Hallå hallå här kommer det där inlägget jag hade tänkt skriva igår. Hade dock tydligen för mycket ord för att skriva det här innan jag skrev det andra, men nu har jag fått ur mig de orden!

Hittills i år har jag i alla fall läst tolv stycken böcker, vilket känns helt okej ändå. Det är ungefär så många böcker som jag läst vid den här tiden både förra och förrförra året. Jag kommer såklart inte prata om alla tolv idag, för det är inte poängen med det här inlägget. Istället ska vi fokusera på mina bästa läsupplevelser i år!

Om jag måste välja en allraallrabästa så måste det definitivt definitIVT bli The Lives of Christopher Chant av Diana Wynne Jones. Det råkar faktiskt vara en omläsning också. När jag var liten läste jag de två första böckerna i hennes Chrestomaci-serie och gav den till och med fler stjärnor än Harry Potter! True story! Så det var väl kanske inte jätteoväntat att jag skulle gilla den, men när jag går tillbaka och läser nu så inser jag ju att den faktiskt ÄR mycket mer skickligt skriven än Harry Potter, med mindre plotholes och faktiskt har åldrats rätt så rimligt. Är väldigt pepp på att läsa resten av böckerna i serien, för dem har jag nämligen aldrig läst tidigare.

En annan jag uppskattade mycket var The Prince and the Dressmaker! När jag sa i vår bokcirkel att jag ville läsa den här var det en som ba "nope!" och en som ba "yaaaas!". Det är berättat som en ganska klassisk saga, men utspelar sig tidigt 1900-tal och behandlar något som klassiska sagor väldigt sällan (eller aldrig? Kan nog knappast säga att jag läst någon sådan saga) – nämligen gender fluidity. Berättelsens prins känner sig nämligen bara ibland som en prins. Vissa dagar känner han sig mer som en prinsessa, och tillsammans med en fantastisk sömmerska lyckas han bli en stor modeikon i Paris – utan att någon vet att det är han. Jag tyckte denna var så gosig och gullig!

Jag fick bara en bok i julklapp (alltså jag fick ju en läsplatta också så det kanske räknas som hela världens böcker?) (eller vänta kom på att jag fick en till, men det är med kattdikter! Så mer en humorbok kanske?), men den visade sig vara ett riktigt kap! Så bra att jag faktiskt köpte den till min farmor i julklapp/födelsedagspresent också. Det är förstås Ett jävla solsken jag pratar om! Handlar om en av världens första grävande journalister, som dessutom råkar vara en kvinna från Sverige. Som dessutom är sjuuuuukt bad ass och sorgligt bortglömd. Om ni bara ska läsa en enda biografi i år är det defffff den!

Ok, tror jag tänker stanna där för tillfället i alla fall! Eller två jag vill nämna lite kort. Saga vol 8. Vi behöver väl inte ens prata om det, right? Tänkte väl det. Den andra är Fan vad trist, som jag ju redan ägnat ett helt blogginlägg åt!

Hallå nu vill jag veta era bästa! Kom igen, fyll kommentarsfältet pretty plix!

Är inte det ändå den bäst typen av humor? När en inte riktigt vet om en ska skratta eller gråta, och skrattet letar sig ut men samtidigt sätter sig som en bitter eftersmak i munnen. Jag har läst ut årets första bok, och det är precis en sådan.

När jag hittade till Depressiva Döden på Facebook kände jag den där klyschiga hem-känslan. Akut kärlek och tillgivenhet ihop med en sur uppstötning. Typ så.


För samtidigt som det är sjukt kul (jag skrattar ofta högt när Depressiva Döden dyker upp i mitt flöde) är det också så jävla sorgligt och sant. Det är lite för nära. Lite för mycket på riktigt. Typ som Emanuel Kent ni vet.


Det blir en blandning av lycka av att "shit någon känner som jag" och "herregud, någon gör humor av det svartaste i mitt liv, är det verkligen kul, jo men det är nog kul". För det finns något så himla förlösande i att någon annan hanterat det hela genom att göra om det till ett skämt. Till något som kan verka så överdrivet att det är komiskt, fastän det varken är komiskt eller överdrivet.


Och det är lite som att få en kram och ett slag i magen samtidigt. Men mest en kram tror jag.

Boken med samlade Depressiva Döden-bilder kom alltså i september, och jag beställde den i julklapp till mig själv. Egentligen finns väl de allra flesta bilderna på Facebook-sidan tror jag, men det känns lite extra fint att få ha ett fysiskt ex. Som att vi är allierade och kan ta hand om varandra. Jag och Depressiva Döden. Om ni också vill ta hand om Depressiva Döden tycker jag ni ska klicka hem Fan vad trist, finns på Adlibris för 184 pix!
SparaSpara
SparaSpara

Okej, innan vi lämnar 2017 till 100% tänker jag köra en liten wrap up, mycket för att jag recenserat böcker så himla dåligt under åtminstone andra halvan av året. Kanske att jag kör lite kortare recensioner på en del böcker senare – vi får se!

Jag läste totalt 104 böcker eller 26 162 sidor. Av dessa var 40 seriealbum (jäklar, det här trodde jag faktiskt inte!).

