Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

Jag tror vi alla kan enas om att Marvel lyckats hundra gånger bättre med hela sin filmgrej än vad DC har. Alltså visst, jag gillar ju Dark Knight-trilogin, men överlag är dark & gritty inte alls min grej (vilket väl är anledningen till att jag inte är speciellt intresserad av DC's serier heller. Förutom Suicide Squad dårå. Superman can go f himself för det är fasen den mest ointressanta superhjälten i världshistorien). Så när Suicide Squad annonserades tänkte jag att fasen, DC goes Marvel. Det kan bli riktigt bra.

 Sååå, ni vet en sån här typisk möhippe-/svensexe-grej när en ska svara på frågor om sin partner? Det fick jag givetvis göra i lördags, och Victor hade fått göra det på sin svensexa också. Min lättaste fråga att svara på (yep, lättare än hårfärg för han har helt obestämbar hårfärg) var: "Vilken är Victors favoritfilm?" Jag svarade "Fight Club" innan frågan ens var färdigställd (jag tänkte faktiskt kortare tid än vad Victor gjorde när jag skulle dubbelkolla det med honom efteråt. Och ja, det är fusk att kolla med varandra innan bröllopet). Sen fick jag ju förstås frågan om vilken min favoritfilm var för att de ska kunna kolla så att Victor svarat rätt. Jag svarade "Låt mig återkomma".

Let's talk about en av mitt livs viktigaste filmer – ni som är i min ålder romantiserar förmodligen den här lika mycket som jag och alla andra tidigare 90-talister/sena 80-talister gör, ni som är lite yngre har kanske inte sett den. Jag pratar naturligtvis om ikon-filmen Fucking Åmål, vilken alla vettiga människor kan droppa minst ett citat ifrån.

Såhär såg jag den första gången: Jag var ganska liten, kanske något mellan sju och nio. Vi var på landet, och vår låtsaskusin var tonåring (!!!!) och hade en film på VHS som hette Fucking Åmål. Alla andra skulle åka iväg på ärende, men jag och min storasyster fick inte plats i bilen så vi blev kvar ensamma. Vi fick pengar för att köpa något att äta och hade egentligen bara två regler: 1. Köp inte godis för pengarna. 2. Titta inte på Fucking Åmål. Därför gick vi och köpte godis och bänkade oss framför tv:n i drängstugan. Jag kommer fortfarande ihåg den kittlande känslan när vi slog på filmen. Efteråt var jag väldigt osäker på vad jag hade sett, eftersom jag var alldeles för liten för att egentligen förstå.


Förra helgen gick filmen i alla fall på ettan, och varken jag eller Victor hade sett den på jättemånga år. Så vi tänkte att "hell yeah!" och så tittade vi på den. Och upptäckte att ALLT håller. Ok, bildkvallen är väl kanske kass (underdrift), men även om jag varken gick i högstadiet på 90-talet eller är uppvuxen i en småstad, vill jag ändå påstå att det är ett otroligt träffande porträtt av att komma ut som gay under just de förutsättningarna. Detta baserar jag på den otroliga småstadskänsla som finns i det området jag bor i – det vill säga mycket knegare, attityden att en inte kan bli någonting, det finns inget att göra, mycket fördomar osv, det vill säga: precis det som visas i filmen. Och trots allt: Jag tror att det har hänt mycket mer med högstadiet mellan 00-talet och 10-talet än mellan 90-talet och 00-talet. Jag kommer till exempel ihåg när jag kom ut som bisexuell inför några av mina klasskompisar. Det första en av dem säger efteråt är: "Alltså, jag tycker det är så jävla äckligt med tjejer som är med tjejer. Det ska liksom inte vara så". En lärare som stod bredvid och hörde allt såg jag att blev stött och ledsen, och sa: "Alla måste ju faktiskt få ha rätt till sin åsikt." Och jag tänkte: "Visst, ha era jävla åsikter, men en måste faktiskt inte basunera ut dem hela tiden."

Men i alla fall. Både i värderingar, humor, tempo, storyline håller den här filmen fortfarande nästan 20 år senare, och jag tycker att den belyser saker som en fortfarande får stå ut med som tjej – även om det nog var vanligare förr. Till exempel repliken "Men har du mens eller?" så fort en opponerar sig mot något.



Filmens bästa scener: När Elin försöker knarka på Novalucol, LongoVital och Alvedon och när de dividerar om brunnarna.



