravka och får ta över Grishaskolan. Men frågan är om inte makten stiger henne lite åt huvudet - blir det inte lite väl svårt att hålla sig ifrån den? Givetvis har vi en ny kärlekstriangel också. En prins kommer in och vill ha ett businessäktenskap med Alina, vilket Mal inte gillar. Och uppepå allt det andra har Skuggmästaren tagit sig levande ur skuggsänkan med ännu större krafter än tidigare och jagar dem.

Jag skrev ju några ord innan jag började läsa Wytches om vad jag förväntade mig av det hela. Eftersom jag sällan läser om vad böcker handlar innan jag köper dem/börjar läsa så händer det ju ibland att jag får en helt annorlunda bild av vad saker handlar om. Typ som i fallet Wytches. Jag förväntade mig något som liknade Blair Witch Project, vilket verkligen inte alls stämde.

Vi följer familjen Rooks - främst pappa och dotter. Han är en nykter alkoholist, hon har blivit anklagad för att ha dödat och sedan gömt undan kroppen efter en gammal skolkamrat. Bara hon själv vet vad som egentligen hände på platsen - att ett träd slukade kamraten. För att fly undan gamla minnen har hela familjen flyttat, men det är något konstigt med skogen på det nya stället. Det bor något där - uråldriga varelser som besitter en viss kunskap om hur världen är skapt som gör att de har förmågor bortom mänsklighetens. Och de är inte goda.

Även om det här absolut inte var vad jag hade förväntat mig gillade jag den ändå - eller jag tror i alla fall att den har potential att bli riktigt bra. I dagsläget tycker jag inte riiiiiktigt att den är helt framme. Teckningarna är jäkligt snygga - men ibland så röriga och abstrakta att jag inte ens fattar vad som händer. Så plus för snygghet - minus för tydlighet. Minus för tydlighet tycker jag dessvärre att det blir på själva storyn också. Kanske är det för att bilderna inte blir ett tillräckligt bra komplement, men ibland känns det som att det är stora hopp i berättelsen, och det har hänt något jag inte riktigt hängde med på.

Dessutom har jag enormt svårt för obestämbara monster - och dessa är verkligen extremt obestämbara. Snyder vill kalla de för "wytches" (som i stavningsvariation av häxor), men de har ingen som helst likhet med häxor, så ärligt talat fattar jag inte poängen med att dra den parallellen. Eller som jag förstår det av hans text efteråt är det baserat på en barndomslek - men alla barndomslekar är inte vettiga nog att bli en bok. Behåll känslan och idén, men redigera den lite - tänker jag.

Okej, en slutsats på det här: Otydligt, lite rörigt och hoppigt, inte jättetydligt koncept (är det här skräck eller fantasy?), men ändå potential att bli riktigt spännande. Jag är dock inte såld ÄN.

Wytches vol 1
Scott Snyder, Jock, Matt Hollingsworth & Clem Robins
144 s.
Image
2015
Goodreads

"Nä, jag har inte råd att köpa några fler seriealbum den här månaden, så det får räcka med det jag har" skrev jag. Sen köpte jag Through the Woods i alla fall. Heja. Jag hade inte läst något om det, inte bläddrat i det. Bara sett framsidan som var himlarns fin och som ju ändå skvallrar om att det är ett seriealbum fyllt av skräckberättelser. Har svårt att motstå sånt.

Så, den innehåller alltså fem skräckberättelser, inspirerade av gamla sagor fast liksom mycket mörkare. Det är till exempel en främling som lurar ut tre systrar - en åt gången och alla försvinner. Det är en ande efter en död fru som inte slutar hemsöka den nya frun förrän hon själv blir ihopsydd. För att ta två exempel.

Jag är ärligt talat inte skitsåld på själva berättelserna. Däremot bilderna. Alltså GUDARS. Så sjukt fint, och jag vill liksom sätta varje uppslag på väggen. En hel del påminner mig om Tove Janssons bilderböcker (alltså jämför bilden ovan med den här bilden till exempel). Mest är det väl kanske stämning och färgkombinationer som gör att jag tänker på Jansson. Plus kanske den här liksom... blocktekniken om ni förstår vad jag menar? Jag är ju ingen konstnär direkt, men jag tror jag menar det här linjefria, och att inte jobba med övertoningar, utan verkligen göra stora färgblock. Känner mig sämst på att förklara, men det är helt enkelt skitsnyggt.