Det här är 2017 års snyggaste omslag (av de jag läste alltså, inte av vilka som gavs ut):

Och jag hade förstås som vanligt en liten hög med böcker jag tyckte var extra bra:
Epidemin, Åsa Ericsdotter
Glaskupan, Sylvia Plath Harrow County vol 6: Hedge Magic, Cullen Bunn & Tyler Crook
Saga vol 7, Brian K. Vaughan & Fiona Staples

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

Epidemin är en otroligt effektiv dystopi, där vikt blir ett sätt att förtrycka ett folk och för Johan Svärd att behålla makten. För den som är undernärd kan inte protestera, och om vi inte ser överviktiga som riktiga människor behöver vi inte lyssna på dem. Och som de allra bästa dystopierna är den också så väldigt aktuell – dels med tanke på hur vi har ett potentiellt farligt parti som är för stort för att det ska kännas tryggt. Men dels också med tanke på överviktigas position i samhället idag, vilken det pratas väldigt lite om (även om jag tycker att det går att se mer och mer).

Dessutom: Välskrivna karaktärer, effektivt narrativ som hela tiden växlar i tempot och lyckas ge berättelsen både djup och action. Och sjukt bra. Den här borde alla läsa.

Citaten kommer från s. 104 i pocketutgåvan.


Epidemin
Åsa Ericsdotter
413 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Förra veckans Top Ten Tuesday var utgivning en ser fram emot för resten av året. Dude, jag vet knappt ens vad som kommer?! Förutom Sandra Beijer och Flora Wiström. Och helt ärligt måste jag säga att jag är väldigt trött på innerstadstjejer så ser inte megamycket fram emot dem. Tänk om förlagen ville ge ut något om en tjej som växte upp i förorten istället? Upplever typ att det ges ut fler böcker om småstäder än om förorter till stora städer. Det handlar aldrig om Alby, Fittja, Rinkeby eller till och med Tumba som är supermärkligt uppdelad i klickar av villaområden, "fina" lägenhetsområden och "fula" lägenhetsområden. För några år sedan var Victor så noga med att han aldrig ville bo inne i stan för att alla journalister bor där och i och med att allt FINNS där rör en sig aldrig utanför tullarna. Nu förstår jag verkligen vad han menade då (och menar fortfarande, men nu behöver han inte argumentera för det. Jag vill inte bo innanför tullarna längre). Världen blir så märkligt liten när en bor centralt. Jag har kompisar som bor närmare stan än vad jag gör som uttryckt explicit att de tycker att det är oförskämt(?!) av deras kompisar som bor i Bromma att bjuda dem på fest, medan jag har nemas problemas med att åka på fest i Bromma eller Märsta eller något annat ställe som ligger på andra sidan stan. Alltså kul med fest liksom?

OOKEEEEJ fan vad jag svävade iväg nu. Det där var en motivering till varför jag inte svarade på förra veckans Top Ten Tuesday. Nu kommer en från den här veckan istället! Veckans tema är årets hittills bästa böcker. Alltså inte bara lästa i år utan utgivna i år. Jag har ju då inte läst sååååå många som kommit ut i år. Det skulle helt klart bli tio, men det skulle ju kännas kasst att bara lista de tio... jag har valt ut mina bästa – de jag känner lite extra för helt enkelt!

1. Du, bara – Anna Ahlund
Om jag inte tycker det här är årets bästa bok när det här året är slut blir jag extremt överraskad.

2. Paper Girls vol 1 – Brian K. Vaughan & Matthew Wilson
Gudars, det måste ju bli en recension på denna snart, men den är dödssnygg. Plus bad ass tjejer i gäng måste en ju gilla ändå.

3. Monstret i natten – Mats Strandberg & Sofia Falkenhem
Så himla gullig bok om att vara annorlunda och att förändras.

4. Beastkeeper – Cat Hellisen
Får aldrig chansen att tipsa om den här på jobbet vilket ju är sjukt synd. HALLÅ LYSSNA DETTA ÄR EN JÄTTEBRA BOK KAN NI LÄSA DEN NÅGON GÅNG ELLER? Puss!

5. Palimpsest – Lisa Wool-Rim Sjöblom
Är så glad att jag blev övertalad att stanna för att lyssna på när Patrik Lundberg intervjuade Lisa Wool-Rim Sjöblom på Seriefestivalen alltså. Annars hade jag inte läst den här grymt bra seriealbumet. Som ni definitivt borde läsa.

Vilka böcker som kommit ut under 2016 tycker ni att jag definitivt borde läsa?

PS. Måste smyga in detta: Om allt går som jag vill imorgon kommer jag inte rekommendera några böcker alls på ett år framöver på bokhandeln. Har en klump i magen över det. Ihop med fjärilar. DS.
SparaSpara
SparaSpara

Just idag är jag himla trött och har ont i lederna, men igår var faktiskt en himla bra dag! Femsiffrigt belopp tillbaka på skatten (får tillbaka mer än hälften av vad jag betalat!), jag har hittat Klänningen med stort K (alltså till den där speciella dagen i sommar då jag ska säga "ja") och tog ledigt från plugget för att raida Beyond Retrox2 (hittade alltså ingen klänning att gifta mig i där. Däremot en att gå på begravning i, vilket ändå var mission #2. Måste med andra ord anse raidningen lyckad), luncha med en kompis och sitta ner och dricka en kaffe, bara för att dricka kaffe.

Idag ska vi i alla fall avhandla en Top Ten Tuesday. Veckans tema är böcker jag älskade, men inte känner att jag har tjatat om tillräckligt. Alltså grejen är att jag tror att jag vid det här laget tjatar sönder era öron om alla böcker jag älskar, så det här blir helt enkelt en lista på böcker som jag gillade väldigt mycket och som jag inte tjatat speciellt mycket om. För motiveringar får ni faktiskt gå in och läsa recensionerna, för sen måste jag plugga. Ok? Är ni med?

