Jag tänker lite att läsning är lite som att ta droger. Efter att man upplevt kicken för första gången jagar man den resten av sitt liv. Men varken amfetamin eller LSD är inblandade i mina kickar. Berusningsämnena går istället under namn såsom Harry Potter eller Hungerspelen.

Men om själva läsningen är fruktansvärt angenäm så är avtändningen inte det. Snarare fruktansvärd. Den är kort, men för min del kan den räknas vid en kallsup. Jag vaknar upp och ser att världen är precis som vanligt, trots att den inte borde vara det. Jag vaknar upp och inser hur hög min puls är, att jag har gåshud på armarna och att alla muskler är på helspänn.

Och sen jagar jag. Jaga, jaga, jaga efter nästa gång. Nästa bok som har förmågan att sätta mig i trans. Även om jag inte hittar just själva ruset i en bok, så är det ganska trevligt spenderad tid ändå.
Nu är jag totalt uppe i varv. Mitt senaste rus stavas nämligen Divergent, och hur mycket alla än klagar på att det är ännu en ripoff på Hungerspelen kan jag inte låta bli att älska den. Jag vill bara fortsätta läsa den i alla evinnerlighet! Men, som med alla böcker, har även denna ett slut. Jag väntar med spänning på nästa.