Jag hade länge funderat på att läsa WondLa-serien – lockad av de fina illustrationerna förstås. Så när jag såg de två första böckerna i serien på bokrean tänkte jag att då måste jag ju slå till. Tänker dock att det kanske var lite onödigt att köpa de två första, för ärligt talat vet jag inte om jag kommer läsa del två...

Eva Nio har aldrig varit utanför sitt hem i en underjordisk högteknologisk bunker. När hon efter en katastrof måste ge sig upp till jordytan är ingenting som hon fått lära sig av sin robot MODR, utan det är bara varelser som hon aldrig sett förut ens på bild som verkar befolka ytan. Och det är hemskt mycket farligare. Hon måste ändå ge sig iväg för att hitta andra som är likadana som hon, men var finns de?

Jag hade av någon anledning inte riktigt fattat att det här var science fiction och inte fantasy (vilket ju är dumt, eftersom den engelska varianten ändå stått på sf på jobbet...?!), men är ju mer åt sf-hållet än fantasy nuförtiden. Så det passade mig helt. Jag tycker att förutsättningarna för berättelsen är intressanta. Att jorden liksom har fortsatt utan oss och att varelser har muterat till något helt annat (+ att det kommit en hel del utomjordingar hit). Men... det blir liksom inte så mycket mer än så. Jag känner mig inte speciellt fångad av Eva – kanske för att hon är en så himla blank och trist karaktär. Alltså, hon har typ inga karaktärsdrag? Hur är det meningen att jag ska sympatisera med en karaktär som inte HAR någon karaktär?

Så well, vi kan väl konstatera att känslan inte riktigt följer med mig in i boken. Och då blir allt det andra rätt så poänglöst också. Den är lite för lång, lite för långsam, lite för... lite. Världen och alla varelser är kul. "Bland" är nog ordet jag skulle använda på engelska. Däremot kan jag tänka mig att om en skulle ha vuxit ifrån Leonora så kan det här vara en rimlig avancering. Och illustrationerna är ju fina ändå.

Men nah, överlag: This just didn't do it for me.

     Jakten på WondLa
     Tony DiTerlizzi
     477 s.
     B. Wahlströms
     2009
     Goodreads

Okej, efter att ha läst första volymen av Descender kände jag mig inte 100 % tillfredsställd. Något jag ofta upplever med Images serier är att de första volymerna är alldeles för röriga och vaga för att jag ska fastna på riktigt (undantaget Saga dårå). Visst går det ofta att se potential, men ska det vara så jäkla mycket begärt att få bli fångad från första sidan? Därför brukar jag försöka läsa åtminstone två volymer innan jag ger mig – såvida det inte är något som jag verkligen tänker från början att jag inte gillar. Till exempel Ody-C...

I alla fall. Den här är jag i alla fall glad att jag gav mig på andra ändå, var inte attackförälskad efter första, men föll helt klart för volym två. Vi behöver inte längre blir introducerade till alls, berättelsen gör inte lika konstiga hopp, det blir inte lika jobbigt när nya karaktärer introduceras. Etc. Ni vet ju hur det fungerar att läsa en ny bokserie liksom. Även om det fortfarande finns en del filosofiska inslag så tänker jag också att den andra volymen blir liiiite mer actiondriven – vilket enligt mig är en bra grej. Det blir en bättre balans mellan det tankeväckande och det underhållande, vilket är det jag liksom helst vill ha av en bok.

Den som är spänd på att veta vad som händer efter cliffhangern som volym två slutar med får vänta till fjärde volymen, dock. För här görs nämligen en paus där vi får lära känna några andra karaktärer på djupet – Effie, Andy, Driller och Tim-22 till exempel. Jag stör mig inte speciellt mycket på det, utan tyckte nog till och med att det var ett ganska nice avbrott. Jag störde mig på de kortare berättelserna i tredje volymen av Harrow County, men här fungerade det faktiskt riktigt bra. Samtidigt som en får lära känna karaktärerna bättre får en djupare förståelse för hur de handlat under volym ett och två samt ledtrådar om hur berättelsen kommer fortsätta.

