Döden till mötes
22:37
Författare: Agatha Christie
Antal Sidor: 190
Fru Boynton är en riktigt elak gammal tant. Hon har hela livet stängt in sina barn, och tvingade dem att alltid göra henne till lags. När hon dör under en utlandsresa - barnens första - verkar det som om frun dött en helt naturlig död, då hon haft problem med hjärtat. Hercule Poirot är dock övertygad om att det är ett mord det handlar om, och att någon utav hennes närmaste är mördaren.
Att någon kan ha så bra sinne för invecklade lösningar som Agatha Christie är nästan svårt att föreställa sig! Och aldrig verkar hennes idéer sina, heller! Av alla de 87 böcker Agatha Christie skrivit (en tillsammans med en annan författare, och 6 under pseudonymen Mary Westmacott) har jag bara läst 4 stycken (ABC-morden, Tio små negerpojkar, Mord per korrespondens samt denna). I början av den här boken var jag övertygad om att det var den sista Christie-bok jag gav mig in på. Språket är lite segt (vad kan man förvänta sig med en bok från 30-talet?), berättelsen är lite seg (faktum är att inget direkt händer förrän på sida 80, då nästan halva boken har gått). Men så händer det något, och vips, så är jag övertygad om att boken är fantastisk och att alla hennes böcker måste vara lika fantastiska!
Christies logik får mina hjärna att göra volter och slå knut på sig själv i försök att lista ut vem mördaren är. Och i slutet kommer Hercule Poirot med en lösning som överträffar alla andra, så klart.
2 kommentarer
Den där utgåvan ser jag nästan hela tiden på second handställen och blir alltid sugen på att köpa den enbart på grund av det fantastiska omslaget.
SvaraRaderaChristie har aldrig fångat mig. Jag gillar inte de intrikat planerade morden och lösningarna utan föredrar kriminalromaner där man på första sidan vet vem mördaren är, och på resten av sidorna lär känna honom (eller henne - vi ska inte vara sådana!
Ah, jag önskar också att jag hade den där utgåvan! Jag hittade ingen bild på den utgåva jag har, så jag bara tog men bild. Men du har rätt, det är fruktansvärt fint omslag!
SvaraRaderaEgentligen föredrar jag också modernare kriminalromaner, men att läsa Christie känns ändå som ett avbrott från "vardagen". Lite som en semester där man låter bli att tänka och bara överlåter allting på att hjälten ska lösa allt.
Men jag har någon slags hatkärlek till Christie, och kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att det är fruktansvärt bra, eller bara långtråkigt!