Throwback Thursday får idag göra plats för en recension. Det är äntligen dags för Frankie! Jag läste ju den här boken redan i början på april och har därmed väntat sedan dess utan att komma mig för att faktiskt SKRIVA den här recensionen.

Men såhär: Frankie Landau-Banks är trött på att reduceras till att vara vacker och förtjusande. Ingen verkar se längre än till hennes yttre - trots att hon är mer än så. Till exempel är hon mästerdebattör i debattklubben och en utmärkt strateg. Hon är också hjärnan bakom en rad spratt som äger rum under hennes tredje termin på internatskolan Alabaster.

Okej, i mina försök att övertala andra att läsa den här boken har jag nöjt mig med det enda argumentet INTERNATSKOLA. För INTERNATSKOLA - done and done, vi är hemma, jag är såld. Sen att just den här boken råkar vara vanvettigt rolig och fylld av vettiga värderingar gör ju ingenting sämre direkt.

Till att börja med har vi då den här supersmarta karaktären Frankie Landau-Banks som vägrar förminskas till att vara någons flickvän - ett bihang en får på köpet om en hänger med hennes pojkvän. Något som jag också gillar väldigt mycket med Frankies tankegångar och berättelsen i sig är att den visar att allt inte behöver vara så himla ensidigt. Frankie kritiserar ett hierarkiskt system som hon ändå hjälper till att upprätthålla och konstaterar även svårigheterna i att bryta sitt eget invanda beteende på den punkten. Och så ÄR det ju även på riktigt. Strukturer behöver synas, men ÄR inte lätta att bryta - eftersom det är någon som vi blivit inlärda i. Men den här boken visar OCKSÅ att synliggörandet av strukturer är ett första steg. Att allt inte behöver hända på en gång, men att ingenting händer om inte det första steget tas. Jag tänker också att Frankie är en så himla viktig karaktär där så många brudar fortfarande i tv-serier, filmer och annan kultur reduceras till att vara mamma, flickvän eller sexuellt intresse.

Till er som läste och inte var sålda på Kanske är det allt du behöver veta skulle jag säga att ni ska ge E. Lockhart en andra chans med Frankie Landau-Banks. Vissa saker känns ju igen från Kanske är det allt - typ som överklasskretsen. Men Frankie är betydligt mer fartfylld och... glad än vad Kanske är det allt är. Där Kanske är det allt snarare kännetecknas av lågmäldheten och smärtan är Frankie mer feminism och galna upptåg.

Jag måste även ösa en hög beröm över det eminenta förlaget Lavender Lit också. Vårens två böcker, Frankie Landau-Banks och Vi är alla helt utom oss är inte bara utmärkta historier, utan formulerar och förmedlar så sjukt vettiga värderingar på ett tankeväckande sätt. Dessutom borde alla förlag som ger ut ungdomsböcker/YA/crossover gå i omslagsskola hos Lavender Lit. Med tanke på hur snygga Lavender Lits omslag är och hur fula/urtrista de flesta andra omslag inom ovanstående kategorier borde andra förlag skämmas.

__________________________________________________________________________________

Tolv ungdomar tvingas in ett spel för att säkra just sin ätts överlevnad. Alla andra måste dö - och därmed alla i deras ätt. De har förberett sig sedan de var barn - vissa hoppas till och med på att aldrig behöva spela. Men spela måste de.

Handlingen låter som ännu en Hunger Games-rip off. Och tja, det är ungdomar som dödar varandra och måste tävla för gudarnas höga nöjes skull, men den är också något annat. Händelsen utspelar sig inte i någon framtid, utan i en nutid. Idén går ut på att Stonehenge, pyramiderna och alla andra oförklarliga verk alltså ÄR konstruerade av någon typ av aliens/gudar och att dessa gudar inte är så himla gulliga. Tvärtom vill de alltså förstöra världen.

Att den här boken har sina styrkor är helt klart. Stundvis är den sjukt spännande och svår att lägga ifrån sig. Sista 100 sidorna brände jag igenom på typ en timme - så svår var den att lägga ifrån sig. På den punkten får boken mer än godkänt.

Däremot är den inte ens i närheten av godkänd på ett annat område: Karaktärerna. Herregud, var ska jag ens börja? I hela berättelsen har vi två karaktärer som får ha andra egenskaper än bara Spelare. Vi har dels Shari - vars enda egenskap är att vara mamma (stackar'n får inte ens döda någon - hur tråkigt?!). Vi har även Sarah, som alltså är den mest komplexa och utvecklade karaktären i berättelsen. Sarah råkar även vara amerikanen (var för övrigt helt säker på att jag läst att hon var blond och blåögd, men det visade sig vara fel. Fortfarande problematiskt dock att enbart den amerikanska kulturen får porträtteras som mångsidig). Redan från början skrivs den här karaktären fram för att vi ska sympatisera med henne - hon tycker synd om sig själv och är alltid den som det är mest synd om i alla situationer. Hon är i övrigt också den enda som har levt ett liv som INTE varit en del av spelet - hon har gått i skolan och haft kompis och pojkvän och hela grejen. De andra karaktärerna har vigt hela sitt liv till att träna inför spelet. Jag gillar dock - spoilervarning: [att Sarah ändå är den som utlöser Händelsen. Hon är den som är mest mån om sina människor och porträtteras som mest mänsklig. Ändå är det hon som pajar allt. Älskar't].

Och visst - jag kan fatta att det inte är så lätt när en måste bygga ett trovärdigt persongalleri på tolv personer. Att göra upp tolv huvudkaraktärer som både ska ha utmärkande drag, vara mångsidiga OCH gå att hålla isär lär ju ta en hel himla livstid. MEN PLOCKA BORT NÅGRA KARAKTÄRER DÅ. För jag minns ändå typ bara hälften. Seriöst. Det är omöjligt och för det mesta extremt rörigt att hålla koll på vilka alla är och vad som har hänt med alla. Vissa karaktärer trillade typ bort på vägen, och att "lösa" det med att låta karaktärer vänta till nästa omgång... Well, tycker bara att det känns hafsigt och hade hellre sett att karaktären inte var med alls från början istället.

