Är inte det ändå den bäst typen av humor? När en inte riktigt vet om en ska skratta eller gråta, och skrattet letar sig ut men samtidigt sätter sig som en bitter eftersmak i munnen. Jag har läst ut årets första bok, och det är precis en sådan.

När jag hittade till Depressiva Döden på Facebook kände jag den där klyschiga hem-känslan. Akut kärlek och tillgivenhet ihop med en sur uppstötning. Typ så.


För samtidigt som det är sjukt kul (jag skrattar ofta högt när Depressiva Döden dyker upp i mitt flöde) är det också så jävla sorgligt och sant. Det är lite för nära. Lite för mycket på riktigt. Typ som Emanuel Kent ni vet.


Det blir en blandning av lycka av att "shit någon känner som jag" och "herregud, någon gör humor av det svartaste i mitt liv, är det verkligen kul, jo men det är nog kul". För det finns något så himla förlösande i att någon annan hanterat det hela genom att göra om det till ett skämt. Till något som kan verka så överdrivet att det är komiskt, fastän det varken är komiskt eller överdrivet.


Och det är lite som att få en kram och ett slag i magen samtidigt. Men mest en kram tror jag.

Boken med samlade Depressiva Döden-bilder kom alltså i september, och jag beställde den i julklapp till mig själv. Egentligen finns väl de allra flesta bilderna på Facebook-sidan tror jag, men det känns lite extra fint att få ha ett fysiskt ex. Som att vi är allierade och kan ta hand om varandra. Jag och Depressiva Döden. Om ni också vill ta hand om Depressiva Döden tycker jag ni ska klicka hem Fan vad trist, finns på Adlibris för 184 pix!
SparaSpara
SparaSpara