Vad skulle hända om alla djur helt plötsligt skulle kunna börja prata och tänka som människor – och dessutom kunna se nyktert på hur människor behandlat dem in the past? Den tanken leks det med i Animosity – det är nämligen prick det som händer. Dessa författare förutspår revolution. Själva berättelsen utspelar sig några år efter uppvaknande och ständiga strider pågår mellan människor och djur. Men en flicka lyckas faktiskt hålla sig vän med djuren. Jesse är nämligen bästa vän med hunden Sandor, och tillsammans försöker de hitta hennes familj. 

Jag tycker att den här serien är så cool eftersom kultur som kritiserar djurhållning sällan blir speciellt stort. Eller tja, den här kanske inte heller är megastor än, men åtminstone så pass att vi tagit in den på bokhandeln. Både idé och utförande är riktigt snygga, med både ifrågasättningar kring hur vi tar hand om djur, men det handlar också om vänskap och skildrar en frihetskamp. Också stort plus för en icke-binär karaktär!

Alltså den här gillade jag sååååå himla mycket! Det handlar om tre tjejer som precis börjat på universitetet och hittat varandra. Alla som någon gång bytt skola/kommit till ny arbetsplats/annat socialt sammanhang/osv vet ju att en kan hitta på vem en är på nytt varje gång – och det gör dem! Samtidigt som de är fett gulliga och roliga och bra kompisar och och och... Läs!

När jag såg den här i hyllan på bokhandeln pep jag nästan högt av glädje! Jag gillar Stewarts, Fletchers och Tarrs Batgirl så himla himla mycket, och här har de skrivit en helt ny serie för image. Så himla nice! Eeeeh, och själva serien då? Hm, jag gillar den, men inte attackgillar. Alltså teckningarna är ju gorgeous. Själva berättelsen – tja. Det handlar om Domino som kör motorcykelrace. Samtidigt har hon en hemlighet hon inte kan berätta för någon – speciellt eftersom hon inte ens rett ut allt kring den själv. Var kommer hon ifrån? Och framför allt: Vad är hon? Plus för tydligt klassperspektiv + ej straight huvudkaraktär.

Jag har alltid blivit anklagad för att anstränga mig för mycket. "Varför pratar du som en vuxen?" frågade en i klassen under mig i högstadiet. Fick alltid höra att det var fel att vara ambitiös. I åttan fick jag en bok av mamma som handlade om hur duktiga tjejer jobbar sig in i väggen. Men jag har alltid varit ganska säker på att det inte varit mina höga ambitioner som varit problemet, utan att det jag gjort alltid avgjort värdet jag satt på mig själv. Och jag har nog känt mig ganska vilsen i det här.

Därför kände jag mig... befriad av att läsa Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch. Även om jag knappast håller med henne om allt. Snabb recap: Boken cirkulerar kring duktiga flickors plats i samhället – hur vi konstant blir svikna av folk som istället borde uppmuntra vår duktighet. Hur lärare och andra drar i bromsen när de egentligen borde frikoppla och låta bilen rulla. Jag tycker att problemformuleringen är vettig. Folk måste sluta stoppa upp oss som vill allt, och hjälpa oss dit vi vill. Jag och flera av mina vänner har upplevt det här, och det är förjäkla sorgligt.

Meeeeeen. Hon är ju jävligt liberal asså (jag är ju då stadigt vänsterpack om någon missat det). Det är som att hon inte ser skogen för alla träd. Hon pratar om att alla ska ha samma möjligheter, men ser inte att vi inte kan lösa det här på individnivå. Duktiga tjejer kan inte hjälpas en och en. Och alla har inte samma förutsättningar. Jag var och lyssnade på henne i torsdags, och hon påpekade hur viktigt det är som liberal att alltid ha ett klassperspektiv och se att alla INTE har samma förutsättning. Och visst, ibland får hon till ett klassperspektiv – men lika ofta är det sorgligt klasslöst. Visst att medel/överklasskvinnor tjänar på RUT-avdraget för att de inte behöver tillbringa lika mycket tid i hemmet. Och visst att det är bra för kvinnor att slippa hämta tidigt på förskolan. Men jag anser det här snarare vara ett strukturellt/kulturellt problem. Lösningen är knappast att barnen ska behöva tillbringa MER tid på förskolan (FYI Ohlsson: "egentid" med pedagogerna är knappast eftersträvansvärt, speciellt inte om det innebär att barnen måste gå 10h+ på förskolan. Skulle du orka en sådan arbetsdag med ett gäng andra ungar skrikande runt dig? Nä, så utsätt inte dina barn för det då), eller att vi ska spendera skattepengar på något som bara höginkomsttagare har råd att utnyttja. Handlar det inte snarare om att vi måste ändra folks tankevanor och få dem att förstå att det inte i första hand är kvinnors jävla uppgifter att ta hand om hemmet eller att hämta barnen på dagis.

