Jag har alltid hävdat att det inte finns någon poäng med att som icke anhörig sörja äldre artister som dör. De skulle förmodligen ändå inte ha gjort mer musik, och den musik de har gjort har ju egentligen sett till att de för mig är odödliga. Det är en annan sak när någon som är så pass ung som till exempel Amy Whinehouse dör. Och grejen är att jag alltid känt mig som en ond person som tänkt såhär – men alltså jag har verkligen aldrig fattat poängen med att sörja folk jag ändå inte känner. Jag har mött äldre musikers död med likgiltighet.

Och sen då? Tji fick jag, för sen gick David Bowie och dog. Och för tillfället och i alla fall en 35 minuter framåt är jag för paralyserad för att göra något annat än att sitta i Bowie-paljettlinne och morgonrock och lyssna på hans bästa låtar.

I can remember
Standing, by the wall
And the guns shot above our heads
And we kissed,
As though nothing could fall
And the shame was on the other side