Dessutom hade jag räknat ut efter lite dryg 300 sidor hur hela boken skulle sluta, och var inte ens då förvånad. MEN jag tycker ju att även förutsägbara böcker har sin charm liksom. Och är ju också den som gillar spoilers.

Så: Är det här kvalitetslitteratur? DEFINITIVT inte. Är den läsvärd? Hell yeah. Den har en hel del missar, men blir jag ändå underhållen och tillfredsställd utan att irritera mig ALLT för mycket på det dåliga, då är det bara att köra tycker jag.

__________________________________________________________________________________

Eunomia är den tredje delen i serien Speglarnas hemlighet, där andra boken heter Resan till tidens slut. I Eunomia står Asrin inför slutstriden - då de ska göra landet Eunomia till det fria land det en gång var. Hela Eunomias öde vilar på Asrins axlar - det är hon som är den sista blå rosen - den enda som kan rädda Eunomia. Men kommer hon lyckas?

Det första som slog mig när jag började läsa den här boken var: det finns alldeles för många karaktärer. Nu var det ju ett tag sedan jag läste Resan till tidens slut och det är helt klart krångligt att hålla reda på vilka alla är. Jag hade önskat en lista över karaktärer i början - vilka de är, vad de har för relation till Asrin och vilken uppgift de har. Till exempel likt den som finns i sista boken av Engelsfors-trilogin. Inte ens i slutet av boken har jag koll på vilka alla är, ärligt talat. Jag stör mig också lite på att det finns logikluckor i berättelsen. Som typ att jag undrar vad som händer med molnen när de försvinner från Eunomia och sådant.

Över lag måste jag medge att den här boken var en stor besvikelse jämfört med dem två tidigare i serien. Den mysiga, mystiska stämningen infann sig inte alls, utan det enda intryck jag får är... extremt rörigt. Jag hänger inte med i alla svängar. Kanske för att jag inte heller finner berättelsen så intressant, och därför har svårt för att koncentrera mig i läsningen. Något av det jag uppskattade mest med dem första böckerna i serien var miljöerna - Stockholm i Flickan vid glastornet och Paris i Resan till tidens slut. Miljön i Eunomia gav inte alls samma inbonade känsla som Paris och Stockholm gjorde.

Något som jag faktiskt uppskattade med boken var de små filosofiska inslag som finns lite här och var. Till exempel när Asrin reflekterar över betydelsen av minnen och om en är samma person om en förlorar sina minnen. Det känns som väldigt lagom stora diskussioner för åldersgruppen, samtidigt som det drar igång hjärnan lite.

Jag reflekterade också över hur den här boken förhåller sig till andra böcker jag har läst. Till exempel får den begränsade arenan och skymningssången mig att tänka på Hungerspelen. Nu kommer också en spoiler, så ni som läst boken får highlighta för att läsa: [Jag tänker även på det här barnet som måste offras för att rädda mänskligheten. Vi har till exempel Harry Potter, Ender i Enders spel och Minoo i Engelsforstrilogin som alla måste offra något väsentligt för att kunna rädda alla andra. Och nu alltså även Asrin. Enligt min kursbok i Barn och skräckfantastik är det ett rätt vanligt motiv i den här typen av litteratur. Och egentligen - hur kul hade det egentligen varit om de gått igenom striden och räddat alla och fortfarande varit helt intakta? Egentligen?]

Inser att jag varit mest negativ i den här recensionen, så vill göra en sammanfattning. Är den här serien läsvärd? Ja, det tycker jag definitivt. De två första böckerna är superbra. Den tredje delen lite mindre bra, så ha inte för höga förväntningar.

__________________________________________________________________________________

Det är lustigt vilken bild en har av böcker några månader efter att en läst dem. Nu när jag började läsa Stjärnmärkt var jag inte superpepp, eftersom jag ändå tänkte att Farlig förmåga var överdrivet superbra. Nu när jag skulle recensera Stjärnmärkt gick jag tillbaka för att läsa recensionen av Farlig förmåga, och inser att jag skrivit:

Jag älskar att den är så himla intensiv. Jag brinner under kärleksscenerna, får rysningar när det är spännande och blir arg när de bråkar. Jag brände igenom den här boken så fort jag bara kunde och läste varje ledig minut.

För det kan jag verkligen inte komma ihåg. Nåja, det kanske var bäst att jag började med boken med den förutsättningen, eftersom jag blev så glatt överraskad.

För övrigt vill jag också varna för SPOILERS under strecket för er som inte läst Farlig förmåga. 
___________________________________________________

I Stjärnmärkt befinner sig Cate hos systrarna i London. Systrarna som alltså egentligen är häxor. Konflikten mellan brödraskapet och häxorna trappas upp. Överstehäxan är sjuk och döende. Hennes rådgivare vill ge sig på brödraskapet - trots att häxorna inte alls är redo för ett krig. Samtidigt förväntas Cate bli nästa överstehäxa - eftersom hon antas vara häxan i profetian. Men vem av systrarna Cahill är egentligen häxan i profetian? Är det kanske Maura som vill handla först och tänka sen, eller är det kanske rent av Tess som är långt ifrån redo att ta befäl över alla häxor?

Som sagt hade jag helt glömt att jag gillade den första boken så himla mycket, och hade därför inga större förväntningar på den här. Jag blev därför glatt överraskad (åh, vad jag älskar att bli glatt överraskad av böcker!) när den visade sig vara superspännande! Jag kunde knappt sluta läsa, för jag bara ville veta vad som hände sen. Tycker att konflikten inom systraskapet är oerhört intressant, och även konflikten mellan Cate och Maura.

