Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads