Kan det här ha varit förra årets mest efterlängtade bok? Kanske. Eventuellt faktiskt. Det är Sara Bergmark Elfgrens första ungdomsbok efter Engelsfors, och hypen har ju typ varit skyhög. Men allt det här vet ni ju redan förstås.

I alla fall, boken växlar mellan Tamar och Clea – vilka kommer från totalt olika bakgrunder. Tamar flyttar till Stockholm från Östersund för att gå på Norra Latins teaterlinje. Hon drömmer om att bli skådespelare, men känner sig ensam och vilsen i storstan. Att gå på Norra Latin är kanske inte helt vad hon tänkt sig, och hon som brukar vara social och ha lätt för att få vänner paras automatiskt ihop med den andra personen i klassen som inte direkt har någon att hänga med.

Clea är andra generationens skådespelare. Hon har redan spelat i en hel del produktioner och följer direkt i sin mammas fotspår. Att gå på Norra Latin är ett helt naturligt val för henne, och hon befinner sig i klassen mitt – ingår i klicken som alla andra cirkulerar kring. Men allt är inte automatiskt bra för det. Hon blir ihop med Tim, men allt står inte rätt till. Tim försvinner på nätterna, han beter sig nyckfullt, finns inte alltid där men förväntar sig att Clea alltid ska finnas för honom.

Och sen lite fantasy- och skräckinslag på det då. Bland teatereleverna cirkulerar en legend om en hemsk tragedi. En tragedi som krävt flera personers liv, inte bara då utan även efter huvudpersonens försvinnande.

Jag gillade verkligen den här boken så jäkla mycket. Den är inte bara en fantasy/skräckbok (det verkar råda lite delade meningar om genren på den här boken, återkommer till det senare), utan också en så himla fin tonårsskildring. Hur det är att börja gymnasiet, att känna sig utanför, när ens gamla klasskompisar skaffar sig egna liv på helt andra skolor, när det är svårt att förstå att relationer inte är sunda (eller wth, det är svårt till och med när en är nästan 25 att veta om relationer är sunda eller inte, men jag tror att det är ännu lättare när en är tonåring att tänka att "det är såhär det ska vara" bara för att en inte har något att jämföra med. Och OBS att jag jämför med mina kompisrelationer här, är fortfarande mycket lyckligt gift, så ni behöver ej spekulera kring det hehe). Spökerierna på skolan får nästan fungera som ett utlopp för Tamar. All frustration över att det går dåligt i skolan och att hon inte riktigt har några kompisar gör att hon istället lägger all tid på att researcha Norra Latins historia. Hennes tvivel på sig själv förstärks med Ehrlings spöke  – tänk om det till och med är så att hon inte kom in i skolan på egna meriter, utan Ehrling är fullt ansvarig för hennes prestation?

Jag tänker på den här boken som Fatomen på operan på en svensk gymnasieskola. Som en perfekt blandning av fantasy och skräck, men ändå i första hand skräck. Min tanke är att skräckinslagen är det som läser möter först i boken, och som ändå ligger som ett täcke över hela – medan fantasyn mer dyker upp i slutet. Den innehåller flera typiska skräckinslag – som spöken, anrika byggnader, hemliga sällskap, något som är nästan-demoniskt osv – vilket jag också anser gör att Bergmark Elfgren skriver in sig i en skräcktradition, snarare än en fantasytradition. Men jag inser också att det finns risk för att den inte hittar till rätt läsare om en kategoriserar den som skräck istället för fantasy.

Oavsett är boken extremt läsvärd – både med en sjukt väl sammanflätad berättelse som knappt går att sluta läsa, vettiga värderingar, klassperspektiv och bredare representation än gemene ungdomsbok.

     Norra Latin
     Sara Bergmark Elfgren
     577 s.
     Rabén & Sjögren
     2017
     Goodreads