Det här är ett inlägg jag aldrig trodde att jag skulle skriva:

Helt plötsligt har jag noll och inget tålamod med fiktion. Jag vill stressa mig igenom berättelsen. Jag pallar inte med något som innehåller någon sorts narrativ. Jag hoppar på händerna när jag läser skönlitteratur, och candy crushar mig igenom drama-tv-serier (sitcoms fungerar dock!). Inte ens serier (alltså som i comics) klarar jag av. Jag lyckades i och för sig ta mig igenom volym två av Jessica Jones i söndags, men inte utan att jag tänkte "är det slut snart? är det slut snart? hur långt är det kvar? har jag läst mer än hälften?" ca varannan sida. Hela helgen har jag gått runt och småplockat i lägenheten bara för att ha något att göra?!

Men jag har äntligen lyckats hitta ro i NÅGONTING. Nämligen följande: fakta. Jag har alltid varit lite av en faktanörd, men har alltid haft svårt för böcker som inte är skönlitteratur. Dokumentärer har jag alltid älskat, men är en sån grej som jag tänkt "inte nu" om. Och även om januari inte ägnades åt omläsningar som jag hade tänkt får jag därmed ändå ta tag i att göra något NU istället för att skjuta upp till sen. Nämligen att läsa de där icke skönlitterära böckerna som trängts för länge i min bokhylla. Så istället för att läsa om His Dark Materials, avslutar jag Jenny Dambergs Nu äter vi! – nästan två år senare. Och medan How to Get Away with Murder ligger halvtittat är både jag och sambon besatta av Making a Murderer. Det här är det enda som kan få min hjärtklappning att avta lite för tillfället. Och att i timmar bläddra på Pinterest och pinna bilder på dukningar, buketter, håruppsättningar och klänningar. Fast det är en historia för ett senare tillfälle.