1. Beastkeeper – Cat Hellisen
2. Nimona – Noelle Stevenson
3. The Fox and the Star – Coralie Bickford-Smith
4. The Sleeper and the Spindle – Neil Gaiman & Chris Riddell
5. Stardust – Neil Gaiman
6. Konsten att ha sjukt låga förväntningar – Åsa Asptjärn
7. Dagboksanteckningar från ett källarhål – David Wiberg (för övrigt kan ni kika in här imorgon, för då kommer en recension av Wibergs nya bok Vi ses i mörkret!)
8. Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler
9. Uzumaki – Junji Ito
10. Onanisterna – Patrik Lundberg

Idag är det tisdag, vilket betyder Top Ten Tuesday! Det betyder även 1. Nytt avsnitt av Better Call Saul (Victor kom hem superpepp igårkväll efter jobbmiddag och bara: "ÅÅÅÅÅÅH SKA VI KOLLA BETTER CALL SAUL!!!!!" och jag ba: "Kommer inget nytt avsnitt förrän imorgon..."). 2. Att vi bara måste överleva TVÅ dagar till innan summan på bankkontot helt mirakulöst ökar på med några tusenlappar. M-m.

Temat för den här veckans Top Ten Tuesday är böcker jag nyligen gillat som varit utanför min comfort zone. Kul! Sådana händer det ju ibland att en springer på, även om jag är världsasämst på att ens ta mig utanför min comfort zone. Ser för det mesta inte poängen med det. Eller jo, det gör jag ju, för det händer ju ibland att jag hittar böcker som är helt jävla UH-mazing (typ Egenmäktigt förfarande och Det mest förbjudna som båda var på min bästa-lista 2014). Men det är ju liksom svårare att sålla. En gång försökte jag till och med läsa Karolina Ramqvists Alltings början, men det gick ju åt helvete. NÅJA, den här listan skulle icke handla om böcker jag läste 2014 och icke om böcker som är utanför min comfort zone som jag ändå inte gillade, så det tycker att vi lämnar det alltför bakomflutna före oss (efter det här skrev jag resten av inlägget med Disney-klipp på i en annan flik).

Det jag tänker närmast på är de icke-skönlitterära böcker som jag faktiskt läst det senaste halvåret. Både Nu äter vi som jag läste nu i januari och Äta djur.

Över lag tror jag att sommarmånaderna är sådana månader då jag är sugen på något helt annat än det jag brukar vilja läsa. I juli förra året läste jag till exempel både Sommarboken (som jag var ganska skeptiskt till i förväg, men attackföll för), Undret och tidigare nämnda Äta djur.

Jag skrev en hel punkt om Neil Gaiman (läste både The Sleeper and the Spindle, Stardust och fyra volymer Sandman förra året och gillade alla!), men sen kom jag på att det kanske liksom inte riktigt egentligen kan sägas vara utanför min comfort zone? Genremässigt har ju Gaiman tilltalat mig tidigare – problemet är att jag aldrig har klickat med hans skrivsätt (förlåt, översättarnas sätt att översätta Gaiman på). Fast kanske kan min envishet att fortsätta läsa en författare som jag "vet" att jag inte gillar ses som att jag letar mig utanför comfort zone? *tycker* Vill i alla fall läsa mer Gaiman i år!

Tja, sen vet jag inte mer. Det skulle väl kanske vara Gatukatten Bob? Det är ju kanske inte riktigt vad jag normalt brukar läsa. Och kanske The Girl with All the Gifts. Läser ju normalt inte postap för vuxna pga har ofta en tendens att vara URTRIST. Om en måste börja gilla vuxenlitteratur när en blir stor ska jag aldrig bli stor!!!!

Den här listan har ni ju kunnat kolla av under hela året, plus se hur den utvecklats. Men för er som inte gjort det: Här kommer det slutgiltiga resultatet. Här är det bästa jag läste under 2015.

Himlen börjar här, Jandy Nelson
Jag ger dig solen, Jandy Nelson
Percy Jackson, Rick Riordan
Dagboksanteckningar från ett källarhål, David Wiberg
Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn
Manifest för hopplösa, Åsa Asptjärn
The Sleeper and the Spindle, Neil Gaiman & Chris Riddell
Mistborn: The Final Empire, Brandon Sanderson
Eleanor & Park, Rainbow Rowell
An Ember in the Ashes, Sabaa Tahir

Nu tömmer jag den fliken så att det finns plats för 2016 års favoriter! Woop!

Första Top Ten Tuesday in ages? Senaste var [letpaus] i början på november?! Nåja, inte mitt fel, det har ju varit så jäkla tråkiga ämnen ett tag. Verkar bli lite roligare nu, så då kanske det blir av! Den här veckan är det i alla fall nya författare jag läste under 2015 som blivit favoriter. Here we go:

1. Jandy Nelson
Den här listan är omöjlig att göra utan att nämna Jandy Nelson. Båda hennes böcker ligger fortfarande på min tio-i-topp för året, och jag läste dem ändå i januari.

2. Rick Riordan
Har läst så många Riordan-böcker i år att det känns som att vi känt varandra för alltid - men jag inser att det ju faktiskt bara var i februari jag började läsa Riordan. Är uppe i åtta böcker hittills. Tror dock inte jag hinner klämma in en till, men en vet aldrig. Kanske bara för att.