Som ni ser på det två bilderna här ovanför är också texten integrerad i själva bilden, vilket också är mycket snyggt. Som ni ser är det ju också väldigt lite text på varje sida, vilket gör att bilderna får tala ganska mycket för sig själva.

Men okej, själva berättelserna är det väl bäst att jag kommenterar då: jag tycker nog att de blir lite för platta. Vissa slutar lite för abrupt med så pass öppna slut att de känns ofärdiga. Det känns som att det är meningen att öppenheten ska få håren att resa sig på armarna men... it just doesn't do it for me. Dock tycker jag att den är sjukt läsvärd bara för den fantastiska konsten. Den ÄR verkligen Through the Woods' största förtjänst. Hade för övrigt lätt velat se Carroll göra ett album där hon illustrerar klassiska Grimm-sagor (som hon ju ändå är inspirerad av) på det här sättet.

Through the Woods
Emily Carroll
208 s.
Faber & Faber
2015
Goodreads

Elias är en soldat - bäst i sin årskull. Laia är slav - hos en kvinna som är känd för att förbruka slavar som engångtallrikar. Båda bor i ett imperium med extrema klasskillnader. Ingen utav dem vill vara där de är (såklart) och ingen utav dem tycker att det här är ett vettigt samhällssystem. Elias väljs ut till att tävla i the Trials - en prestigefylld tävling där den som vinner blir kejsare över hela imperiet. Laia vänder sig till motståndsrörelsen för att få hjälp att rädda sin bror som blivit tillfångatagen. Båda blir svikna och förrådda gång på gång, och vet tillslut inte vilka de kan lita på.

Enligt B Wahlströms (som alltså kommer ge ut denna bok i vår med titeln Askfödd) hemsida har An Ember in the Ashes jämförts med både J.K. Rowling och George R. R. Martin. Jättekonstiga jämförelser tycker jag. Eller alltså har ju inte läst GRRM - det kanske finns likheter ändå? - men sett lite av tv-serien och är brutalt ointresserad av honom. Sug istället på den här jämförelsen: Hunger Games och Mistborn. Visst låter det ändå lite awesome? Det tycker jag att det blir också.

Överlag så är väl tävlingar extremt tacksamma att skriva om över huvud taget tänker jag. Att den här är extra brutal gör det hela ännu mer spännande. Att det dessutom läggs på det växlande perspektivet gör att tempot i boken helt enkelt är rasande, och varje gång ett kapitel tar slut skriker jag "NEJ!!!!!" inombords (eftersom - förutom att en kommer in i att läsa om en karaktär och måste växla när kapitlet är slut - varje kapitel avslutas med en helt enkelt hjärtkramande cliffhanger). Även om jag tycker att boken också innehåller rätt stora brister är den helt enkelt så dödligt fängslande att när jag väl kom in i boken kunde jag inte låta bli att avsluta den. Och jag undrar: Om det här är Tahirs DEBUT... hur fan ska hon kunna toppa det här?

Men som sagt - en del brister. Är vi inte ganska så rejält trötta på fantasyvärldar med extrem genusmaktordning där kvinnorna står på botten? Alltså även om det märks tydligt att det är till för att göra en poäng (det FINNS kvinnor i toppen som bevisligen är mer brutala än männen. Kvinna i armén som klagar på att hon jämt underskattas och bevisar att det är så. Laia som tröttnar på att bli räddad och bestämmer sig för att rädda alla andra) så tycker jag att det här börjar bli tråkigt. Varför får aldrig kvinnorna styra över männen? Varför är det omöjligt att föreställa sig en fantasyvärld utan en skev maktfördelning mellan könen? Jag klagar inte på att det görs feministiska poänger i den här boken - för det gör det. Jag klagar på att inga fantasyförfattare över huvud taget verkar kunna tänka utanför feministiska poäng-boxen. Kritik mot rådande genusmaktordning kan göras på andra sätt än att kvinnor nedvärderas i ett samhälle och sedan slår tillbaka.

Mitt andra problem med den här boken är egentligen rätt litet, eftersom det ändå inte sker så ofta. Jag tycker att det är bra att kärlek får en ganska nedtonad roll i berättelsen, men de kärleksscener som finns är i sann Tahereh Mafi-anda. Det vill säga: Way over the top.

