Det här är min man.

När jag har ångest ligger jag bredvid honom i sängen, och bara att känna hans inneboende lugn gör att det blir bättre. När det brinner i min mage och jag vänder mig bort tvingar han mig att titta på honom, att göra plats för honom, lirkar med mig, drar ur mig allt det jobbiga. När det känns bättre säger han "Du kan ligga kvar här medan jag lagar mat". När jag sitter på ett Wayne's vid Odenplan och gråter över att jag råkat åka en timme för tidigt till vår date säger han "Jag kommer på en gång" och går direkt från jobbet.

När vi diskuterar politiska frågor övergår jag alltid i trams och överdriver mina ståndpunkter, raljerar över idioter när jag får slut på argument, medan han sakligt fortsätter att diskutera saken väldigt seriöst. Han förstår att jag ibland blir kär i andra också, men unnar mig det. Säger att han ser att jag blir glad.

På mornarna går han upp först och spelar tv-spel. När han är hungrig väcker han mig och frågar "Ska vi göra frukost?", men det är alltid han som gör frukost själv medan jag ligger kvar i sängen och vaknar till. När han jobbar och jag är ledig lägger han sig bredvid mig i sängen och pussar mig hejdå innan han går. Han somnar alltid först på kvällarna, och i sömnen letar han sig alltid närmare så att han ligger på mig och ger mig ont i ryggen.

Han vet vilken sked jag föredrar, och tar aldrig glas till mig när vi dricker burkcola (eftersom det är godast att dricka direkt ur burken). Han har världens mjukaste hud på armarna. Han tycker att det är gulligt att jag älskar mina plantor, att jag går runt och klappar på dem varje kväll och att jag byter sticklingar över internet. Han älskar att pussa mig i nacken, och det är typ det bästa jag vet. Hans lukt är den bästa i världen.

Det här är min man. Idag har vi varit gifta i ett år. Snälla låt det bli många fler.

Fotot är taget av Sofia på Fint foto.

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

Hej alla fina! Det är helg! Här började dagen supersoligt, men lagom till frukosten var slut var himlen full med moln... Surt, men då kan en vara inomhus utan att skämmas :)))))) hehe

Får dock inte stanna inne hela helgen, för Victors mamma fyller år. Hon har bestämt att vi ska gå på ABBA-museet, så det ska vi göra! Det blir säkert fint även om jag inte är Sveriges största ABBA-fan.

Igår läste jag ut Den allvarsamma leken. Det här att jag helt plötsligt uppskattar klassiker??? Gillade den himla mycket, blev så ledsen av den. Jag är ju svag för folk som är liksom menade för varandra. Kanske för att jag är övertygad om att Victor och jag är det, och om vi någon gång i framtiden gör slut kommer mitt hjärta nog krossas. Även om jag liksom slutar vara kär i honom. För det är en av mina värsta grejer. Kärlek som liksom tar slut. Eller är övertygad om att alla förhållanden som tar slut efter många år blir hjärtekrossare. Någon gång måste en ju ha älskat varandra liksom.

Nåja, plockade fram The Beginning Woods igår. Har bara läst prologen än, men tycker den verkar sjukt cool. Plus sjukt snygg framsida.

Nåja. Hur ser era helgplaner ut? Vad läser ni?

Det finns få saker jag tycker är så tungt som avsked. Ju mer oåterkalleliga, desto jobbigare. När jag vet att det dröjer lång tid till vi ses. Eller ännu värre de där som innebär slutet. När jag vet att det avslutar något fint och bra. Det är skitsvårt för mig. Eller jag antar att det är jobbigt för alla personer såklart. Men jag är alltid den som inte kan hålla masken. Som får en sten i bröstet som kräver att jag sätter mig på golvet. Jag är den som gråter på tågperronger.

Trots att jag har min enda semestervecka nu har jag en jävla massa att göra den här veckan. Det är bordsplaceringar som ska stämma (damn you familjefejder och folk som bara känner en person. Snart blir det egna bord alternativt hela havet stormar), nattamatsbak, spellistebygge (alltså rimligt att min största musikinspiration på senaste tiden är How I Met Your Mother? Mycket rimligt), dryckesplanering osv som ska fixas. Alla har hela tiden frågat mig om jag är nervös och om jag är stressad för att det är mycket att göra. Jag har hela tiden svarat "Nej, det är inte så farligt. Känns som att alla har så mycket att göra inför sina bröllop, men jag fattar inte riktigt vad jag ska göra". TILL EXEMPEL hade vi ju kunnat göra en spellista liiiiite tidigare. Victor har i alla fall en slips (rosa!) och ett par skor (bruna!) nu, så då behöver jag inte vara stressad över det.