3. Åsa Asptjärn
Den totala igenkänningen i Emanuel Kent - alltså jag kan inte begära mer än såhär av en ungdomsbok.

4. Rainbow Rowell
Jag känner på mig att framför allt Eleanor & Park är en sådan bok jag kommer återkomma till om några år och läsa om, och den kommer hålla precis lika bra då. Vet inte riktigt varför jag inte tagit mig tid att uppsöka fler av hennes böcker, men det kommer.

5. Noelle Stevenson
Alltså gillade Nimona så mycket, och Lumberjanes - som hon haft också haft ett finger med i - var nästan lika fantastisk. Är övertygad om att Stevenson kommer hamna på min auto-buy-lista.

6. Leigh Bardugo
Det här var ärligt talat en överraskning för mig, men hon har lätt potential att bli en av mina favoritförfattare. Både för att hon skriver böcker som är nice (ser så fram emot att läsa Six of Crows) och för att hon är mycket trevlig.

7. Åsa Larsson & Ingela Korsell
Eftersom jag inte läser deckare har jag aldrig ens varit intresserad av dessa författare. Men skräck/fantasy för mellanåldern gör de ju helt ypperligt bra. Jag är mycket positivt överraskad.

Ok, resten är lite bubblare, eftersom jag ännu bara läst en bok av dem - alltså: Jag tycker det är svårt att säga att en författare är ens favorit om hen bara har presterat en bra sak. I och för sig är väl Larsson & Korsell ett sådant fall (och Åsa Asptjärn, Och Leigh Bardugo). Men till exempel skulle jag aldrig säga att J.K. Rowling är en av mina favoritförfattare, trots att hon har skrivit en av mina bästa serier ever. Så:

8. Alex Haridi
Nu har jag ju inte ens sett något han skrivit för TV, men som författare av böcker tycker jag att han verkar väldigt lovande!

9. Jennifer Niven
Det här känns också väldigt lovande - att lyfta psykisk ohälsa på en bra och engagerande sätt, utan att det blir för ytligt och varken kan skrattas bort eller blir för tungt. Om Niven gör det hälften så bra i nästa bok är jag nöjd.

10. Matthew Quick
Till skillnad från de två här ovan har ju faktiskt Quick en hög med böcker ute på marknaden redan, och jag är sugen på flera. Liksom Niven behandlar han i Forgive Me, Leonard Peacock ett av mina viktigaste ämnen - nämligen ångest hos unga.

Jag har varit jättedålig på att läsa bloggar på senaste tiden, det är en sån grej som liksom försvinner i min prioritering just nu... Därför missade jag totalt att Cecilia taggat mig att göra den här taggen?! Vet att Nelly har taggat mig ett par gånger också, det kommer Nelly!

Eftersom jag börjat gå upp och titta på julkalendern har jag helt plötsligt massor av tid på morgonen. Brukar gå hemifrån vid 8:45, vilket betyder att jag har 1h 15min på mig att klä på mig och göra lite vad jag vill sen = perfekt bloggtid. Det firar vi (obviously) med dubbla inlägg idag!

Favoritförfattare:
1. Marie Lu

Idag blir det en lite ovanlig throwback istället för den vanliga. Jag har helt enkelt fortfarande inte löst problemet med spökhus-böckerna, utan tar istället och tittar på lite gamla favoriter.

Varje år försöker jag göra upp en lista på mina favoritläsupplevelser varje år - något som ju är supersvårt. Efter att jag skrivit det här inlägget om att gilla problematiska böcker och hur bilden av böcker förändras i efterhand kom jag att tänka på att det vore roligt att titta på dessa listor i backspegeln och se vilka av läsupplevelserna som egentligen höll. Så det tänkte jag att vi ska göra idag! Vi börjar helt enkelt med 2011 - det år då jag började skriva dessa listor. Jag presenterar listan jag gjorde och hur listan hade sett ut om jag gjort den idag.

2011

1. Hungerspelen - Suzanne Collins
2. 1984 - George Orwell
3. Dödssynden - Harper Lee
4. Lilla Stjärna - John Ajvide Lindqvist
5. Scar Tissue - Anthony Kiedis
6. Dash & Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn & David Levithan
7. Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn & David Levithan
8. En dag - David Nicholls
9. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carroll
10. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld

Kommentar: Jag tycker faktiskt det här är en ganska bra lista. Alla är böcker som har åldrats bra i mitt huvud. Om det är någon jag skulle byta ut är det nog Scar Tissue som skulle få ge plats åt kanske Kalle och chokladfabriken.

2012

1. Revolt - Suzanne Collins
2. Under kupolen - Stephen King
3. Fatta eld - Suzanne Collins
4. Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
5. Divergent - Veronica Roth
6. Guldkompassen - Philip Pullman
7. Den hemliga historien - Donna Tartt
8. Nattens cirkus - Erin Morgenstern
9. Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Eflgren
10. Delirium - Lauren Oliver

Bubblare: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs, Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson, Just kids - Patti Smith, Rör mig inte - Tahereh Mafi.