Jag gillar även att själva kärleksberättelsen inte får lika stort fokus i den här boken. Här handlar det mer om hur häxorna ska kunna få det bättre, och hur Cate ska kunna stoppa ett krig de inte är redo för - än vem en är kär i och sånt.

Det som jag irriterade mig på i förra boken irriterade jag mig inte alls på i den här. Kanske lite tack vare att jag inte kom ihåg att jag irriterade mig på det. För annars hade jag nog tänkt extra mycket på det när jag läst den här boken. Jag tyckte inte alls att den var lika förutsägbar som Farlig förmåga och det gjorde nog också att jag uppskattade den här mycket mer.


__________________________________________________________________________________

Precis som när jag skrev om Mio, min Mio känns det lite konstigt att skriva om en bok som är så pass erkänd som Bröderna Lejonhjärta. Men jag vill ändå säga saker om den här boken, så därför gör jag det. Precis som med Mio vet ni förmodligen redan vad boken handlar om, men jag drar det ändå:

Skorpans modiga, vackra, fantastiska storebror Jonatan dör ifrån honom när Jonatan räddar Skorpan ur en brand. Egentligen var det meningen att Skorpan skulle dö först. Att han skulle sitta i Nangijala och vänta på Jonatan. Skorpan var sjuk och skulle dö, och Jonatan hade sagt att så skulle det bli. Men så blev det inte.

Istället är det Jonatan som får vänta i Nangijala. När Skorpan kommer till Körsbärsdalen i Nangijala verkar det vara paradiset, men någonting hotar detta paradis. Grannbyn Törnrosdalen har blivit ockuperad av den onde Tengil. Han har gjort invånarna i byn till slavar, och om inte Körsbärsdalen också kämpar för sig kan det hända dem också. Den modige Jonatan står först i ledet att bekämpa Tengil, vilket inte är helt ofarligt. Speciellt inte då det finns en förrädare i Körsbärsdalen.

Det som jag lärt mig uppskatta mest med Astrid Lindgren är att samtidigt som hennes böcker är roliga, spännande och nästan helt omöjliga att länga ifrån sig, finns det även ett mått av mörker och allvar. Hennes böcker är inte bara spännande berättelser, utan innehåller också något annat. Bröderna Lejonhjärta är ju egentligen en hemsk historia om en liten pojke som är dödssjuk. Hans bror dör i en eldsvåda, och så småningom dör även den lilla pojken. Och sen blir det trubbel i paradiset som måste lösas, och den lilla pojkens bror kämpar fastän han inte måste. Djupet i berättelsen gör att det blir mer än bara en barnbok också. Jag tycker att det här är en bok som i allra högsta grad också angår mig, och uppskattade den väldigt mycket medan jag läste den (och även i efterhand så klart).

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag att boken känns himla aktuell just nu. Just nu, imorgon och alltid. Att göra något som en inte måste för att hjälpa någon annan. Det borde vi göra oftare. Jag tror att Jonatan kan ha blivit en utav mina största litterära förebilder faktiskt.

__________________________________________________________________________________

I framtiden härjar ett krig mellan människorna på jorden och andra rymdvarelser. Kriget äger inte rum nära jorden - utan många många år bort. Men kriget kräver massor av resurser, och nu söker militären med ljus och lykta efter ett underbarn som har potential att bli den bästa officer världen någonsin skådat.

Ender är det här underbarnet. Han blir tagen från den vanliga skolan till militärskola redan vid sex års ålder. Han slits från sin familj, utan att få ha kontakt med dem över huvud taget. Han går med på att spela efter ledarnas spelregler för att kunna återfå kontakten med sin familj. I tävlingar i skolan utklassar han lag efter lag, men bryr sig inte om framgångarna. Hans lärare försöker bryta ned honom, försöker få honom att inse att han själv är den enda han någonsin kan lita på.

Jag har svårt för att veta vad jag ska tycka om den här boken. Samtidigt som jag gillade den och tyckte den var fruktansvärt spännande har jag svårt för att stänga av det som Eli skrev om Orson Scott Card. Det visste jag ju dock inte när jag läste boken. Sanningen är att jag sträckläste den. Jag kunde knappt lägga bort boken alls. Den är på ett vis så himla oavancerad. Den är enkel att komma in i, det går snabbt att lära känna Ender och handlingen är inte speciellt komplicerad.

Jag började skriva den här recensionen för tusen och tusen år sedan, och läste boken för ungefär tusen och tusen och tusen år sedan. Därför kan jag inte säga så himla mycket mer om den än jag redan gjort. Däremot vill jag säga något mer om formatet. Jag läste den som Excess, vilket var första gången jag läste Excess. Och jag älskade det! Den lillalilla boken var så lätt att få plats med i alla väskor. Kuvertväska på klubb och vill kunna läsa på vägen dit - check! Dock var jag orolig för att den skulle bli förstörd i och med megatunna sidor. Var in på fyra, jag upprepar FYRA olika bokhandlar och letade fodral och alla sa "Excess säljer inte bra, därför har vi varken böcker eller fodral till". Himla synd.

Men sammanfattaning om boken: Excess är bra. Orson Scott Card är dålig, men har skrivit en helvetes spännande bok (som dessutom passar ypperligt bra för en som inte läst speciellt mycket scifi innan, men gärna vill börja). Om ni skiter i författare så läs den, men ni kan väl sno den eller låna den av någon eller något, så att han inte tjänar mer pengar än nödvändigt. Ok?