Men i alla fall: den som vill ha något händelserikt, helt sjuuuuukt brutalt och blodigt som nästan är omöjligt att lägga ifrån sig på grund av alla cliffhangers och nyanserade karaktärer med vettig karaktärsutveckling bör verkligen läsa den här boken. Pronto. Vet nog både en eller två personer den här boken skulle passa. Och låt er inte skrämmas av det hideous omslaget.

An Ember in the Ashes
Sabaa Tahir
464 s.
Razorbill
2015
Goodreads

Speglar är en av mina värsta grejer när det är mörkt. Jag tittar aldrig in i en spegel i ett mörkt rum, utan vänder tvångsmässigt bort huvudet för att inte råka skymta en rörelse som inte ska vara där. Det som skadat mig är berättelser om Bloody Mary - eller Svarta Madam som hon brukar kallas på svenska. Även om det inte är hon som dyker upp i den här boken är det ändå en Svarta Madam-lek som ställer till det för Mariefred den här gången. En lek under en luciatågsrepetition går åt skogen och släpper ut tre stycken gastar. Gastarna är varelser som suger ut livet ur personer - de är genuint onda varelser och om de inte hittas i tid kan de två hela familjer som ligger på sjukhus dö.

Alltså att jag gillar dessa böcker är ju sen gammalt. Egentligen har jag inte väldigt mycket mer att säga förutom att Gasten helt följer det gamla spåret och håller uppe seriens rykte. Det skulle kunna vara bra så - men det var faktiskt en annan sak som också slog mig nu när jag satte mig för att skriva den här recensionen.

Jag nämnde tidigare att Mylingen kanske är bland det mest obehagliga jag läst i skräckväg (eller okej nä, jag skrev "bland det bästa", men när vi snackar skräck så är det ju nästan synonymer). Gasten är inte riktigt lika läskig (fast hur svårt att toppa Mylingen liksom?), men ändå rätt obehaglig. Det som ändå den här boken har (och tidigare delar i serien, om än kanske inte riktigt lika mycket) är att folk faktiskt blir skadade, och att faran är betydligt mer konkret och... genuin. På riktigt. Det är faktiskt personer som riskerar att DÖ här, vilket jag upplever att det sällan är i 9-12-skräck.

Det gör att berättelsen är mer... on the edge så att säga. Det blir lite mer spännande, lite mer nagelbitande (inte för att jag biter på naglarna, men ni fattar grejen) och lite svårare att inte race:a igenom boken. Och uppenbarligen är ju det här ett koncept som fungerar förjäkla bra, med tanke på hur otroligt populära dessa böcker blivit. Kanske borde lite fler 9-12-författare lära av Larsson & Korsell, och släppa lite på den uppstädning som annars präglar den här genren.

Slutsats: Jag gillar. Ni läser.

Gasten
Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
205 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads

Ada Goth är enda barnet till Lord Goth - en poet som bor på en alldeles för stor herrgård. En natt får Ada besök av ett litet musspöke. När hon ska hjälpa spöket att reda ut hans död hamnar hon i en del av herrgården hon aldrig varit i förut. Hon upptäcker också att flertalet varelser hålls fånge på herrgården. Ada försöker ta reda på varför, och inser att varelsernas liv är i fara - hon måste rädda dem. Och det snart!

Jag älskar Chris Riddells illustrationer och hade ingen aning om att han dessutom skriver själv. När det dessutom är en 9-12-bok med gotiska inslag - jag är såld. Och inte sjutton blir det sämre när jag börjar läsa heller. Det här är nämligen en perfekt högläsningsbok. Smockad med barnslig humor passar den ypperligt för ett barn. Smockad med referenser till olika saker passar den ypperligt för en vuxen. Jag hade verkligen otroligt stor behållning av att läsa den här - alltså genuint. Inte "Åh, det här är jätteroligt för ett barn", som det kanske snarare brukar vara när det är humor för den här åldersgruppen. Till exempel när jag inser att Lord Goth egentligen är en överdriven Lord Byron - eller när namnet Mary Självisk dyker upp, och hon är en författaren som har skrivit en bok om ett hopsatt monster. Jag till och med önskar att jag hade en unge att läsa den här boken tillsammans med, bara för att jag vet att vi båda skulle kunna ha så himla roligt åt det hela.