Kommentar: Okej, här har vi att göra. Divergent - bort (hela jäkla serien har besudlats av den sista boken och den kassa filmadaptionen). Delirium - bort. Rör mig inte - definitivt bort. Stoppa in de tre bubblarna som är över i den riktiga listan. Och så tror jag nog att Under kupolen för röra på sig också. Till förmån för bättre böcker (det vill säga bubblarna). The Gashlycrumb Tinies borde också klämmas in, för det är en av mitt livs stora kärlekar. Kanske istället för Nattens cirkus eller Den hemliga historien. Eh, och hallå, Jellicoe Road då?!

2013

1. Den skarpa eggen - Philip Pullman
2. Nyckeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
3. Pandemonium - Lauren Oliver
4. Insurgent - Veronica Roth
5. Rädda mig inte - Tahereh Mafi
6. Stad av skuggor - Cassandra Clare
7. Den femte vågen - Rick Yancey
8. Francesca - Melina Marchetta
9. Förr eller senare exploderar jag - John Green
10. I kroppen min - Kristian Gidlund

2014

1. Prodigy - Marie Lu
2. Det handlar om dig - Sandra Beijer
3. Panic - Lauren Oliver
4. Champion - Marie Lu
5. Mördarens apa - Jakob Wegelius
6. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
7. Carrie - Stephen King
8. Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
9. Onanisterna - Patrik Lundgren
10. The Young Elites - Marie Lu

Okej, det här kommer bli ett långt inlägg med mycket bilder och citat - vilket helt enkelt kommer sig av att det här är bland det finaste jag läst under hela min livstid.

Dagboksanteckningar från ett källarhål handlar om Linnéa, som inte mår så bra eftersom hon inte riktigt känner att hon passar in. Hon känner att hon börjar växa ifrån sina bästa kompisar och relationen till den allra närmaste kompisen börjar bli minst sagt infekterad. Linnéa är 16 år och allt hon ser fram emot är Peace & Love. Hon är också lite smått besatt av en kille som går ett par klasser över henne och åker till hans jobb för att se honom och sånt.

Alltså, det här är prick den typen av bok som jag önskar att jag kunde skriva. Det vill säga: Mycket ångest och smärta, men också rolig och knäpp, med snyggt språk och så otroligt insiktsfulla kommentarer. När jag läste den här ville jag fota typ VARJE sida för att beskrivningarna är så sjukt spot on och för att igenkänningen är så total i typ varenda jäkla mening. Jag lyckades ändå banta ner den här recensionen till att innehålla 14 bilder, och då har jag ändå sållat bort saker jag vill ha med.

Jag tänker nog faktiskt inte säga så himla mycket mer om den här, utan låta bilderna tala ganska mycket för sig själva. Måste be om ursäkt här för att jag inte klippt ihop bilder som hör ihop, men det verkar helt enkelt inte finnas någon bra app till Chrome och min stationära dator är fortfarande... well, ej användbar.

Men vi kan ju börja med det som är roligt:

Förra veckan var jag taggad som sjutton på det här Top Ten Tuesday-temat - alltså all time favorites som jag läst de tre senaste åren. Det är jag fortfarande, så jag tänker låta den här inledningen blir KORT och gå direkt på listan!

Åh, jag kan riktigt känna hur ivriga ni är att få läsa den här recensionen nu när jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp ;)

Redan innan jag hade hunnit läsa klart Himlen börjar här bestämde jag mig för att Jag ger dig solen faktiskt blir en utmärkt födelsedagspresent till mig själv (om det är något jag är bra på är det presenter till mig själv!).

Jag ger dig solen handlar också en hel del om styrkan i familjerelationer. Berättelsen fokuserar på Noah och Jude - ett tvillingpar som brukade ha ett gemensamt medvetande men som hamnat på kant med varandra. De har alltid tävlat med varandra, men när tvillingarnas mamma tycker att de ska söka till konstskola båda två blir det värre än någonsin. I samma veva händer något som förändrar deras liv för alltid. Tre år senare för ett konstprojekt ihop Jude med en skulptör som är lika trasig och ledsen som hon är. Mötet tvingar fram alla hemligheter som tidigare varit dolda i familjen - men hur ska det kunna bli lika sammansvetsade igen när de ljugit så mycket för varandra, och gjort varandra så ont?

Mycket går att känna igen från Himlen börjar här - språket, intensiteten, Beatles-referenserna, den frånvarande mamman. Jag skulle dock säga att den största skillnaden mellan Jag ger dig solen och Himlen börjar här är att Jag ger dig solen känns lite mer mogen. Den är inte lika stormande intensiv och språket är inte lika upplagt för understrykningar och hundöron. Visserligen kan ju det sistnämnda också bero på att det inte är samma person som översatt de båda böckerna - det kan jag inte svara på, eftersom jag bara läst översättningarna.

Jag gillar verkligen upplägget att 13-åriga Noah och 16-åriga Jude turas om att berätta. Vi får alltså två olika tidpunkter berättade ur de olika tvillingarnas perspektiv, vilket fungerar väldigt bra. Det bidrar snyggt till hur sanningen liksom vävs fram, bit för bit. Något jag däremot tyckte var lite jobbigt var de extremt långa kapitlen. Det kan nästan inte ens kallas för kapitel.

Den här bokens allra största förtjänst är ändå karaktärsbygget. Båda tvillingarna är till viss del oberäkneliga och faller aldrig in i en utstakad roll. Nelson låter händelserna i deras liv påverka dem på oförutsägbara sätt, samtidigt som hon lämnar spår av deras tidigare jag - vilket ju faktiskt är så pass realistiskt som det kan bli. De är inte perfekta, de är idioter och människor och allt sånt, men det känner och de agerar efter det. Jag tänker att det här med att ge karaktärer det där allra sista mänskliga måste vara det allra svåraste med att skriva, eftersom det aldrig går att förutse hur en person ska reagera. Jag tycker att Nelson har hittat det där allra sista, som gör att det tippar över kanten. Som gör en karaktär till mer än en karaktär, utan en "riktig" person.