__________________________________________________________________________________

Jag tycker alltid att det känns lika konstigt att recensera klassiker. De är ju redan vedertagna, på något vis. Men jag ville ändå skriva lite om Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag börjar med Mio. Ni har säkert redan koll på handlingen, men jag drar den ändå:

Bosse bor i en familj där han inte är önskad. En kväll när han hittar en flaska kommer det ut en ande ur flaskan och tar med honom till Landet i fjärran – där även Bosses pappa konungen bor. Landet i fjärran verkar vara rena paradiset, men snart får Bosse – eller Mio som är hans namn i Landet i fjärran – höra berättelserna om riddar Kato. Riddar Kato som är så ond att blommorna vissnar, fåglarna flyr och solen tappar glöd när en säger hans namn. Och det är Mio som alla har väntat på i tusen och tusen år. Det är Mio som måste slåss mot riddar Kato och befria Landet i fjärran för alltid.

Efter att ha läst (snart) 60 poäng litteraturvetenskap börjar det bli svårt att inte ständigt tolka och vara medveten om berättartekniker. Det är Bosse som inte är älskad i sin familj som får komma till Landet i fjärran. I Landet i fjärran får Bosse allt han någonsin drömt om. Även om han saknar vännen Benke, så konstaterar han att Jum-Jum till och med är en BÄTTRE kompis än Benke. Eftersom Mio inte är uppväxt i Landet i fjärran kan alla företeelser förklaras samtidigt som han får dessa förklarade för sig. Hemma i gamla familjen var han begränsad, nu är han fri. Dock måste han kämpa mot en en man vars blotta namn sätter skräck i alla personer som hör det. Alltså, känner ni igen det här? Redan i början tänkte jag att det här är EXAKT Harry Potter.

I övrigt måste jag säga att det är en sån himla fantastisk bok. Nu var det visserligen länge sedan jag såg filmen, men filmen är verkligen precis som boken. Fast boken är liksom BÄTTRE. Jag har alltid sett Lindgren som lite torr, men efter att ha läst både den här och Bröderna Lejonhjärta tycker jag inte alls det längre. Det här är bästa sortens mysfantasy, som både är spännande och läskig på sina ställen. Så alla ni som liksom jag fått intrycket av att Astrid Lindgren är lite torr borde verkligen läsa den här. Den senaste tiden har fått mig att inse en helt annan del av hennes författarskap än jag sett innan. Jag är frälst.

__________________________________________________________________________________

Ibland kan jag känna att det är så himla skönt att bara börja läsa en bok, utan någon som helst aning om vad den handlar om, och utan att ha några som helst förväntningar. När jag började läsa Legend visste jag ingenting om den, hade inte läst några recensioner eller omdömen över huvud taget. Det enda jag visste var att den utspelade sig i någon sorts framtid.

June är den enda som någonsin fått maxpoäng på prövningen. Hon skolas för att bli agent inom militären, en toppbra sådan.
Day blev inte ens godkänd. Efter att ha skickats till ett labb som försökskanin och lyckats ta sig därifrån är han nu Republikens mest eftersökta brottsling.

När Day dödar Junes bror får hon snabbt ta en allt för tidig examen från skolan, för att kunna skickas ut på sitt första uppdrag; Att hitta Day.  Men snart blir allt alldeles för komplicerat, och June vet inte vem hon ska lita på; Day eller de som ger henne order?

Som sagt visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig när jag började läsa boken. Jag visste inte ens vilka personer boken handlade om, utan körde bara på. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att Day var en kille och inte en tjej.

Trots att den här berättelsen är dödligt klyschig och så förutsägbar att jag hade kunnat berätta hela boken efter att ha läst de första kapitlen (alltså seriöst, jag överdriver inte ens lite), så gillar jag den ändå. Placeringen av berättelsen - i den här konstiga framtiden där United States of America inte är förenade, utan uppdelade - gör den liksom spännande. Det går att koncentrera på allt som är nytt och intressant runtomkring istället för att fokusera på själva berättelsen. Jag vet inte om ni förstått än att jag är en sucker för att lära mig om samhällen. Jag älskar att läsa om hur olika länder anpassar sig till sitt klimat, hur de hanterar ett zombievirus eller andra katastrofer. Jag älskar att läsa om hur länder är olika. Och jag älskar ännu mer att läsa om samhällen som inte ens finns.  Det är nog det jag tycker är mest intressant i den här boken - det korrupta samhället och hur det är uppbyggt.

Jag reflekterade över en sak när jag läste den här boken: Väldigt många dystopiska/postapokalyptiska böcker skildrar samhällen med extrema klassklyftor. Hungerspelen är ju givet, men också Delirium, Divergent och Rör mig inte. Jag tycker att det är intressant att så pass många författare väljer att "förutse" ökade klassklyftor. Att skriva en dystopisk roman, är inte det byggandet av det mest icke-perfekta samhället? Att inkludera stora klassklyftor i det här otroligt dåliga samhället måste ju vara ett tecken, tänker jag.


__________________________________________________________________________________

Äntligen fick jag mitt efterlängtade recensionsexemplar, och jag kan lova att det var verkligen värt väntan! Det är så himla dumt att jag hade en sån bloggsvacka förra året, för jag recenserade aldrig Divergent. Dock tror jag att ni vid det här laget vet vad den handlar om, och jag skrev ändå ett inlägg om hur jag kände precis efteråt.

Jag vill även varna för SPOILERS om du inte läst klart Divergent än. Så fortsätt inte läsa i så fall, okej?

Efter simuleringsattacken är De tappras falang splittrad. Några har valt att slå sig samman med De lärda, och resten är utspridda i de andra falangernas högkvarter. Vid bokens början befinner sig Tris hos De fridfulla, men själv känner hon sig allt annat än fridfull. Att hon själv dödat en av sina bästa vänner äter upp henne inifrån, och mellan henne och Tobias hopar sig lögn efter lögn. Hon bygger upp en mur omkring sig, byggd av mer lögner, svek och hemligheter.

När de som finns kvar av De tappra slår ihop sig med de falanglösa för att anfalla De lärda känner Tris att något är fel. Hon kan inte låta det här hända. Och hon vill hemskt gärna få reda på vad som finns bortom staketet, men i så fall måste hon välja; Sanningen eller Tobias?