Med andra ord: Ni som är lite yngre som inte sett den här är kan gott se den alltså. Finns till exempel på youtube!

Sååå, om alla kunde sluta posta trailern som förstörde peppen inför Miss P-filmen nu. That would be great. Thank you.

— Anna Lagerqvist (@SaganomSagorna) March 16, 2016

Men jag gillade ju Eva Green i alla fall.

I fredags var jag på bio för andra gången den här veckan (Deadpool i måndags) och såg Star Wars – för andra gången. Kan meddela att den definitivt var lika bra som första gången. Enda problemet var att jag sover så dåligt just nu och hade seriösa problem med att hålla mig vaken. Men det var alltså inte filmens fel, utan mitt. Tror för övrigt att det måste få bli en tredje gång med SW också... Well, IMAX ffs.

Såg den då alltså med jobbet, och det är en av de bästa förmånerna med att jobba på en nördig arbetsplats. Bjuden på bio – hallå awesome! I ALLA FALL. De flesta av oss hade ju då redan sett den innan, så vi pratade lite om youtube-klipp och sånt. Jag missar ju allt på youtube, och hade därmed missat det här helt fantastiska:



Nä, nu ska jag fortsätta den här söndagen med att äta överbliven (vegansk!!! <3) tiramisu-mousse framför Top Model. Trevlig söndag på er!

Jag och Netflix har en ganska stark kärleksrelation. Efter två och ett halvt år are we still going strong, och jag kan inte se att jag skulle säga upp mitt abonnemang än på ett tag. Tack vare den stora omsättningen på serier och filmer hinner jag aldrig tröttna. Det enda jag skulle kunna klaga på är att det inte går att se ALLA serier/filmer i bokstavsordning (inte för att jag speciellt många gånger hade velat ha den funktionen) och att filmutbudet kanske inte är det bästa. Men ärligt talat rör det mig inte speciellt mycket, eftersom jag inte överdrivet ofta tittar på film.

MEN i ett svagt ögonblick i tisdags bestämde jag mig för att casha in den där första gratis-månaden av HBO. Jag gjorde det gråtande efter att ha sett klart sista avsnittet av Carrie Diaries (ja, jag var lite emotionell i tisdags – the curse of anxiety) och tänkte att jag skulle gå vidare till Sex and the City. Nu fastnade jag aldrig riktigt för SatC (men har bara gett det två avsnitt hittills) utan började istället titta på Penny Dreadful (som ska få ett eget inlägg. Ish). MEN (igen) jag har verkligen seriösa problem med HBO's Playstation-app.

Disclaimer: Jag tittar alltså i vårt PS3, inte i datorn. Kan vara annorlunda i datorn, men har svårt att se att basfunktionerna skulle vara annorlunda. Jag har fyra stora problem:

1. När jag tittat klart på ett avsnitt kan jag inte bara kryssa mig till nästa, utan måste cirkla mig ut, välja avsnitt med pilarna och sedan kryssa mig in på nästa. Det vill säga: Om jag sitter och stickar måste jag lägga undan min stickning för att byta avsnitt. HUR VÄRDELÖST?????

2. Det är betydligt svårare att upptäcka nya serier. Det finns inga rekommendationer baserat på en sett (det går inte heller att rate:a ett avsnitt, så det har ju ingen aning om jag faktiskt gillar det jag sett eller inte)¸ inga "om du gillar det här kanske du gillar x"/"andra som gillat det här har också sett x" eller en samling med alla serier inom skräck till exempel. De ställen du kan bläddra bland serier är alltså: a) Rekommenderat. b) Populärt. c) Nyast. d) Bokstavsordning. (inte nödvändigtvis i den ordningen) Det finns som sagt heller inget rating-system. Det innebär med andra ord att jag måste söka mig någon annanstans för att veta om det jag är intresserad av är värt att se/om det faktiskt skulle finnas en chans att jag gillar det.

3. De avsnitt jag sett markeras inte som sedda. Visst, jag kan kolla på "senast sedda", men säg att jag tittat på tio avsnitt av en annan serie mellan... Då måste jag alltså bläddra förbi dessa tio avsnitt. Alternativt måste jag själv hålla koll på vilket avsnitt jag är på. Jag vet ju inte ens vilket avsnitt jag är på efter att ha tittat på det i fem minuter – hur ska jag kunna hålla koll till nästa dag, eller till och med nästa vecka?!