Ett annat problem jag har är när Ohlsson skriver om att basera det personliga värdet på prestationer. Visst nämner hon ibland att utan en stadig självkänsla går det åt skogen med att vara en duktig flicka – då sliter en lätt ut sig – men samtidigt skriver hon om hur individers värde bör baseras på meriter. Självklart är det bra om vi snackar hur vi bör inom en hel del områden – men vad händer i ett samhälle där en individs värde baseras på vad de kan prestera? Om vi ser utanför genusordningen och antar ett mer intersektionellt perspektiv för ett slag. Vad händer med folk med funktionsvariationer eller personer som av olika anledningar inte kan arbeta – eller för den delen med de duktiga flickor som redan bränt ut sig? Sure babe, när vi snackar arbete och ledning av landet är det självklart att det ska anställas efter den som har bäst meriter – nepotism och inkvotering av män (som alltså sker nu – att män väljs in i styrelser med massor av män pga att de är män) är inget vi vill ha. Men det jag tänker på är just hur Ohlsson använder ordet "värde". Vad händer med de som inte kan prestera?

Såååå, många av de politiska förslagen i den här boken har jag ärligt talat inte mycket till övers för, men jag tycker ändå att det är en vettig bok i ämnet. Det ÄR en fråga som behöver lyftas, och vissa saker har Ohlsson ändå rätt i. Jag har väldigt mycket mer respekt för henne efter att ha läst boken/hört henne prata.

     Duktiga flickors revansch
     Birgitta Ohlsson
     222 s.
     Forum
     2017
     Goodreads

Alltså den här serien blir nästan bättre och bättre för varje volym tycker jag. Eller okejdå, volym två och fyra har varit mina favoriter hittills. Trean kändes liiiite som en mellanvolym som mest var "nu jobbar vi på nästa riktiga berättelse och stoppar in den här sålänge". Kan också ha att göra med att ett issue i volymen inte hör ihop med de andra, plus att det inte är rätt tecknare. Men älskade fyran. 

Tänker på hela tiden medan jag läser Lumberjanes att det är så fint och ovanligt att läsa om så många tjejer på samma gång och där ingen rivalitet dem emellan existerar alls. Kvinnlig vänskap ftw! Och att alla är nyanserade karaktärer och och och... Och så rolig! Och fin! Och bra! Älskar't.

Hm, jag tycker lite för ofta att första-volymer av serier mest är startsträcka som en liksom måste ta sig igenom, men upplevde inte alls Gotham Academy på det sättet. En blir liksom ganska snabbt introducerad och det händer grejer, samtidigt som vi ändå får lära känna Olive ganska långsamt. Jag tycker den har otroligt bra och rimligt tempo. Plus att det är den här typen av liksom... mysgotiska stämningen som jag verkligen gillar. Får samma känsla som av ett barnprogram som gick när jag var liten som handlade om en läskig skola. Minns inte alls vad det hette. Fast Gotham Academy är väl ändå lite vuxnare än så.

Alltså jag är verkligen inte såld på Throwaways. Mest för att jag fattar typ nada. Seriously. Blir bara irriterad på att jag inte får veta vadfan som pågår och jag blir förvirrad och totalt ointresserad. Sådär blir jag när jag liksom får för lite information. Jag blir ointresserad. Dessutom har den trista karaktärer, är ganska fult tecknad och inte speciellt rolig. Såatteh. Ser inte riktigt poängen med den här. Kommer definitivt inte fortsätta läsa.