Åh, som jag hade sett fram emot att läsa den här boken, alltså! Och jag är inte ett dugg besviken heller. Jag tyckte nog att den var lite seg i början, och tänkte flera gånger typ att "blir det bara det här så dör jag", ungefär (ja, så dramatisk är jag). Men rätt var det var, utan att jag ens märkte att det hände, var jag så inne i den att jag inte ville lägga ifrån mig den.

Problemet nu är bara... slutet. När jag hade läst klart Pandemonium var jag direkt tvungen att beställa hem Requiem på engelska bara för att... jag var tvungen. Jag känner lite nu att jag kanske måste beställa hem Allegiant om jag ska kunna göra något annat än ha abstinens fram tills den kommer ut på svenska.

För övrigt otroligt mycket sensationer i den här boken. Jag tyckte den var ganska oförutsägbar, och jag gillar så när det är oförutsägbart. När jag fick veta att [Caleb jobbade åt Jeanine] spoiler!!! svor jag högt och min sambo undrade om jag hade gjort illa mig (stod och lagade mat samtidigt - ja, bara det här att jag lagade mat och läste samtidigt alltså).

Så himla bra bok alltså.


__________________________________________________________________________________

Hanna ska börja läsa stadsvetenskap på Uppsala universitet. Hon har ett rum i studentkorridor och en mamma inte längt bort. Men när mamma frågar måste hon hitta på. "Jag hänger med en brud från skolan. Du skulle gilla henne". I verkligheten är hon hopplöst ensam. Tills hon träffar Imagine.

Imagine är den där tjejen som hörs och syns lite för mycket. Hon ifrågasätter allt, och snattar eftersom hon anser det vara hennes rättighet. Tillsammans hittar Hanna och Imagine på massor av galna upptåg - allt med syfte att förändra världen.

Jag blev genast tagen av hur Spross pratade om sin bok på Release me på Kulturhuset. Det första jag gjorde när jag kom hem var att skriva till Wahlström & Widstrand för att be om ett recex (tack!). Det jag fastnade för var kanske mest Spross' åsikter om hur världen borde se ut, eftersom de är helt i linje med mina egna. Dessutom det faktum att hon skrivit en bok där huvudepersonerna är i ungefär min ålder, pluggar på universitetet och är socialister - det fångade mig.

Förutom att boken är otroligt rolig och charmig finns det också ett mått av allvar i den. Imagine är absolut socialist, och vill krossa kapitalismen. Samtidigt älskar hon också att ha fina kläder och att sminka sig. Jag skulle säga att boken delvis handlar om hur svårt det är att leva efter sina politiska övertygelser. I boken löser Imagine det med att ta saker istället för att betala för dem. Men hur löser jag det? Och alla andra? Jag känner så himla väl igen mig själv i det här. Jag vet att det är rätt att vara vegan, och argumenterar för det i alla diskussioner. Ändå ÄR jag ju inte vegan, fastän jag borde vara det.

Tack vare att boken är så galen och rolig går den dock utmärkt att läsa även om en själv inte är speciellt politiskt intresserad!

Jag tänker avsluta med ett citat ur boken:


__________________________________________________________________________________

Under ett skolarbete om Hitler kommer Blenda på hur skolans drottning Hedvig ska störtas. Med inspiration av hur Hitler tog sig till makten drar hon och två andra tjejer igång en kampanj, med målet att bli en skola där alla får göra som de vill. Problemet är bara att Blenda någonstans på vägen glömmer bort att tala om för de andra två att hon tänkt att en ny drottning ska krönas - hon själv.

Även om jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken, blev jag ändå positivt överraskad. För även om jag verkligen hoppades på att den skulle vara bra, var den ännu bättre än vad jag trodde.

Det jag gillar mest är att ingen utav karaktärerna är enbart god eller enbart ond. Alla karaktärer är oerhört komplexa, och jag älskar det. I många böcker tycker jag att jag kan se en tydlig linje mellan vilka karaktärer som är elaka, och vilka som är snälla. I och med att vi i den här boken får följa "båda sidor" så att säga, får i alla fall jag en helt annan sorts förståelse för varför karaktärerna är som de är.

Jag önskar verkligen att jag skrivit om den här boken tidigare. Jag tyckte nämligen hemskt mycket om den precis när jag avslutade - och gör visserligen det fortfarande - dock har jag såhär långt efteråt svårt att sätta fingret på exakt vad det var jag gillade så mycket.

Jag tycker i alla fall att den är hemskt läsvärd och tänkvärd. Otroligt bra bok alltså!

Jag var livrädd inför att läsa den här boken. Självklart tror jag inte att hon ens kan skriva en ny Harry Potter, det är liksom en once in a lifetime-grej. Men jag var ändå rädd för att den inte skulle vara bra.

När boken kom ut var jag först totalt ointresserad. Jag tyckte inte att det lät som en bok i min smak, utan accepterade att Rowling gått vidare och att jag också måste göra det. Harry Potter är ett avslutat kapitel. Under bokrean talade den dock till mig, trots allt, och fick följa med mig hem. Sen dess har den blivit stående, av rädsla för att jag ska behöva plocka bort J.K. Rowling från listan över favoritförfattare.

Barry Fairbrother är en omtyckt man i den lilla staden Pagford. Han har alltid kämpat för de sjuka, svaga och fattiga. När han så dör knall och fall utan förvarning utbryter kaos. Han lämnar nämligen efter sig en stol i kommunnämnden, och kriget som pågått mellan två sidor i nämnden trappas upp.

Så här i efterhand funderar jag lite över varför jag egentligen oroade mig, istället för att lita på att författaren av världens bästa böcker faktiskt skulle göra ett bra jobb. Jag är både förvånad och inte förvånad över att jag gillade den här boken så mycket som jag faktiskt gör. Å ena sidan vet jag inte om det är min typ av bok. Eller det ÄR inte min typ av bok. Jag hittar inga som helst anledningar till varför jag skulle gilla den här boken. Men å andra sidan är det ju ändå J.K. Rowling vi pratar om.