4. I min lista kan jag bara lägga till enskilda avsnitt, vilket betyder att om jag vill komma till samlingssidan för en serie måste jag antingen söka eller gå in via alfabetsordningen.

I övrigt är appen också helt otroligt långsam och svårmanövrerad, och jag upplever att jag får lagg mycket oftare än med Netflix – samtidigt som bilden inte håller lika hög kvalitet.

Visst är utbudet kanske roligare en Netflix, men bara den värdelösa appen (som för övrigt – efter en snabbtitt – verkar fungera som sidan i datorn, bara ser annorlunda ut) gör att mitt HBO-abonnemang knappast kommer bli långvarigt. Det känns värdelöst för mig att betala 89 spänn i månaden när det i alla fall inte är enklare/bättre kvalitet/mindre lagg/snabbare än att streama på andra ställen. Är tveksam till om jag ens kommer utnyttja hela gratismånaden mer än till att se klart på Penny Dreadful. I användarvänlighet ligger Netflix hästlängder före. Nä, står fet diss till HBO.

Och viktig notis: Bilden är alltså från HBO i datorn och inte PS3. Appen i PS3 är varken lika snygg eller tydlig.

Uppdatering på livet: Jag är inne på tredje dygnets migränanfall och har googlat och googlat och googlat för att hitta huskurer och fattade inte förrän idag att det säkert är B-vitamin-brist (hey, vegkids, ät er B-vitamin. I am bloody serious. En kan få nervskador). Med tanke på alla blåmärken jag har på benen (också tecken på B-vitamin-brist) borde jag verkligen ha räknat ut det här tidigare... Jag läser fortfarande ingenting, och tack vare att jag legat däckad i dagarna två har jag inte heller jobbat någonting på uppsatsen den här veckan. Är sådär nöjd. Just nu ligger i alla fall migränen mest och bultar långt bak på vänster sida, så jag tar tillfället i akt och tar hand om det här lilla stället.

Och det är ju dags för jerka! Annika undrar den här veckan vilka våra bästa böcker som är baserade på filmer/tv-serier är. Alternativt det omvända.

Jag kunde inte åminna mig att jag läst någon sådan bok alls – förutom typ Lejonkungen och Pocahontas och sånt när jag var liten (bilderböcker med scener från filmerna som bilder alltså). Men så skrev Monika om Poltergeist och den har jag faktiskt läst! Det var dock på den tiden jag var alldeles för liten för att egentligen läsa vuxenböcker, men jag ändå raidade min pappas och låtsasmammas bokhylla efter böcker. Tror inte jag sov på en vecka efter att ha läst klart den.

Dock har jag sneglat lite på Interstellar i bokhandeln. ÄLSKADE filmen, men är egentligen väldigt tveksam till att jag skulle gilla den som bok. Precis som med The Martian, det är liksom den typ av berättelse jag uppskattar mer i filmformat än i bok. Plus att jag sett Interstellar två gånger och grät lika mycket båda gångerna (om inte mer den andra gången bara för att jag vet hur det slutar). Vet inte om jag pallar utsätta mig för det igen – inte ens som bok.

Jag har aldrig varit en film/tv-serie-person. Sen började jag jobba på SF-bokhandeln. Och alltså, om en inte är nörd när en börjar jobba där kommer en med 110% sannolikhet bli det. Jag märker att jag blir intresserad av saker som jag verkligen inte hade brytt mig om tidigare. Till exempel har jag inte förrän i år uppnått guldmedlemskap i BIoklubben. Tänk på att jag är en person som gick på bio kanske varannan månad tidigare. Och till exempel har jag aldrig tidigare i mitt liv gjort en lista på filmer som kommer på bio. Det har jag gjort nu. I ett excel-ark. Yep. Och skrivit in premiärerna i min kalender. So fucking ambitious. Men jag ska fan hålla hårt i guldmedlemskapet nu.

7. Alice Through the Looking-Glass | 27 maj

8. The Conjuring 2 | 10 juni

15. Rogue One: A Star Wars Story | 16 december

16. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children | 25 december

SITTER OCH VÄNTAR PÅ DET HÄR SÅ PEPP JAG DÖR

Ok, jag bara måste tala om hur jag känner inför den här dagen:

Behöver jag ens säga att jag jobbar i Star Wars-tröja idag? SÅ. PEPP. Alltså ni fattar inte. SÅ. JÄVLA. PEPP.

För er n00bs som har noll koll på årets största kulturhändelse: The Force Awakens.