Den blomstertid nu kommer - Marie-Chantal Long
06:39
Fred bor med sin pappa - som han har ett lite struligt förhållande till - och sin lillasyster i ett sunkigt bostadsområde. Med tankarna fokuserade på allt han skulle kunna göra om han hade en massa pengar går han med på att råna en butik. Men allt går inte som han och de andra killarna tänkt sig. Av misstag kraschar de bilen, en person blir allvarligt skadad och när de ska sno en ny bil visar det sig att det sitter en liten flicka i bilen.
Fred och hans kompisar blir med andra ord rejält insyltade - nu när de dessutom av råkat kidnappa en liten unge!
Berättelsen tar vid då Fred och hans kompisar flyr från brottsplatsen - med andra kastas läsaren in i full action. Rätt effektivt med tanke på att adrenlinkicken är omedelbar. Dock kan jag inte påstå att den här första scenen representerar resten av boken. Den som vill ha action får vända sig någon annanstans - det här är mer en bok om Freds samvetskval och psykiska problem efter rånet/kidnappningen.
Och visst är det en trovärdig skildring av en tonårskilles våndor - det är bra gjort och i början är boken till och med ganska spännande. Något som däremot inte är speciellt spännande är den otroligt stereotypa framställningen av både invandrare och personer med Freds klasstillhörighet. En av vännerna som Fred planerar och utför rånet tillsammans med - Wahid - är en invandrarkille som ännu inte blivit beviljad asyl. Han har flytt från en krigsdrabbat land och porträtteras som aggressiv och utåtagerande. Väldigt tråkig och stereotyp skildring av flykting kan jag känna. Dessutom som Wahid är drivande i både rånet och kidnappningen, målas upp som "the bad guy" - medan Fred (som åtminstone har en blond och blåögd lillasyster. Minns inte om det nämns något om hur han själv ser ut) är den snälla som tar hand om barnet de av misstag kidnappat och menar att de måste lämna tillbaka henne. Det går också att se den här tröttsamma framställningen mellan mörkt/ljust. Vi har de ängalika blåögda, blonda barnen som symboliserar allt det goda i världen, medan Wahid - som kommer från Afghanistan - är det dåliga. Och också: den struliga killen från det sunkiga lägenhetshusområdet... Say no more.
Sååå, om det inte hade varit så sjukt stereotypt hade det här kunnat vara en bra bok. Men nu känner jag bara att näe, 2015, vi kan bättre än såhär.
1 kommentarer
Hej! Kul att du läste boken, mindre roligt att du såg fördomar i den. Det var förstås aldrig meningen. Jag är själv "utifrån", vilket både syns och hörs. Vad jag ville visa i boken var just att ungdomar som inte är födda med guldsked i munnen kan lätt hamna i krisiga situationer av det slaget. Wahid är aggressiv för han är traumatiserad av kriget (PTS ville jag inte använda som begrepp men det är det). När jag genom Fred understryker Wahids bristande svenska, svarar Wahid mycket riktigt att "jag pratar inte bra men jag svär inte som du". Och Wahids lillebror har inget problem med svenska språket. Att Fred ville ha pengar och äga saker: vilken unge vill inte det i vårt samhälle, särskilt om en inte får det hemifrån? Att lillasystern är blond har att göra med bl a moderns finska ursprung (inte svenskt ...). Boken har ett öppet slut, som kan sätta i gång diskussioner, kanske i klassrummet. Så otroligt synd att du bara såg fördomar där jag ville (och tydligen misslyckades med) skriva in stämningar och gestalta varför vissa hamnar i brott medan andra ungdomar - ur den välmående svenska medelklassen - klarar sig. Marie-Chantal
SvaraRadera