I alla fall. Igår läste jag med andan i halsen det sista ur Ensam kvar av Alexandra Oliva. Och jag hade sån total ångest. Sån extrem ångest att jag grät helt hejdlöst i en kvart efter att jag avslutat boken. Den inte bara petade på min allra allra ömmaste punkt. Den stack i en kniv, hela bladet fram till skaftet och sen vred den om. Jag var helt oberedd på den totala smärtan och blev helt överväldigad.

Så vad har den här boken med avsked att göra – egentligen? Allt, skulle jag vilja säga. Zoo ska delta i en reality show där det gäller att överleva själv i vildmarken. Hon åker ifrån sin man för att få her mind straight om huruvida hon ska säga till sin man att hon aldrig vill ha barn eller inte. Medan hon befinner sig i skogen utan möjlighet att kontakta omvärlden drabbar en stor epidemi hela USA och en väldigt stor del av befolkningen dör. Utan att veta om det letar Zoo efter ledtrådar, och tror att de för henne hem. Hon går och går och går, arg på sig själv för att ha äventyrat sin relation med sin man bara för att hon inte förstod att han är allt hon vill ha.

Jag har ju inga barn, men kan tänka mig hur skithårt det kommer bli. Redan nu applicerar jag allt sånt här på min man istället. Jag tänker att det är Victor som överraskar mig med en hund. Går hemma och väntar. Ligger ensam hemma sjuk i sängen och dör utan att jag ens vet om det. Att jag säger hejdå och på återseende och att vi aldrig ses igen. Och det gör så ont. Känslan av hopplöshet liksom återvänder så fort jag tänker på det. Och det är därför jag måste tala om för honom att jag älskar honom varje dag innan han går till jobbet. För att om det är sista gången vi ses så måste han veta att det var det sista jag sa till honom.

Fyfan, jag kan inte ens tänka på det mer utan att helt tappa andan. En recension av Ensam kvar kommer nästnästa vecka, för då har den recensionsdag!