Lennies liv är kantat av saknad - av utrymmen som skulle ha varit fyllda av någon men som inte är det. Hennes mamma gav sig iväg när hon var liten - så liten att hon knappt kommer ihåg henne - och precis innan bokens början dör Lennies syster Bailey. Bailey som alltid skulle finnas där, men som helt plötsligt får en hjärtattack och INTE finns mer.

Men trots sorgen och ofullständigheten måste livet fortgå. Skolan, skolorkestern, kompisarna. Allt måste fortsätta trots att Lennie inte kan sluta tänka på sig själv som en efterhängsen ponny som tappat sin ledhäst. Så träffar hon skolans nya kille Joe och han ger Lennie liv. Men hur ska hon kunna låta bli att förstöra allt när saknaden gör så ont?

Det första jag överhuvudtaget tänkte om den här boken var att - med ett sting av sorg - jag aldrig aldrig kommer kunna göra den här boken rättvisa. Alltså det går inte. Jag kan inte läsa den på det sätt som den är värd. Det vill säga: med penna i hand, redo att stryka under och göra hundöron. Jag är inte en sån läsare. Jag kan inte fascineras på det sättet, återgå till ord jag en gång älskat (jag måste ändå erkänna att jag strukit under en mening i boken! Med bläck till och med! "Min syster dör om och om igen, hela tiden". Alla som haft en nära familjemedlem/vän/släkting som dött vet att det här är såsåså sant. Det räcker aldrig med att personer dör eller försvinner en gång, utan varje gång en inte får berätta något för hen). Jag är alldeles för driven av helheten för att göra delarna rättvisa. För det här är en bok fylld av oneliners som är bland det mest fantastiska jag läst. Språket är väldigt rappt och humoristiskt - vilket ger en perfekt balans mot den hjärtskärande handlingen. Berättartekniskt är den också sjukt snygg. Nelson refererar nämligen till ovan nämna mening i slutet av boken, och knyter på så sätt ihop hela säcken.

Men okej, helheten. Det här är nämligen inte bara en bok fylld med oneliners. Helheten är också riktigt, riktigt bra. Den handlar om att hantera hålen och saknaden i sitt liv och hur sorg får en att göra saker en inte själv begriper sig på. Det är smärta och förvirring och ambivalens boken igenom och det är SÅ. BRA. SÅ BRA hör ni det, såhimlafuckingbra. Så bra att det till och med är en svår bok att recensera för jag blir blind och döv och allt det där och kan inte ens uttrycka mig. Grejen är att beskrivningen av den här boken kanske inte låter supermegaintressantjagblirsåhimlaupphetsadavdethärkonceptet. Jag vet att den inte gör det. Jag själv lånade den på biblioteket en miljard gånger och lämnade tillbaka. Sen fick jag ett eget ex på Bokmässan -12 och sen dess har den liksom varit stående. Jag har varit totalt ointresserad fram till jag såg Jag ger dig solen bli totalhyllad ca överallt (innan jag ens hade läst klart Himlen början här här hade jag klickat på "köp" och beställt hem Jag ger dig solen från Adlibris. Hann börja läsa Mörk ängel innan den kom, annars hade jag gett mig på den på en gång när Himlen var slut).

Som sagt, jag har jättesvårt för att förklara ens vad jag gillar med den här boken. Är det bildspråket? De fantastiska karaktärerna? Att den mitt i sorgen är så himla rolig? Eller är det den himlastormande kärleken? Är det Lennies alla egenheter? Det är nog en perfekt mix av alltihopa. Läsaren får lära känna Lennie dels genom hennes ögon, men dels genom alla de dikter hon skrivit. Små anekdoter från tidigare, miniberättelser, ögonblicksbeskrivningar. De kan vara klottrade i marginalen på boken eller få egna sidor. Och karaktärsgalleriet! Himla intressanta karaktärer allihopa.

Alltså, om Himlen inte är på min lista över året tio bästa när det här året är slut, då får ni skälla på mig och tvinga mig att läsa om den. What's not to like liksom? KOM IHÅG ATT JAG SAGT DET HÄR. Okej? Har vi en deal?

Under året har jag kontinuerligt uppdaterat fliken som heter ♥♥♥ med böcker jag gillat lite extra mycket. Nu får 2014 års böcker lämna plats för 2015 års böcker, och därför tar jag och postar ett slutgiltigt inlägg med de 10 bästa böckerna jag läste under 2014.

Listan är utan inbördes ordning, eftersom jag inte har lust att ranka böcker i år.

• Prodigy - Marie Lu
• Det handlar om dig - Sandra Beijer
• Panic - Lauren Oliver
• Champion - Marie Lu
• Mördarens apa - Jakob Wegelius
• Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
• Carrie - Stephen King
• Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
• Onanisterna - Patrik Lundgren
• The Young Elites - Marie Lu

Nu var det himla länge sedan jag petade ihop ett Top Ten Tuesday-inlägg (närmare bestämt 15 juli). Veckans tema är delvis valbart, och jag har valt att göra en lista på böcker jag skulle ge till en vuxen som inte läst ny ungdoms-/YA-litteratur (dvs inte läst ungdomsböcker sen hen själv var ungdom typ). Jag upplever att många vuxna har inställningen att ungdomslitteratur är ren underhållning som håller låg språklig kvalitet och inte är smarta och reflekterar över viktiga saker och allt sånt. Det är de visst det, och den här listan är ett bevis på det. Tydligen så blev 90 % av listan svenska författare och 100 % av listan kvinnliga författare.