Den här berättelsen är to be honest ingen attackförälskelse hos mig, men tempot och teckningarna gör att jag ändå verkligen ser fram emot att fortsätta läsa. Eller well, åtminstone när jag är mitt i den. Jag tycker att det är svårt att ta sig "tillbaka in" efter att jag lagt ifrån mig albumet en stund. Det är inte den mest lättillgängliga serie jag läst om vi säger så. Men om jag i recensionen av volym ett skrev "Den här kan ni läsa, den är ganska trevlig. Eller så kan ni skippa den för det finns så mycket annat bra att läsa. Eller jag vet inte." så vill jag nog ändra mig nu och säga: Jo, men den här kan ni verkligen läsa. Den är som en mysig bubbla av eskapism, med mjuka färger att linda in sig i. Do it.

Descender vol 2: Machine Moon / vol 3: Singularities
Jeff Lemire & Dustin Nguyen
116 s. / 128 s.
Image Comics / Image Comics
2016 / 2016
Goodreads / Goodreads

OMG, det är så länge sedan jag skrev en recension att jag nästan glömt hur sjutton det går till... MEN HERE IT GOES!

TIM-21 är en barn-sällskaps-robot som sovit i tio år. Han har helt missat att robotar så avancerade att ingen vet hur någon ens lyckats konstruera dem har anfallit en hög planeter. Han har också helt missat att robotjägare börjat raida universum för att de tror att alla andra robotar är i maskopi med ondingarna. TIM-21 råkar också vara den enda som sitter på lösningen hur de ska kunna skydda sig om dessa superavancerade robotar kommer tillbaka. Samtidigt som han blir jagad av flera olika grupper börjar han också drömma – vilket är det konstigaste, eftersom robotar som bekant inte drömmer.

Alltså Image är ju tveklöst det serie-förlag som kommer med intressantast serier tycker jag. När jag roffar åt mig ett album i bokhandeln och bara: "ÅÅÅÅÅH den här vill jag läsa" är det i 99% av fallen Image. Och så även detta. Även om det här är bland det minst nytänkande jag läst från Image känns den ändå fräsch – mest tack vare teckningarna. Vad säger ni om blek grå-blå akvarell med inslag av skarpt rött? Otroligt stilrent och snyggt!


I övrigt har jag svårt att hitta saker att säga om själva berättelsen. Och det är nog inte ett jättepositivt betyg. Jag har liksom svårt för att återge vad som ens hände – vilket DEFINITIVT INTE är ett positivt betyg. Alltså det var ju inte så att en var dålig eller att jag ångrar att jag läste den, utan mest bara... *rycker på axlarna* Dock känner jag att det här att läsa första volymen av en serie är mer för att få en känsla för fortsättningen eller som en preview. Och det är mest så den här känns. Som en trailer. Som att när jag läser nästa del kommer jag få samma berättelse fast mer liksom ifylld. Alltså fast den VAR ju inte dålig. Den var mest ett sånt här mellan album som var okej liksom. Rätt nice, men inte fantastisk.

Måste dock ändå säga att det finns en del karaktärer som jag verkligen gillade och som jag ser fram emot att läsa mer om. Till att börja med den här lilla roboten TIM-21 som är väldigt gullig och som det helt klart är meningen att en ska knyta an till. Telsa (som ni ser i det röda håret på bilderna här ovan) verkar också cool. Och alltså ROBOTHUNDEN – hur gullig?! Så jag ser helt klart fram emot när nästa volym kommer i maj! Kolla på omslaget till det, gillar det helt galet mycket. →(klicka upp den också för större!)

Ok, nu har jag skrivit en hel hög ord för att säga: Den här kan ni läsa, den är ganska trevlig. Eller så kan ni skippa den för det finns så mycket annat bra att läsa. Eller jag vet inte. Om ni tycker att SF med ett ensamt robotbarn som är gulligt och en hund som är helt bedårande låter spännande – då kan ni ju läsa den. Okej?


Descender vol 1: Ton Stars
Jeff Lemire & Dustin Nguyen
160 s.
Image Comics
2015
Goodreads