Okej, det här är min nya seriekärlek! Gillade den så mycket att jag nog i princip bara läste Black Canary mellan och sen läste volym två också! Den är snygg, rolig, har nästan bara tjejer i huvudrollerna (dessutom är det bara tjejer som får vara bad ass, oftast får de rädda killarna! I approve very much)... Barbara Gordon har dessutom lagom lättsamma personliga problem, utan att det blir gnälligt och bortskämt. Orkar inte ens komma på några negativa grejer för jag gillar den så mycket!

Den här plockade jag fram bara för att jag blev intresserad av Dinah efter att ha läst Batgirl (när seriehänvisningar fungerar på rätt sätt). Känner mig dock inte helt tillfredsställd. Tycker att den stundvis är skitsnygg, men rätt ofta också trist tecknad. Storyn är sådär, jag är inget fan av aliens (vilka alltså är fienderna i den här) och tycker att berättelsen är lite för vag lite för långt in. Vill nog ändå inte bestämma mig förrän jag läst en till volym, eftersom Dinah ändå är fett cool.

Här är en till jag är kluven till, men läste att de flesta verkar tycka att den här är sämre än följande volymer. Det här gjorde ju då att jag var tvungen att läsa in mig på hur fan Marvel fungerar, vilket ju är jävligt störigt om en liksom bara vill läsa några volymer helt casual och förstå utan comittments och utan att behöva läsa 14 wikipediasidor för att första var när hur en är egentligen. Och det är väl överlag det som Marvel fått en hel del kritik för på senaste tiden. Tydligen i alla fall så är inte Peter Parker Spider-Man i den här versionen, utan han har dött när han försökte bli lika cool som Spider-Gwen. Och Matt Murdock är Wilson Fisks advokat. Men nu har jag lärt mig att acceptera att ingenting är som det ska i den här världen, så då kanske jag kan ta och fortsätta läsa. Vi får se.

Alltså kan vi typ prata om hur jävla fantastisk den här serien är???? Hur kan den liksom fortsätta komma med så himla fina grejer hela tiden? Älskar allt. Allt. Det var bara det.

Samtidigt skakas världen av ett stort problem: Folk försvinner. Alltså inte vanligt som att de går bort sig eller blir kidnappade eller så. Utan de bara försvinner. I tomma intet. Allt som finns kvar är en hög med kläder. Och Max sitter på något sätt på nyckeln till det hela.

Den här har fått en hel del negativ kritik på Goodreads – vilket ju är ganska nedslående. Jag måste erkänna att jag förstår folks problem med den, även om jag inte tyckte det var så farligt. Den som förväntar sig action bör gå någon annanstans. Det här är en riktigt långsam och utdragen berättelse. Vilket tyvärr gör att den blir rätt spretig. Historien känns mer anpassad för 9-12, medan tempot och berättarnivån är anpassad till en betydligt äldre läsare. Det känns som att en redaktör borde ha gått in här och sagt lite "stopp! Nu måste du bestämma dig för vem som ska läsa den här boken". JAG uppskattar det – speciellt med tanke på att jag tycker att en hel del 9-12-böcker kan ha en schysst grundstory, men ofta när jag läser dem finner dem lite för simpla och platta för att jag ska kunna njuta av dem fullt ut för min egen skull. Det här är lite som bilderböcker för vuxna. Fast saga-fantasyäventyr-med-barn-som-ska-rädda-världen för vuxna. Känns som en rätt snäv målgrupp ändå, eller vad säger ni?

Men tja, den har en hel del kvaliteter som jag verkligen uppskattar. När Max befinner sig i den verkliga världen får vi veta en hel del om hans adoptivföräldrar – vilkas liv inte riktigt blivit som de tänkt sig. De är inte så jäkla nöjda, och när inte ens Max uppskattar dem som föräldrar så ger de liksom upp. Nästan hela första halvan av boken blir en beskrivning av en dysfunktionell familj där ingen längre orkar försöka hålla skenet uppe, vilket blir en intressant kontrast till när Max senare ger sig av ifrån sitt hem och till den parallella världen "The Woods".