1. Det handlar om dig - Sandra Beijer
   Det här är ett sånt himla mästerverk, och den som säger att ungdomslitteratur inte kan vara kvalitetslitteratur har fasen fel (och ja, svordomen är fullständigt befogad). - Goodreads
   
   
2. Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson
   Samma här. Det här kan vara bland det snyggaste jag någonsin läst, så tycker att exakt alla ska läsa den här. Och för övrigt är det skandal att den här (och tvillingboken Blink blink med stjärnan också för den delen) har fått så lite uppmärksamhet. - Goodreads
   
   
3. Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet - Linn Spross
   Den här boken reflekterar mycket över en grej som jag nästan känner att en inom vänsterkretsar blir lynchad av att nämna (trots att jag knappast tror att jag och karaktärerna i Grundläggande studier är de enda som känner såhär): Hur SVÅRT det ibland är att följa sina principer och det som en är 100% säker på är rätt (till exempel är jag liksom Imagine i boken 100% säker på att utopin vore fri från kapitalism, samtidigt som jag är lite för bra på att gynna den). Jag tyckte det var väldigt befriande att läsa den här boken, för att jag liksom insåg att jag faktiskt inte är ensam. - Goodreads
   
   
4. Fjärde riket - Maria Nygren
   Det jag fastnade mest för med den här boken var dess oerhört komplexa karaktärer. De är oförutsägbara och mångsidiga, aldrig enbart goda eller enbart onda. Utan sådär som folk är mest. - Goodreads
   
   
5. Francesca - Melina Marchetta
   Jag gillade nog egentligen mer Jellicoe Road, men jag tycker nog att Francesca passar bättre in på den här listan. Marchetta blandar humor med tunga ämnen på ett sätt som gör det både lättsamt och djupgående. Jag kan uppleva med många ungdomsböcker som handlar om lite tyngre ämnen att de blir väldigt ytliga - trots ämnet. Det blir aldrig den här, samtidigt som det vävs in roliga inslag. - Goodreads
   
   
6. Jag biter i apelsiner - Annakarin Thorburn
   Okej, jag säger bara: språket i den här = !!! - Goodreads
   
   
7. Pojkarna - Jessica Schiefauer
   Okej, den här har ju i och för sig redan blivit upptagen i någon sorts krets, eftersom det är en augustprisvinnare. Men tipsar ändå, för det känns som att den blivit bortglömd. Den här boken är helt enkelt magisk. Samhällskritiken är både subtil och extremt tydlig på samma gång. Kan inte förklara, men äsch. Läs den bara. - Goodreads
   
   
8. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
   En till augustprisvinnare, men ändå. Även Jägerfeld kan konsten att få till den perfekta blandningen av tunga ämnen och humor, fast lite fyndigare än Marchetta. Medan Francesca är lite mer sorg är den här lite mer spot on och bara "JA EXAKT SÅ!". - Goodreads
   
   
9. Om detta talar man endast med kaniner - Anna Höglund
   Det är dumt att jag aldrig recenserade den här boken, för den är så himla fin. Det är en bilderbok, fast för ungdomar. Jag gillar starkt konceptet (hallå, ungdomar/unga vuxna vill kanske också läsa böcker med bilder i ibland. Som inte är serier, pretty please gör mer sånt). Jag vill tro att alla någon gång har känt såhär, och jag har en crush på författare som klarar av att sätta fingret på det där alla känner men ingen vågar erkänna att de känner/inte kan uttrycka. - Goodreads
   
   
10. Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo
    Jag tycker att det Lisa Bjärbo är bäst på - förutom att hon besitter en vissa rapphet och känsla för humor - är att skapa intressanta karaktärer. Själva huvudberättelsen är rätt banal och hade kunnat hända i vilken tonårstjejs liv som helst. Det är huvudkaraktären Alicia som gör det här till en berättelse värd att minnas. - Goodreads

__________________________________________________________________________________

Okej, jag försöker mig väl på det här ändå då, trots att jag är osäker på hur jag ska göra det utan att blotta alltför mycket av mig själv. Egenmäktigt förfarande. Som jag skrev i TBR-inlägget där jag nämnde den här bok bygger jag ofta upp aversioner gentemot böcker som det blir en hype kring. Jag vet inte varför, det är bara något som sker rent instinktivt (kanske är det det här med att vara sist på bollen jag inte klarar av?). Vissa böcker går det ju dock att se att de är värda hypen. Jag tänker till exempel på En dag, Niceville eller Engelsforstrilogin. Men den här - jag har inte varit speciellt intresserad alls. Det handlar inte ens om en aversion, det har bara handlat om ointresse. "Jaha, jaja, låter inte som något för mig".

Egenmäktigt förfarande har varit överallt exakt hela tiden, så egentligen tror jag ni har rätt bra koll på vad den handlar om vid det här laget, men jag snabbdrar det ändå: Ester träffar Hugo. Ester blir besatt. Det blir inte Hugo. Hugo glider undan från det svåra och lämnar Ester med krossat hjärta. Berättelsen är extremt banal, på många sätt lik hundratusentals andra.