Och alltså jag är ju en sucker för den här typen av 9-12-litteratur - gotisk humor och estetik med dubbel adress. Ultimat för en litteraturvetare som har lite mer koll på litteraturhistoria, men kanske inte riktigt lika roligt för någon som inte har koll på Byron et al (just Byron och Shelley ingick ju i och för sig när jag läste Svenska B i gymnasiet. Är också 100% säker på att det fanns en hel hop med referenser i den här boken som även gick mig över huvudet). Även om jag tycker att Ada själv är en ganska blank karaktär - hon kommer liksom i skymundan jämfört med alla humorinslag - så är det här ändå en serie jag hemskt gärna vill fortsätta läsa. Känns som att den skulle kunna innehålla en del ordlekar också (i sann Roald Dahlsk-brittisk anda), så kanske till och med - om jag ändå bara ska läsa för min egen skull - att jag fortsätter läsa på engelska. Ändå väldigt roligt att Bonnier Carlsen plockar upp en sån här bok - känns ändå som att den står ut bland de vanliga 9-12-titlarna.

Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård
Chris Riddell
224 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads

Gillade ni konceptet med Rat Queens, men tyckte kanske inte att den nådde hela vägen fram? Då tycker jag att ni ska kolla in Lumberjanes! Den cirkulerar kring en grupp tjejer som visserligen är lite yngre än Rat Queens, men lika varierade. De har alla olika personligheter - de får vara både rädda och tuffa, kunniga, bra på logisk tänkande eller ibland helt clueless. Tillsammans slåss de mot treögda rävar, klarar sig från att drunkna i en fors och tar sig igenom en grotta genom att lösa matteproblem.

Jag skulle säga att Lumberjanes är Rat Queens lillasyster - snällare, gulligare och kakor hos pojkscouter istället för alkoholhaltig dryck på tavernan. Nästan lika fartfylld, men inte samma närvaro av the male gaze. Vad som talar mer för Lumberjanes är storyn. Välkomponerad och med ett tydligt mysterium att lösa. Inte flera-sidors-slagsmål och sånt - utan kanske snarare problemlösning och logiska

Något som jag också uppskattar sjukt mycket är det breda karaktärsgalleriet! Som sagt, alla tjejerna är väldigt olika. De har olika styrkor och svagheter, och behöver varandra för att lösa olika problem. Parollen "Friendship to the max!" är verkligen något som går genom hela serien.

Det här är lätt en serie jag hade satt i händerna på min typ 11-åriga dotter om jag hade haft någon (tänkte först: synd att det inte är på svenska. Tänkte sen: wth, serier är ju ett skitbra sätt att lära sig engelska?!). Den visar på tjejer som stöttar varandra istället för backstabbar, företagsamhet och värdet av samarbete (och kanske lite att sätta sig upp mot auktoriteter och bryta mot regler också... men vi hade kunnat jobba på den biten), samtidigt som den är skratta-rakt-ut-rolig. Fungerar också ypperligt bra för vuxna - för hey, vi är väl också mottagliga för vettiga värderingar - right?

Sååååå, what's the catch? Haven't found it yet, får se vad som händer i volym två!

Lumberjanes vol 1: Beware the Kitten Holy
Noelle Stevenson, Grace Ellis, Shannon Watters & Brooke A. Allen
128 s.
BOOM! Studios
2015
Goodreads

Så, äntligen har det blivit dags för mig att blogga om den här. Jag brände igenom både del ett och del två av den här serien på typ två dagar. Hoppas innerligt att jag kan hålla dem isär, men det tror jag nog går bra!

Alina är en rätt medioker soldat som i en pressad situation visar sig ha större magiska krafter än någon på tio miljarders generationer (alltså inte riktigt, men ni fattar grejen och jag kommer inte ihåg den exakta siffran). Hon blir tvingad att joina Grishan - en fruktad specialstyrka i Ravka. Självklart finns det också en snubbe (eller två) som distraherar henne, och självklart finns det en hel hög med folk som vill utnyttja henne för egen vinning. Så - som vanligt i YA - måste hon känna efter för att göra det som hon vill osv. Ni fattar grejen. Vanlig The Chosen One-berättelse.

Det dröjde innan jag läste den här eftersom jag 1. tyckte den lät ASTRÅKIG och KLYSCHIG och 2. hört att det skulle vara så mycket miljöbeskrivningar i att en somnar typ. Och alltså ja, den är det. MEN VÄNTA VÄNTA innan ni slutar läsa. Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT.