Den tomma stolen är en perfekt semesterbok. Den är inte smockfylld med action, utan handlingen går mer ut på hur relationerna mellan personerna i Pagford utvecklas.

Något som jag tänkte flera gånger under bokens gång är hur otroligt skickligt växlandet mellan karaktärer är gjort, och hur mycket det påminner mig och Under kupolen. Dessvärre har jag inte läst tillräckligt mycket av Stephen King för att veta om det är typiskt för hans berättarteknik. Typiskt eller inte - jag älskar det. Jag älskar det breda spektrat av karaktärer. Rowling visade redan i Harry Potter att hon hade en speciell känsla för det här med karaktärernas eget språk, och här visar hon också prov på samma talang.

Och trots att det inte händer så himla mycket var jag så gott som fast under nästan hela boken, och hade helt klart svårt att lägga den ifrån mig. Att jämföra den här boken med Harry Potter är himla synd, för 1. De är ojämförbara. De spelar helt olika sporter. Det är som att Hammarbys fotbollslag skulle möta HV71. Det fungerar inte. 2. Om en jämför dessa två kommer en helt klart missa en jävligt bra, och fruktansvärt skickligt skriven bok. Rowling visar faktiskt här vilken fruktansvärt bra författare hon är - vilket inte alls kommer till samma rätt (eller är lika utvecklat) i Harry Potter.

Ingen kan tro sina öron när de får höra att Liam Connor tagit självmord. Självmord - han? Han som verkade trivas så bra i livet, älskade sin familj och att sköta sin stora svampträdgård. När hans arbetskollega Jake och barnbarnet M börjar gräva i saken upptäcker de att han jobbade på något mycket farligt - ett botemedel mot det farligaste biologiska vapen som någonsin konstruerats. Om svampen, med namn Uzumaki, skulle släppas fri skulle hela världen kunna insjukna och dö inom några veckor. Det finns inget sätt att värja sig - och inget botemedel.

De börjar desperat leta efter den lilla kapseln innehållande Uzumaki som tillhört Liam, men de är inte ensamma. Mot sig har de Orchid, som är både smart och har all den nyaste teknologin. De måste få tag på Uzumaki före henne, annars finns risken att hela världen går under.

Biologi står knappast överst på listan över vad som intresserar mig, men kombinationen av biologiska supervapen och pressen att rädda världen gjorde mig otroligt nyfiken på den här boken. Ni vet, vissa saker känner en bara speciellt för utan att riktigt veta varför. Det gör en märkligt upphetsad, och en kan inte sätta fingret riktigt på vad det är som är så spännande med det här som en inte hade sett åt i vanliga fall. Så är fallet med den här boken för mig.

Även om den där oförklarliga upphetsningen försvann efter ett tag , så tyckte jag ändå att boken var väldigt spännande. Det var bara det att den där tjusningen jag kände innan jag började läsa boken inte riktigt höll sig kvar. Men jag är inte besviken.

Något som jag dock tyckte var lite jobbigt med att läsa den här boken är att det känns som att författaren förutsätter vissa biologiska kunskaper, om till exempel svampar och hur de fungerar. I vissa tankegångar förstod jag rent ut sagt ingenting. Dock lärde jag mig ganska snart att hoppa över de bitar som enbart förvirrade mig. Jag kan tänka mig att för de som kan det här bättre än jag och förstår kan det vara jätteroligt att läsa, men för mig betydde det liksom ingenting. Det hade lika gärna kunna varit skrivet på annat språk, så lite förstod jag. Dock hade dessa stycken inte speciellt stor påverkan på den stora berättelsen. De invecklade förklaringarna var liksom inte viktiga för helheten, så det fungerade rätt så bra ändå tycker jag.

Chelsea är en av skolans innetjejer. Kanske inte MEST populär, men hon är i alla fall bästa kompis med den som är det. Hon är ytlig och elak, men hennes sämsta egenskap är att hon inte kan hålla tyst. Om något.

Men när hon under en fest avslöjar en hemlighet blir en kille nästan dödad. Hon vet vilka som gjorde det, och kan bara inte låta dem gå fria. Över en natt förlorar hon allt: vänner, status. Till och med tjejen hon trodde var hennes bästa vän börjar mobba henne i skolan. Så hon bestämmer sig för att sluta prata.

Så blir hon vän med Sam. Sam som är bästa kompis med killen som blivit misshandlad. Sam som borde vara den som står först i ledet att hata henne, men som ger henne en andra chans.

Jag tyckte att hela omslaget (snarare kanske baksidan/innerflikarna än själva framsidan), beskrivningen, allt, bara skrek att det här inte var en bok för mig . Ändå var det något med den - jag tror tysthetslöftet - som gjorde att jag ändå tänkte att "nej, nu ska jag läsa den här". Utan twisten med tysthetslöftet hade jag nog inte ens läst den här boken. Ändå förväntade jag mig att det skulle vara en ytlig high school-bok i klass med de flesta amerikanska high school-filmer. Oj, så fel jag hade!

Istället är det en bok som handlar om att omvärdera vad som är viktigt i livet, och vilka vänner en vill ha. Genom att inte prata tvingas Chelsea lyssna lite mer på sin omvärld. Och genom att bli av med alla sina vänner måste hon lära sig att skaffa nya. Jag älskar karaktären Chelsea, och tycker att det är så fantastiskt att se hennes resa genom boken. Hon tvingas att ta beslut om vad som är rätt och fel - beslut som jag i början av boken inte trodde att hon skulle vara stark nog att ta.