Samtidigt som den är exakt som allt annat är den exakt som ingenting jag läst. Den språkliga precisionen uttrycker så mycket som jag känt men som jag aldrig kunnat sätta ord på själv, eller ibland ens förstått själv. Jag skrev för ett tag sedan när jag skulle svara på vilken bok som förändrat mitt liv att det inte fanns någon sådan bok. Jag trodde ärligt talat inte att böcker ens kunde ha den effekten på mig, men jag tror faktiskt den här har haft det. Det känns faktiskt som att jag HAR fått djupare insikt om hur jag själv fungerar och vad jag tänker, vad jag har för inställningar till livet och världen, även om det låter fruktansvärt klyschigt.

Jag började läsa den här som biblioteksbok, men insåg redan efter tio sidor att det var helt fel. Dagen efter gick jag också köpte pocketvarianten så att jag skulle kunna markera och vika sidor som jag själv ville. När jag hade stängt boken kändes det å ena sidan som att jag hade kunnat öppna den och läsa hela boken en gång till, fast å andra sidan att jag var så psykiskt utmattad att jag aldrig ville se den igen. Jag är nu 100% säker på att jag någon gång kommer läsa om den här boken, även om det inte blir på direkten igen. Kanske redan i år, eller nästa sommar.

Okej, om jag skulle försöka förklara vad jag tycker om den här boken som inte har med mina egna psykiska problem att göra: Det är en berättelse där ingen beskrivs direkt - vilket jag gillar. Karaktärerna - även Ester - får chansen att presentera sig själva i form av handlingar och repliker. Trots Esters besatthet av Hugo beskrivs Hugo aldrig med Esters ord, utan med sina egna. Det gör att trots huvudpersonens innerliga kärleken till den här människan uppmålas inte en speciellt fördelaktig bild av honom, vilket jag tycker är intressant. Mottagaren av kärleksförklaringen är inte omgärdad av ett rosa skimmer, utan kanske snarare känns det som att Andersson skriver ner honom. Som läsare har jag svårt att se något positivt med Hugo över huvud taget, vilket är mycket intressantare än till exempel Twilight, där Edward är den här perfekta varelsen.

Jag uppskattar även de filosofiska diskussioner som förs, även om jag inte är med på allt. Jag tänker på en diskussion jag hade med en person för ett tag sedan. Hen menade att vi aldrig kommer kunna vara utan försvar, medan jag prompt hävdar att världen måste kunna bli bättre och att vi någon dag kommer kunna ta oss till en utopi, även om det skulle vara så att världen hinner gå under innan vi kommer dit. Under läsandet av den här boken fick jag äntligen ord för våra olika ståndpunkter, och förstod mycket bättre vad både hen och jag tänkte.

Och tack till den personen som satte den här boken i händerna på mig under prick den bästa perioden jag någonsin hade kunnat läsa den. Ibland inser andra kanske bättre än en själv vad en behöver precis just nu.

__________________________________________________________________________________

Okej, trots att jag gnällde lite på att Stephen King ofta förstör sina berättelser genom att inte hålla ihop slutet gav jag mig ganska snart efteråt in på Carrie. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag vill prova på den ändå, trots att jag då var lite halvsur på honom. Dock visade det sig vara ett mycket lyckat beslut.

Carrie är skolans hackkyckling. Allt tycks vara fel med henne. Vad ingen vet är att hon har en magisk kraft - hon kan flytta på saker - alltså telekinesi. Hennes mamma är djupt troende och tror att det är djävulen som givit Carrie kraften och förbjuder henne att använda den. När Carrie blir bjuden på vårbalen blir hon utsatt för ett elakt spratt. När hon inser att hon blivit lurad släpper hon helt kontrollen över sina krafter, vilket leder till en katastrofartad situation där hundratals människor dör.

Berättelsen om Carrie berättas delvis samtidigt som händelserna inträffar, delvis genom tillbakablickande förhör, intervjuer och överlevandes självbiografier. Jag tycker att konceptet fungerar väldigt bra, och även om en vet vad som kommer hända blir berättelsen väldigt intressant. Det här berättarsättet - att vi vet att något kommer hända, men inte exakt vad - är ju något av Kings specialitet, även om det sällan är lika tydligt som det är i Carrie.

Alltså, okej, jag kommer inte ens på något jag ogillade med den här boken. För jag älskade den. Det är typ bland det bästa jag någonsin läst. Jag tycker den är så himla perfekt, faktiskt. Här är ett så himla bra exempel på hur King kan vara fantastisk när han låter berättelser stå för sig själva, utan att förstöra allt med monster eller högre makter på slutet. Här är det inget sånt. Det är bara Carrie och hennes kraft, och allt bara fungerar så himla bra.

Dock fanns det en grej som jag störde mig lite på, men som egentligen är en småsak och lika gärna kan vara den översättningen som jag läst och inte Kings fel. Det vet jag inte, eftersom jag bara läst ju den översättningen (dock inte den på bilden jag läst, utan utgåva från Legenda, 1985). Och det är småsaker att en tampong blir en binda efter ett par timmar och att Carrie sägs vara sexton, sen sjutton och sen sexton igen. Jag vet att det var ännu fler sådana grejer som jag inte kommer ihåg just nu, men som jag störde mig himla mycket på när jag läste.