Andra halvan av boken blir betydligt mer filosofisk när Max äntrar The Woods. Det diskuteras kring var drömmar kommer ifrån, och fantasi, om ens sanna jag och vad som är viktigt i livet. Jag tycker att det är intressant, men har svårt att se hur dessa – i vissa fall ganska komplicerade diskussioner – skulle tilltala ett barn. Inte för att barn är dumma eller ointresserade av den typen av frågor, utan snarare för att det stundvis blir så otroligt djupgående. Alltså jag märker ju att McNeill är djupt inspirerad av His Dark Materials, men han lyckas liksom aldrig riktigt med den där ålderlösheten som  jag tycker att Philip Pullman gör så himla bra.

I alla fall, jag tror att den hade tjänat på att snävas till lite och antingen kunde ha gjorts något vuxnare, eller något barnsligare. Målgruppen är för spretig och författaren vill lite för mycket för att det ska bli riktigt RIKTIGT bra. Ändå, well, underhållande och jag ångrar ingenting. Diskussionerna är intressanta och det är en riktigt bra grund att bygga på. Sen hade själva utförandet behövts jobba på lite mer. MEN det här verkar vara McNeills första bok, och jag tror ändå på honom. Om det här är den första så kan det ju liksom bara bli bättre. Är ändå intresserad av att följa den här utvecklingen!

     The Beginning Woods

     Malcolm McNeill

     448 s.

     Pushkin Press

     2016

     Goodreads

Alltså jag är ju ett stort fan av Kim W. Anderssons serier, älskade Alena och Love Hurts är också prick sådant som jag gillar. Ju närmare jag kom släppet av Astrid blev jag dock avtänd, utan att riktigt veta varför. Men jag läste den i alla fall, och tyckte att den var... well, bra. Inte så mycket mer än så. Hans teckningar är ju alltid svinsnygga, men varför står tjejerna i så jävla konstiga framhäva-kurvorna-poser ibland. Det ser ju för fan ut som att de ska gå av. Jag tyckte att plotten var lite konstig också. Helt okej med andra ord. Läsvärd, men inte som att en inte FÅR missa.

Okej, volym 1 läste jag faktiskt förra året. Men volym 2 i år. Alltså kan inte säga det här nog, men ÄLSKAR DENNA SERIE. PERFEKT blandning av skräck, science fiction och gore. Märkbart mangainspirerad estetiskt sett, i alla fall på en tittar på monstren och alla äckligheter. Gudars alltså. Jag kände efter första volymen att den var intressant, men kanske inte skitbra. Efter andra volymen fullkomligt älskar jag den. Då kändes det verkligen som att berättelsen lyfte. Så ge den två volymer innan ni bestämmer er.

Det här blev ju också en ganska snabb favorit, har tidigare skrivit om volym 1 & 2 här. Det här är för övrigt en till fusk, volym 3 läste jag förra året. Men ja. Den tycker jag ärligt talat ni kan skippa om ni inte är helt utsvultna med Harrow County och vill ha mer mer mer (typ som jag). Den innehåller tre kortare berättelser med lite andra inbjudna tecknare (som inte är lika bra). Den tillför inte speciellt mycket tycker jag, och det refereras aldrig tillbaka till den i fjärde. Så skippa den och gå direkt på fyran, för den är bra! Det var himla nice att liksom komma tillbaka till berättelsen, och det är tillbaka på mer creepy och sånt. Jag gillar helt klart!

Gud, jag totalföll för det här omslaget, så jäääähähävla snyggt. Det som tilltalade mig var: Färgerna, skeletten, skoluniformen, stilen... Eh ja. Typ allt. Också nice berättelse, även om den inte riktigt var vad jag tänkte. Men hallå, en internatskola där de får lära sig att bli lönnmördare. Spännande ändå. Jag tänkte nog att den kanske skulle vara lite roligare och lite mer skola liksom, medan den snarare spårar ur i jävla LSD-tripp. Vilket ju förstås var rätt kul, bara inte vad jag hade tänkt mig. Jag gillade ändå denna skarpt, så jag tycker helt klart ni kan läsa den!

Pjuh! Sådär, det var några snabbomdömen om... sju serievolymer. Hoppas ni hittar något ni gillar! Nu är det helg hörni! 

Puss!