Inspirationen till kulturen i Ravka kommer nämligen från Ryssland. Alltså how genius?! Vet inte hur era associationer ser ut, men såhär ser mina Rysslands-associationer ut: evig vinter, skitkallt, omöjligt att inta, svinhårt styre, ledare som är helt frånkopplade från folket oavsett om de är tsarer är kommunister eller vadfan de är, pepparkaksslott, makt och utnyttjande av den makten. Allt = perfekt för att göra till en fantasy-dystopi. Så varför har då ingen YA-författare gjort detta tidigare?

Och alltså faktiskt, det gör att jag ursäktar att Bardugo snöar in på obetydliga detaljer (mat till exempel - visst fyller det en funktion i att befästa klasskillnaderna, men är egentligen rätt onödigt. Vidder är ännu mindre nödvändigt och dessutom skittråkigt). Det gör att jag ursäktar det väldigt klyschiga narrativet. Det gör att jag ursäktar kärlekstrianglarna (ledsen Bardugo, men du kan inte argumentera dig ifrån att det är ett kärlekspar och en person kommer och stör relationen mellan dem = min definition av kärlekstriangel. Referens till min intervju med Bardugo). Det får mig att tänka: Herregud, hur jäkla svältfödd på unicitet i YA-fantasy ÄR JAG egentligen?

Men även om det är rätt klyschigt så är det faktiskt också väldigt spännande. Så jag tycker nog gott att ni kan ta och läsa denna.

Ella är först inte så pepp på att åka på kollo, men upptäcker snart att det faktiskt är ganska roligt. De gör alla de vanliga sakerna - paddlar kanot, badar, men också - givetvis - berättar spökhistorier. Det berättas om hur personer försvunnit i skogen invid lägergården, och därför får barnen absolut inte gå in i skogen. Ella och hennes kompisar ger sig ändå in i skogen på natten - bara för att kolla vad som händer.

Jag tror att jag nämnt tidigare min otroligt romantiserade bild av kollo, eftersom jag aldrig fick åka själv när jag var liten (var i och för sig på läger somrarna när jag var 12 och 13, men avskydde det). Precis såhär föreställer jag mig att det skulle ha varit - göra roliga saker, bryta mot reglerna och skrämma upp varandra (eller alltså jag var ju på klassresa två dagar i september varje år och då gjorde vi allt det där).

Någon den här boken dock inte skrämmer upp är mig. På den punkten måste jag säga att det hela är ett brutalt antiklimax. Jag har inte läst något av Rebecka Åhlund tidigare, men förväntade mig väl något i stil med Ingelin Angerborn. Tyckte nog dock att det här föll ganska platt. Jag älskade den här typen av böcker när jag var inom bokens målgrupp (och nu också för den delen), och tror inte jag hade gillat den då heller. Grejen är att det liksom inte händer något som är konkret läskigt. Åhlund förlitar sig för mycket på terror (alltså rädsla inför att något ska hända) och glömmer bort att det måste utmynna i något som faktiskt är läskigt. Det blir inte ens mysrysligt. En nio-årig Anna hade med största sannolikhet varit enormt besviken. Trots den enormt perfekta settingen med lägergården och skogen.

Någon direkt utvecklingsberättelse om Ella blir det inte riktigt heller. Jag tänker på att Huset mittemot fått en del kritik för att vilja vara för mycket - både coming of age och mysrysare. Här känns det tvärtom som att Åhlund vill för lite, för det blir liksom varken eller. Jag tänker också just för ett barn att det hela blir för icke-konkret för att kunna uppskattas ordentligt.

Alltså, är det dåligt? Nä, det är inte. Men är det egentligen speciellt läsvärt? Såhär: Om du bara har tid att välja en tycker jag nog - trista stereotyper eller inte - att Rum 213 (eller kanske ännu hellre Barnkolonin, som har liknande setting, men inte riktigt samma) är ett bättre val. Min inställning till den här är nog mest... ljummen.

Ibland blir skogen vred
Rebecka Åhlund
157 s.
Rabén & Sjögren
2014
Goodreads

Jag ska vara helt ärlig - trots Engelsforstrilogin har jag en tendens att vara skeptisk mot svensk ungdomsfantasy, och jag är medveten om att jag dömde den här boken jävligt hårt på förhand. I och för sig gjorde det att jag blev mer överraskad när jag läste, för till min stora förvåning visade sig Omänniskor vara riktigt bra.