Jag blev väldigt positivt överraskad, för även om boken är lättsam är den definitivt inte ytlig. Den är rolig och har en väldigt behaglig stämning i de bra bitarna, men den innehåller också ett mått av allvar och skämtar inte bort det svåra.

Djävulen hjälpte mig är en påhittad berättelse som bygger på ett riktigt mord - Yngsjömordet. Jag hade inte hört talas om det tidigare, men har en förkärlek för allt som är skruvat och skevt, samt för berättelser som bygger på verkliga händelser.

Och relationerna i den här boken är minst sagt skeva. Det är svårt att berätta handlingen utan att vara för ingående, men berättelsen innehåller element såsom incest, svartsjuka och vidskepelse.

Den handlar alltså om en familj - en mor och hennes son som bor tillsammans. När sonen Per måste äkta en maka blir modern oerhört svartsjuk och gör allt för att makan inte ska känna sig välkommen på gården. Utgången vet vi alltså redan om i förväg.

Jag tycker nog att idén om den här boken var bättre än själva utförandet. Jag kanske har en tendens att romantisera mord, och tänker mest på Jack the Ripper när det kommer till mord under 1800-talet. Det kan alltså hända att jag romantiserat den här boken lite för mycket redan i förväg, och att jag förväntade mig lite för mycket.

Med det inte sagt att det var en tråkig bok - visserligen är den långsam på sina ställen, men inte farligt. I början var det dock svårt att ställa om sig för mig, jag som är van vid att läsa betydligt mer lättlästa böcker. Boken är inte svår, men lättläst kan en inte beskylla den för att vara. Så för en lat nöjesläsare som jag själv kan det ta ett tag innan en kommer in i boken.

Något jag irriterade mig på i början var den otroligt höga frekvensen av ordet man. Alltså inte man som i en man, utan till exempel: "man gör så". Jag tycker att det skapar oflyt i texten och att det dessutom är väldigt onödigt. Antingen måste det ha blivit bättre efter ett tag, eller så slutade jag att tänka på det. Jag gjorde nämligen en anteckning om det precis i början av boken, men störde mig inte på det överhuvudtaget under de sista 200 sidorna.

Boken ingår i serien Svenska mord, som det kommer komma fler böcker i senare. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker i serien i alla fall!

Titel: Cirkeln
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Antal Sidor: 515
Bokförlag: Rabén & Sjögren
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

En magisk kraft får sex väldigt olika tjejer att samlas i folkparken under blodmånen. Anna-Karin har blivit mobbad i hela sitt liv. Minoo är bäst i allt, men inte har några vänner. Rebecca vågar fortfarande inte tro att hennes pojkvän älskar henne. Ida är populär och mobbar alla de som är svaga. Linnéa är alternativ och har vuxit upp med alkisföräldrar. Vanessas mamma var 17 när hon fick henne, men vägrar låta Vanessa växa upp. Ingen utav känner varandra mer än ytligt, och nu måste de enas när de ska rädda världen. De är De Utvalda

Samtidigt som de på egen hand måste lista ut vad det är som pågår är det någon som försöker döda dem en efter en. De måste också hantera sitt vanliga liv - för utåt sett får ingenting synas.

Den här boken handlar inte bara om att som ungdom har pressen på sig att rädda världen. Den handlar också om att finna kvalitéer i någon man aldrig skulle ha sett åt i vanliga fall, och att hitta egenskaper man gillar även hos den man hatar. Ingen utav tjejerna i boken har något gemensamt. Vissa skulle till och med kunna kallas fiender, men inför den kommande apokalypsen måste de bli vänner.

Jag tror att många skulle kunna uppskatta den här boken tack vare att den har så många huvudpersoner. Det finns liksom någon för alla. Mina favoriter är Minoo och Rebecca. Kanske för att jag själv känner igen mig i väldigt mycket av det de tänker. Minoo är nog den som jag identifierar mig mest med (vilket låter väldigt skrytigt, med tanke på att jag högre upp skrev "Minoo är bäst i allt", men det jag menar är att jag alltid varit duktiga tjejen, besserwissern).

Berättelsen är snabb. Den stannar aldrig av, tappar inte tempot. Den blir liksom aldrig tråkig. I och med att det är så många huvudpersoner hinner man heller aldrig störa sig på någon utav dem. Jag kan ibland känna när jag läser vissa böcker att huvudpersonen blir jäkligt irriterande för att den gör si och så. Vad det gäller den här boken känner jag att jag väldigt gärna läser om samma personer i två böcker till. Precis som när jag läst exempelvis Harry Potter eller Hungerspelen så känner jag verkligen att det är en berättelse som jag vill återvända till flera gånger. Ett exempel på motsatsen är Under kupolen. Det var en galet bra bok, men jag hade inte varit så himla sugen på att läsa flera böcker om samma personer, utan känner mig väldigt färdig.

Språket är lätt och målande. Jag läste ungefär 200 sidor om dagen, vilket är mycket för att vara jag. Så jag tycker inte att man ska känna sig avskräckt utav längden, för den känns verkligen inte lika lång som den är.





Trailer:

Titel: Processen
Författare: Franz Kafka
Antal Sidor: 308
Bokförlag: Bonnier pocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Josef K. blir en dag gripen i sitt hem. Han får inte veta vad för brott han blivit anklagad för, och kan fortsätta sitt liv som det är fram tills domen faller. K. gör allt som står i hans makt för att få domaren att förstå att han är oskyldig. Det är ett jobb som verkligen inte är lätt när han inte ens vet vad han skulle vara skyldig till.

K. är en fruktansvärt otrevlig man, som trots hans humör och översittarattityd skaffar sig en hel del vänner. Något jag slogs av var att alla i hans närhet helt kallt antog att han var oskyldig, och ville hjälpa honom att bli frikänd. 

