Zoo har kommit till det stadiet i livet då det är dags att skaffa barn – något hon är livrädd inför, medan det är hennes makes högsta önskan. Hon intalar sig att om hon bara får göra det här sista äventyret kommer hon bli redo sen (fastän hon innerst inne vet att det inte är sant). Så hon söker till ett tv-program som går ut på att överleva i naturen. Ensam. Med bara TV-kameror som sällskap. Men medan hon är därute i vildmarken går något snett. Medan hon är därute går civilisationen under, och plötsligt finns inget att komma tillbaka till.

Jag tyckte verkligen att den här boken var skitbra. Den är väldigt långsam och mer filosofiskt/känslodriven jämfört med tidigare apokalyptiska böcker jag läst, vilket jag verkligen gillade. Har förstått att jag nu helt klart bör söka mig vidare till Emily St John Mandels Station Eleven och Becky Chambers The Long Way to a Small, Angry Planet. Det långsamma tempot ger mer utrymme för eftertanke, och det är så skönt att på något vis kunna bygga sitt eget space inuti boken. Och att slippa tonåringars överdrivna problem. Och att slippa mattheten i att tempot annars måste ligga på 100% hela tiden.

Berättelsen berättas hela tiden växlande mellan nutid och tillbakablickar. Tillbakablickarna kommer både med en beskrivning av vad som händer och en beskrivning av vad som visas i TV, vilket jag tycker är riktigt snyggt gjort. Samtidigt förhåller sig berättaren hela tiden till det som redan hänt, ni vet sånt där som "Här får hon syn på prinsen, men det vet hon inte förrän i kapitel fem" (den som tar Disneyreferensen får en kaka!), som också till exempel Stephen King är mästare på. Att det här är Olivas debut tycker jag inte märks alls, för hela berättelsen genomsyras verkligen av författarens skicklighet. Något jag också gillar hur Oliva förhåller sig till och lyckas formulera kritik mot. Till exempel reflekterar hon över hur deltagarna i TV-programmet reduceras till stereotypa karaktärer – trots att de är mer än så. Jag kunde i början dock störa mig lite på hennes besatthet av att beskriva hur alla karaktärer såg ut – alltså verkligen ingående beskrivningar, komplett med hudfärg och allt. Men jag kan ju förstå poängen i det med, eftersom det ingår i TV-bolagets framställning av dem som stereotyper.

Det här är egentligen till väldigt liten del en postapokalyptisk överlevnadsberättelse. Istället är det allra allra mest en kärlekshistoria, och det är det som fastnar hos mig. Jag tycker verkligen att det här är en sjukt läsvärd bok och att ni ska grabba tag i den snarast!

Ensam kvar
Alexandra Oliva
348 s.
Albert Bonniers Förlag
2016
Goodreads