Sigrid råkar förvandlas till ett lodjur och anfalla sin pojkvän i en pressad situation. Inte jättebra, för trots att ingen tror honom är han helt säker på att han såg vad som hände. Sigrid upptäcker att det finns fler som hon - fler som kan förvandla sig till djur och att det går att kontrollera. Det finns till och med ett sällskap för de som är som hon, där de tillsammans försöker bevara hemligheten och se till så att ingen missbrukar sin förmåga.

Runt om i Skåne-trakten har det skett en del vildsvinsattacker och de sällskapet är helt säkra på att det rör sig om just en sådan person - en som missbrukar sin förmåga att förvandlas till vildsvin. Tillsammans tar de upp jakten för att oskadliggöra hen som utför attackerna.

Alltså, jag tänkte faktiskt inte ens läsa den här boken för att jag tyckte att handlingen lät så OTROLIGT cheesy. När den beskrivs låter det helt enkelt som en ganska töntig bok. Men så känns det inte alls medan jag läser. Såhär i efterhand är det svårt att precis sätta fingret på vad det var jag gillade så mycket. Stundvis har den väl en tendens att bli lite för instruerande, men förvånansvärt nog stör det mig inte alltför mycket (något som jag generellt tycker är ett problem i svensk fantasy annars).

Det jag gillar mest är nog stämningen, vilket det ju är otroligt svårt att sätta fingret på vad det är som skapar den. Men jag gillar också att Johansson och Svensson inte drar sig för att bryta mot genrekonventioner - till exempel har de inga problem med döda av viktiga karaktärer. Tror jag nämnt tidigare att jag gillar att "superkrafter" eller övernaturliga krafter inte alltid är en fördel - till exempel som i Ransom Riggs böcker där deras olika magiska egenskaper inte bara gör att de inte kan smälta in i en folkmängd utan också till exempel kan flyga iväg hur långt som helst. Också här kan möjligheten att förvandla sig till ett djur vara en nackdel, eftersom någon som dör i sin djurform inte förvandlas tillbaka till människa = personens familj kan aldrig få veta att hen dött, eftersom omänniskorna måste hållas hemliga. Alla djur är inte heller coola rovdjur som Sigrids lodjur, utan det finns också igelkottar, snokar och harar. Ibland tar djurens instinkter över de mänskliga. Det här är med andra ord inga superkrafter, även om det såklart OCKSÅ har sina fördelar.

Något av det sämre med den här boken är faktiskt att den är så pass "tunn". Inte för att det är någon supertunnis - ca 340 sidor, standard-ungdomsbokstjocklek - men jag hade gärna velat bädda ner mig i den här världen (som jag av okänd anledning kopplar väldigt mycket till mossa?! Alltså inte som i mossig, utan som i tjockt lager mossa som slukar alla ljud och som är gosig att bädda ner sig i. Kanske har att göra med färgen på omslaget) en lite längre stund. Plus fick mig att längta efter Malmö väldigt mycket. Och efter nästa del såklart.

Omänniskor
Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
339 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

Jag har äran att inleda B. Wahlströms bloggstafett om Röta! Jag måste säga att jag var lite orolig inför det här, för det vore ju rätt pinsamt att behöva inleda hela bloggstafetten med en sågning. Jag hade verkligen noll förväntningar på den här, och om det inte vore för ett enda mycket speciellt faktum hade jag inte ens läst den här boken (jag förklarar snart). Ärligt talat, ju mer jag har tänkt på Odinsbarn, desto mer har jag tyckt att den varit ett riktigt bottennapp. Jag tyckte inte det i början. Röta vägde dock på sätt och vis upp för att Odinsbarn var så himla dålig. Faktiskt.

Tre-recensionsfredag! Och lönedag! Hurra! Idag ska jag 1. Jobba. 2. Köpa en Captain Phasma-Pop att ha i bokhyllan (har städat i min bokhylla så att alla böcker står inskjutna = större rum och mer plats för... öh... Popfigurer...). 3. Käka vietnamesiskt. 4. Se Imperial State Electric. MEN FÖRST! Kortreccar!

Fables: Legends in Exile (vol 1)  - Bill Willingham

Saga vol 2-5 - Brian K. Vaughan & Fiona Staples

Rat Queens: Sass & Sourcery (vol 1) - Kurtis J. Wiebe & Roc Upchurch