Nu får jag bocka av min första i min Boktolva! Känner mig lustigt nog omåttligt stolt, och det har nog tyvärr mycket med boken att göra. Enda anledningen till att jag läste ut den här var för att jag vill kunna säga att jag läst den, hela, inte bara att jag började och sen la av (som jag gjorde med 1984 typ 3 gånger). Faktum är att Processen får vara hur mycket hyllad, och hur mycket klassiker den vill. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna säga att jag tyckte att den här boken var bra. Jag vill väldigt gärna gilla den, men det går inte att komma ifrån att den är en utav de mest långtråkiga böcker jag läst. Ofta maler han på och maler på och maler på och maler på i flera sidor om hur bokens fiktiva världs rättssystem fungerar vilket gör att den stundvis känns mer som en faktabok. Jag förstår ju att den är starkt samhälls- och rättskritisk, men det gör den inte bra. Det är en intressant röst i en debatt, men det gör den fortfarande inte bra.

Det tråkiga är att det inte är berättelsen som är dålig. Innan jag läste den har jag alltid tänkt på den som en blandning mellan 1984 och Mästaren och Margarita. Jag vet inte riktigt varför, för den påminner inte om någon av dessa böcker. Och nä, berättelsen är inte dålig. Grundidén är bra, men med alla utbroderingar så blir det så urbota tråkigt. Ett samtal mellan K. och någon annan kan ta tio gånger så lång tid som det behöver. Jag hinner tröttna väldigt fort, och precis som när jag läste Cigaretten efteråt tänkte jag flera gånger: "Varför läser jag det här egentligen?". Stundvis, när det bara var jättejättelånga, utförliga beskrivningar som var totalt irrelevanta för den fortsatta historien, kändes den totalt meningslös. 

Trots att jag tyckte den var så tråkig, måste jag ändå medge att den är läsvärd. Men det är helt okej att hoppa över stycken. I slutet tog den sig lite, typ i det oavslutade kapitlet (kapitel 8 eller något sådant. Ni som har läst den förstår vilken jag menar), men jag har ändå svårt att förstå varför man älskar Kafka. Så, tell me. Varför älskar man Kafka?

Titel: Revolt
Författare: Suzanne Collins
Antal Sidor: 329
Bokförlag: Månpocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Det här är tredje och sista delen i Hungerspelstrilogin. Rebellernas ledare vill att Katniss ska bli Härmskrikan - den som samordnar distrikten i kampen mot huvudstaden. Peeta finns fortfarande i president Snows våld och Katniss vet inte om hon kan lite på rebellerna.

Tja, jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Ett tag kände jag lite samma sak med den här som med sista Harry Potter-boken. I Harry Potter tycker jag att berättelsen känns tom för att den saknar Hogwarts. Den här tyckte jag kändes tom för att den saknade Hungerspelen. Men å andra sidan skrev jag om Fatta eld att den var alldeles för lik den första, och om även den här hade innehållit ett hungerspel så hade det nog blivit för mycket.

I början tyckte jag att den här helt klart var den sämsta av de tre, men varefter den gick blev jag mer och mer säker på att det var den bästa. Början är tråkig, innehållslös. Sen börjar allting hända samtidigt, och slutet är så himla bra.

Något som jag också har tänkt på under läsningen är det här att dessa böcker är alldeles för hemska för att marknadsföras som ungdomsböcker. Jag har visserligen pushat min lillasyster till att läsa alla tre, och hon älskade dem. Däremot vet jag folk i hennes ålder (hon är ändå 16, så inte jätteliten) som jag nog inte hade tyckt var lagom mogen för att läsa dem. Jag tyckte att det var jobbigt. Jag drömde mardrömmar. Jag hade svårt att andas en hel dag. Jag är 19, och skulle ändå (ursäkta hybrisen) se mig själv som mer mogen än många andra i min ålder. Frågan skulle ju också kunna vara om det inte är det som är problemet också. Ju mognare man är, desto bättre förstår man innebörden och desto mer lider man. Om man inte förstår den på samma sätt kanske det bara är en spännande bok. Dock tycker jag nog inte att det är en bok för de som inte förstår den fullt ut heller.

Eli läser och skriver har skrivit två inlägg om trilogin som även innehåller en hel del av det jag tänker runt dessa. Jag kanske skriver lite mer om någon vecka när jag hunnit smälta det lite mer. Hennes inlägg kan man i alla fall läsa här och här.

Titel: Fatta eld
Författare: Suzanne Collins
Antal Sidor: 319
Bokförlag: Månpocket
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Fatta eld är andra boken i trilogin Hungerspelen. Katniss och Peeta är hemma, men förbereds inför segerturnén de ska göra i landet. Katniss tror att allt ska vara över, att hon ska få vara ifred efter segern, men en dag får hon besök av president Snow. Han hotar att döda alla hon älskar om hon inte ser till att lugna ner oroligheterna hon skapat med sin upprorshandling i sluttampen av Hungerspelen. Hon måste alltså fortsätta spela att hon är galet förälskad i Peeta, trots att hon egentligen vill vara med Gale.

Sen är det dags för kvartssekelskuvning. 75 år har gått sedan starten, och spellednigen har planerat något alldeles speciellt. Något så speciellt att Katniss och Peeta återigen blir fiender på arenan.

Jag älskade Hungerspelen när jag läste den. Jag kunde inte lägga ner boken alls. Senare delen av Fatta eld blev jag lika fångad av, men jag tyckte att början var lite seg. Det var lite för lite action i början.

Något jag kände genom hela boken var en väldigt obehaglig känsla i magen. Jag insåg inte vad den där känslan var förrän på sida 289. Den obehagliga känslan var känslan av att pressa ner gråten i magen för att den inte skulle slippa ut. Istället för att känna hopp, att de en dag kommer lyckas bli fria, känner jag bara att allt är så himla fel och hopplöst. Att det aldrig kommer gå.

Tja, annars tycker jag att den är väldigt lik första boken. Tack och lov tycker jag ändå att det fungerar.