Fred bor med sin pappa - som han har ett lite struligt förhållande till - och sin lillasyster i ett sunkigt bostadsområde. Med tankarna fokuserade på allt han skulle kunna göra om han hade en massa pengar går han med på att råna en butik. Men allt går inte som han och de andra killarna tänkt sig. Av misstag kraschar de bilen, en person blir allvarligt skadad och när de ska sno en ny bil visar det sig att det sitter en liten flicka i bilen.
Fred och hans kompisar blir med andra ord rejält insyltade - nu när de dessutom av råkat kidnappa en liten unge!
Berättelsen tar vid då Fred och hans kompisar flyr från brottsplatsen - med andra kastas läsaren in i full action. Rätt effektivt med tanke på att adrenlinkicken är omedelbar. Dock kan jag inte påstå att den här första scenen representerar resten av boken. Den som vill ha action får vända sig någon annanstans - det här är mer en bok om Freds samvetskval och psykiska problem efter rånet/kidnappningen.
Och visst är det en trovärdig skildring av en tonårskilles våndor - det är bra gjort och i början är boken till och med ganska spännande. Något som däremot inte är speciellt spännande är den otroligt stereotypa framställningen av både invandrare och personer med Freds klasstillhörighet. En av vännerna som Fred planerar och utför rånet tillsammans med - Wahid - är en invandrarkille som ännu inte blivit beviljad asyl. Han har flytt från en krigsdrabbat land och porträtteras som aggressiv och utåtagerande. Väldigt tråkig och stereotyp skildring av flykting kan jag känna. Dessutom som Wahid är drivande i både rånet och kidnappningen, målas upp som "the bad guy" - medan Fred (som åtminstone har en blond och blåögd lillasyster. Minns inte om det nämns något om hur han själv ser ut) är den snälla som tar hand om barnet de av misstag kidnappat och menar att de måste lämna tillbaka henne. Det går också att se den här tröttsamma framställningen mellan mörkt/ljust. Vi har de ängalika blåögda, blonda barnen som symboliserar allt det goda i världen, medan Wahid - som kommer från Afghanistan - är det dåliga. Och också: den struliga killen från det sunkiga lägenhetshusområdet... Say no more.
Sååå, om det inte hade varit så sjukt stereotypt hade det här kunnat vara en bra bok. Men nu känner jag bara att näe, 2015, vi kan bättre än såhär.
