Okej, här kommer en lägesuppdatering. Jag har inte riktigt vågat skriva såhär personliga inlägg på ett tag, eftersom jag använder min blogg i jobbsökande och sånt. Men nu kommer jag nog inte söka speciellt mycket jobb på några månader, så då kan jag lika gärna skriva av mig lite.

Såhär är det: Jag har fått en ny diagnos. Jag var på bedömningssamtal hos en KBT-mottagning för några veckor sedan, och har nu fått diagnosen utmattningssyndrom (äntligen). Anledningen till varför det blev så tyst här förra veckan var för att jag helt enkelt glömde bort under veckan innan att jag liksom typ är UTMATTAD OCH SÅNT och därför tog ut mig helt. Det är nämligen skitsvårt att komma ihåg att jag inte orkar gå två dagar på festival. Eller förstå att det är jobbigt att jobba ens bara två timmar efter att ha varit sjukskriven i sju veckor. För det har jag varit. Sjukskriven i sju veckor. Och nu är jag fortsatt sjukskriven på 75%, jobbar ingen tid alls i butik (thank god!!!!) och kommer vara det resten av den här terminen.

Ok, jag vill försöka förklara hur det känns i min kropp: När jag gjort för mycket blir den så tung att jag ibland inte orkar lyfta armen för att dra åt mig filten ens. Jag orkar inte ens vara i soffan utan måste gå och lägga mig i sängen och inte göra någonting. När jag är som tröttast börjar jag nästan gråta av att lyssna på en podd eller musik till och med, bara för att intryck tröttar ut mig så himla mycket. Att åka tunnelbana eller sitta i ett väntrum på vårdcentralen är fucking exhausting. Det är jobbigt när det är för mycket ljus, för mycket människor, för mycket prat och ljud. Jag kan inte över huvud taget minnas senast jag var pigg. Förra söndagen försökte jag skriva ett arbetsprov och det BRANN i mitt huvud. Tankarna ville inte alls samla sig. Det känns som att försöka fiska upp äggskal när en knäckt ägg i en bunke. Så fort en petar på dem så glider de undan. Jag får träningsvärk i hjärnan. Jag blir frustrerad och vill ha tillbaka min hjärna. Jag vill kunna tänka och analysera, minnas saker ordentligt.

Och det här känns som ett så stort nederlag. Ni vet för ett år sedan, då blev jag ju utskriven från psyk. Så glad över att få klara mig själv. Och nu är jag helt plötsligt sjukare än jag liksom någonsin varit? Det är så himla weird. Så dumt. Och så jävla orättvist. Att jag som har en sån livlig himla hjärna med högt IQ inte ska få ha kapaciteten att använda den jäveln. Så frustrerande att det helt enkelt bara inte fungerar. Det känns som att jag liksom pajat mitt liv, att inget kommer lösa sig igen. Att det jag vill allra allra mest (dvs att plugga klart och doktorera) inte kommer gå för att det just nu känns som att min hjärna aldrig aldrig kommer återhämta sig.

MEN. Jag ska alltså få börja i KBT. Och statistiken säger att jag kommer bli frisk. Att jag kommer vara sjukskriven lång tid, men att jag kommer bli frisk. Tills dess jobbar jag fyra timmar i veckan, går hem och sover och vilar vilar vilar och försöker författa blogginlägg i varierande frekvens. Det är liksom så det är just nu. Jag försöker acceptera det och att inte ta ut mig. Som jag gjorde förrförra veckan och fick sota för förra veckan. Det kommer gå. Men just nu känns det så jävla jävla hopplöst.

Rubrikreferens: Belle & Sebastian - Ever Had A Little Faith.

Du kanske också vill läsa:
En grej som suger när en är utmattad
Allt du velat veta om utbrändhet